| Östtimor
| Östtimorkommittén
Tegnénerlunden 12, 3 tr c/o Jonsson 113 59 STOCKHOLM Tel. 08-33 62 47 Postgiro 1 81 92-5 E-post tpollak@algonet.se Till hemsidan |
Dili. Det lilla landet Östtimor meddelade på torsdagen att det ger 50.000 USD som hjälp till Indonesien, en gest som visar att förbindelserna med den forna ockupanten förbättras.
Premiärminister Mari Alkatiri sade att bidraget till hjälparbetet efter söndagens ödeläggande jordbävning och tsunami i Indonesiens Aceh-provins syftra till att hjälpa en "vän". Fler än 50.000 har hittills dött och vädjanden om miljoner dollar till uppbyggnadsansträngningarna har gjorts.
"Som grannar och vänner kan vi inte stå vid sidan och ingenting göra", sade Alkatiri till reportrar. "Denna fruktansvärda tragedi har krossat så många liv ochsamhällen, att det här är vårt sätt att säga att vi finns här som er vän, när ni behöver hjälp."
Östtimoreserna röstade 1999 för att avsluta 24 års indonesiskt styre och bli självständiga. Indonesiska trupper reagerade med att släppa lös en våg av våld på den halva ön och dödade upp mot 1.500 timoreser och förstörde mycket av infrastrukturen.
Banden mellan grannländerna har förbättrats sedan Östtimor blev självständigt 2002. De ekonomiska förbindelserna har stärkts och båda sidorna har motsatt sig Förenta Nationernas ansträngningar att starta en undersökning av 1999:s våld.
"Jag vill säga till våra grannregeringar och våra bröder och systrar att vi är med dem i våra hjärtan i denna sorgliga och förödande tid", sade Alkatiri.
Källa: Associated Press
President Gusmão borde inlägga sitt veto mot lagförslag som hotar yttrande- och mötesfriheten.
London. En lag som reglerar demonstrationer och möten och antagits av Östtimors parlament bryter mot grundläggande rättigheter, yttrandefrihet och mötesfrihet, sade Human Rights Watch idag. President Xanana Gusmão borde neka att skriva under den här lagen.
Det timoresiska parlamentet antog lagen, känd som Law on Freedom, Assembly and Demonstration, tidigt i december. Enligt timoresisk lag har president Gusmão 30 dagar att skriva under lagem eller lägga in sitt veto mot den.
Human Rights Watch uttryckte särskild oro över sektion 5 i lagen, som tar upp förbud mot "demonstrationer med syftet att ifrågasätta den konstitutionella ordningen" och "demonstrationer vars mål är att förstöra statsöverhuvudets och andra statstjänstemäns goda rykte och visa ringaktning för dem".
Human Rights Watch sade att sådana regler tydligt syftar till att skydda statstjänstemän från kritik. Genom att begränsa individers och gruppers yttrande- och mötesfrihet bryter dessa regler mot både internationell lag och den östtimoresiska konstitutionen. Lagens breda formulering skulle kunna användas på ett godtyckligt sätt för att slå ner på politisk opposition och dissidenter och för att begränsa politiska partiers och ideella organisationers lagliga aktiviteter.
Lagen inför också ett krav på föranmälan av demonstrationer trots en regel i konstitutionen, som tillåter en obegränsad rätt att hålla möten "utan krav på tillstånd i förväg."
"Den här lagen hotar grundläggande friheter och utgör ett kritiskt prov på Xanna Gusmãos ledarskap", sade Brad Adams, Asien-direktör hos Human Rights Watch. "Antingen kan han visa att han är alla timoresers ledare genom att lägga in sitt veto mot lagen eller bara tjäna som den nya regerande politiska klassens talesman genom att godkänna den."
Human Rights Watch konstaterar att flera timoresiska ideella organisation inklusiveYayasan HAK och Programmet för granskning av rättsväsendet (Judicial System Monitoring Programme - JSMP) argumenterat mot antagandet av lagen och har kommit med tung vägande invändningar och förslag mot lagförslaget före parlamentets debatt och omröstning. Bortsett från en liten ändring, beaktades inga av deras synpunkter.
Human Rights Watch vädjar till president Gusmão att ta hänsyn till det civila samhällets oro och lägga in sitt veto mot lagen.
"Det är chockerande att timoresiska politiska ledare, som led av brutalt förtryck under ockupationen nu ska anta en lag som trampar på grundläggande friheter", säger Adams. "Efter att ha mobiliserat stöd för självständighet med människorättsargument, borde Östtimors politiska ledare betänka huruvida en sådan lag är i överensstämmelse med de ideal de har kämpat för under så många år."
Human Rights Watch konstaterar att Östtimor för närvarande förberede sin första rapport till FN:s människorättskommission om implementationen av den internationella konventionen om mänskliga rättigheter, som Östtimor ratificerade i juni 2003. Human Rights Watch sade att den nya lagen bryter mot Östtimors förpliktelser att skydda yttrandefriheten enligt artikel 19 i konventionen, som garanterar allas yttrandefrihet och bara tillåter begränsningar av yttrandefriheten i vissa fall, och rätten till fredliga möten enligt artikel 21.
Johannesburgsprinciperna om nationell säkerhet, yttrandefrihet och tillgång till - internationella standarder uppställda av experter på mänskliga rättigheter 1995 och godkända av FN:s särskilda rapportör om yttrandefrihet - säger att "ingen får straffas för att kritisera eller förolämpa nationen, staten eller dess symboler, regeringen, dess organ eller offentliga tjänstemän."
Källa: http://hrw.org/english/docs/2004/12/29/eastti9940.htm, Human Rights Watch, 350 Fifth Avenue, 34th Floor, New York, NY 10118-3299, USA
Tänk på privata banker och rika kunder med säckar fulla av pengar syns för din inre syn.
Men har du hört om den fattiges bank?
Det kallas mikrofinansiering.
Investeringschefen William Toh var en av två modiga singaporeser som hjälpte Helen Todd, en malajsiska född på Nya Zealand, att starta ett mikrofinansieringsprogram i Östtimor i september 2000.
Moris Rasik, som betyder "oberoende liv" i det lokala språket tetum, tillhandahåller mikrokrediter - utlåning av små summor till de fattiga för att starta småföretag - till kvinnor.
Todd, som har skrivit artiklar och böcker om mikrofinansiering, driver programmet från Östtimor. De tve sinaporianerna hjälpte henne att ta fram dess strategisak affärsplan.
Två gånger om året flyger Toh, 48, till Östtimor för egna pengar för att under två veckor granska Moris Rasiks affärsplan.
Den andra singaporeanen, en publicitetsskygg kvinna i 40-årsåldern med bakgrund i finansvärlden vill inte uppge sitt namn. Hon brukar använda sina tre veckor varje kvartal i Östtimor för att arbeta med bokföringen.
Mikrofinansprogrammet erbjuder tjänster som mikrokrediter, insättningar, överföringar och försäkringar.
Mikrokredit låter kanske kommersiellt osunt, Toh, vars jobb på Asia Life Assurance Society är hans levebröd sade: "Mikrofinanser kan vara lönsamma, men inte mycket, eftersom mikrofinansieringsinstitutens intäkter inte är så stora i början.
Moris Rasik stog inför flera hinder.
Infrastrukturen i de distrikt man verkar i, närmast den indonesiska gränsen, blev nästan fullständigt förstörd i våldet 1999, som föregick Östtimors självständighet från Indonesien.
När en jeep med två tjänstemän krockade med en militärjeep, så fick Moris Rasik reda på det muntligen, det fanns inga telefoner.
Tjänstemännen måste ha med sig stora mängder med kontanter i arbetet eftersom Östtimors två enda banker finns i huvudstaden Dili.
Det är minst fyra timmar dit.
Ändå så hoppas Moris Rasik att gå jämnt upp 2007.
Toh betonade att Moris Rasik betalar skatter och reviderar sina konton trots att det inte krävs av Östtimors regering.
Hans singaporesiska kollega sade att de för bok noggrannt för att kontrollera lånedisciplinen.
Att söka vinst
1998, under den ekonomiska krisen i Asien, kollapsade det indonesiska banksystemet - men enheten för mikrokrediter hos Bank Rakyat Indonesia, BRI Units, förblev vinstgivande.
En Världsbanksstudie av Bank Rakyat visade att dess återbetalningsandel förblev hög, inlåningsvolymen mer än fördubblades och BRI Units gick stärkt ur krisen.
Med mikrofinansieringstjänster kan fattiga bybor starta egan affärer med omkring 5 anställda.
Toh sade: "Att tillhandahålla mikrofinansieringstjänster är som att lära människor fiska, snarare än att helt enkelt ge dem fisken."
"Mer formella finansinstitutioner lånar inte u till fattiga eftersom de inte har någon egendom , som banken kan ha som säkerhet."
Men Toh tillade att återbetalningsfrekvensen för mikrokreditprogam tenderar att vara hög trots höga räntor.
Han förklarade att deras klienter betalar tillbaka sina lån, eftersom de tycker det är skamligt att vara skyldiga pengar.
De vill också ha nästa lån, som ges bara om de betalar tillbaka det första.
Den genomsnittliga vinsten för 63 av världens största mikrofinansieringsinstitutioner är jämförbar med den hos kommersiella banker, rapporterade MicroBanking Bulletin.
Bankakademie International, ett tyskt utbildnings- och konsultinstitut konstaterar att kommersiella banker "långsamt vaknar inför potentialen i finansiella tjänstertill mindre kunder".
Internationella banker som DG Bank (Deutsche Genossenschaftsbank) och Citibank erbjuder krediter till mikrofinansieringsinstitutioner enligt Bankakademies webplats.
Moris Rasik har fått ekonomiskt stöd från internationella organisationer, inklusive 70.000 dollar från Touch Community Services och 100.00 från Lee Foundation.
Källa: Celine Lim/The New Paper
Indonesien och Östtimor informerade idag Förenta Nationernas generalsekreterare Kofi Annan om att deras regeringar nått en överenkommelse om en gemensam kommission för att utreda våldet omkring folkomröstningen 1999, som öppnade vägen för Östtimors självständighet från sin granne.
Detaljerna i sannings- och vänskapskommissionens arbete återstår fortfarande att utarbeta, sade de båda nationernas utrikesministrar - Hassan Wirayuda för Indonesien och José Ramos-Horta för Östtimor - till reportrar efter sitt möte med Annan i New York. De hoppas på internationellt stöd för det nya organet.
Efter omröstningen den 30 augusti 1999 - i vilken 79 procent av timoreserna röstade för att avvisa den föreslagna autonomin och börja en övergångsprocess till självständighet - startade lokal pro-indonesisk milis, ibland med stöd av delar av de indonesiska säkerhetsstyrkorna, en våldskampanj, plundrande och brännande över hela territoriet.
Utöver de 9 timoresiska FN-arbetare, som dödades under kaoset, tvingades tusentals gå över gränsen till det indonesiska Västtimor.
Australien ledde en internationell styrka med FN-mandat att stävja våldet och därefter upprättade FN i oktober 1999 FN:s övergångsadministration (UN Transitional Administration in East Timor - UNTAET) för att leda självständighetsprocessen.
I maj 2002 med generalsekreterare Annan närvarande överlämnade FN full suveränitet över den lilla önationen till en vald regering och Östtimor blev världsorganisationens 191 medlem i september samma år. Ramos-Horta kallade överenskommelsen "exempellös" i internationella relationer. "Det här är ett initiativ som vi tror är mycket positivt och kommer att kasta ljus över det förgångnas händelser och vivsöker det internationella samfundets stöd i form av expertis för att stödja kommissionen", sade han.
Källa: UN News Centre
Justitieministeriets avdelning för mark och egendom (Directorate of Land and Property - DLP) har en ny databas, som ska hjälpa till att lösa mer än 10.000 olika anspråk på land och egendom gjorda sedan Östtimor blev självständigt 2002. Det datoriserade systemet kommer att hjälpa Östtimor att lösa ofta motstridiga anspråk på mark efter mer än 400 års portugisiskt styre, 24 år av indonesisk ockupation och 2 års FN-administration.
Regeringens nya marklag satte mars 2004 som tidsgräns för anspråk och tusentals människor lämnade in de nödvändiga handlingarna. Med teknisk assistans och utbildning från Marklagsprogrammet i Samarbete för landsbygdsutveckling (Associates in Rural Development - ARD) och datainmatning av studenter från Timors nationella universitet kan DLP:s tjänstemän använda den senaste tekniken för att utvärdera anspråken och fatta beslut om markägandet. Redan har mer än 4.000 anspråk matats in i databasen och mer än 50 har lösts. Databasen med markanspråk kommer också att hjälpa DLP att ge regeringen och parlamentet rekommendationer avseende policy och lagstiftning om administration, markrätt, lagfarter och lösning av marktvister.
DLP:s nya datoriserade databas listar tusentals anspråk på markägande.
Studenter från Timors universitet har också studerat de 3.141 anspråken från utlänningar. Med användning av en kombination av fältarbete och jämförande studier från länder som Mocambique kommer studenterna att undersöka olika typer av anspråk och analysera hur många som rör samma mark eller står i motsats. Landets nya konstitution förbehåller markägande enbart för östtimoresiska medborgare. Studien kommer att hjälpa regeringen att utveckla regler för berättigade anspråk från utlänningar från tiden före självständigheten.
Som en del av arbetet med universitetet hjälper markhjälpsprogrammet professorer och studenter att genomföra systematisk forskning avseende markägande för att ge data för att stödja utvecklingen av sunda marklagar. Samarbete mellan Marklagsprogrammet och Australiens Charles Darwin Universitet erbjuder nu Timoruniversitetets professorer och studenter tillfälle att studera för en examen i tillämpade socialvetenskapliga forskningsmetoder.
USAID stödjer Marklagsprogrammet genom sitt partnerskap med ARD. Samarbetande med justitieministeriet och DLP, hjälper ARD regeringen att utveckla regler och lagar avseende ett brett spektrum av markfrågor.
Källa: USAID - http://www.usaideasttimor.net/EGHighlights1.htm
Östtimor. Celestino Hornay kommer att ha slut på maten om några veckor. Han och hans familj i byn Iutu kommer att gräva upp rötter och jaga kycklingar och svin med spjut, men de kan vara lyckliga om de får äta en gång om dagen till sin första lilla majsskörd i mars.
Barnen kommer att vara undernärda, de flesta blir förmodligen sjuka och det kommer inte att finnas någon mathjälp eftersom Iutus behov aldrig har fastställts av Förenta Nationerna.
Men familjen bekymrar sig inte alltför mycket, därför att det här borde vara det sista året som någon i Iutu går hungrig.
Just nedanför kullen från Celestinos hus i Luro-distriktet finns det fem dammar med minst 400 fiskar. I september kommer det här kooperativet, som består av nio familjer som har utbildats i jordbruk, skörda sin första fångst. Det borde ge dem 600 dollar - tillräckligt för att köpa mat under den årliga hungersäsongen, förbättra deras diet och bygga ut jordbruket.
Östtimor, eller Timor Leste, som det kallas av invånarna efter att den indonesiska armén kastades ut efter 24 år 1999, lär sig att stå på egna ben. Men det är svårt för ett av världens fattigaste länder
Celestino kom tillbaka till Iutu 1999 efter att i åratal varit en motståndskämpe. Han fann vartenda hus nedbränt och de flesta av träden fällda. Och därför att han och många andra hade levt i skogen så länge, så hade de inte längre färdigheterna för att bedriva jordbruk.
Tre år efter den fullständiga självständigheten har han en framtid delvis tack vare ett utbildningsprojekt av välgörenhetsorganisationen för utveckling Concern, som arbetar med fler än 30 grupper i 19 byar i Luro-området.
"Många måst börja om nästan från noll", säger Romulo Estrada, Concern's Filipino programansvarige i Luro. I ett treårigt projekt har tre andra fiskeodlingar startats, 11 samfälligheter har sina egna fjäderfäprojekt, tre byar har fått rent vatten och dussintals grupper lär sig att bevara jord och vatten, odla på branta sluttningar, odla nya sorters grödor och undvika översvämningar. Några byar har skapat egna banksystem, andra lär sig att konservera livsmedel på bättre sätt.
"Allting är utformat för att hjälpa människorna att bygga upp sin existens. De har själva beslutat hur de anser det är viktigast att utveckla sina byar", säger Estrada.
Tio engelska mil från Celestinos fiskodling har 24 kvinnor och sex män startat en affär i byn Afaia. Med 100 dollar från Concern för att köpa lager och cement för grunden, har de nu en affär, som också tjänar som samlingslokal och kafé.
Förra året blev deras 100 dollar 1.682 och de delade dessutom ut 500.
Särskilt kvinnorna ivrar för förändringar. De har just tagit en hönsbur, som redan ger 24 ägg om dagen, i drift. Snart kommer de att öppna en bykvarn, som Concern ställt till förfogande, för ris.
"Människor kommer att resa långväga ifrån för att få sitt ris malet. Vi kommer att göra en vinst, men vi försöker inte bli rika utan bara att förbättra byns liv", säger Ajilda Jesus Fernandez, en av gruppens medlemmar.
I den närbelägna byn Usuvasu hoppas man att ett snickeriprojekt kommer att ge byn pengar. 21 män har skickats till huvudstaden Dili för tre veckors utbildning i att använda traditionella och elektriska verktyg. De har själva byggt en verkstad och fick nyligen sitt första uppdrag - ett 6 fot högt teakskåp, som kommer att ge 200 (australiska) dollar. "Vi är optimistiska och tror att människor kommer att vilja ha saker gjorda av oss" säger Simeon de Jesus Mxoreuira, gruppens ordförande.
Faktumet att det inte finns någon väg till byn dämpar inte entusiasmen. "Det här området övergavs för 10 år sedan, när indoneserna kom. Nu arbetar vi för framtiden", säger han.
Gaspar Jabier, distriktets ynge chef, säger: "Det är som en ny by. Vi kom tillbaka bara för två år sedan. Människorna var tvungna att lära sig jordbruk och många andra saker. Indoneserna avverkade alla stora träd och erosionen har förvärrats. Så vi har planterat träd och öppnat en plantskola. Vi lär oss också om hur marken ska bevaras.
Källa: John Vidal Barikafa/The Observer [UK]
I Indonesien har bra fyra procent av befolkningen en fast telefon. Därför har PT Telkom, Indonesiens största teleoperatör som introducerades på börsen 1995, för mobiltelefonin valt den amerikanska CDMA-tekniken. Den ger låga kostnader per abonnent. PT Telkom har delat upp Indonesien i tre geografiska områden, för vilka vart och ett en leverantör valts. Ericsson har valts för Stor-Jakarta, där mer än 60 procent av landets befolkning bor.
Källa: Kontakten (Ericssons personaltidning) 4/2004
Dili. Östtimors regering har godkänt en banbrytande lag, som jämnar marken för utländska bolag att få licenser för olje- och gasutvinning vilka väntas skapa avsevärda inkomster för ett av Asiens fattigaste länder.
Petroleumlagstiftningen godkändes av regeringen i Dili i torsdags och kommer att antas av Timors nationalförsamling kommande veckor.
Den nya lagen tillåter internationella energibolag att börja exploatera den nya nationens olje- och gastillgångar både till lands och havs.
Utöver de konstaterade kolväterikedomarna i Timorhavet finns det indikationer på andra betydande olje- och gasfält runt enklaven Oecussi och på Timors sydkust mellan distrikten Cova Lima och Viqueque.
En petroleumfond för att hantera oljeinkomsterna skapas också enligt den nya lage.
Timor betraktar sin spirande energisektor som en huvudkälla för framtida inkomster som ska minska dess nuvarande beroende av utländsk hjälp.
Dili delar en del av sina olje- och gastillgångar i Timorhavet med Australien och försöker att bilägga en tvist med Canberra om delningen av området.
Källa: EL/CJB Lusa Notícia SIR-6603984
Dili. Östtimors särskilda enhet för allvarliga brott (Serious Crimes Unit - SCU) åtalade på fredagen 14 personer för krigsförbrytelser begångna 1999, den för Dili och Förenta Nationerna gemensamma organisations sista åtal innan den avslutar sina undersökningar.
De i SCU:s sista omgång för mord, våldtäkt och påtvingad utvisning mellan januari och september 1999 åtalade omfattar också högre indonesiska officerare.
Alla anklagde tros leva i Indonesien och är därför utom räckhåll för den timoresiska rättvisan.
Upprättad av de timoresiska myndigheterna och FN har SCU haft i uppdrag utreda brott mot mänskligheten begångna i Timor mellan den 1 januari 1999 och den 25 oktober samma år.
Under den perioden dog upp till 1.500 timoreser i blodbadet och förstörelsen som släpptes loss av proindonesisk milis, som verkade i maskopi med den indoneiska militären, som drog sig ur territoriet efter dess historiska folkomröstning för självständighet.
