Östtimors kvinnor: obevekliga i kampen mot förtryck och våld

Väverskornas historia i Östtimors bysamhällen förmedlas muntligt mellan generationerna. Å andra sidan blir kvinnornas historia levande bara där de samlas, oavsett om det är fråga om att bruka jorden, att tillverka tais (traditionellt tyg) eller att väva bote (traditionella korgar). Deras historia är särskilt uppenbar i traditionella vävda kläder med intrikata mönster som uttrycker deras egna minnen.

I detta avseende är betydelsen av att tillverka tais något mer än bara ett arbete eller hantverk och konst för turister. I Östtimor är tais inte vardagliga kläder utan de bärs i samband med traditionella ritualer som bröllop och även begravningar. Efter självständigheten, stals vävnadsmönstren och exploaterades kommersiellt av privata företag. Ingen respekt visades för kvinnornas arbete, deras levebröd hotades och deras intellektuella egendom beslagtogs. Under århundraden har kvinnorna i Östtimor överlevt våld. De var aktiva i kampen för självständighet, men bara fragment av deras historia är nedskrivna och syns knappas på en sociopolitisk nivå.

Östtimor är ett jordbrukssamhälle. Alltjämt är 64 procent bönder. Över hälften av dessa är kvinnor, vars liv är djupt förbundna med moder jord. Deras historia finns i kornen och cassavan som de planterar och lagrar för den torra säsongen. Deras minnen planteras med fröna av lokala växter och örter. Kunskapen och historien om deras liv förmedlas mellan generationerna.

Under den indonesiska ockupationen odlade, förberedde och smugglade kvinnorna med stor personlig risk mat till bergen för att föda motståndsrörelsen. Kvinnorna visade stort mod i den långa kampen för självständighet. Utan deras revolutionära handlingar, hade utfallet kunnat ha blivit annorlunda idag. Kvinnorna är lika starka idag, men de måste fortsätta kämpa för sin egen politiska och ekonomiska befrielse och mot de patriarkala, koloniala och traditionella krafter som försöker ta ifrån dem deras rättigheter.

Förtrycket är grundat i traditionen och i utländskt styre

Till skillnad mot kvinnor i väst, drabbas kvinnor i Östtimor av traditionella sedvänjor. Många av dessa förhindrar dem att fatta egna beslut. Vår nationella hjälte Muki Bonaparte skrev i sitt manifest 1975 följande berömda ord:

"Huvudanledningen för kvinnor att delta i revolutionen är inte, strikt talat, befrielsen av kvinnor som kvinnor, utan revolutionens triumf och, följaktligen, befrielsen av kvinnor som en social varelse som är ett offer för dubbel exploatering till följd av traditionella och koloniala uppfattningar” (East Timor’s “Red Rosa”, David Hutt, New Mandala, 18 augusti 2017.)

Muki, som var kvinnoaktivist, medlem av FRETILIN:s nationella kommitté och generalsekreterare för East Timor Popular Women’s Organization (OPMT, Organizasaun Popular da Mulher de Timor) dödades i början av den indonesiska invasionen. Hon hjälpte oss att både identifiera och reflektera över det i traditionella sedvänjor djupt rotade förtrycket och det koloniala arvet som påverkar kvinnor än idag. Dessa sedvänjor är oskrivna ritualer och levnadssätt som förs vidare mellan generationerna och skiljer sig mellan klanerna.

Traditionerna berövar kvinnorna deras självbestämmande

Östtimors traditionella sedvänjor lever vidare, särskilt i ritualer som bröllop och begravningar. Dessa fortsätter därför att forma oss och våra samhällen. Vissa kulturella sedvänjor har omtolkats som kulturellt normativa och är otvivelaktigt en källa till nationell stolthet. Dessa är gemensamma ritualer som förenar våra samhällen. Vissa kan också anses vara positiva:

  • nahe biti (‘breda ut den vävda mattan’): alla sitter på en matta och diskuterar problem med likartade förutsättningar för att finna lösningar
  • fó sala (‘kompensera mistag’): att betala böter om du svär eller hånar någon och
  • tara bandu (‘förbjuda’): att bevara naturen för att skydda heliga platser och miljön.

Gemensamt för dessa ritualer är att kvinnornas deltagande vanligtvis är indirekt eller passivt. Vissa har med tiden lett till att kvinnorna underordnats männen och hotat deras rätt till självbestämmande. Detta är uppenbart i fallet barlaki, som är ett traditionellt bröllop för att förena brudparets föräldrar genom att följa vissa ritualer och ackumulera välstånd för paret. Barlaki kan också uppfattas som ett bröllop mellan två familjer.

Genom medling av familjernas farbröder, fastställs typen och mängden barlaki med målet att förena de två familjerna. Detta tillvägagångssätt exkluderar kvinnorna från beslutsprocessen på två sätt: under århundraden kunde de varken bestämma över vilken typ av äktenskap de ville ingå eller vilka villkor som skulle gälla för mannens familj. Därför omvärderades seden som hemgift. Männen kom att äga kvinnorna som blev föremål och i vissa fall misshandlade.

Utländskt styre förvärrar de patriarkala strukturernas effekter

Dessa traditionella sedvänjor har förblivit oförändrade under hundratals år trots kolonialism och förtryckarregeringar. Det beror på att båda systemen är patriarkala, försöker dominera, leds av män och fortsätter undertrycka kvinnor. Till exempel så föddes min moder 1960 under Portugals styre. Enligt henne kunde kvinnorna inte gå ut själva av rädsla för att bli kidnappade och våldtagna av den portugisiska militären. De behövde åtföljas av en manlig släkting även under dagtid.