De flesta timoreser som befunnit skyldiga till krigsförbrytelser efter åtal av SCU har fått relativt låga straff och ingen av de åtalade indonesiska myndighetspersonerna har ställts inför rätta. Tre fjärdedelar av de åtalade har tagit sin tillflykt till Indonesien.
Regeringen i Dili säger att den föredrar försoning med sin stora granne framför att driva rättegångar mot krigsförbrytare.
Källa: EL/CJB Lusa Notícia SIR-6603637
Storbritanniens ambassad i Östtimor är en av de tre dimplomatiska missioner i Stillhavsregionen, som ska stängas, i en större förändring av brittisk representation utomlands.
Kontoret i Dili kommer att stängas fem år efter öppningen. Konsulära frågor kommer att behandlas av en honorärkonsul med politisk representation från den brittiska ambassaden i Indonesiens huvudstad Jakarta.
Storbritannien upprättade ett konsulat i Dili i januari 2000 och gjorde det till en ambassad i maj 2002 efter Östtimors första presidentval.
Men utrikesdepartementet tillkännagav i dag Dilis stängning tillsammans med omfattande förändringar bland annat öppnandet av kontor i Irak, Libyen och Afghanisatan nyligen.
...
I allt kommer 8 ambassader stängas och 21 mindre kontor att stängas eller degraderas, när utrikesdepartementet ska spara 100 miljoner pund för att kunna öppna och utöka nya missioner.
...
Källa: Paul Mulvey/The Australian
Canberra. Australien planerar att förstärka sin kustsäkerhet med en kontroversiell övervakning, som syftar till att stoppa spridningen av massförstörelsevapen genom att uppbringa fartyg och flygplan, och sträcker sig från söder om Nya Zealand till norr om Indonesien.
Enligt planerna, som offentliggjordes av premiärminister John Howard, för skydd mot eventuella terroratacker, kan fartyg destinerade till Australien bli uppbringade när som helst inom det 1.000 sjömil breda säkerhetsnätet.
Nyheten kommer samtidig som en rapport i lokala medier uppger att en oljetanker beordrats att stanna utanför Sydneys hamn förra året, därför att myndigheterna befarade den skulle kunna användas i en terrorattack.
"Det är bara ett sätt att dubbelt försäkra sig om att man vet vem som vill komma till dett här landet och vad deras ärende är", sade Howard till en australisk radiostation i staten Western Australien.
Men Don Rothwell, professor i internationell rätt vid Sydneys universitet, varnade för att Australien skulle kunna möta internationella protester mot planen eftersom den bryter mot internationell havsrätt.
"Och om de föreslår att upprätthålla den här zonen inom våra angränsande grannstaters havsområden, skulle det verkligen betraktas som en fientlig åtgärd", sade Rothwell till Reuters.
Han sade att många länder skulle se ett krav på information från fartyg i säkerhetszonen som en inskränkning i havens frihet och varje uppbringande som ett fundamentalt brott mot internationell lag.
Howard, som sade att säkerhetszonen skulle baseras på internationella samarbetsarrangemang, har vid flera tillfällen testat Australiens relationer med dess grannar i positioneringen av landet som USA:s "vice sheriff" i Asien.
Han orsakade nyligen mer oro, när han upprepade att förebyggande aktioner i andra länder vore legitima svar på terroristhot, och tillkännagav planer på en regional spionskola och antiterroristplaner i Asien.
Havssäkerhetsplanen uppstod när tidningen The Australienn rapporterade att en oljetanker hade beordrats att ankra utanför Sydney på nyårsaftonen 2003, därför att myndigheterna befarade den kunde bli ett mål för islamistiska terrorister som "betedde sig misstänkt" i en liten båt.
Polis och underrättelsetjänster trodde att fartyget, lastat med 90.000 ton råolja, skulle ha kunnat bli måltavla, när det kom in i Sydneys hamn, där hundratusentals människor hade samlats för att se på nyårsaftonens fyrverkeri.
Polisen var inte tillgängli för att kommentera rapporten.
Howard sade att den föreslagna säkerhetsplanen - som är gemensam för försvaret och tullen - också skulle omfatta utökad patrullering av Australiens olje- och gasreserver värda flera miljarder dollar utanför den långa nordvästkusten och i Timorsjön.
"En del av olje- och gasanläggningarna i Timorsjön ligger i områden över vilka Australien delar överhögheten med Indonesien eller Östtimor" sade Howard.
"Utrikesministern (Alexander Downer) kommer att skriva till sina kollegor för att informera om våra avsikter att arbeta tillsammans med dessa länder för att införa för alla parter fördelaktiga säkerhetsåtgärder mot terrorism" sade han.
Havssäkerhetsplanen återspeglar det av USA ledda Proliferation Security Initiative, som stöds av Australien och syftar till att stoppa spridningen av massförstörelsevapen genom att uppbringa fartyg och plan.
Källa: Michelle Nichols/Reuters
Dili. Dili förstår investerarnas bekymmer över korruptionen i Östtimor och regeringen är besluten att tillsammans med biståndsgivare slå ner på det spirande fenomenet, sade utrikesminister José Ramos Horta i tisdags.
Beskrivande korruptionen som ett fortfarande ganska litet problem, betonade Ramos Horta, in en kommentar till Lusa, att premiärminister Mari Alkatiri är en "beslutsam person" som kan vara "ganska radikal i kampen mot korruptionen".
Regeringen, tillade han, är redo att arbeta tillsammans med internationella biståndsgivare såsom Världsbanken och Internationella valutafonden för att "identifiera de spruckna dörrar som tillåter korruption".
Världsbanken uteslöt nyligen fyra lokala bolag från deltagande i budgivningar i tre år efter att ha upptäckt att de varit inblandade i prissamarbet i ett nationellt program för att utrusta skolor.
Ramos Horta sade att korruptionen i Östtimor inte är ett problem på regeringsnivå,, dess budget "granskades skrupulöst noga", men föranledde bekymmer i förvaltningen, särskilt bland gränskontroll- och tulltjänstemän.
Det viktigaste, tillade han, är "ihållande anklagelser" om korruption i affärs- och finanskretsar, som "påverkar vår image och trovärdighet" internationellt.
"De som utöver korruption är sofistikerad persone", sade Ramos Horta. "De har band till den privata sektorn med lång erfarenhet av korruption under de 24 åren av indonesisk ockupation".
Källa: EL/SAS Lusa Notícia SIR-6593982
Bali. Barn som skiljs från sina föräldrar under konflikter väcker starka känslor. Att spåra föräldrarna och att hitta fosterhem medan man söker en lösning på längre sikt är svårt.
Oroligheterna när Östtimor frigjordes från Indonesien 1999 lämnade åtskilliga tusen barn åtskilda från sina familjer - ofta på var sin sida en nationsgräns - efter en omfattande och brutal folkomflyttning. Att skydda omkring 4.000 mycket sårbara barn mot försummelser och misshandel medan man letar efter lösningar var en verklig utmaning för UNHCR.
Men efter fem års outtröttliga ansträngningar har UNHCR tillsammans med myndigheter under Indonesiens socialdepartement och Östtimors statssekreterare för arbete och solidaritet funnit lämpliga lösningar för alla utom 107 fall.
"Medan återföreningen av barnen med deras familjer är en önskvärd lösning, är det absolut inte den enda lösning, som vi undersöker", sade Robert Ashe, UNHCR:s regionale representant vid ett möte med regeringsföreträdare den 11 december på Bali om skydd av barn.
"Med hänsyn till de kulturella traditionerna i Indonesien och Östtimor har vi använt lösningar till barnens bästa inklusive att barnet stannar hos fosterföräldrarna med föräldrarnas tillstånd för att avsluta sin skolgång", sade Ashe.
I slutet av november 2004 hade 2.365 barn av totalt 4.534 registrerade fall av separerade barn återförenats med sina familjer och överenskommelser har träffats om att 1.156 ska förbli hos sina fosterföräldrar i Östtimor och Indonesien.
"Mycket av det här arbetet har varit svårt eftersom det ofta väcker starka känslor. Men jag skulle vilja tacka de många fosterföräldrarna både i Indonesien och Östtimor som under de gångna åren har ägnat tid, energi, pengar och i många fall avsevärd kärlek för att ta hand om barnen och se till deras bästa", sade Ashe.
UNHCR:s regionala representant sade till tjänstemän att många fosterföräldrar efter åratals fostervård tagit svåra beslut och gått med på barnens återförening med sina föräldrar.
"Det är ett tecken på att de har barnens bästa för ögonen. På samma sätt visar de föräldrar, som har kommit överens om att låta barnen vara kvar hos fosterföräldrarna för att avsluta sin skolgång och ge dem en bättre start i livet, sin kärlek till dem", tillade Ashe.
I arbetet med att på ett tillfredsställande sätt lösa fallen med de separerade barnen har UNHCR hållit tre seminarier för att skapa en grupp av indonesiska och östtimoresiska tjänstemän utbildade att hantera fallen med separerade barn och medvetna om hur internationell och nationell lag ska tillämpas.
Som ett avgörande steg för att säkra skyddet av separerade barn i bägge länderna har ett Memorandum of Understanding skrivits under i veckoslutets Bali-möte. Det fastlägger hur de återstående 107 barnens fall ska hanteras, kontrollen av arrangemangen för de barn som tillåts stanna hos sina föräldrar och hur framtida nya fall av separerade barn ska hanteras.
"Era berömvärda ansträngningar att finna lösningar för de här barnen, som har kommit till uttryck på måna påtagliga sätt, bevisar ert engagemang för barn, som kommer att vara era båda länders framtid", sade Ashe till indonesiska och östtimoresiska regeringstjänstemän vid Bali-mötet.
Källa: UN High Commissioner for Refugees
Introduktion
Notiserna här ger oftast bara ögonblicksbilder från Östtimor. Vår franska broderorganisation ASTO har i sin tidskrift Timor Informations gett en intressant sammanfattning och analys av läget på ett antal områden, som berör vardagslivet i Östtimor. Nedan kommer en egen översättning av utdrag ur artikeln. Orginalet kan Du se och läsa här.
Elförsörjning
Elförsörningen förblir ett stort problem i många av Timors distrikt. Dili har inrättat ... regeringen stänger av strömmen i staden vid midnatt på vardagar och klockan 2 på natten i veckosluten ...
Baucau, landets andra stad, har sålunda inte haft någon el sedan slutet av november 2003, dessförrinnan fanns det ström bara några timmar varje dag. Los Palos har inte haft någon el sedan 9 månader och Oecussi har inte fått något bränsle (för att driva elgeneratorerna) de senaste månaderna.
Det stora problemet med denna energibrist är att den slår direkt på hygienen, hälsan och säkerheten. Vattenpumparna, som ska säkra vattenförsörjningen, fungerar inte. Fryskedjan existerar inte och det är svårt att förvara livsmedlen. Gatorna är inte heller belysta, vilket gynnar småkriminaliteten. Bara de få som har tillräckligt med pengar för att köpa en generator och betala för bränsle och underhåll har tillgång till el.
Telekommunikation
Alla 13 distrikt har fått en kraftig förbättring av mobiltelefonin de senaste månaderna. Huvudorten i varje distrikt har normalt täckning av Timor Telecom, ett portugisiskt bolag. Utan konkurrens med höga kostnader, tvekar bolaget inte att sälja sina tjänster till ett förskräckligt pris baserat på kontantkort. Utanför huvudstaden finns det inga fasta linjer, varför distrikten inte har tillgång till internet. Bara FN:s kontor är uppkopplade. Förvaltningarna i distrikten har således ingen uppkoppling till internet.
Information
Utan elektricitet är det ju omöjligt att få tillgång till audiovisuell information som tv och radio. Radio fungerar bara med batterier, vilket blir dyrare för familjerna. Pappersmedia är dåligt spridda och finns bara i städerna.
Post
Posten fungerar fortfarande slumpmässigt. Gatunamnen är fortfarande inte fastlagda, vilket gör att breven inte kan delas ut och tvingar folk att hämta sin post på postkontoren. Flera exempel på hur det fungerar kan ges: ett brev postat i Sydney i oktober 2003 dök inte upp i Baucau förrän i maj 2004, ett rekommenderat brev från Dili behövde fem månader för att komma till Paris och avgående post från Timor var stoppad två och en halv månader på flygplatsen på grund av att Timors post inte hade betalat sina räkningar.
Hälsa
Fortfarande har inte infrastrukturen, som vattenförsörjningen, byggts upp igen, med allvarliga ekonomiska och sanitära följder för befolkningen. För att försörja befolkningen i Baucau med vatten gör brandbilen inget annat än kör runt för att fördela den dyrbara vätskan. FN:s tankbilar deltar också i försörjningen. Mattillgången i Timor är långt ifrån säkrad. FN:s världslivsmedelsprogram (World Food Programme) som hade beslutat att dra sig ur landet, har sett sig tvunget att återvända.
Källa: Timor Informations no 99 dècembre 2004
Indonesiens inflytelesrika militär är på väg ut ur affärsvärlden, så att den nyligen valda deomkratiska regeringen kan stärka kontrollen över dess rika generaler, tygla korruptionen och reformera officerskåren.
Inför Australiens försvarsministers Robert Hill resa till Jakarta nästa vecka för att diskutera närmare försvarsband med Jakarta, har hans indonesiska motpart Juwono Sudarsono sagt att den nyligen demokratiskt valda regeringen ska ta över av militären kontrollerade företag med tillgångar värda över 700.000 australiska dollar.
Dessa omfattar bland andra vinstgivande virkes- och bankföretag, som har använts för att finansiera de väpnade styrkorna.
Förändringen är en del av en omfattande reform för att förändra Indonesiens militär, känd som TNI, till en mer professionel och ansvarskännande styrka under den ny presidenten Susilo Bambang Yudhoyono, själv en tidigare general.
Affärer stödda av gevärspipor har varit lukrativa för militären.
Under en utfrågning i parlamentets försvarsutskott förra veckan medgav TNI-chefen general Endriartono Sutarto att affärer bidrog med 70 % av TNI:s budget.
En undersökning uppskattade affärstillgångarna till ett värde av över 10,6 miljarder dollar vid den av armén stödda diktatorn Suhartos fall 1998. Uppskattningen täckte allting från lagliga företag till kriminella operationer.
Reformerna skulle, när de genomförts, kunna öppna vägen till närmare militärt samarbete med västländer inklusive Australien och USA, som upprätthåller ett strikt vapenembargo mot Jakarta efter blodbadet som följde på självständighetsröstningen i Östtimor.
Australien gick inte helt i USA:s fotspår att skära av banden helt och hållet.
Men Canberra är angeläget att återuppta antiterroristutbildning med Indonesiens elitförband Kopassus, som har anklagats för grova brott mot de mänskliga rättigheterna och för att bedriva en rad olagliga affärsverksamheter omfattande allting från bordeller till smuggling av timmer.
Senator Hill förväntas diskutera samarbete med Kopassus bland andra frågor, när han anländer till Jakarta, sade en indonesisk militärtalesman.
"Vi förväntar oss att täcka alla områden av möjligt samarbete", sade major Farid Makruf.
Från australiskt perspektiv är en av de kritiska måttstockarna för att återuppta banden hur långt reformerna inom militären har kommit, särskilt inom Kopassus.
Ett bolag som TNI enligt rapporter kommer att förlora i förändringarn är dess andel på 719 miljoner dollar i Bank Artha Graha, som ägs av armén och en av Indonesiens mäktigaste affärsmän, bank- och fastighetsmagnaten Tommy Winata.
Andra omfattar två timmerbolag värda mer än 6 miljoner dollar.
Under i parlamentets försvarsutskott förra veckan medgav TNI:s chef general Endriartono Sutarto att affärer bidrog med 70 % av TNI:s budget.
Utskottet fick också höra att Indonesiens vapen tillhörde de sämsta i Sydostasien, bara bättre än Kambodjas och Laos.
Som en seger för generalerna sade försvarsminister Juwono att TNI skulle fortsätta att bedriva mindre företag fram tills dess att den statliga försvarsbudgeten kunde täcka bortfallet.
"De mindre kommer inte att tas över. De kommer att fortsätta ägas av TNI för att hjälpa till att täcka soldaternas behov", sade han.
Lagar underskrivna av förra presidenten Megawati Sukarnoputri före hennes valförlust förbjöd soldaters deltagande i affärsakvitiviteter.
Källa: AAP
Jesuiternas flyktinghjälp (Jesuit Refugee Service - JRS) avslutar sin verksamhet i Västtimor den 30 November 2004. Organisationen har arbetat med flyktingarna från Östtimor sedan 1999, hjälpt tusentals flyktingar med utbildning och hälsovård. JRS har också haft nära samarbete med UNHCR, IOM, regeringen och andra organisationer för att återföra flyktingar, hjälpa flyktingar till bosättning utanför Timor och lokal integration. JRS har också arbetat med UNHCR och det timoresiska Röda Korset för att spåra barn som skilts från sina familjer tvärs över gränsen mellan Öst- och Västtimor.
JRS kom i en nödsituation, när mer än 300.000 flydde över gränsen till Västtimor för att undkomma våldet efter folkomröstningen om självständighet för Östtimor. Sedan dess har de flesta av flyktingarn kunnat återvända hem. 16.000 östtimoreser återstår och har beviljats indonesiskt medborgarskap.
Beslutet att avsluta hjälpprogrammen grundades i kunskapen om att antalet flyktingar i Västtimor har reducerats och att det inte längre föreligger någon nödsituation. Det betyder inte att alla problem har lösts för de återstående före detta flyktingarna. "Hållbara lösningar måste fortfarande vara prioriterade för att säkra en varaktig stabilitet i Timor. Enligt vår erfarenhet behövs främst utvecklingsprogram, som möjliggör för den lokala befolkningen att absorbera de kvarvarande flyktingarna", säger JRS:s Indonesienchef Edi Mulyono. "Eftersom JRS inte är en utvecklingsorganisation, hoppas vi att med FN:s sänkta säkerhetsnivå i Västtimor andra organisationer kommer att kunna genomföra bra rpogram, som kommer både den gamla och nya befolkningen i Västtimor till del."."
...
Ett dokument med rekommendationer presenterades vid seminarier om hållbara lösningar för de tidigare flyktingarna från Östtimor i Kupang och Atambua i Västtimor i oktober 2004. Det finns på engelska och indonesiska och kan fås från Ingvild Solvang (solvang@jrs.or.id).
Källa: Jesuit Refugee Service
Jakarta. 238 indonesiska muslimer, som betraktades som illegala immigranter och uvisades ur Östtimor den 29 november anlände till hamnen Tanjung Priok i måndags eftermiddag, sade hamntjänstemanne Sutrisno.
"Vi välkomnar deras ankomst i Jakarta och tills vidare kommer de att inkvarteras i de indonesiska arbetarnas sal i passagerarterminal II i Tanjung Priok", sade Sutrisno.
Utöver hamnmyndigheterna, sade han, kommer socialministeriet och ett antal frivilligorganisationer att ge de utvisade indoneserna dagliga måltider och transporter.
"De flesta är från Sumatra, så vi kommer att skicka hem dem till deras olika hembyar", sade han och tillade att hamnmyndigheterna måste konsultera transportministeriet för att tillhandahålla bussar.
De indonesiska muslimerna tvingades av östtimoresisk polis att lämna moskén i Dili, som de länge hade ockuperat i trots mot landets regering.
De indonesiska muslimerna hade tidigare ombetts att frivilligt lämna moskéområdet, men deras vägran fick östtimoresisk polis att forcera den låsta grinden och flytta människorna inklusive kvinnor och barn från moskén.
Östtimors inrikesminister Rogerio Lobato citerades av nyhetsbyrån Kyodo sägande att deportationen var oundviklig efter att indoneserna vägrat att godta att der är utlänningar i Östtimor
Källa: Asia Intelligence Wire/ANTARA
Åklagaren vid den särskilda enheten för allvarliga brott (Serious Crime Unit - SCU) ha lämnat in ytterligare fyra åtal till enheten. Åtalen gäller fyra tidigare medlemmar i Mahidimilisen och en tidigare medlem i Sako Loro Monu-milisen. De anklagas för sammanlagt 19 mord 1999.
Källa: SERIOUS CRIMES UNIT INFORMATION RELEASE
... den 29 november 2004 kan Du läsa här på engelska (860 KB).
Två japanska frivilligorganisationer (NGO:er), SHARE och AFMET, som har arbetat i Östtimor sedan 1999, gjorde en imponerande presentation i Hotel Timor tisdagen den 23 november. De två organisationerna koncentrerar sig på att lära ut förebyggande hälsovård i byar och städer i distrikten Ermera och Lautem. Men det är deras utbildning av hundratals timoreser till att lära andra timoreser, som är deras största prestation. Föredragningarna både av SHARE och AFMET gjordes av timoreser på tetum för en åhörarskara på 60-70 personer, huvudsakligen timoreser från andra NGO:er. Som talaren från hälsodepartementet sade: "Hälsa är inte bara en fråga för läkare, sköterskor och hälsoarbetare. Det är en fråga för alla." Dagens huvudbudskap: "NGO:er är här för att hjälpa till, men det är timoreser, som kommer att göra Timor till ett friskare land."
Källa: Isa Bradridge/Timor Sun 6 December - 12 December 2004
Förra veckan öppnade parlamentets talman Dr Jose Guterres och premiärminister Mari Alkatiri telekommunikationstjänster på ön Atauro vid en cermoni i öns nya telekommunikationsbyggnad.
"Atauro har inte bara tillgång till alla telekommunikationstjänster, utan har den här tillgången genom något av den mest avancerade tekniken, som finns i Timor", sade Timor Telecoms CEO och verkställande direktör Jose Jardim. Timor Telecom har installerat växlar, torn, transmission, GSM-basstationer och kraftutrustning på ön för att tillhandahålla nödvändig tillgång till fasta linjer och mobilnät, dataöverföringstjänster och Internet. Det representerar en investering på 380.000 USD i infrastrukturen för telekommunikation på Atauro.
Med introduktionen av dessa tjänster följer mer än bara ett sätt att hålla kontakt med familjemedlemmar utanför ön. Timor Telecom har bidragit till att skapa villkor nödvändiga för att utveckla den praktiskt taget outnyttjade potentialen hos Atauro, och Timor, som turistmål. En värdefull möjlighet för marknadsföring, potentiella besökare kan göra reservationer genom epost eller direkt per telefon eller göra en "virtuell tur" på internet.
enligt koncessionsavtalet mellan Portugal Telecom och Östtimors regering har Timor Telecom en förpliktelse att tillhandahålla telekommunikationstjänster med geografisk täckning enligt överenskommelsen. Den senaste invigningen visar Timor Telecoms vilja att hålla denna överenskommelse med nättäckning nu i varje distriktshuvudort och dess omgivning i Timor.
Inlemmandet av ön Atauro är det senaste kapitlet i utvecklingen av kommunikationstekniken i Östtimor. Det är ett litet men viktigt bidrag till den ekonomiska utvecklingen av landet.
Källa: Timor Sun 6 December - 12 December 2004
Bangkok. Trots att han umgås med kungar och världens ledare har Östtimors president Xanana Gusmão inte förlorat sin folklighet. Och han har inteheller glömt bort sina dagar som politisk fånge, när han passionerat vädjade om frisläppande av Burmas fängslade demokratiförespråkare Aung San Suu Kyi.
"Jag vädjar till juntan att släppa Aung San Suu Kyi fri. jag talar inte som Östtimors president för att utöva tryck på (den burmesiska) juntan, utan jag talar som en före detta politisk fånge, som ber juntan tänka om", sade Gusmão i sitt tal på utlandskorrespondenternas klubb i Thailand.
"De kan aldrig döda hennes själ, även om hon försätts i en mycket, mycket svår situation i fångenskap ... De kan aldrig döda hennes mod, hennes sinne för principer eller hennes känsla för frihet", sade han i torsdags kväll."
Gusmão var på väg till Washington DC för att ta emot W. Averell Harriman demokratipris från National Democratic Institute. Östtimors president delar prisetmed förre filippinske presidenten Corazon Aquino, förre tjeckiske presidenten Vaclav Havel, Malis förre president Alpha Oumar Konare, som nu är ordförande i den Afrikanska Unionen, president Mikheil Saakashvili från Republiken Georgien och Chiles president Ricardo Lagos.
Källa: Sonny Inbaraj/IPS
...
Regeringen reglerar vattenpriserna
Regeringen har utfärdat en förordning den 2 november, som reglerar priset på vatten i landet, sade Egidio de Jesus, statssekreteraren för elektricitet och vatten.
Egidio sade att syftet med regleringen inte var att öka statens inkomster utan att uppfostra kommunerna att använda vatten på det mest ekonomiska sättet.
Han tillade att priregleringen fastställer priset för hushåll, offentliga institutioner och grupper. För hushåll är priset $0,20/1000 liter, för grupper $0,10/1000 liter och för restauranger $0,50/1000 liter. Suara Timor Lorosa'e (STL)
...
Källa: Världsbankens Dilikontor, tel 332 4649, epost ddearaujo@worldbank.org
Lilla Östtimor deporterade 184 muslimer till grannlandet Indonesien igår, vilket i stort sett avslutade massutvisningen av omkring 250 människor, som hållits fängslade för att ha levt illegalt nära huvudstadens enda moské.
Östtimor började deportera muslimerna, som kommer från Indonesien men betraktar sig som östtimoreser, tidigare i veckan. Muslimerna levde i Östtimor före dess frigörelse från Indonesien under en blodig folkomröstning om självständighet för fem år sedan.
Frågan har lagit an på en känslig sträng i Indonesien, världens mest folkrika muslimsk stat, där en del lokala medier har beskrivit deportationerna som ett drag mot islam av det huvudsakligen katolska Östtimor.
Jakarta betraktar inte muslimerna som indoneser.
Östtimor, som har en muslimsk premiärminister och har försökt bygga goda förbindelser med Indonesien, argumenterar att frågan inte har något med religion att göra och hävdar att de utvisade muslimerna byggt hus och skolor bredvid An-Nur-moskén utan att ha nödvändiga östtimoresiska uppehållstillstånd.
"Idag skickade vi hem 184 människor. Utom de som är sjuka, har vi skickat hem alla.", sade Carlos Geronimo, chef för Östtimors immigrationskontor, med syftning på de muslimer, som utvisats från skjul runt moskén i Dili.
Muslimerna bussades till det indonesiska Västtimor.
Ett litet antal som antingen var sjuka eller måste ta han om sjuka släktingar tilläts tillfälligt stanna i Dili.
Östtimor blev formellt självständigt i maj 2002 efter sekler av portugisiskt kolonilastyre, 24 års indonesisk ockupation och mer än två års FN-administration.
En överväldigande majoritet av timoreser röstade i augusti 1999 för frigörelse från Jakarta, vilket utlöste en våldsvåg av gängs, som stöddes av element i den indonesiska armén. FN uppskattar att omkring 1000 människor dödades i våldsvågen i samband med folkomröstningen.
Källa: Reuters
Japan är nu den största bidragsgivaren till Östtimor enligt uppgifter från ambassaden i en intervju med den japanske ambassadören vid firandet av utvecklingshjälpens (Overseas Development Assistance - ODA) 50-årsdag.
Hideaki Asahi konstaterade att Japan har bidragit med 300 miljoner USD till utvecklingen i landet genom den fredsbevarande styrkan sedan Interfet.
Han tillade att Japan är lyckligt över att kunna fortsätta hjälpa Östtimor i framtiden och inte har några ambitioner eller förväntningar avseende det stöd det ger.
Källa: Suara Timor Lorosa'e citerad i Värlsbankens dagliga sammanfattning av Östtimor i media
En östtimoresisk domstol dömde i onsdags en milisledare till 15 års fängelse för ett anfall mot ett hus fullt med flyktingar, som resulterade i 12 döda under landets blodiga frigörelse från indonesiskt styre i augusti 1999.
Timoresiska åklagare har också åtalat fem milisledare för mord på 19 personer och tortyr av 26 andra som ett led i en misslyckad kampanj för att hindra timoreser från att rösta för självständighet i augusti 1999.
De röstande röstade för självständigheten och landet blev självständigt i maj 2002.
Marculino Soares, en ledare för Besi Merah Putih-milisen, befanns skyldig för medhjälp till att organisera anfallet på självständighetsledaren Manuel Carrascalãos hem den 17 april 1999, som resulterade i 12 döda, bland andra hans son.
Soares uppmuntrade också sina män att utföra anfallet efter en demonstration mot självständigheten i Dili och deltog också i det, konstaterade domstolen.
De fem milisledarna är åtalade för brott mot mänskligheten genom att ha organiserat en kampanj mot självständigheten på öhalvan, som omfattade mord, tortyr och "beordra en sök- och upprensingsaktion" mot anhängare av självständigheten.
Tisdagens åtal ökar antalet indonesiska militärer och milismedlemmar åtalade för brott mot de mänskliga rättigheterna under våldsutbrottet, som efterlämnade 1.500 döda timoreser och Östtimor i ruiner, till 375.
Alla fem åtalade flydde från Östtimor och tros vara i Indonesien, sade åklagarna.
Omkring 280 andra misstänkta tros också vara i Indonesien - inklusive den indonesiske presidentkandidaten, som misslyckades i valet, general Wiranto, som var landets militärbefälhavare 1999.
Indonesien är inte tvunget att utelämna de misstänkta och har förklarat att det inte kommer att svara på tidigare åtal. Östtimor har inte tryckt på kraftigt för att få de svarande utlämnade med hänsyn till att goda relationer med den stora granne är mera viktiga.
Domstolar i Jakarta, Indonesien, skapades för att döma höga indonesier ansvariga för våldet, men människorättsgrupper har riktat omfattande kritik mot rättegångarna, som misslyckade. Alla 16 polis- och militärofficerare åtalade har frikänts, medan två civila etniska östtimoreser befanns skyldiga.
Källa: AP
Sven Gavlevik har avlidit 91 år gammal. Han var i många år en aktiv medlem i Östtimorkommittén. Ur Dagens Nyheters eftermäle:
Otaliga artiklar och insändare har kommit från hans penna i dagstidningar och föreningspress. Det kunde handla om vapenexport, kärnvapen, Östtimor, flyktingfrågor, företagsekonomi, ...
skrivet av Anita Andersson, KFUK-KFUM och tidigare chefskurator vid Täby skolor
Källa: Dagens Nyheter
Under september och oktober krävde ett antal NGO:er och enskilda (inklusive JSMP, Sahe, Lao Hamutuk, Fokupers, Rede Feto, Liberta och ASF) kopior av förslaget till strafflag från regeringen. Men regeringen har vägrat att offentliggöra förslaget.
Straffalgen är en mycket viktig lag, som kommer att påverka var och en i Östtimor. Det är nödvändigt att det civila samhället får bidra till utformandet av strafflagen genom remissyttranden över förslaget innan det blir lag. I de flesta liberala demokratier är lagstiftningsprocessen offentlig och regeringen deltar i omfattande offentliga konsultationer. En vilja att engagera det civila samhället är ett grundläggande tecken på gott styre. Det är oklart varför den östtimoresiska regeringen önskar att skriva och anta lagar i hemlighet.
Dessa NGO:er och enskilda har också begärt att regeringen översätter förslaget till straffrätt från portugisiska till ett språk de flesta timoreser kan läsa och förstå - nämligen tetum eller bahasa indonesia. Men regeringen har också nekat att översätta strafflagen med orden "förhållandena medger inte" översättning.
Enligt artikel 13.1 i Östtimors konstitution gäller att "Tetum och portugisiska ska vara Östtimors officiella språk". Enligt artikel 159 gäller att "Indonesiska och engelska ska vara arbetsspråk inom förvaltningen tillsammans med de officiella språken, så länge det anses nödvändigt". Det finns därför en konstitutionell grund för att översätta förslaget till strafflag till tetum och/eller bahasa indonesia.
Om strafflagen inte översätts till ett språk, som timoreser kan förstå, så kommer regeringen att bryta mot förpliktelser enligt internationell lag. Enligt artiklarna 14.3 och 26 i den internationella konventionen om civila och politiska rättigheter [1] (som Östtimor ratificerade den 10 december 2002) måste Östtimors regering översätta strafflagen till ett språk, som timoreserna kan förstå. Om lagen inte översätts till tetum eller bahasa indonesia kommer det också att vara extremt svårt för de flesta poliserna och domstolsaktörerna att upprätthålla lagen.
Av hänsyn till transparensen, god förvaltningssed, tillgång till rättsväsendet och i överensstämmelse med Östtimors förpliktelser mot tratkat om mänskliga rättigheter vädjar vi till regeringen att:
Under de kommande veckorna kommer dessa NGO:er och enskilda att skriva till parlamentet och hålla offentliga möten och soffprogram i TV och diskussionsprogram i radio om förslaget till strafflag.
[1]
Artikel 14.3 Inför avgörandet av brottsåtal mot
någon, har denne rätt till följande minsta
rättigheter i full likställdhet:
Article 26 Alla människor är lika inför lagen och har utan någon begränsning rätt till samma skydd av lagen. I detta avseende ska lagen förbjuda all diskriminering och garantera alla människor lika och effektivt skydd mot diskriminering på alla grunder såsom ras, färg, kön, språk, religion, politisk eller annan åsikt, nationellt eller socialt ursprung, egendom, födelse eller annan status.
Källa: Press Release/JSMP, webplats www.jsmp.minihub.org, för prenumeration skicka ett ebrev till list-subscribe@jsmp.minihub.org
Jakarta. Det stora antalet indonesiska fiskare arresterade i Timorhavet har föranlett de indonesiska och australiska flottorna att diskutera gemensamma patruller i regionen.
"Just nu har vi ett tredagarsmöte med en grupp från Australien i flottans högkvarter i Cilangkap för att diskutera samordnad patrullering i Timorhavet."
Det uttalades av chefen för marinstaben, amiral Bernard Kent Sondakh, efter en cermoni för att högtidlighålla marinkårens 59:e årsdag i Bumi Satria, Cilandak, på torsdagen.
"Eftersom det i det här området förekommer många fall av olagligt fiske. Många av våra fiskare arresteras och deras båtar bränns. Förhoppningsvis kan samarbetet leda till att två eller tre korvetter från varje land kan delta i patruller", sade han.
"Vi diskuterar fortfarande det här och förhoppningsvis kan det förverkligas snart. Den 12 december åker jag till Australien för att möta den australiske marinstabschefen för att diskutera problemet", sade Sondakh.
Källa: Rapport av M. Rizal Maslan på den indonesiska webplatsen Detikcom enligt BBC Worldwide Monitoring
Bränslepriser svåra att lagstifta om, säger parlamentets talman
Östtimors parlaments talman, Fransisco Guteres alias Lu-Olo, konstaterade att det är mycket svårt att tvinga regeringen minska priset på bränsle, eftersom bränslet importeras utifrån och att priset därför sätts av ägarna.
Han sade att parliamentet inte har fattat några beslut om priset och att det nuvarande priset grundar sig på det internationella.
Hans uttalande gjordes på grund av trafikbolagens klagomål över bränslepriset.
De senaste dagarna har, trots kollektivtransportens strejk, eleverna gått till fots till skolorna.
Timor Post
...
Jag blev inte mutad med en bil, säger L-7
Falintils förre befälhavare i region III, Cornelio Gama alias L-7, förnekade skvallret som sprids om att han fått en bil (Mini Pajero) av en lokal affärsman, Ahmad Alkatiri, för att lösa hans problem med regeringen.
L-7 sade att Xanana gav honom bilen som en present efter att en regeringsbil dragits tillbaka och att denne fått hjälp av Ahmad Alkatiri.
I samma artikel uttalade L-7 sin beredvillighet att delta i en dialog, som skulle vara offentlig och omfatta parlamentsmedlemmar.
Suara Timor Lorosa'e (STL)
Nästa lördag inviger premiärminister Alkatiri ett vägreparationsprojekt
Premiärminister Alkatiri planerar att inviga ett projekt för att reparera en 130 km lång väg mellan Dili-Aileu-Ainaro lördagen den 27 november, sade statssekreteraren för offentliga arbeten Joao Batista Alves.
Alves sade att reparationsprojektet ska genomföras av det japanska bolaget Tobishima Cooperation i samarbeta med JICA (Japan International Cooperation Agency).
Han sade också att projektet kommer att genomföras under 17 månader med början i november och kosta 1.000.390 yen.
Suara Timor Lorosa'e (STL)
Källa: Världsbankens Dilikontor, tel 332 4649, epost ddearaujo@worldbank.org
Löften som inte infriats - Att få rättvisa för brott mot mänskligheten i Östtimor - en rapport från Open Society Institute och Coalition for International Justice.
Läs en sammanfattning (på engelska) här eller hela rapporten (på engelska) här.
Dili. Åtta östtimoresiska pro-indonesiska milismän har dömts till fängelse mellan fyra och åtta år för brott mott mänskligheten begångna 1999, tillkännagav Dilis FN-stödda domstol för allvarliga brott (Serious Crimes Unit - SCU) på måndagen.
SCU sade att de åtta tidigare medlemmarna av den pro-indonesiska Sakunar-milisen befanns skyldiga till olika brott mot mänskligheten i den östtimoresiska enklaven Oecusse vid tiden för det ockuperade territoriets folkomröstninge om självständighet från Jakarta.
Domarna ökade antalet av SCU, skapad av FN och Timors myndigheter 2001, fällda för brott mot mänskligheten till 63.
Totalt har SCU åtalat 391 personer, de flesta av dessa förmodas vara i Indonesien utom räckhåll för Dili.
Källa: LUSA. Notícia SIR-6536947
Portugisiska pengar värdelösa
Östtimors regering har inte använt en enda cent på sin flotta av de 2,9 miljonerna €, som Portugal gav i 2002 för detta ändamål. Idag riskerar de två patrullbåtar Portugal gav Östtimor den 12 januari 2002 att sjunka på grund av bristande underhåll och skadorna orsakade av jordbävningen den 12 november.
Båtarna är förtöjda i Hera, sju km från Dili. Oecussi, som inte har varit i tjänst på flera månader därför att hon saknar motorer, rammades av Atauro, den enda fortfarande sjövärdig, efter att den senare påkördes av ett mudderverk, vars förtöjningar inte höll för tsunamin orsakad av jordbävningen. Som följd av kollisionen med mudderverket har Atauro ett hål i stävens högra sida.
I en intervju med den portugisiska nyhetsbyrån Lusa, sade FDTL:s befälhavare general Taur Matan Ruak att det för de två motorbåtarna bara finns två alternativ: "Antingen kan vi ta hand om båtarna eller så slutar de på havets botten."
Situationen skapar oro hos den timoresiska militären, som inte förstår skälet - trots att medel finns för att garantera, bland annat, underhållet av de två båtarna - till att de förblir vid kaj.
Källa: Eduardo Mascarenhas/Diario de Noticias webbplats genom BBC Worldwide Monitoring
Norra territioriets oppostionsledare är bekymrad över det uttalande en hög chef hos Woodside Energy gjort som kommentar om gasfältet Greater Sunrise.
Bolagets direktör för gas och affärer sade till en grupp investerare att utan en överenskommelse mellan regeringarna i Australien och Östtimor, kommer projektet att stoppas.
CLP:s Terry Mills säger att det kommer att resultera i förlorade investeringar i territoriet.
Han säger att det inte finns något alternativ till att föra gasen i land.
"Om den inte kommer i land i territoriet är det sannolikt att uppgörelsen kommer att falla och sannolikheten att gasen landar i territoriet kommer att vara någonting vi bara talade men kommer inte att förverkligas", sade han.
Han säger att Martins regering oavsiktligt har uppmuntrat det nuvarande dödläget.
"Förste ministerns okloka kommentarer i det förgångna för att förmå den australiska regeringen att göra en för östtimoreserna mer fördelaktig överenskommelse har i verkligheten bara uppmuntrat förhandlarna på den östtimoresiska sidan, vilket gjort att sannolikheten för denna uppgörelse är ännu mer tveksam", sade han.
Källa: ABC
FN:s säkerhetsråd har förlängt FN:s fredsbevarande uppdrag i Östtimor en sista gång med 6 månader efter att generalsekreterare Kofi Annan hävdade att den nya nationen fortfarande är för bräcklig för att stå på egna ben.
En av det 15 stater omfattande rådet enhälligt antagen resolution förnyade mandatet "för en sista period om 6 månader till den 20 maj 2005" och uppmanade styrkan "att alltmera koncentrera sig på genomföra sina avvecklingsplaner".
Östtimor blev självständigt i maj 2002 efter sekel av portugisiskt kolonialstyre, 24 års ockupation av Indonesien och 2 1/2 års FN-administration.
Det timoresiska folket röstade med överväldigande flertal i en folkomröstning i augusti 1999 för att bryta sig loss från Jakarta, vilket utlöste bärsärkargång av gäng organiserade av den indonesiska militären.
Mer än 1.000 människor dödades i våldsdåd i samband med omröstningen, varför Australien sände trupper för att återställa ordningen. Förenta Nationerna styrde sedan landet fram till självständigheten.
FN-uppdraget till stöd för Östtimor (U.N. Mission of Support in East Timor - UNMISET) omfattade 11.000 soldater och civilister när det började 1999 att leda territoriet till statsbygge. Men det har nu krympt till färre än 1.000, inklusive 472 sodlater och militära observatörer.
I en rapport till säkerhetsrådet den här månaden säger Annan att säkerhetsläget i stort varit "lugnt och fredligt" i Östtimor de senaste månaderna.
Men timoresiska försvarsstyrkor lider brist på utrustning och erfarenhet medan gränsmyndigheterna fortfarande är oförmögna att på egen hand säkra gränserna, sade han.