Under den indonesiska ockupationen [1975–1999] var det i grund och botten likadant: sedan 1975 var min moder medlem i East Timor Popular Women’s Organization (OPMT, Organizasaun Popular da Mulher de Timor) i Alas, Manufahi, regionen där hon bodde. Ett led i att utbilda befolkningen var att försöka övertyga de som hade flytt till bergen att inte överlämna sig till indoneserna. Därför hamnade hon på indonesernas röda lista, något som gjorde att hon och hennes familj riskerade att bli dödade. Indonesiska soldater följde och övervakade henne och försökte fria till henne. För att rädda sig själv från att bli prostituerad och skydda sin familj mot hämnd i fall hon vägrade, behövde hon snabbt finna en make.

De överlevande blir utfrusna

Min moders berättelse är inte ovanlig. Den är en berättelse om otaliga östtimoresiska kvinnor som räddade deras familjer och sig själva genom att leva med indonesiska soldater eller poliser, tvingas till prostitution av den japanska militären under andra världskriget eller bara tvingas ingå ett hastigt äktenskap. De kvinnor som offrade sina liv på dessa sätt och deras barn är än idag utfrusna i samhället. Istället för att erkänna deras uppoffringar som hjältedåd för att rädda liv, dömer samhället dessa och kallar dem ‘nona ba bapa’ eller ‘nona ba malae’ (indonesernas och utlänningarnas prostituerade).

Systematiska fängslanden och tortyr av kvinnor för att insamla information var vanlig under den indonesiska ockupationen. Våldtäkt var ett annat vanligt medel för att förnedra kvinnorna. Dessa hemska handlingar har knappast uppmärksammats, eftersom det skulle innebära att kvinnors ’intima kroppsdelar’ omnämns. Att diskutera sexuellt våld betraktas som skamligt och är tabu. Kvinnornas kamp för att befria landet erkänns och firas inte till fullo. De flesta statyer förhärligar manliga krigshjältar. Endast CAVR (Commission for Reception, Truth, and Reconciliation in Timor-Leste) är en unik resurs som dokumenterar oräkneliga kvinnors kamp. På grundval av sociala och traditionella normer, regeringens handlingar och domar, samhället och dess familjer är kvinnorna fortfarande utfrusna och måste ständigt kämpa för erkännande.

Uthållighet och värdighet

Kvinnor spelar en betydelsefull roll i Östtimor. Att de levde med dubbelt förtryck är i sig en motståndshandling och en daglig kamp för självständighet och självbestämmande. Än idag betraktas deras bidrag till kampen som traditionellt ‘kvinnliga’, oavsett om det gäller stöd till de revolutionära styrkorna i det förgångna eller att nu föda upp en ny generation av ledare som inte uppskattas tillräckligt. Det är nu dags för oss att fira kvinnornas bidrag i samhället – i det förgångna, i nutid och framöver.

Vi ska vara medvetna om modet och styrkan hos kvinnorna på landsbygden. Deras kunskap om jorden, maten, näringen, naturmediciner och kläder måste bevaras. År 1975 lyckades Rosa Muki Bonaparte och det av kvinnor ledda OPMT drastiskt sänka analfabetismen. Ett system av plantskolor och statliga daghem avsågs leda till ökad jämlikhet i hemmen. En sådan rörelse behöver aktiveras igen. Det finns så mycket kunskap som OPMT inte kunde föra vidare till den yngre generationen, vars liv blev avbrutna av den illegala indonesiska ockupationen. Vi får inte glömma bort våra kvinnliga hjältar, som Rosa Muki Bonaparte, och garantera att hennes arv och närvaro i Östtimors historia inte glöms bort under nästa generation genom att bygga offentliga bibliotek eller forskningsinstitut om jordbruk i hennes namn.

Östtimors kvinnor har förblivit sorglösa. De är inte rädda för att skratta och göra sina röster hörda i offentligheten eller att dansa tebe-tebe (en traditionell cirkeldans) när de skördar korn. Om du reser runt i Östtimor, är det kvinnorna som välkomnar gäster med en kopp kaffe. De inte bara gjorde i ordning kaffet utan plockade också bönorna från träden de planterade i jorden. Dessa kvinnors band till Östtimors jord, deras muntliga historier och deras uthållighet som gått vidare mellan generationerna representerar en tillgång för landet som är värd att bevara och fira. Vi måste komma ihåg att kvinnorna inte är offer. De är uthålliga överlevande. Varje kvinna är en revolutionär handling, en historia som går hundratals år tillbaka. Deras röster är värda att lyssna på och att lära sig av för att utforma en framtid i Östtimor för alla.

Gabriel Jonsson

Källa: Berta Antonieta Tilman Pereira, “Women of Timor-Leste: Unyielding in the fight against oppression and violence”, https://www.asienhaus.de/uploads/tx_news/Blickwechsel_Women_of_Timor-Leste_-_Weavers_of_Memory.pdf. Artikeln publicerades i tysk översättning i den digitala tidskriften Südostasien, 3/2020, (17 augusti) med rubriken ”Unnachgiebig im Kampf gegen Unterdrückung und Gewalt”.