Regeringen har förut varit rädd för anfall över gränsen av indonesiska gäng och milis. Annan varnade att "möjligheten för ovanliga förhållanden", som överstiger Östtimors polis förmåga att hantera "kan inte uteslutas".
Källa: Reuters
Vår vän och kollega Munir, möjligen den bäst kände indonesiske försvararen av mänskliga rättigheter, förgiftades. Han dog under stora plågor och kval på ett flygplan från Jakarta till Amsterdam. Två månader efter hans död är vi åter igen djupt chockerade, den här gången på grund av säkerheten om anledningen till hans död.
Spekulationer om att Munir dog av onaturliga orsaker cirkulerade från början. Men trots vår kunskap om tidigare attacker mot Munirs liv, så kunde vi inte och ville inte tänka det otänkbara. Det var Munir, bland andra, som gång på gång talade om för oss hur populära konspirationsteorier var i Indonesien och hur destruktivt de kunde verka. Det är därför så mycket svårare att förstå att obduktionsprotokollet har bekräftat spekulationerna om orsaken till hans död. Så slänge som brottsutredningen inte har avslutats och förövarna är fria kommer spekulationerna att fortsätta. Kanske var det förövarnas verkliga syfte. Rädslan sprider sig inte barar bland försvararna av de mänskliga rättigheterna.
Andra märkliga dödsfall under de senaste åren dyker upp i minnet: I juli 2001 dog åklagaren Baharuddin Lopa oväntat under en pilgrimsresa till Saudiarabien. Lopa betraktades som en man med stor integritet, aktiv i fullföljandet av sina plikter. Omständigheterna kring hans död har till dags dato inte klarlagts fullt ut. De indonesiska myndigheterna ville uttrycklingen inte att hans kropp obducerades och den fördes omedelbart tillbaka till Indonesien.
Mindre än två månader efter Lopas död dog generallöjtnant Agus Wirahadikusumah lika oväntat. Den offentligt tillkännagivna dödsorsaken: hjärtsvikt. Den 49-årige betraktades som DEN reformsinnade generalen och många satte sitt hopp till honom och hans arbete. Men Agus W.K hade fiender inom säkerhetsstyrkorna, särskilt efter att han hade avslöjat en korruptionsskandal. Omkring ett år för sin mystiska död hade den tidigare kommendanten för arméns strategiska kommando (Kostrad) förflyttats till ett skrivbordsarbete långt bort från de väpnade styrkornas kraftcentrum.
Inga tvivel kvarstog emellertid beträffande mordet på domare Syaifuddin Kartasasmita. Ijuli 2001 mördades han i fullt dagsljus av hyrda mördare. Kartasasmita hade vågat att döma Tommy Mandala Putra, exdiktatorn Suhartos son, till ett medellångt fängelsestraff för korruption.
Bortsett från skillnader i detaljer så förmedlar alla fyra dödsfall samma budskap: Människor i Indonesien som försöker belysa sanningen om brott mot de mänskliga rättigheterna och korruptionsfall, lever farligt. Och det finns orsak att tro att denna kunskap också kommer att påverka undersökningen av Munirs död.
Den långa tid som förflutit mellan avslutningen av undersökningen i Nederländerna och offentliggörandet av obduktionsprotokolllet ställer en rad frågor: Granskningen av kroppen måste ha avslutats några få dagar efter Munirs död den 7 september 2004. Redan nästa veckoslut återfördes kroppen tillbaka till Indonesien och begravdes där. Således måste resultatet av undersökningen redan ha förelegat vid den tiden. Är det på grund av processtaktik som det tog så lång tid att släppa resultatet eller användes tiden för diplomatisk avstämning mellan de holländska och indonesiska myndigheterna?
Till dags dato har ingen kopia av obduktionsprotokollet överlämnats till Suciwati, Munirs änka, trots att hon upprepade gånger har understrukit sin rätt att vara den första att erhålla protokollet. Det är att begära mycket att begära förtroende för myndigheterna med hänsyn till att en inblandning av statliga myndigheter, som till exempel säkerhetsstyrkorna, inte kan uteslutas.
I själva verket så kommer man omedelbart att misstänka militären som direkta eller indirekta förövare. Vem annars hade motiv för att låta Munir dö framför dussintals passagerare ombord på ett flygplan? Det och det faktum att fastställandet av orsaken till hans död skulle göras av myndigheterna i en stat betraktad som pålitlig, indikerar att förövarna ville att dödsfallet skulle betecknas som mord - och som en varning till andra.
Å andra sidan så är ett sådant scenario så uppenbart att enbart på grund av detta tvivel är på sin plats. Det kan inte uteslutas att med en så uppenbar misstanke ett falskt spår, som pekar på militären har lagts ut.
En offentlig undersökning och en kommande domstolsprocess kommer att vara ett lackmustest på allvaret och förmågan hos den nya regeringen under president Susilo Bambang Yudhoyono i dess ansträngningar att främja laglydigheten i Indonesien. Vi antar att ledande tjänstemän är väl medvetna om detta ansvar. Enligt rapporter i pressen har president Yudhoyono, medan han var på officiellt besök i Egypten, redan gett order om att resultatet av obduktionsprotokollet ska följas upp på ett transparent sätt.
Vi uppmanar den indonesiska regeringen att se till att en grundlig undersökning av mordet på Munirs görs.
I Tyskland var Munir vid flera tillfällen gäst hos politiska fonder, universitet, hjälporganisationer och NGO:er. Han träffade tyska förbundsministrar, parlamentsmedlemmar, höga tjänstemän, chefsdomare, diplomater och representanter för media. Vi uppmanar dem alla att gentemot den indonesiska regeringen understryka betydelsen av att mordet på Munir blir fullständigt uppklarat och att uttala sitt stöd till försvararna av mänskliga rättigheter.
Källa: Watch Indonesia! - Press Release
Melbourne. Jag var aktivt delaktig i kampanjen för Östtimors självständighet hela 1999, som medlem i Action in Solidarity with Indonesia and East Timor.
Vi hade tur då, Craig Johnston hade posten som sekreterare i metallavdelningen av Australian Manufacturing Workers Union (AMWU) i Victoria. Craig arrangerade en rad arbetsplatsmöten med timoresiska aktivister som för arbetarna berättade om vad som var på gång i Östtimor. Genom dessa möten skapades kontakter och arbetarna förstog att en människorättskris rådde i Östtimor.
Från mitten av 1999 hade det timoresiska folket redan börjat drivas iväg från sitt land och sina hem, som en följd av attackerna från den Indonesienstödda milisen. Tusentals dollar donerades av arbetare på byggnadsplatser för att hjälpa internflyktingarna.
I september 1999 intesifierades dödandet och förstörelsen i Östtimor. Arbetarnas aktioner här var viktiga för att öka trycket på den australiska regeringen att sända fredsbevarande trupper. Arbetarna röstade för att bojkotta det indonesiska flygbolaget Garudas fraktgods, gods till Indonesien och till och med sophämtning från den indonesiska ambassaden och indonesiska konsulat.
Vid Melbournes flygplats blockerade byggnadsarbetare från Flygplatsalliansen, som omfattade byggnads-, skogs-, gruv och energifacket och AMWU, Garudas incheckning genom att sätta sig framför diskarna. Craig Johnstons ledarskap spelade en stor roll för att stärka arbetarnas stöd i ett avgörande ögonblick i den timoresiska kampen.
--
Frisläpp Craig Johnston!
Den 27 augusti fängslades den tidigare sekreteraren i Victoria för Australian Manufacturing Workers Union Craig Johnston för att avtjäna ett 9-månaders straff för en protest i försvar för arbetstillfällen. Trots att 40-50 personer deltog i protesten, valdes bara Johnston ut för att dömas till fängelse. Johnston är den första personen på många år, som dömts till fängelser för en icke-våldsam facklig eller politisk protest.
Femton fackföreningar i Victoria har utfärdat ett upprop till en massprotest för att kräva Johnstons frigivande kl 10 den 25 november utanför statsbiblioteket i Melbourne. För mer information ring 0413 377 978.
Källa: Vannessa Hearman/Green Left Weekly, 17 november 2004
Journalister från lokala radiostationer run om Östtimor kan nu producera sina egna "soffprogram" (talk shows) tack vare en veckolångutbildning, som Internews höll i Timors universitet.
Fjorton lokalradiojournalister från 10 stationer i hela landet deltog i utbildningen, som omfattade soffprogrammens historia och alla aspekter av informationsinhämtning, produktion och ledning av soffprogram.
Deltagarna organiserade och bandade sitt eget program om HIV/AIDS med två av landets högsta hälsoexperter. Programmet kommer att distribueras till lokalradiostationer runt om landet.
Före utbildningen var det få lokalradiostationer, som regelbundet producerade soffprogram.
Den hos Internews Östtimor utbildningsansvarige, Firmansyah MS, sade att han var nöjd med utbildningsresultatet. "Soffprogram är en viktig form för att stärka samhället", sade han. Över 60 % av befolkningen i Östtimor får information via radio.
Internews Östtimor finansieras av Förenta Staternas "Agency for International Development".
Källa: Internews
En grupp av frivilliga från Victoria har återvänt från ett banbrytande medicinskt uppdrag i den avlägsna östtimoresiska enklaven Oecussi.
Gruppen med läkare, optiker och en sjuksköterska var en del av en grupp australiska frivilliga, som har arbetat fyra år för att ge människor i det av fattigdom drabbade Östtimor synen tillbaka.
Det var det första större kirurgiska programmet i Oecussi, som ligger på 14 timmars färjeresa från huvudstaden Dili och är inringat av sin granne Västtimor.
David McKnight, från Ballarat och Mark Ellis, från Kew, är ophthalmologer, specialiserade ögonläkare, som tillbringade en vecka i Oecussi efter att ha flygits in i enklaven av Förenta Nationerna.
Till dem sällade sig sjuksköterskan Madeleine Whiting, från Balwyn, och optikerna Peter Lewis, från Mount Waverley, och Christopher Dean, från Moe.
Tillsammans med tre tasmaniska frivilliga utförde de 77 kirurgiska ingrepp, huvudsakligen operation av grå starr.
Samma vecka undersökte de 500 människor i en klinik på gården till Oecussis regionsjukhus och skrev ut recept på 400 par glasögon.
Programmet, som sponsras av AusAID och Royal Australasian College of Surgeons, koncentrerar sig huvudsakligen på starroperationer, att ta bort grumlingen som kan beröva en person synen och förmågan att laga mat, ägna sig åt jordbruk, fiske och att leva självständigt.
Sjukhuset vittrar sönder men är rent och hundar sover i dess breda korridorer och dess hängivna personal arbetar med den enklaste medicinska utrustningen.
Det finns inget varmvattten och elektricitet bara då och då. Instrumenten steriliseras i en tryckkokare över öppen låga.
Utanför väntar omkring 300 människor, när ögongruppen kommer i ett FN-fordon, sittandes på huk under de väldiga banian träd medan vattenbufflar strövar runt dem.
McKnight har varit i Östtimor tidigare, men är fortfarande chockerad av fattigdomen och sjukdomarna han ser i Oecussi.
"Jag såg just ett par tvillingar, blinda sedan födseln", säger han. "Det var pojkar, 10 år gamla."
Pojkarnas föräldrar hade tagit dem till kliniken i hopp om att de australiska läkarna skulle kunna göra något för deras söner.
"De har sex barn och det finns inget vi kan göra för dessa två, de har en retinal abnormitet", säger McKnight.
"De vårdas av sina föräldrar och ser nog friska ut, men sannolikheten att de ska dö unga är hög eftersom de inte kan ta hand om sig själva."
McKnight säger att ögonhälsan i Östtimor är dålig på grund av bristande resurser.
"De har allt vi har - grå starr, grön starr - men i mycket mer framskridna stadier på grund av bristen på regelbundna undersökningar", säger han.
"De har grå starr, som är så långt utvecklad att vi behandlar blindhet snarare än synnedsättning. Vi behandlar dem inte för att de ska kunna fortsätta köra bil utan för att de ska kunna se sin middag på tallriken."
Optikerna sorterar patienterna, de arbetar barfota i temperaturer över 30 grader med svetten droppande, när fuktigheten håller sig kring 90%.
Inuti sjukhuset arbetar Ellis med att operera grå starr i ett litet rum i vilket två sängar klämts in.
Intravenöshållaren är en rostig stång cementerad i en fruktkonserv. Det finns ingen dörr, eftersom termiter ätit upp dörramen.
Men det portabla mikroskopet kopplat till sängen fungerar efter att nunnorna bett för att den enda stora generatorn i Oecussi ska fungera för att hjälpa de australiska läkarna utföra sina 20-minuters mirakel.
Ellis har arbetat i tredje världen förut, men är rörd av det sätt på vilket timoreserna bemöter de australiska frivilliga.
"Ett av de föräldralösa barnen bytt till en ren t-skjorta för att komma till sjukhuset", sade han efter ett besök på ett hem för föräldralösa barn i utkanten av Oecussis huvudstad Pante Macassar.
"Optikerna gör sållningen och de ser en mängd brytningsfel. Vi hade många lärare som kom och de behövde alla glasögon. Styrkan de behövde visade att de inte kunde läsa ett dugg, och om de inte kan läsa kan de inte undervisa."
Ellis sade att antalet unga timoreser i Oecussi var mycket större än antalet äldre.
"De äldre var antingen rädda att komma till oss eller hade de omkommit", sade han.
Efter sin svårt tillkämpade självständighet från Indonesien 1999, var Östtimor tvunget att bygga upp sitt hälsovårdssystem från grunden.
Landets budget är 100 miljoner dollar och av en befolkning på 850,000, lever två av fem människor på mindre än en dollar om dagen.
I Oecussi finns det inga möjligheter för de 48.000 invånarna att erhålla specialiserad ögonvård och många av dem, som besökte den australiska gruppen hade varit blinda i åratal på grund av grå starr.
FN tillhandahöll ett Dash-7 flygplan för att ta den australiska gruppen och dera utrustning och medicinska förråd på 850 kg till Oecussi. Portugisernas första landstigningspunkt, när de koloniserade Östtimor för 500 år sedan, Oecussi, har gradvis marginaliserats av huvudstaden Dili och drabbades värst av milisvåldet 1999.
Pante Macassar vetter mot Ombai-sundet och är hem för omkring 10.000 människor, av vilka många överlevde våldet bara genom att fly upp i bergen, gömma sig i månader och överleva på en ris skål om dagen.
Källa: Ellen Whinnett/Sunday Herald Sun (Melbourne, Australia)
By one of those coincidences, I was getting ready to have breakfast on the Hotel Central when I felt the earthquake shake the boat-hotel at about 0635 last Friday morning. I initially thought it must have been a very faulty generator motor starting - but of course the power generator is situated on the opposite shore. It certainly gave the hotel-boat a very good shake.
About 10 minutes later while having breakfast, an Australian contractor brought my attention to the rapidly falling tide. By this time the boat hotel was moving as far as it could, while still constrained by its moorings, by the sea rushing out from the littoral region that is enclosed by a coral reef offshore from the beach and eastward of the boat hotel. The rapidly falling sea strained the moorings of the hotel but I expect the hotel "stranded" on the mud soon making it immobile. The walkway creaked and groaned impressively as it was pulled first one way then the other by the seiche-induced motion of the boat. By this time all staff were standing safely(?) on the beach along with some rapidly fleeing guests, their dinky little travel bags frantically pulled behind them, and passing "spectators". What followed was most interesting. A seiche became established with the sea rising and falling, I would estimate with an amplitude of about 1.5 - 2 metres and a frequency of 2 minutes, i.e. from high to low tide and back in about 2 minutes. Alas, my watch does not have a second hand so I couldn't time it. I assume this seiche was being reflected off Ataururo Island but most of the coast directly north of Dili offers little to reflect any seiche wave back - perhaps thankfully. This seiche was only beginning to attenuate an hour later when I left the boat for the 0900 flight to Darwin.
Most of the small wooden craft moored along side the hotel managed to get out to sea, but two were carried up onto the reef and stranded. Another small run-about was carried under the walkway to the shore and had its awning well flattened when the sea rushed out and it became trapped under the walkway. It later floated free and was swept along the shore.
These seiches can travel at high speed in deep water (>600 miles per hour), and the depths go to nearly 3000 metres along the north coast of Timor. If it was being reflected off Ataururo and Wetar, then this could explain the high frequency of the oscillations. If this earthquake had happened at high tide I am reasonably confident that Dili, at least near the shore line, would have been under about 0.5 - 1 metres of sea water - not exactly a tidal wave, but still enough to have done a lot of damage. I would expect the amplitude of the wave at the coast to have been much greater along the coast, e.g. at Liquica, Laes and especially Batugade. Are there any reports from there yet?
This experience was the culmination of an otherwise extremely enjoyable (and productive) 4-day visit, the highlight of which was close observation of one of the two saltwater crocs that have taken up residence in Beaco harbour (swimmers take note) not to mention close observation, while travelling back to Dili along the coast road from Baucau, of two whales (close enough to hear them breathing from shore), probably feeding on slope water fish, while travelling eastward along Wetar Strait.
I have some photos (I hope) of the effects of the seiche.
Källa: Ross Shotton, Rome.
Programledare: Östtimor har besvarat en vädjan om internationellt stöd från sin forna ockupant, Indonsien. Östtimors regering har just (efter ett extra regeringssammanträde) svarat på grannlandets vädjan om internationellt stöd efter fredagens (12 november) kraftiga jordbävning (i östra Indonesien). Timoreserna har beslutat att ge 13.000 euro till återuppbyggnadsarbetet på grannön Alor, som drabbades allvarligt av jordbävningen. ...
...
Premiärminister Alkatiri: ... och samtidigt uppmana det timoresiska folket att hörsamma den indonesiska regeringens vädjan, eftersom vi när allt kommer omkring är grannar och 1999 (under kampen för självständighet), när flyktingar tvingades att söka skydd på den indonesiska sidan (Västtimor), så var befolkningen där inte fientlig och erbjöd allt stöd de kunde ge. Därför anser jag att denna gest i viss mån är en gengåva och tydligt visar världen att vill skapa bästa möjliga relationer med Indonesien.
Källa: RDP Antena 1 radio, Lissabon
I Dili orsakade skalvet sprickor i en rad byggnader, bland andra presidentens kontor, justititie- och inrikesministerierna och Hotel Timor, men inga människor har skadats.
Antalet dödade och skadade i Indonesien rapporteras nu vara 16 respektive över 100.
Källa: LUSA. Noticia SIR-6510940
En jordbävning med magnituden 7,3 drabbade ett område i havet 100 kilometer norr om Dili, Östtimors huvudstad, och dödade minst sex personer, sade Indonesiens nationella jordbävningscentrum.
Jordbävningens centrum var vid den indonesiska ön Alor, 355 kilometer från Ende på Flores. Den inträffade halv sex på morgonen 38 kilometer under havet, anger USA:s geologiska myndighet (USGS) på sin webplats.
Ett andra skalv med magnituden 6,4 drabbade samma område omkring en och en halv timme senare, angav USGS.
"Jordbävningar av denna storlek skapar ibland lokala tsunamis, som kan skapa skador vid kusterna nära jordbävningens epicentrum", säger Pacific Tsunami Warning Center på sin webplats.
Dödsfallen inträffade på Alor utanför Västtimor, där också minst 21 personer skadades, sade Prih Harjadi, en tjänsteman i det Jakarta-baserade National Earthquake Center. Flygplatsen i staden Kalabahi på ön skadades och flera hus rasade, sade han.
Jordbävningar är vanliga i Indonesien och Sydostasien eftersom övärlden ligger på seismiskt och vulkaniskt aktiva "Eldringen" i Stilla Havet.
Jordbävningar med en magnitud över 6 kan orsaka allvarliga skador i bebyggda områden.
Mer information:
Källa: Bloomberg
Beijing. Östtimors premiärminister Mari Alkatiri sade på torsdagen till Dow Jones Newswires att hans regering inte kommer att påskynda ett avtal med Australien om att utveckla naturgasprojektet Greater Sunrise i den omtvistade Timorsjön.
En tidsfrist i december för att åstadkomma ett avtal om utveckling av gasfältet "är inte alls möjlig" att hålla om inte Östtimors farhågor beträffande havsgränser och deltagande i projektet löses, sade Alkatiri.
Alkatiri talade i korridorerna vid Business Week åttonde årliga VD-forum i Peking.
Samtal mellan de två sidorna för att snabbstarta Sunrise, ett 5 miljarder dollar-projekt för att utveckla och utnyttja ett ett gasfält av Woodside Petroleum Ltd. (WPL.AU), bröt samman förra månaden.
Woodside har en andel på 33,4% av fältet, medan partnerna ConocoPhillips (COP), Royal Dutch/Shell Group (RD) och Japans Osaka Gas Co. (9532.TO) har andelar på 30%, 26,6% och 10% respektive.
"Ju förr (ett avtal) desto bättre, men jag skulle vilja göra det klart, att vi inte rusar åstad", sade Alkatiri.
"Vi har förbundit oss att utveckla Sunrise och Woodside har investerat en massa pengar där ... vi väntar fortfarande på ett nytt förslag från Australien och kanse en till förhandlingsrunda."
Alkatiri sade att Östtimor inte känner sig bundet att sluta ett avtal före utgången av tidsfristen i december, som han sade att Australien och Woodside bestämt.
Woodside vill starta en detaljerad konstruktionsfas för ett av de tre utvecklingsalternativen före utgången av 2004.
Alternativen omfattar att skeppa gas till en anläggning för flytande naturgas (liquefied natural gas) i Darwin, en flytande LNG-anläggning vid fältet eller en rörledning till en LNG-anläggning i Östtimor.
Men Alkatiri sade att hans regering inte kommer att skriva på en uppgörelse om Sunrise om inte Australien erkänner Östtimors suveränitet i området med gasfältet och ger landet en aktiv roll i projektet.
"Australien försökte få oss att avstå från våra anspråk på tillgångarna mot en ekonomisk kompensation", sade han.
"Men deltagande i (gas-) letande och utvinning kommer att ge oss möjligheter att utveckla våra egna resurser och färdigheter inom detta område och som ett litet land skulle vi också vilja utveckla vårt kunnande och inte bara ha pengar."
Tidigare i torsdags sade Australiens industri- och naturresursminister Ian Macfarlane till Dow Jones Newswires att Östtimors regering måste komma tillbaka till förhandlingsbordet med mera realistiska förväntningar om den utdragna tvisten om havsgränsen mellan Australien och det fattiga landet ska kunna lösas.
Östtimor sneglar på investeringar från Kina
Australien erbjöd Östtimor omkring 3 miljarder australiska dollar i extra intäkter mot att skjuta upp samtalen om havsgränsen 100 år, rapporterade tidningen Sydney Morning Herald och citerade anonyma australiska källor.
"Vi var besvikna. Vi gjorde vad vi trodde var ett utomordentligt generöst erbjudande och timoreserna beslutade att inte förhandla på grundval av erbjudandet och inte ens, verkar det som, överväga det allvarligt", sade Macfarlane utan att avslöja några detaljer.
"Bollen är nu helt klart hos den timoresiska regeringen. Om de vill att Sunrise ska fortsätta, så måste de verkligen visa att de har realistiska förväntningar i den här processen."
Alkatiri medgav att Östtimor är i desperat behov av hjälp och investeringar.
Östtimor röstade med överväldigande majoritet för självständighet från Indonesien 1999, vilket utlöste en pro-indonesisk mobbs våld, som lämnade landets ekonomi och infrastruktur i ruiner.
Östtimor, en tidigare portugisisk koloni som invaderades och annekterades av Indonesien 1975, blev självständig stat 2002.
Det nya landets regering kämpar med hämmad ekonomisk utveckling, tvåsiffrig arbetslöshet och 50% analfabetism.
Alkatiri sade att han litar på att ett paket med affärslagar som kommer att antas av Östtimors regering i början av nästa år kommer att öka intresset bland utländska investerare bland annat från Kina.
Potentiella investerare från Kina omfattar konfektionsindustri och oljebolag.
"Vi samarbetar redan med Kina när det gäller olje- och gasprospektering till lands ... och om de vill kan de vara med och ge anbud i offentliga anbudstävlingar för olje- och gasutvinning", sade han.
Förra månadens installation av Indonesiens president Susilo Bambang Yudhoyono kommer att underlätta stärkandet av de politiska och ekonomiska banden mellan Indonesien och Östtimor.
Den tidigare armégeneralen vann en jordskredsseger i valet i september med ett program för att angripa korruptionen och återskpa ekonomisk tillväxt.
"President Yudhoyono är (från) militären och har en del mer (politiskt) inflytande", sade Alkatiri.
"Vi behöver ett gediget indonesiskt demokratiskt system med tillräcklig auktoritet för att ta itu med sina egna och jag tror att Yudhoyono och den nya regeringen och parlamentet kommer att vara starka."
Källa: Phelim Kyne/DOW JONES NEWSWIRES
Canberra. Östtimors regering måste återvända till förhandlingsbordet med mera realistiska förväntningar om en utdragen dispyt omhavsgränsen mellan Australien och den fattiga nationnen ska kunna lösas, sade industri- och resursminister Ian Macfarlane på torsdagen.
Macfarlane berättade i en intervju för Dow Jones Newswires också att han tvivlar på att utvecklingen Greater Sunrise gasfält i Timorsjön kommer att fortsätta, eftersom det inte är sannolikt att en överenskommelse om delning av intäkterna från 5-miljarder USD projektet kan träffas mellan Canberra och Dili före ett slutdatum i december.
Östtimors premiärminister Mari Alkatiri har också sagt att decemberdatumet inte ser ut att vara nåbart efter att en tredje förhandlingsrunda förra månaden slutade utan en överenskommelse om projektet, som sträcker sig över en omtvistad havsgräns.
Woodside Petroleum Ltd. (WPL.AU) har en andel av 33.4% i Sunrise-fältet, som anses vara det bästa i Timorsjön.
Deras partner i Sunrise är ConocoPhillips (COP) med 30%, Royal Dutch/Shell Group (RD) med 26.6%, och Japans Osaka Gas Co. (9532.TO) med 10%.
Sunrise-gruppen undersöker tre olika utvecklings möjligheter, som består av att pumpa gasen till en fabrik för flytande naturgas (LNG) i Darwin, en flytande LNG-fabrik vid fältet och en rörledning till en LNG_anläggning i Östtimor.
Woodside vill utveckla en av dessa möjligheter till en detaljerad konstruktionsfas till slutet av 2004 med målet att börja producera LNG 2010.
Men de har sagt att projektet stoppas om de inte får garantier för royaltybetalningarna före årets slut, medan partnerna fortfarande behöver försäkra sig om en huvudkund.
Gas från Sunrise har alltid framhävts som en tillgång för den kaliforniska marknaden, med Woodside angeläget om försäljning till USA:s västkust från det gigantiska Nordvästsockeln, som det driver.
"Jag är ganska pessimistisk om utvecklingen av Sunrise för tillfället och min känsla är att tiden går", sade Macfarlane och tillade att han är osäker om när samtalen kan återupptas.
"Vi sade från början att det här måste vara klart till jul. Det fanns inget annat skäl än det faktum att vi behöver ... (Sunrise-) gasen upp och flödande för att tillfredsställa marknadsfönstret", sade han.
Min har talat med Woodsides höga chefer.
Macfarlane sade att han hade talat med Woodsides VD Don Voelte och bolagets vVD Keith Spence i förra veckan och tonen var inte optimistisk.
"Deras syn är samma som vår, det vill säga de kan inte fortsätta med projektet under nuvaranade avtal och det är uppenbart att det behövs någon slags överenskommelse mellan Australien och Östtimor för att fortsätta projektet.", sade han.
"I det här läget verkar det inte troligt inom den tidsfrist de behöver, så vi sitter alla och väntar och ser om timoreserna ändrar sig. Men i det här läget finns det inga tecken på det", sade Macfarlane.
Östtimor vill ha en havsgräns mitt emellan de två länderna, vilket det hävdar skulle ge Dili ytterligare 12 miljarder US-dollar i inkomster.
Australien vill emellertid ha gränsen, som den var när Indonesien ockuperade Östtimor, då den följde den australiska kontinentalsockeln, som på vissa ställen bara är 150 kilometer från den östtimoresiska kusten. En sådan gräns ger Australien kontrollen över det mesta av naturresurserna.
Förra månadens förhandlingar i Dili syftade till att åstadkomma en lösning på tvisten om resurser utan att lägga fast slutgiltiga havsgränser.
"Vi var besvikna. Vi gjorde vad vi trodde var ett utomrdentligt generöst erbjudande och timoreserna bestämde sig för att inte förhandla om det, inte ens, som det synes oss, överväga det på allvar", sade Macfarlane utan att gå in på några detaljer.
"Bollen är nu på den timoresiska regeringens planhalva. Om de vill att Sunrise ska gå framåt, så måste de visa att de har realistiska förväntningar på denhär processen ."
"Vi behöver verkligen få se ett tecken från dem att de vill gå vidare framåt", sade ministern.
Macfarlane varnade att Östtimor måste förstå att Woodside och dess partners mycket väl skulle kunna överge utvecklingen av Sunrise och börja ägna sig åt andra projekt.
"Som alltid när det gäller utvecklingen av resurser, om du missar ett fönster, så går bolagen helt enkelt någon annanstans och stoppar in sina miljarder (dollar) i ett nytt projekt och sedan måste du vänta tills cykeln har kommit tillbaka till dig", sade han.
"Ibland tror jag att timoreserna inte fullt ut har förstått hur många möjligheter bolag som Shell och Woodside och alla de andra stora oljebolagen har i fråga om var de kan utveckla, om de inte utvecklar Sunrise", tillade ministern.
Källa: Veronica Brooks, +61-2-6208-0901/DOW JONES NEWSWIRES (redigerat av Ian Pemberton)
Jakarta. Indonesienss riksåklagare överväger att återuppta målen mot högre officerare ansvariga för våldsvågen som skjljde över Östtimor vid tiden för omröstningen om självständighet 1999, enligt media i Jakarta.
Åklagare general Abdul Rahman Saleh sade på tisdagen att åklagarna fortfarande kunde öppna nya fall och åtala misstänkta för krigsbrott begångna i Timor, rapporterade nätupplagan av Jakarta Post i onsdags.
"Jag kommer att studera fallen. Det finns en möjlighet att fallen kommer att återupptas och vi kommer att undersöka de tillämpliga lagrummen.", sade Abdul Rahman, som nyligen ersatte Marzuki Darusman, som Indonesiens högste advokat.
Den nye riksåklagaren svarade på vädjanden från två människorättsgrupper att redovisa nya misstänkta för människorättsbrotten begångna i Timor för fem år sedan.
I ett gemensamt uttalande sade Kontras (Kommissionen för försvunna personer och offer för våld) och Imparsial att frikännandet av den tidigare guvernören i Timor Abílio Soares förra veckan skulle öppna nya juridiska möjligheter att ställa dem bakom våldsamheterna 1999 inför rätta.
De två grupperna konstaterade att eftersom inga officerare hittills befunnits skyldiga till krigsförbrytelser i Timor, måste Jakartas åklagare ny söka efter nya misstänkta.
Tidigare indonesiske överbefälhavaren general Wiranto skulle nu kunna nämnas som en nyckelmisstänkt efter att ha fått sitt namn struket från enlista över de främst misstänkta för krigsförbrytelser av Jakartas förre riksåklagare, sade Kontras och Imparsial.
Wiranto var Indonesiens försvarsminister under Timors av FN organiserade omröstning om självständighet, när över 1.000 människor dog och 75% av infrastrukturen förstördes i kaos utlöst av Jakartas trupper och den milis de skapat, som den brända jordens taktik.
Jakartas nye toppadvokat borde upphäva Wirantos tidigare immunitet genom att anklaga honom för krigsförbrytelser, även om detta skulle skapa problem i hans relationer med Jakartas politiska ledare, avslutade människorättsgruppernas kommuniké.
Källa: EL/CJB/LUSA. Notícia SIR-6503764
New York. Östtimor har ännu inte uppnått den kritiska tröskeln för att klara sig självt eftersom den offentliga förvaltningen förblivit svag och bräcklig, säger generalsekreterare Kofi Annan i en ny rapport, som föreslår en sista förlängning på 6 månader för Förenta Nationernas uppdrag i det lilla landet.
Östtimor har gjort "stadiga framsteg" de senaste tre månaderna i sina ansträngningar att bygga upp institutionerna, säger Annan och tillägger att regeringen har gjort "avsevärda" ansträngningar för att ta itu med viktiga frågor såsom veteranernas nöd liksom förberedelser för lokala val.
Han rekommenderar att FN-uppdraget till stöd för Östtimor (UN Mission of Support in East Timor - http://www.un.org/Depts/dpko/missions/unmiset/index.html - UNMISET) bibehålls fram till den 20 maj 2005 för att hjälpa landet att konsolidera sina framsteg. UNMISET ger för närvarande stöd till landets juridiska system och den administrativa strukturens kärna, bidrar till utvecklingen av den nationella polisen och hjälper till att upprätthålla säkerheten.
Rapporten (http://www.un.org/Docs/journal/asp/ws.asp?m=s/2004/888) grundar sig på vad som kom fram vid FN:s utredningsgrupps besök i Östtimor i oktober.
Under de kommande 6 månaderna, säger Annan, att FN kommer att koncentrera sig på förberedelser för sin avvecklingsstrategi, så att landet inte kommer att drabbas nämvärt av dess tillbakadragande.
UNMISET består av 58 civila rådgivare, 150 civilpoliser som rådgivare, 42 militära förbindelseofficerare och en säkerhetsstyrka på omrking 430 militärer i ett infanterikompani med flygstöd.
För ytterligare detaljer se FN:s News Centre på http://www.un.org/news.
Källa: FN
Jakarta. Indonesien sade på onsdagen att dess nye försvarsminister Juwono Sudarsono snart kommer att besöka Förenta Staterna för att arbeta för ett slut på vapenembargot på grund av den indonesiska militärens roll i illdåden i Östtimor.
Utrikesminister Hassan Wirayuda nämnde inget datum, men sade att det skulle äga rum senast i början av nästa år.
Sudarsono, som utsågs av den nye presidenten Susilo Bambang Yudhoyono, har sagt att han är villig att resa till Förenta Staterna för att informera om sitt lands behov av USA-vapen och annan militär utrustning.
Washington stoppade det mesta av direkta kontakter mellan militärer och militärer efter att indonesiska trupper gick bärsärkagång i Östtimor 1999. USA:s lagstiftare vill ha en redovisning av dessa våldsamheter innan banden kanåterupptas.
I oktober sade den avgående USA-ambassadören Ralph Boyce said att Jakarta hade "missat sitt tillfälle" att återupprätta de militära banden genom att försumma att göra sian soldater ansvariga för brotten i Östtimor.
USA-tjänstemän har uttryckt besvikelse över resultaten i den indonesiska tribunalen, som skapats för att döma militär, polis och civila tjänstemän anklaged för illdåd i samband med Östtimors våldsamma frigörelse från Indonesien.
I fredags ändrade en domstol domen mot Abilio Soares, den siste indonesiske guvernören i Östtimor, som är den ende som varit i fängelse för våldsbrotten.
Källa: Agence France Presse -- English
His Excellency Kofi Annan Secretary-General The United Nations 1 United Nations Plaza New York, New York 10017-3515 1 November 2004 Dear Mr. Secretary-General: We write to follow up on our letter of 24 June 2004, respectfully urging you to establish an international commission of experts to review the prosecution of serious human rights violations committed in Timor-Leste in 1999. The commission should assess and propose effective remedial steps for the failure of justice initiatives undertaken in Indonesia, and the incomplete measures taken in Timor-Leste to address the crimes against humanity committed in 1999, before and after the popular consultation held in Timor-Leste. Five years after those crimes, the major perpetrators still enjoy impunity while the survivors and victims' relatives still wait for justice. In Jakarta, a flawed process of trials and appeals has concluded without punishment for the major perpetrators: not a single member of the Indonesian security forces has been held to account. In Dili, the UN-established Special Panels are currently scheduled to conclude their work by May 2005, without any Indonesian cooperation to secure the custody of indictees reportedly living in West Timor and other regions of Indonesia. Your report to the Security Council, dated 13 August 2004, correctly considers essential both that justice is done in the cases tried in Jakarta, and that the persons indicted by the Special Panels are brought to justice. As you know, this unresolved situation poses a special responsibility for the international community, because the denial of justice for the crimes committed violates international norms, Security Council resolutions 1264 (1999) and 1272 (1999), and agreements made by the government of Indonesia with the United Nations. We are convinced that an independent and authoritative review of efforts in Indonesia and Timor-Leste to bring alleged perpetrators to justice, by a commission of experts appointed by the United Nations, offers a firm basis to address impunity in a comprehensive and practically feasible manner, consistent with the rights of victims and State duties. Now is the right moment to undertake this review. The Indonesian electoral process has concluded and a new government has been installed. The government of Timor-Leste through public declarations by both Prime Minister Alkatiri and Foreign Affairs Minister Ramos-Horta- has signaled that it will support the establishment of the commission of experts if you recommend it. The prompt installation of the commission will allow it to issue findings and recommendations early next year. This will facilitate a thorough examination of the issue by you and the Security Council and the implementation of appropriate measures ahead of the planned closure of the Special Panels on May 2005. We know that this matter is very close to your heart, and that you have given to it serious consideration. The continuation of impunity in the region will only increase the likelihood that human rights violations will recur, posing grave dangers to peace and security. We urge you to promptly establish the international commission of experts, as an effective step to defeat impunity and deliver justice to victims. Respectfully, Juan E. Mendez President International Center for Transitional Justice Ken Roth Executive Director Human Rights Watch Yvonne Terlingen UN Representative Amnesty International Jim Goldston Executive Director Open Society Justice Initiative Nina Bang-Jensen Executive Director Coalition for International Justice John M. Miller UN Representative for the International Federation for East Timor
Australian Broadcasting Corporations nationella stations program The Law Report handlade den 13 april 2004 bland annat om fastighetsrätt i Östtimor.
Damien Carrick: Idag om fastighetsrätt, de ibland förskräckliga följderna av tvister om landegendom.
Senare så ...
Men först till Dili, Östtimor, där ett otydligt system för landägande påverkar inte bara enskilda utan också ekonomin.
Historien om Östtimors kamp för självständighet är inspirerande. Bara på några korta år har landet gjort enorma framsteg. Men den nya nationen står inför en rad utmaningar.
Ett av dem är äganderätten till land. Det är inte alltid klart vem som äger ett visst stycke land.
Ross Clarke arbetar som juridisk rådgivare för Judicial System Monitoring Program i Dili. han säger att det nu finns ett antal tomttvister hos domstolarna. En av dem inbegriper en tidigare guvernöre under den indonesiska ockupationen.
Ross Clarke: Mario Carrascalao kommer från en av de mest inflytelserika familjerna i Östtimor och hans familj arrenderade mark från den portugisiska regeringen för ett betydande antal år före 1975. Under den indonesiska ockupationen behöll de den arrenderade marken utan att betala arrende, men nu efter självständigheten begär den östtimoresiska regeringen landet tillbaka och försöker avhysa Carrascalaos.
Damien Carrick: Och är den här sortens tvister vanliga? Tvister om vem som har rätten till landet?
Ross Clarke: Javisst. I Dili har man för tillfället känslan att det finns många olösta landtvister och att domstolarna nu inte är förmögna att lösa dessa tvister på grund av resursbrist och brist på experter. Och det finns dubbla anspråk från dem, som har dokument från den portugisiska eran, och dem, som har dokument från den indonesiska regimen.
Damien Carrick: Ross Clarke, talar på en linje från Dili.
Doktor Daniel Fitzpatrick är föreläsare i School of Law vid det australiska nationella universitet och författare till boken 'Land Claims in East Timor' (Landanspråk i Östtimor).
Han säger att även om det har varit tvister på landsbygden, ofta mellan dem på olika sidor i självständighetskonflikten, så har den traditionella rättvisan för det mesta förblivit stark. Men i urbana områden råder förvirring.
Fitzpatrick säger att i Dili är egendomstvister vanliga och ibland extremt komplicerade med olika motstridande anspråk från dem papper från den portugisiska kolonialtiden, dem med bevis utfärdade under den indonesiska ockupationen och dem som nu använder egendomen, ibland utan att ha några formella dokument över huvudtaget.
Fitzpatrick säger att det inte finns någon enkel, tydlig lösning.
Daniel Fitzpatrick: Om portugisiska lagfarter från före 1975 återupprättas, så kommer ett relativt litet antal familjer i eliten att vinna stora landområden i Dili och, som en konsekvens, kommer det att bli massvräkningar, om det går igenom. Nu är jag ju inte säker på att de har den institutionella kapaciteten att göra det, men det är alltid småfolket, som förlorar i maktkamper om land. Det finns några verkligt värdefulla kommersiella egendomar, som är omstridda, särskilt hotell. De är fortfarande omtvistade. Och det är dessa tvister, som orsakar mest oro, som uppmärksammas mest av eliten, på grund av följderna för tillgångar och intäkter.
Damien Carrick: Vilken sorts följder kan de här tvisterna ha för, säg investeringar och ekonomisk tillväxt i Östtimor?
Daniel Fitzpatrick: Det är en svår fråga. Jag vill inte tala illa om Östtimor. På många sätt har östtimor varit en framgång. Att resa sig från en sådan konflikt kommer alltid att vara utomordentligt svårt. Men när vi sagt det, så måste vi inse att privata utländska investeringar i Östtimor är extremt små och att skälet till det är den totala bristen på säkerhet för lagfarter. Jag vet ett fall i vilket en portugisisk välgörenhetsorgansiation ville investera en miljon amerikanska dollar. De fick höra från premiärministern och hela vägen ner att de inte kunde få garanterad privat äganderätt. Det är fortfarande oklar om portugisiska lagfarter är giltiga, indonesiska lagfarter är giltiga. Så de inveterade helt enkelt inte pengarna. Östtimor satsar allt på oljeinkomsterna från Timorgapet och under tiden förlitar de sig nästan helt på bidrag. Det finns en utomordentligt liten mängd utländksa direktinvesteringar och en hel del av det har att göra med osäkerheten kring ägandet.
Damien Carrick: Nå, hur utvecklades osäkerheten i Östtimor? Daniel Fitzpatrick säger att det beror på den indonesiska ockupationen och våldet och oroligheterna omedelbart före självständigheten.
I augusti 1999, höll indoneserna en folkomröstning om självbestämmande. Och när det var klart att de flesta skulle rösta för självständighet, så gick milis stödd av den indonesiska militären, bärsärkargång och orsakade utbrett våld och utbredd förstörelse.
Daniel Fitzpatrick: Efter våldet i slutet av 1999, och det är den perioden vi talar om, så hade vi en massförflyttning av människor. Upp till 75% av alla östtimoreser tvingades att fly från sina hem och vi talar om ungefär en halv miljon människor. Samtidigt hade vi en mycket omfattande förstörelse av egendom, omkring 30% av alla hus var helt förstörda, upp till 80% var skadade och förstörelsen av lagfarter var nästan fullständig. I själva verket så förstörde milisen lagfartsbevisen avsiktligt. De gick in på lantmäterikontoret, de samlade ihop alla dokumenten, de dränkte dem i bensin och brände dem. Och sedan tände de på själva byggnaden. Så vad som hände sedan var att när ordningen var återställd kom stora mängder av människor snabbt tillbaka. De flesta kom tillbaka till Dili, vi talar om hundratusentals under en tid av några månader, liknande det i Kosovo, där det var en process av massåtervändande. Och det var förstås rusning för att ockupera beboeliga hus, särskilt i Dili, igen. Så det omedelbara problemet var en flod av konflikter om boende. Det fanns fruktansvärda machetekamper, det var en fruktansvärd tid; jag var där med FN på den tiden, och det var en mycket svår tid. Men naturligtvis, det var ett akut problem, men det lade grunden för ett långsiktigare problem, ockupationerna av land förändrades enormt 1999. Tillsammans med bristen på lagfarter, indonesiska lagfarter, förstörelsen av indonesiska lagfarter, det var en nästan total brist på medvetande om formella villkor, statliga villkor, om vem som levde på marken före 1999, vem som levde på marken efter 1999, hur man ska lösa det här nya pusslet av landockupation och det är ett problem, som plågar Östtimor idag.
Damien Carrick: Förmodligen så grundade sig de komplicerade händelserna 1999 på en redan komplicerad historia och ett system av landägande med en brokig historia med ett antal ockupanter och den, som jag antar, till stora delar på sedvanerätt grundade ockupationerna ute i byarna.
Daniel Fitzpatrick: Ja. Vad som hänt i Östtimor är det har varit olika omgångar av fördrivningar. Också under vanliga tider pågick migrationer. Under andra världskriget var det massiva folkförflyttningar och våld under japanerna. Under den portugisiska kolonialtiden fanns det många kampanjer för att förflytta människor. Men särskilt 1975 mycket omfattande fördrivningar och sedan i slutet av 70-talet och i början av 80-talet, förflyttade Indonesiens omlokaliseringsprogram med våld ett mycket stort antal östtimoreser till så kallade säkra byar och modellbyar vid kusten från inlandet, där de förmodades stödja gerillastyrkorna. Så förflyttningarna som inträffade 1999 i den rundan av spontana ockupationer byggde på ett antal skikt av föflyttningar och konfiskationer. Så det är en utomordentligt svår situation.
Damien Carrick: Så det som hänt sedan dess med flyktingarna som återvänt och de andra östtimoreserna i landsflykt i länder som Portugal och Australia etc, vad hände när de återvände?
Daniel Fitzpatrick: Kortsiktigt hade vi de här konflikterna om bostäder, men sedan började de underliggande ägandeskapskonflikterna att dyka upp med flyktingarnas och de landsflyktigas återkomst. De flesta av dessa återvändande hävdar lagfarter, egendomar som utfärdades före 1975 av den portugisiska administrationen. En del gör anspråk grundade på dokument utfärdade av de indonesiska myndigheterna, andra hävdar att de indonesiska myndigheterna tog deras ägor enligt olika omplaceringsprogram. Så man har ett antal skikt av anspråk, ett antal kategorier av människor som gör anspråk: de som har portugisiska lagfarter från före 1975, de som har indonesiska lagfarter, de som blev av med sina besittningar under indoneserna och ett mycket stort antal av nuvarande ockupanter, som inte har någon form av formellt dokument eller hänvisningar till formell lag. Och för närvarande är problemet att den här grundläggande konflikten om ägarskapet till mark i verkligheten inte har lösts.
Damien Carrick: Så det är nu, medan vi talar, en stor fråga i Östtimor?
Daniel Fitzpatrick: Ja, det plågas av politiken nu. Ingen vill skapa en juridisk lösning på problemet eftersom alla oroar sig för att en juridisk lösning kommer att förvägra dem deras egen rätt. Så vad vi har är en mängd tillfälliga lösningar grundade på politisk makt och politiskt inflytande, när människor försöker att få tillbaka sina familjeegendomar vare sig de är från tiden före 1975 eller den indonesiska perioden. och så har vi helt enkelt en stat i vilken vi har en ganska ny lag som bara har bekräftat den östtimoresiska statens rätt till offentlig mark och därför upprättat en process för att avhysa ockupanter från offentlig mark. Det finns ingen tydlig lag om ägarskap av privat mark.
Damien Carrick: Så när dessa tvister utbryter, vad för slags juridiska mekanismer finns det? Går människorna till domstolarna? Går människorna till tribunaler?
Daniel Fitzpatrick: Ett antal har gått till domstolarna och lösningen har i allmänhet blivit tillfällig. Vid ett tillfälle beslutade den högsta domstolen och högste domaren att den grundläggande lagen i Östtimor före självständigheten alltid varit den portugisiska lagen. Och i själva verket finns det goda skäl för detta i internationell lag om statsföljder. Indonesien var en krigförande ockupant och enligt lagarna om krigsbetingad ockupation så fortsätter lagarna från den föregånde statsmakten, som var Portugal, att gälla. Men FN beslutade om en förordning, som antog indonesisk lag, med tillägg för internationella mänskliga rättigheter, och denna förordning har nyligen bekräftats av det östtimoresiska parlamentet. Så domstolarna är fångade i denna knipa, liksom alla vi andra. Ska de stödja krav grundade på portugisiska lagfarter eller ska de stödja anspråk grundade på indonesiska lagfarter? Och genom hela denna process har den stora massan av nuvarande ockupanter som saknar formella lagfarter, glömts bort och det är de som verkligen kommer att lida.
Damien Carrick: Doktor Daniel Fitzpatrick, senior
föreläsare vid School of Law på Australian National
University.
Också i länder som Australien, som inte har
bevittnat dramatiska omvälvningar nyligen finns det fortfarande
plats för osäkerhet om landägande, fast i en mycket
mindre skala.
...
Det var den här veckan program. Tack till produktionsteamets Maria Tickle och Brendan O'Neill.
Det här programmets gäster:
Presentatör: Damien Carrick
Producent: Maria Tickle
Källa: ABC Radio National, The Law Report 2004-04-13 - http://www.abc.net.au/rn/talks/8.30/lawrpt/stories/s1083899.htm
Jakarta. Efter högsta domstolens frikännde av den tidigare guvernören i Östtimor Abilio Soares avseen brott mot de mänskliga rättigheterna, har utsikterna att andra misstänkta ställs inför domstol minskat, eftersom riksåklgaren på måndagen sade att han inte kommer att överklaga frikännandet.
...
I ett annat uttalande sade Ifdhal Kasim från "Institute for Policy Research and Advocacy" (Elsam) att Indonesien fortfarande kan undvika en internationell tribunal genom att rädda de återstående processerna mot dem, som bryter mot de mänskliga rättigherna. Gueterres till exempel har överklagat sitt femårsstraff.
...
"Ett antal skandinaviska länder har föreslagit Förenta Nationernas generalsekreterare Kofi Annan att upprätta en expertkommission för att granska alla processerna vid den tillfälliga människorättstribunalen", sade han.
Om kommission bedömer att den indonesiska rättsapparaten brister i sin tillämpning av lagen i Östtimorfallen, så kan den rekommendera upprättandet av en internationell tribunal.
Källa: M. Taufiqurrahman/The Jakarta Post
Världsbanken har målat en allt annat än rosig eknomisk bild för några av Australiens närmaste grannar.
I sin senaste information om Östasien och Stilla havet har banken pekat på några av de största utmaningarna som Papua Nya Guinea, Salomonöarna, Fiji och Östtimor står inför.
...
Banken vidhåller sina betänkligheter angående Östtimor.
Den sade att landet var mycket beroende av olje- och gasexport.
Arbetslösheten är fortfarande hög bland unga, medan lönerna i den privata sektorn sjunker och kommer att fortsätta att falla.
"Landet står inför utmaningen av uppbyggnad med mycket begränsade mänskliga resurser, outvecklade instutitioner, en stagnerande ekonomi och omfattande fattigdom och hög arbetslöshet."
"Den gradvis minskande internationella närvaron efter självständigheten och fartminskningen i återuppbyggnadsprogrammen har lett viss nedgång i de ekonomiska aktiviteterna, särskilt i städerna och i tjänsteföretag, som arbetade för utlänningar."
...
Källa: The Age
Malaria är den allvarligaste infektionssjukdomen i Östtimor och en av Hälsoministeriets högsta prioriteter. Som en del av USAID:s nya femåriga landstrategi och US Mission Performance Plan, tillhandahåller USAID hjälp för att förebygga och behandla denna potentiellt livshotande farsot. Till exempel har USAID, som stöd för ministeriets nationella antimalariastrategi, tillhandahållit 40.000 långlivsnät behandlade med myggmedel för utdelning i runt om i landets alla distriktshälsocentraler. De här sängnäten i familjestorlek kommer att ges till dem som löper största risken: havande kvinnor och barn under 5 år.
Ministeriet uppskattar att fler än 47.000 timoreser infekteras med malaria varje år. Omkring 150 dödsfall rapporteras årligen, men det är troligt att många fler inte blir rapporterade. Behandlade nät är en effektiv metod att minska överföringen av malaria eftersom behandlingen inte bara dödar myggen vid direkt kontakt utan också håller dem utanför huset. Nättypen, PermaNet, valdes grundat på Världshälsoorganisationens dokumentation av verkan och säkerhet. Med lämplig skötsel behåller näten sin verkan i upp till 5 år.
...
Den första leveransen om 20.000 myggnät överlämnades till vice hälsominister Luis Lobato av USA:s ambassadör Grover Joseph Rees i oktober. Resterande nät levererades i början av november. HealthNet International, BASICS3 och andra frivilliorganisationer kommer att hjälpa ministeriet att fördela näten, utbilda hälsovårdsarbetare i användningen och lära upp mottagarna.
USAID:s Small Grants Program gav ett bidrag på 212.000 USD för inköp av de behandlade näten. Stödet kommer att förbättra människornas hälsa i Östtimor, särskilt hos mödrar och barn, genom att minska följderna av malaria och myggburna sjukdomar. Enligt beräknar grundade på folkräkningen är de 40.000 näten tillräckligt många för att ge långvarigt skydd mot malaria till Östtimors just nu havande kvinnor och deras barn.
Källa: http://www.usaideasttimor.net/SGHighlights1.htm
Indonesiens högsta domstol har annullerat sitt eget beslut i april att döma Östtimors siste indonesiske guvernör för hans roll i våldet 1999 där och han kommer att frisläppas inom några dagar enligt honom själv och media.
Abilio Jose Osorio Soares var den förste - och hittils ende - indonesiske tjänstemannen som dömts för blodsutgjutelsen i samband med Östtimors frigörelse från 24 års indonesiskt styre efter en av FN organiserad folkomröstning.
Hans frisläppande kommer att framkalla protester från människorättsaktivister, som sedan länge kräver att Jakarta ska straffa de ansvariga för förödelsen.
Soares, som är etnisk östtimores, befanns skyldig 2003 och började att avtjäna ett treårsstraff i juli i år, men begärde resning hos högsta domstolen.
Media rapporterar att domstolen, som sammanträder inom lyckta dörrar, dömde till hans fördel och sade att han inte hade någon andel i att organisera våldet.
"Jag har alltid sagt och kommer att fortsätta säga så tills världen går under, att jag är oskyldig", sade han och avböjde ytterligare kommentarer tills han läst utslaget.
12 indonesiska officerare och poliser har frikänts. Tre andra har frikänts efter att ha överklagat. Snart väntas domarna för två åtalade, som överklagat sina domar.
Rättegångarna i Jakarta betraktas som en fars och kritker har krävt att Förenta Nationerna upprättar en internationell triubnal för att sakföra de ansvariga. Östtimors regering har dock avvisat en internationell tribunal och i stället arbetat för att bygga upp nära frelationer med sin forna ockupant och jättelika granne.
Soares har fått stöd från några parlamentsledamöter och regeringstjänstemän i Östtimor samt president Xanana Gusmão. De hävdar att han gjordes till syndabock i stället för de frikända officerarna, som hade en mer direkt roll i blodbadet. Alla de frikända är icke-timoreser.
Källor: Kyodo News, The Age, Herald Sun, AFP
Timor Post
Lång torrperiod påverkar tomatproduktionen
Mate-Moris jordbruksgruppe i Hudi-Laran (Dili) är olycklig över den långa torrperioden, därför att mängden tomater är mindre än under regnperioden, sade Miguel Borudasu, en medlem av gruppen.
Han konstaterade att det har varit svårt att bevattna plantorna på grund av vattenbristen.
Abilio, medlem i Mate-Moris, tillade att årets produktion är mycket lägre än föregående års på grund av vattenbristen.
Han sade också att gruppen kommer att fortsätta att arbeta hårt trots de nuvarande bevattningsproblemen.
Dialog i Covalima
En dialog hölls i underdistriktet Covalima i Suai-distriktet av småföretagaraprojektet (Small Enterprises Project - SEP) med fem regeringsmedlemmar (viceministern för utveckling och miljö, Abel Ximenes, viceministern för transporter, telecomunikation och offentliga arbeten, Cesar Moreira, viceministern för jord- och skogsbruk och fiskeri, Fransisco Benevides, vice inrikesministern, Alcino Barros och statssekreteraren för handel och industri, Armindo Rangel), 178 lokala deltagare och Bernard Drum, ledare för arbetsgruppen SEP II från Washington.
I dialogen förklarade varje regeringsmedlem sin roll enligt regeringens ekonomiska politik.
Många av deltagarna bad regeringen att hjälpa de lokala affärsmännen att utveckla sina företag och kontrollera utländska försäljare på marknaderna i Östtimor.
Suara Timor Lorosa'e (STL)
Presidenten diskuterar fattigdomsfrågor med mikrokreditgivare
Ett möte har hållits mellan mikrokreditgivare och Östtimors president Xanana Gusmão i onsdags, den 3 november för att diskutera hur fattigdomen ska utrotas i Östtimor, sade Brigido de Sousa, chef för Micro-Finance Institute.
Deltagarna var Sukehiro Hasegawa, UNMISET:s chef, Elisabeth Huybens, landsansvarig i Världsbanken, Charles T. Andrews, chef för Asia Development Bank, representaner från RESPECT Project, STAGE och BNU, chefen för Micro-Finance Institute.
Brigido konstaterade att presidenten talade om mikrokreditlån beviljade av organisationerna för att förbättra befolkningens livsvillkor.
Han tillade att Xanana också diskuterade veteranfrågor, som har tagits upp av byarna i distrikten och Dili.
Källa: Världsbankens Dilikontor, tel 332 4649, epost ddearaujo@worldbank.org
Dili. Östtimor har utsett den tidigare Benfica-forwarden Jose Luis till landslagstränare inför sin debut i Tiger Cup nästa månad.
Som medlem i Benfica, som dominerade portugisisk fotboll på 1970-talet, har Jose Luis tillbringat största delen av sin tränarkarriär i sitt hemland. Han har åtnjutit stora framgångar med Benficas begåvade ungdomslag och har också varit ansvarig för lag i Portugals andra division.
Luis ser fram emot utmaningen att leda Asiens yngsta nation, när de för första gången deltar i Tiger Cup.
"Hårt arbete ligger framför oss. Jag har bara en begränsad tid för att med spelarna förbereda oss, men jag tror att vi kan skapa ett lag i stånd att uppträda värdigt", sade den nyutnämnde tränaren i ett uttalande.
Östtimor kommer att spela i grupp B och möta värdlandet Malaysia i sin första match i Kuala Lumpur den 8 december. De ska sedan möta Thailand, Myanmar (Burma) och Flippinerna i sin premiärturnering.
Källa: FootballAsia.com
Anteckningar av kommentarer gjorda av Xanana Gusmão och José Ramos-Horta om brott mot de mänskliga rättigheterna i det förgångna vid en paneldebatt hos tyska utrikespolitiska föreningen (Deutsche Gesellschaft für Auswaertige Politik, DGAP) i Berlin den 20 oktober 2004.
Fråga: Om Östtimors ledare uttalat sig för demokrati, lag och mänskliga rättigheter av vilka internationell brottslag är en oskiljaktlig del, hur kommer det sig då att arresteringsordern utfärdad av den särskilda enheten för allvarliga brott i maj 2004 inte vidarelämnats till Interpol av riksåklagarne?
Xanana Gusmãos svar: (Sammanfattning gjord efter anteckningar av flera olika åhörare, ej ordagrant)
Vi kämpade i 24 år och under kampen följde vi många olika konflikter, några av dem upphörde, några av dem var på vaäg att lösas. Två och ett halvt år efter stjälvständigheten var vi före Guinea Bissau, en tidigare portugisisk koloni, som var den första att starta sin självständighetskamp och de står fortfarande inför människorättsbrott och fattigdom. Med vår politik har vi säkerhet, stabilitet och framsteg. Vi har goda relationer med vår stora granne. Frivilligorganisationer säger å offrens vägnar att det måste bli rättvisa. För vår process var verklig rättvisa att det inetrnationella samfundet erkände vårt oberoende och hjälpte oss att nå det. För vårt folks alla offer är det vår uppgift att ge det verkligt oberoende, vilket betyder social rättvisa och utveckling. Östtimor borde inte leva i det förflutna utan se mot framtiden.
Vad är en internationell tribunals uppgift? Att straffa och förhindra illdåd. Jag säger, tvinga inte Östtimor att straffa. Upprätta en internationell tribunal. Det internationella samfundet borde borde ta hand om bestraffningen av brott, inte not Östtimor. Vi begick också brott före 1975, om vi vill börja att straffa oss själva skulle vi inte existera som ett samhälle. Om vi talar om prevention: Indonesien kommer inte att invadera oss igen. Det fanns också en rättsprocess i Indonesien. Se på dess storlek och befolkning och hur många utmaningar de står inför idag. Vi ber oss själva att vara tålmodiga med oss och med Indonesien. De bearbetar sitt förflutna. Vi vill inte undergräva demokratiseringsprocessen i Indonesien, som de sköter mycket bra.
I den särskilda enheten för allvarliga brott straffar vi en del milismän, som var dumma nog att återvända. Jag tycker också att FN använder för mycket pengar på enheten. Advokaterna vid den tjänar mer än jag som president. Och det finns ingen infrastruktur för rättssystemet i Östtimor. Vi behöver ett arbetande, kompetent, fritt rättsssytem, inte bara i Dili, utan också på landet. Jag tror att SCU kan finnas i 100 år innan alla dumbommar kommer tillbaka över gränsen. I praktiken ser vi inga fördelar med det.%
Ramos-Hortas svar: (Sammanfattning, ej ordagrant)
Vi vet att vår ställning när det gäller tribunalen kan diskuteras. Jag ser problemet. Det möter jag i Östtimor okcså. För ett tag sedan åkte jag till Ainaro. När jag försökte medla i en dispyt mellan beväpnade gäng, frågade de mig varför de stog inför fängelse eller straff, när så många andra inte har straffats för det som hände för självständigheten. Och jag svarade dem: "Det var 1999, det fanns ingen lag, lagen rådde inte, nu är det 2004, lagen råder. Om Du begår våldshandlingar, så åker Du i fängelse." Nu är Östtimor självständigt och vi har ett straffrättsligt system, som gäller för alla.
Varje land måste ta itu med sin verklighet. Om det fortsätter som hittills, så är jag säker på att indoneserna tar itu med vårt förflutna. Indonesien har nu en sannings- och försoningskommission. Så vi måste vänta på dess arbete. "Jag är säker på om ett par år, så kommer den indonesiska militären inte att kunna begå brott som förr om åren."
Om vi får en chans att tala med Susilo Bambang Yudhoyono, så kommer vi att säga honom att kontrollera militären i Aceh och Västpapua.
Om det funnes ett förslag för att upprätta en internationell tribunal, så skulle det inte antas av FN:s säkerhetsråd. Om det skulle antas av säkerhetsrådet, så skulle det inte finnas några pengar för tribunalen. Funnes det pengar, skulle Indonesien inte samarbeta.
Nästa dag behandlades mötet av den tyska dagstidningen taz (die tageszeitung, Sven Hansen) med tonvikt på nyckelfrågan, som diskuterades mot slutet, nämligen den östtimoresiska regeringens brist på stöd för FN:s utredare. I inledningens sammanfattning uppmärksammade taz läsaren på att Xanana Gusmão och José Ramos-Horta talade för att avsluta utredningen av brott begångna av Indonesien 1999. Artikeln börjar med att citera Xanana Gusmão: "Rättvisa betyder verklig självständighet och högre levnadsstandard." Det skulle vara bättre att ge direkt stöd till landet än att ställa de för brotten mot mänskligheten 99 inför rätta. Xanana klagade över de höga kostnaderna för enheten för allvarliga brott (Serious Crimes Unit, SCU), en SCU åklagare skulle tjäna mer än till och med presidenten. "Om det internationella samfundet vill ha en tribunal, så ska de genomföra den, men de ska inte tvinga oss att göra det." Indonesien kommer inte att upprepa misstaget att interventionera. Indonesien idag står inför fler utmaningar än Östtimor och befinner sig i en demokratiseringsprocess: "Om vi vill hjälpa Indonesien, är det bättre att förebygga än att straffa. Vi talar om rätten som rättvisa, inte som hämnd. Om vi ställer rätten över försoning, så kommer Indonesien att tolka det som hämnd."
Xanana blev kritiserade i maj i år, när han träffade presidentkandidaten general Wiranto.
"För offren är Xananas attityd ett slag i ansiktet" citeras Monika Schlicher från människorättsorganisationen Watch Indonesia!, som har sitt säte i Berlin. "Östtimoreserna vill ha rättvisa, men regeringen ger inte sitt stöd. Att sopa våldsdåd under matta leder bara till upprepning av samma slag."
Enligt Schlicher kan inte förtroende till lagrådighet utvecklas utan att hantera det förflutna. Ramos-Horta vädjade att ge den planerade indonesiska sannings- och försoningskommissionen en chans."
Enligt information från utrikesdepartementet vid ett möte med den tyske utrikesministern Joschka Fischer, som kommer att besöka Östtimor i februari, betonade Xanana betydelsen av försoning med Indonesien och nödvändigheten av att stödja de tidigare frihetskämparna. Deras svåra social situation är en större risk än de bilaterala förbindelserna med Indonesien.
| Källa: | |
| Monika Schlicher | |
| Watch Indonesia! e.V. | Tel./Fax +49-30-698 179 38 |
| Planufer 92 d | e-mail: watchindonesia@snafu.de |
| D-10967 Berlin, Deutschland | http://home.snafu.de/watchin |
Östtimor kräver att den australiska regeringen betalar mer än 2,6 miljarder dollar som kompensation för olja utvunnen ur källor i Timorhavet sedan 1999.
Landet, som beskriver sig självt som världens fattigaste, vill också att bolagen som investerat i utvecklingen av oljefälten Laminaria, Corallina och Buffalo ska minst 600 miljoner dollar i ersättning för royalties, som det hävdar att det rätteligen borde fått.
Det enorma kravet kommer att ytterligare försämra relationerna mellan de två länderna efter sammanbrottet i samtalen om havsgränsen tidigare i veckan.
Östtimors premiärminister, Mari Alkatiri, sade i går i Perth att landet har rätt till kompensation eftersom fälten ligger i områden som landet hävdar överhöghet över.
"Vårt krav är klart eftersom vi tror att inte bara Greater Sunrise ligger inom vårt område utan att Laminaria, Corallina och Buffalo ligger i området under timoresisk jurisdiktion", sade han. "Så om det är vårt, så är det vårt ."
Dr Alkatiri var i Perth för att delta i ett geologiseminarium på Västaustraliens universitet och samtal med representanter för Woodside och ConocoPhillips, de största deltagarna i gasprojektet vid Greater Sunrise i Timorhavet.
Woodside driver Laminaria- och Corallinafälten, som tidigare i detta decennium var Australiens största oljeproducenter med omkring 140.000 fat per dag.
Den naturliga minskningen av fältens utbyte har minskat produktionen till omkring 40.000fat idag.
Buffalo, ursprungligen exploaterat av BHP Petroleum och nu ägt av Nexen Energy-grupenp med säte i Calgary i Kanada, ska enligt planerna sluta produktionen i slutet av detta år.
I Dili kollapsade i onsdags samtalen om havsgränsen mellan de två länderna efter att Östtimor avvisat ett erbjudande på omkring 3 miljoner dollar som kompensation för den mindre andel av inkomsterna det skulle få från Greater Sunrise enligt nuvarande avtal.
Woodside säger att de vill att östtimoreserna ska ge rättslig och ekonomisk säkerhet före årets slut, annars varnade han, kommer projektet att gå i stå.
Samtalen i Dili bröt samman, när Östtimor insisterade på att utvecklingen av Greater Sunrise måste innebära att gasen förs i en rörledning till en anläggning för flytande naturgas i landet. Det är den minst sannolika möjligheten av tre möjligheter som nu undersöks av parterna i Sunrise.
Dr Alkatiri sade att Östtimor förbundit sig att utveckla Sunrise, men inte skulle godkänna utveckling om det vore mot landets mål.
Han sade att Östtimor inte kommer att låta sig stressas till ett beslut, eftersom det inte tror att tidsfristen till årets slut inte är slutgiltig. "Vad vi försökt göra är att avvakta havsgränsen (men) den australiska regeringen ser bara på pengarna", sade han. "Vi ser inte på pengarna, men på en hållbar utveckling, som tjänar vårt folk."
Dr Alkatiri sade att han inte trodde konflikten skulle skada de långsiktiga relationerna mellan länderna.
Källa: Nigel Wilson, energiskribent/Weekend Australian
Suva. Ledare från Foundation of the Peoples of the South Pacific International (FSPI), som omfattar 13 länder, kritiserade vid sitt möte i Fijis huvudstad Suva EU-kommissionens krav för utvecklingsbidrag.
Kommissionen kräver nämligen att utvecklingsorganisationerna ska skaffa sig 25 % av utvecklingsprojektens kostnader som kontantbidrag från europeiska organisationer.
"Vi vet att många frivilligorganisationer slutat bemöda sig om EU-bidrag på grund av denna och andra Kafka-liknande byråkratiska hinder", sade LeLaulu, FSPI:s ordförande.
FSPI omfattar bland annat organisationer i Östtimor.
Källa: PAC news/Asia Pulse
Washington. Världsbanken godkände idag ett tredje övergångsstödprogram (Third Transition Support Program - TSP III) för Östtimor, som kommer att ge ytterligare finansiella resurser till regeringens nyckelprogram för förvaltning och fattigdomslindring.
Världsbankesn landsansvariga för Östtimor, Elisabeth Huybens sade att TSP III är ett ramverk genom vilket biståndsgivare kan ge budgetstöd till regeringens nationella utvecklingsplan.
TSP III koncentrerar sig på tre områden, som regeringen har prioriterat: bra förvaltning, åtgärder för att minska fattigdomen - särskilt utbildning och hälsovård, arbetstillfällen - särskilt genom utveckling av den privata sektorn och förbättringar av infrastrutkuren.
Världsbanken kommer att bidra med ett lån på omkring 5 miljoner USD från International Development Association (IDA) till programmet. Minst sju andra biståndsorganisationer kommer att bilateralt bidra med ytterligare omkring 25 miljoner dollar [1].
Världsbankens godkännande av TSP III kommer samtidigt med flera positiva tecken på att Östtimor närmar sig målen satta i dess nationella utvecklingsplan.
"Östtimor har gjort stora framsted i nationsbygget efter självständigheten", sade Huybens.
"Nyligen har stora förbättringar i utvecklingen av en livskraftig elförsörjning gjorts liksom framsteg i skapandet av en reglerande författning för oljeindustrin och hantering av intäkterna från den. Och senast i förra veckan godkände ministrarna grundskolans läroplan, lagen om riksåklagare och författningen som reglerar långtidsuthyrning av statlig egendom."
Men landet står inför utmaningen av uppbyggnad med mycket begränsade mänskliga resurser, outvecklade instutitioner, en stagnerande ekonomi och omfattande fattigdom och hög arbetslöshet.
"Det är natruligtvis en lång väg att vandra och många utmaningar att ta sig an, särskilt när det gäller att skapa ett affärsklimat, som uppmuntrar investeringar och utnyttjar det bästa som Östtimors befolkning har att erbjuda. Men med den hängivenhet, som regeringen redan visat, och stödet från alla utvecklingspartners i TSP inklusive Världsbanken, så kan mycket åstadkommas under det kommande året", sade Huybens
För mer information om Världsbankens arbete i Östtimor besök www.worldbank.org/tl.
För mer projektinformation besök http://web.worldbank.org/external/projects/main?pagePK=104231&piPK=73230&theSitePK=40941&menuPK=228424&Projectid=P083894.
Noter:
Källa: The World Bank Group
| Kontakta: i Washington Melissa Fossberg, (202) 458 4145 mfossberg@worldbank.org |
i Sydney Elisabeth Mealey 61-2-9235 6331 emealey@worldbank.org |
Dili. Vid sin återkomst till Dilis flygplats från besöket vid den nyvalde indonesiske presidentens Susilo Bambang Yudhoyono installation sade premiärminister Alkatiri att samtalen med presidenten varit framgångsrika.
- Det finns olösta frågor mellan våra länder, men inga problem, sade Alkatiri.
Alkatiri berättade också att han överlämnat en inbjudan från president Xanana Gusmão, som är på officiellt besök i Tyskland, till Dili.
Alkatiri tillade att den indonesiske ledaren "visat intresse för att besöka Östtimor".
...
Beträffande utrikespolitik upprepade Alkatiri sin avsikt att föreslå att de portugisiskspråkiga ländernas gemenskap, som Östtimor tillhör och som omfattar 8 länder, ska hålla ett toppmöte i Östtimors huvudstad.
...
Källa: Fonte LUSA. Notícia SIR-6453103
Berlin. Östtimors president Xanana Gusmão möttes med militära hedersbetygelser vid sin ankomst till Berlin på sitt första officiella besök i Tyskland.
Utöver samtal med president Horst Koehler, ska Gusmão möta utrikesminister Joschka Fischer och ministern för hjälp och utveckling, Heidemarie Wieczorek-Zeul, under sitt tvådagarsbesök.
Den östtimoresiske ledaren kommer också att tala vid Berlins utrikespolitiska institut om "Återuppbyggnad av ett land ur askan".
Tyskland är en av Dilis utvecklingspartner och har bidrag it med omkring 27 miljoner Euro sedan 1999.
Källa: LUSA/Notícia SIR-6448169
Australiens, Malasias, Singapors, Thailands och Östtimors premiärministrar kommer att delta vid cermonin onsdagen den 20 oktober, när Indonesiens nye president Susilo Bambang Yudhoyono installeras. Dessutom kommer Bruneis sultan att delta.
Representanter från Japan, Nederländerna, Sydkorea och Vietnam kommer också att närvara.
Källa: Xinhua
Kort efter att ha utsetts till vinnare över Megawati Sukarnoputri sade Inonesiens tillträdande president Susilo Bambang Yudhoyono till reportrar ...
... har fört befäl under några av den indonesiska militärens mest brutala operationer under de senaste tre årtiondena. Han deltog i invasionen av Östtimor och var bataljonskommendant där och under den indonesiska miltärens förödelse av det snart självständiga territoriet i september 1999 sade han till reportrar: "Jag är bekymrad över uppfattningen i det internationella samfundet att det som hände i Östtimor är en stor mänsklig tragedi, etnisk rensning eller ett brott i stor skala, när det i verkligheten inte är det."
...
Källa: Ben Terrall/Indonesia Alert!
Dili. Internationella valutafonden (IMF) säger att Östtimor står inför "betydande ekonomiska utmaningar" och varnar för att den nya nationens framtida inkomster från olja och gas till att börja med kommer att vara "väsentligt mindre än förutsett".
I sin årliga rapport om Timor, som släpptes i tisdags, och skriven efter samråd med högre tjänstemän i Dili förra månaden, konstaterar IMF att Timor fortfarande har allvarliga arbetslöshetsproblem mer än två år efter självständigheten från Indonesien.
Världens nyaste nation, också Asiens fattigaste, kommer att fortsätta att förlita sig på internatinellt bistånd för att balansera sin budget, säger IMF-rapporten, som också säger att Dili kommer att behöva använda en del av sina oljerikdomar för att "tillgodose viktiga investeringsbehov för infrastruktur och utveckling av humankapitalet".
En del av Timors intäkter från kolväten måste dock avsättas för framtida investeringar utanför enerigsektorn och Dilis skattebas utanför oljeindustrin måste på lång sikt breddas för att förhindra ett för stort beroende av kolväteintäkterna, säger världens finansorganisation.
"Djupt liggande strukturproblem" inklusive svag infrastruktur, låg produktivitet och ett juridiskt system olämpligt för affärsverksamhetens behov utgör också allvarliga hinder för Timors utveckling och hävandet av dess beroende av hjälp, säger IMF.
Under tiden har premiärminister Mari Alkatiri sagt att detaljer om Timors oljefond kommer att presenteras för allmän diskussion de närmaste dagarna i god tid inför dess väntade godkännande av Dilis parlament i mitten av 2005.
Planerna på Timors oljefond tillkännagavs i november 2003 och konceptet har lånats från Norge, som har skapat ett liknande organ för att hantera sina oljeinkomster från Nordsjön.
I kommentarer till Lusa i onsdags sade Alkatiri att Dilis oljefond skulle säkra att Timors statsbudget kommer underkastas "rigorösa kontrollmekanismer".
Den timoresiske ledaren kommenterade också den senaste månadens förhandlingar med Australien om de omstridda havsgränserna i Timorhavet och sin regerings ansträngningar att få en större del av framtida inkomster från kolväte av sin stora granne.
"Det är inget dödläge. Förhandlingarna har varit produktiva. Det har varit framgångar i varje omgång av samtalen, men vi är fortfarande långt i från att nå en lösning."
En första omgång av samtalen om den omstridda uppdelningen av oljan i Timorhavet mellan Dili och Canberra ägde rum i april, men resulterade i en återvändsgränd när Timor förde fram en ändring av havsgränsen till mittpunkten mellan länderna som en bas för förhandlingarna.
Oljebolag engagerade i utvecklingen av Timorhavets gas och olja hotade att dra sig ut ur projekten om Dilis och Canberras dispyt drar ut till 2005.
Efter en andra runda av samtal i september sade bägge regeringarna att de var mer optimistiska om en ömsesidigt tillfredsställande lösning av sin dispyt.
Källa: JP/EL/CJB LUSA. Notícia SIR-6427501
Kupang, Västtimor. Guvernören Piet Tallo i östra Västtimor uttryckte i onsdags bekymmer för de östtimoresiska flyktingars, som nu lever i olika delar av Västtimor, belägenhet.
Enligt Tallo lider tusentals östtimoresiska flyktingar för närvarande brist på rent vatten och mat på grund av lång torka. Provinsregeringen skulle hjälpa flyktingarna att lösa problemen, men i verkligheten är centralregeringens ansvar för flyktingarnas situation större, sade Tallo.
Tiotusentals östtimoresiska flyktingar kom till Västtimor och andra delar av Indonesien 1999 efter att Dili, Östtimors huvudstad, brändes ner av indonesiska soldater efter en folkomröstning i det lilla landet, som markerade Östtimors självständighet från Indonesien.
Källa: Jakarta Post
Wellington. Nya Zeeland ska upphöja sitt generalkonsulat i Östtimor till en komplett ambassad.
När utrikesminister Phil Goff idag tillkännagav upphöjningen, sade han att enpersonskonsulatet hade öppnats i huvudstaden Dili för nästan fyra år sedan.
"Som ett tecken på vårt fortsatta engagemang i Östtimor har vi beslutat att upprätta en fullständig, permanent diplomatisk närvaro", sade han i ett uttalande.
Ytterligare en tjänsteman och utökade utrymmen kommer att krävas för den nya ambassaden.
Goff sade att Nya Zeeland i år kommer att ge 3 miljoner dollar till Östtimor i utvecklingsprogrammet.
"Östtimor är ett av världesn fattigaste länder. Det kommer på 158:e plats bland 185 länder listade på FN:s utvecklingsindex, lika med Rwanda och 20 platser efter Laos, det näst fattigaste landet i Sydostasien-Stilla Havet."
Källa: NZPA WGT
Utdrag ur president Bush tal i FN:s generalförsamling den 21 september 2004:
Förhoppningarna om demokrati som vi ser växa i Mellanöstern växer överallt. Med den burmesiske demokratikämpen Aung San Suu Kyis ord: "Vi godtar inte påståendet att demokrati är en västerländsk värdering. Tvärtom, demokrati betyder helt enkelt god förvaltning grundad på ansvar, öppenhet och möjligheten att bli ställd till svars." Här i Förenta Nationerna vet ni att det är sant. De senaste åren har organisationen hjälpt till att skapa en ny demokrati i Östtimor och FN har hjälpt andra nationer att gå över till självförvaltning.
Förenta Nationerna
Hello Missus! av Lynne Minion är en förtjusande politisk satir fylld av konflikter sammanvävda med en flickas uppsluppna försök att anpassa sig till ett land i tredje världen.
Lynne Minions första fredsbevarande uppdrag i Östtimor började med ensam väntan på flygplatsen, missat logi och insikten att rådet att ta med stilettklackade skor kanske inte var det bästa.
Trots sin dåliga start så började Lynne arbeta för Förenta Nationerna med utomordentlig kontakt med makthavarna i Östtimor. Hon slutade som den enda internationella rådgivaren till den nye premiärministern Mari Alkatiri, åt middag vid samma bord som generalsekreterarens särskilda representant Sergio Vieira de Mello och de stilettklackade visade sig vara bland det mest användbare i hennes garderob.
Lynnes skarpa ögon och det absurda är grunden för boken, som beskriver utomordentliga händelser bakom scenen under Östtimors första demokratiska år. Hello Missus! avmystifierar FN:s fredsbevarande uppdrag och kastar ljus över personligheterna, som är inblandade i att göra historia.
Det är en gemen, vågad och eruptiv bok om skratt och tårar, som utspelar sig i ett tropiskt öparadis som också råkar vara befolkat av desperata fattiga civilister och tusentals beväpnade och uniformerade fredsbevarare. Lynnes humor, kommentarer och medkänsla ger en sällsynt och löjeväckande inblick i utrikespolitikens sanna natur. Tänk handla kvinna möter Bridget Jones!
Boken har valts som "stor läsning" i septembernumret av The Australian Women's Weekly (Den australiska kvinnans veckomagasin).
416 sidor, ISBN 0732279674, utgivningsdatum i Australien 25 augusti 2004
Källa: The Australian Women's Weekly
Every now and then in life the universe conspires to lend humility. So I emerge from the arrivals area and into the humid heat to find that my worst-case scenario is, in fact, true. Other travellers’ faces are lighting up in recognition, backs are being slapped, a kiss on each cheek in welcome; bemvindo! One after another they leave while I remain rooted to my spot, with no idea of where to go, as a group jostling East Timorese stare with curiosity at the white woman rigid with fear. Count to ten, suppress any desire to calculate your financial wherewithal, Lynne, and hold in the sobs; it’ll be okay, just count to ten, twenty, a thousand, whatever it takes.
My impulsiveness is to blame. The job I’d expected here had fallen through days ago but I’d decided to take a chance. Anyway, I was already committed the furniture was in storage, accounts had been closed, mail was redirected and there was a lot of self-talk about believing strongly in realising dreams. Realising dreams comes with risk, I’m telling myself again on the forecourt of Dili International Airport. After all, that’s what makes them dreams, otherwise they’d just be occurrences. Yes, realising dreams requires bravery … but at this moment I’m wondering if they also require enormous f------ stupidity. The Timorese teenagers can’t contain their intrigue any longer, ‘Dollar Missus?’ comes the chorus as they descend on me. They are desperately poor , they are certainly filthy, and they give some perspective to my circumstances. I might be arriving in Dili in a rather foolhardy manner but I certainly won’t be going hungry tonight, unlike them. I just wish they wouldn’t swarm around me as they’re doing, and I wish they wouldn’t keep asking me, ‘Where you go Missus?’ because I have absolutely no idea.
Would it be uncharitable of me to think of them as dirty urchins? ‘Where you go Missus?’ Then they try to reach into my handbag and cop a feel of my bum and I’m wondering if it would be unhumanitarian of me to just elbow them away on my first day here. Great, now is not the time to realise I have no compassion to give these desperate innocents with the big, wide brown eyes beseeching me ‘Dollar Missus?’ because they have none and I have a relative fortune.
Although, I am currently homeless, like them. Where do I go? I doubt they can advise me. The sun starts to set and the sky turns a shade of pink and the children continue to mob the ivory-coloured statue, scattering only when it moves and dials a mobile phone.
"Hello," I say into the receiver.
"Hello Missus!" they yell and mob me again. Damn it.
Voice-mail.
I had hoped my impulsiveness would be offset by high-level contacts in this country, an arguable benefit when they can’t be contacted I’m thinking, as my white-knuckled hands grip a trolley that carries a monstrous pile of luggage. Yep, my life is contained in a trolley five pairs of shoes, only one with stiletto heels, indicating the extraordinary sacrifice I’ve made in coming here; a $300 pair of Scanlan & Theodore dry-clean-only pants, which may have been an ill-advised inclusion but after a wine-soaked goodbye lunch they seemed essential; a lace bustier, because my mum said it’s too nice to languish in storage; a collection of pretty sun frocks in various tropical hues; and four handbags in a kaleidoscope of colours designed for best feats of coordination. See, I had felt that just because I’d be living in a Third World country I didn’t have to look as though I was living in a Third World country.
Right now, however, I glance at the duty-free bag holiday my new Chanel lip gloss, mascara, powder foundation (all with built-in sunscreen in deference to the context) and my frown lines deepen alarmingly as I consider that all these fundamentals could very well be heading back to the First World sooner rather than later. And to think of the energy I expended today begging at check-in counters for the 20-kilogram limit to be overlooked on the grounds of gender discrimination because men generally weigh more than me to the precise value of my additional luggage weight.
Three-hundred and fifty-four, three hundred and fifty-five…I’m still counting yet panic rises … three hundred and … "Hello, do you need a lift?" I turn around amid the crowd scattering again, expecting to see an angel complete with wings. "Oh, yes please."
"Where do you want to go?"
I, um, don’t know?
"Well, I arranged to be met here and I haven’t heard a word and I don’t know where to go so I suppose I should get a hotel room."
"Okay, which one?"
"Um, don’t suppose you know of one? Not too expensive would be great because I don’t have very much money." Guardian angels these days travel by car, so I sink into the passenger seat and she directs us towards the capital city of East Timor. She surveys me curiously out of the corner of her eyes and I pretend to be a very Sane Person despite my apparent lack of prospects. Chattering away, I look out the window and we move into the outskirts of Dili. Why isn’t she taking me on a more scenic route, I’m thinking, as we negotiate pigs and potholes beside the remnants of burned-out buildings in the dust. Knowing of the billions of dollars of aid that have made their way to this nation in the last couple of years it strikes me as peculiar that the city hasn’t been rebuilt. Was I expecting shopping malls and boulevards? No. But I’m wondering why the place for the most part remains razed to the ground.
http://aww.ninemsn.com.au/aww/Books/articles/extract/article1068.aspInterview with Lynne Minion Author of Hello Missus: A Girl's Own Guide to Foreign Affairs (HarperCollins) by Carol George
An exclusive interview with Lynne Minion, author of Hello Missus: A Girl's Own Guide to Foreign Affairs (HarperCollins), selected as The Australian Women's Weekly Great Read for September.
Q Congratulations on your book, Hello Missus, A Girl’s Guide To Foreign Affairs, which is about your adventures, including those of the heart, while living in East Timor - I loved it. A Thank you, I’m very excited about it.
Q You became interested in the place while working as a journalist, was it a particular assignment that sparked your interest?
A I met Jose Ramos Horta (Nobel Prize winning Foreign Affairs Minister of East Timor) at a small pro-Timorese protest here in Sydney’s Hyde Park in 1996. There were about 20 people there. I was working for SBS World News and I was one of the few media covering it. I was very much inspired by the protest. And I’ve met a lot of Australians who have said that if they could, they would really like to chuck everything in, and go teach English or contribute in some way to countries like Cambodia or Vietnam. They were interested in these post-conflict countries, to help in a humanitarian way. And I was given notice on my beautiful harbour view apartment and by then I was working freelance and I had to put all my possessions in the back of a removal truck anyway and I thought well … this probably is the only time in my life I’ll be able to pursue that dream.
Q So the decision to go to East Timor was intellectual or emotional?
A Both, remembering that my family had also suffered terrible repression and pain and poverty and were refugees.
Q Where are they from?
A Ukrainia
Q Did they come out here after WWII?
A Yes, my mother and her parents. And I grew up on my grandmother’s knee, listening to these remarkable stories of war and hatred but also of survival and humanitarianism. And here was this cause that was on Australia’s doorstep and I had had my eyes opened to it and I wanted to learn more about the issues I was reporting on. And getting to know the activists, the leadership, was all very inspiring, especially as international opinion was shifting and there was a great momentum towards emancipating the East Timorese.
Q After interviewing Jose Ramos Horta at the protest, you stayed in contact with him?
A Yes through the journalism. Because he visited Australia often and had a high media profile and was very approachable. I continued to interview him on and off for years up until I was at the ABC and at that point, very interested in the Timor Gap (agreement). And I wanted to be at the Independence celebrations. To me that was history being made and it was wonderful history. This was a chance for a nation to celebrate for the first time in its history. It had taken very many decades and very many lives for it to happen. It was a great big party being thrown in Dili and whoa, that was irresistible to me.
Q How long were you at SBS TV?
A Probably around two years.
Q And after that?
A I’ve also worked as media advisor for organizations like the Red Cross and Greenpeace, so I’ve been flitting back between journalism and social change and humanitarian organizations.
Q What did you do with the ABC?
A Stories for the news and for Lateline.
Q How long were you in East Timor for, all up?
A One year.
Q I was surprised at the strict Catholicism in East Timor.
A Many people assume, particularly because Indonesia is the largest Muslim country in the world, that East Timor is too. Or that the Timorese would not have been allowed to continue with the Catholicism that the Portugese introduced there. It’s fundamentalist Catholicism.
Q At the beginning, the strictness of it even shocks you. For example, when you think that chaste outfit you wear to a party is appropriate and Horta says it’s too bare and not respectable?
A I had put a great deal of thought into cultural sensitivities, too! I had borrowed that lilac dress, knowing I needed to dress conservatively and had to be quite chaste - no bosom, below the knee, no pants. But this was considered outrageous because it had tiny straps and was exposing the shoulder blades. When you think about it there is something very feminine and seductive about that part of a woman that is very distinctive from a man’s. And I’d never thought about it before.
The first time I came back to Australia for R&R, I was on stop-over in Darwin and I found myself disapproving of the scantily clad women. How can they leave home looking like harlots, I thought to myself! To this day I find my dressing style is a little more conservative.
The Fundamentalist Catholic attitudes though has engendered some profound social problems in East Timor. The treatment of women, the multiple births in a country that is profoundly poor, no contraception in a country where a HIV epidemic is a real potential.
Q I imagine it’s the poverty and lack of education that makes the Timorese more vulnerable to fundamentalism?
A Yes, people aren’t educated enough to challenge or question. I don’t think being able to question Catholicism makes you a bad Catholic.
Q You had two jobs, helping set up a new TV station and then working for the Prime Minister, but nothing you did worked out? It was like a black comedy.
A I would never have imagined that I would have so many experiences and achieve so little. I think that is a very common experience for people who go to these places, particularly those who work for the United Nations. It’s a very frustrating bureaucracy.
Q It was incredible what you came up against the cultural differences. I’m trying to think of some of the bizarre things that happened at the TV station. A Like the explosion of the homemade wine?
Q Or like doing a story about a guy accused of murder and your colleague’s disinterest in giving any kind of balance or fairness in reporting. You were trying to establish professional standards but they couldn’t have been less interested. In fact they resented you, if anything.
A They did resent us. But it is the case that neither of my bosses, not the head of the newsroom or the Prime Minister ever spoke to me once. The disdain with which our very genuine desire to assist is treated, was my first real shock of being over there. Like: What do you mean? I’ve left my family! I have made certain sacrifices to come here and you’re saying I should just go home or whatever … give us your beer ration and then we might like you? I thought for a start that’s just downright impolite. And it really shattered a lot my happy idealistic notions. I thought it was all going to be so very lovely and so nice of me and it was all just going to be fabulous. I didn’t realise it was going to be really hard slog and I wouldn’t be appreciated.
Q And that you would be shown antipathy?
A Yes, antipathy. It was quite a shock to me.
Q It seems there is a big distance between reality and illusion, especially when it comes to western ideals and a developing country?
A Therein lies the message in the book. It’s all very nice for us in our air-conditioned offices to have our opinions about the struggles in these poorer nations. To have our philosophies and ideologies. But it’s different when you go over there. It’s hard. It’s more complex. All of those stereotypes, whether left or right wing, are wrong. Every country is different. And things change. I’m sure that Timor is vastly different now in 2004 to the Timor I lived within in 2002. I think some of these ideologies and principles are not only close minded, but I think they can be harmful and damaging. And yet these are often the basis of decisions which influence whether people live or die. Where the aid is given, what it is given too. So I learned that. It’s all very different to what I imagined it would be. I thought I would go over there and give out flowers or something. Drink nice cups of tea with people who would say ‘oh thankyou for coming.
Q The other surprise in the book was the antipathy generally shown to Australians I had this idea that we were the benevolent big brother in the region and I thought we’d be at least liked?
A The Timorese PM on Four Corners recently called Australians greedy. Now I find that offensive. Over 20,000 Australians left their homes and went over and not for a holiday or trip, but to do a tour of duty of some kind, civilian police and peacekeeper. There’s been 28 billion dollars of aid given.
We would like to think we would be liked at the very least. Aid shouldn’t be a transaction it should just be a benevolent gift. However our aid has been seen as serving Australia’s own interests and the attitude is that we have been seeking to have instant repayment via proceeds from the Timor Gap (oil and gas) Agreement. However the fact is Australians do care about Timor. Australians have gone over there in droves and made sacrifices and they have given money. And Australian children have had cake stalls and given Xmas presents. We do care. And we’re not greedy.
Q Do you think many Timorese people resent the Australians there because they seem so rich compared to them?
A That’s right, it was like we were rubbing it in their faces. They had nothing, they lived in such poor circumstances … educating their children was difficult, they had no filtered water, no or little electricity and we were drinking chardonnay at waterfront restaurants with almost a UN land-rover per head. Living this absolutely fine life. Certainly a life of luxury that they could never imagine. I came to understand what poverty was. I thought I was very clever and humanitarian and that I knew a lot about developing nations particularly because my family had spoken about these issues. I went over and saw poverty and I was shocked.
Q What did you set out to achieve by writing the book?
A It was really to try and teach people about poverty. To take them all on a journey, not hit them over the head with it, not alienating people but presenting it in a way a mainstream audience would come to know characters and come to learn about issues to do with poverty. And also to make people realise that from the first world we find it very difficult to be empathetic because people don’t know what poverty is like. So I wanted to dispel some falsehoods. I also wanted to present some complex international political issues and get rid of some of the stereotypes. I really wanted to bring international politics to a mainstream audience. It’s always been a great fascination of mine. I think people thought it was an unusual obsession I had, yet it desperately influenced my family and I thought we should all have a fascination with it it’s not as boring as people think. It can be hilarious and intriguing and emotional and there are very real people like the Timorese characters in the book. Hopefully by getting to know them, people will have some empathy for their circumstances. Like the baby that dies.
I don’t think that many people really know what it's like in East Timor, beyond what we’ve seen on the news reports. I was so shocked and surprised. I thought it was worthwhile telling. That UN mission in East Timor is a metaphor for every UN mission in the world. The same issues occur however I hope that by the end of the book people can see that the UN is the still the very best thing in the world. Look at what’s happening in Iraq. If the UN had not been in East Timor it could well have been chaos on a par with Iraq. Irrespective of what you think about US politics, the thing is it did choose to go into Iraq and it is not rebuilding the nation in the way the UN would. If only the UN could get rid of those ridiculous wages. What one earth are they thinking? Who do they think they attract with those outlandish amounts of money. If they get rid of some of the policies and the bureaucracy and operate more like an aid organization, then they will be more responsive and more effective. They won’t be as wasteful of money. And I think more trusted. More useful in a world in which they are desperately needed. Especially when we see the alternative right now with the catastrophe unfolding in Iraq.
Q Your description of the high ratio of men to women in Dili, might have thousands of single women swarming over there.
A At first I thought ooh! This is working out very well indeed! But it ended up being one of the reasons I left. I couldn’t stand the continual attention, scrutiny, harassment. It was continual, unrelenting. Women had to black their windows as soon as they moved in. We couldn’t walk down the street. We had to be extremely careful of our movements.
Q Because of the ration of men to women and because of the reaction of locals to foreign women?
A Both. The peacekeepers were terribly harassing. The wolf whistling the cat calling, the constant beautiful green eyes.” That’s why I had the T-shirt made up in Portugese, “Yes I know I have green eyes.”
Q It sounds like every woman’s dream but I imagine it would drive you mad after a while?
A Imagine it after a year? It was debilitating. And demeaning. It’s not a compliment to me, although it depends on your perspective.
Q In your book, East Timor sounds like quite a dangerous place for women?
A Ramos Horta is going to disagree with that when the book comes out, but it is. Ramos Horta says that the crime rate over there is less than it is in Sydney, but that’s because people don’t report crime. Many Timorese people don’t respect the police, they don’t realise that they can be good. And we saw that in the book when the guy tried to attack me on the veranda - people were like “are you nuts, going to the police?”
Q And then there was your affair with Viktor who was…?
A The head of the Portugese special police unit.
Q And what a disappointment he turned out to be. A Yes but as you can see in the end it was all a part of the story and the experience.
Q It was a pretty big betrayal?
A Yes, there’s that scene in the book when I’m naked and sitting on the tiled floor and he’s just told me the truth. I think a lot of women will identify with that, when the pain is physical and it just doubles you over. I was shocked and horrified because I had asked him so many times to be straight with me.
Q You asked a lot because your instinct was telling you something was wrong?
A Yeah, but what a horrible man. I told him that he had a duty of care, that I hadn’t loved since 1998 . He still chose to lie and then turned his back on me and said that my baggage would ruin the relationship. I was sobbing. I remember thinking "he’s right, he’s right, I’ll never be able to love unless I can trust."
QThat’s right, you’d had that disappointing relationship several years earlier? A It was actually a marriage. So for him to have chosen to be duplicitous when he knew that I would inevitably find out, was un-gentlemanly, unchivalrous, cowardly.
So that made it worse because he did it knowing the pain it would inevitably cause me. Just for a little romp for a little while in East Timor. It’s true that if he had told me the truth I would never have been with him. But I would hope that any man of calibre could put aside his carnal desires to save a girl’s heart.
But he wasn’t decent enough to do that. I was one of many. There are thousands of Australian women over there who have had their hearts broken by the Portugese. They were renowned for it. Remember Ann in the book saying the number of normally intelligent women who fall for that line, over and over again. They said what we wanted to hear. They’d gone to a mission that was a tropical island, where most or a lot of the women who worked there were from a sexually emancipated country. Where we don’t get married until really late. We were therefore available. And they were like, woohoo! It’s not like that in Portugal. I would like to think that most Australian men don’t lie in that way.
Q Do you have regrets?
A Viktor? No. It was great fun. Once I healed I was able to see it as an exciting relationship it was a little bit of sunshine in my life. One of my friends in East Timor called Portugese men, sobremesas, which are desserts good to look at but bad for you.
Q Do you think your book will be controversial?
A Umm yeah. I think people like the PM are not going to be very happy about it. The way I explained it to Ramos Horta was to compare it to John Howard maybe not always liking the cartoons they do about him in the Australian newspapers, but it’s a democratic society and he has to be available for parody and satire. He certainly has to allow himself to be scrutinised and held accountable. Whether John Howard likes what’s said about him or not, that’s what he accepted when he took on public office. His conduct was something he is responsible for and it wasn’t the messenger who was shot.
As I write in the book, I really came to see how essential a free media is. And I think that many Australians don’t like journalists. The like to criticise the media and I think a lot of politicians and public figures feed that misconception. So one of my intentions of the book was to say I think people should respect the media a little more because there are a lot of journalists out there who are doing their very best.
Q You’re 36?
A Yes but my mum’s asked that I never say my age.
Q You got very close to some Timorese, especially to some of the women like the maid, Elsie are you optimistic that one day their life will be better. A She is such a hard worker and so trustworthy and just so kind. So poor. But maybe her kids will have a different life? It does take time.
Q Do you have siblings?
A A young brother called Brett.
Q Star sign?
A Capricorn what a great question! I’m very Capricorn although I might be a bit too impulsive as we’re supposed to be serious, sensible workers probably more than lovers, which is probably why I haven’t been very successful in that regard.
Q Lynne Minion likes?
A Shoes.
Q Dislikes?
A Ignorance
Q Believes?
A In humanitarianism.
Q Last film you saw?
A Spiderman II and it was great!
Q Where were you born?
A In Wodonga, Victorian border town.
Q is it a big country town? A Yep.
Q Educated at?
A Wodonga Primary School then Wodonga West High.
Q First Job?
A Researcher at Channel Ten, Sydney. In news and would you believe, on Alan Jones Live. That was in1993.
Q Marital status?
A Single at the moment. The book became my single focus for a year. It’s a lonely existence.
Q How did you support yourself while writing the book?
A It went to auction. There was a bidding war.
Q Wow, fantastic for a first time author. I was shocked!
A It was on the basis of a synopsis and the first 3 chapters.
Q You had an agent?
A Yes a friend of mine in ABC Drama sent it off to the agent. It was actually a synopsis with some re-worked emails. In Timor whenever I could get email access I would write a group email. And it became popular. People would say "oh you’ve got a book in you." So that’s how it all started.
Q You’ve unveiled East Timor in your book in a way no-one else has what will Ramos Horta think of it?
A He has been aware of the book since its inception. I’ve told him about certain passages and been very blunt and told him that the PM is not going to like it and that he may receive some criticism for it. But yes I do worry about it a lot. I compared the whole thing to Bill Bryson’s book on Australia he didn’t paint a fabulously positive picture of Australia and Downer didn’t object to it.
I believe it is a realistic portrait of East Timor and it’s come about from experience. I’m not someone who just blew in for five days and spent my time in a luxury hotel with a suitcase of smoked salmon. And I wrote about it, I thought, with affection.
Q Do you believe East Timor will finally find it’s feet?
A Absolutely. Look at the UN contribution and the billions of dollars that have gone into the place. But you can’t deny there are some terrible problems there, such as the summary abuse of women. The terribly high child mortality rate. Enormous numbers of illiteracy. Basic utilities they don’t have that Australians can’t imagine going without.
Två läkare som tog sina barn för att leva i Östtimor ångrar sig inte, skriver Fran Cusworth.
Paret Ben Howden och Carolyn Beckett infektionsläkare, som lever med sina två barn, Chloe och Oscar, i Northcote. Carolyn arbetar i Box Hill och Maroondah sjukhusen och Ben arbetar på Austins sjukhus medan han studerar för en filosofie doktorsexamen vi Monash-universitet. Tidigare i år hoppade de av sina normala liv för att tillbringa två månader i Östtimor, så att Carolyn skulle kunna arbeta ideellt som en av bara två läkare vid landets huvudsjukhus, Dilis nationella, enligt ett program finansierat av Östtimors hälsoministerium. Ben tog hand om barnen och skyddade dem mot smittbärande mygg. Chloe var sex månader gammal och Oscar två år.
Vad fick er att göra det här?
Carolyn: Vi var intresserade av sjukvård i utvecklingsländer och hade arbetat i Zambia några månader. Det var ett sällsynt tillfälle mellan två arbeten -- jag skulle gå tillbaks till arbetet efter att Chloe var född och Ben studerade. Det var i grunden för att tysta mig eftersom jag ville göra någonting i den här stilen. Vi ville också göra ett större rollbyte, så att Ben skulle ta hand om barnen. Jag arbetade bara en kort tid mellan barnen.
Ben, hur tycket Du att det var att vara hemma med barnen?
Ben: Det mesta av min energi gick åt till att förvissa mig om att de var i säkerhet. Malaria och denguefeber var huvudhoten, liksom magen. Sedan så var det rädslan för olyckor, vilda djur, grisar som springer fram och tillbaka på gatan. Efter en tid blev det lite monotont, eftersom det var enklare att kontrollera läget genom att stanna hemma. Malaria överförs genom myggbett och det var regnperiod, så det fanns gott om mygg. Det hade nyligen varit ett utbrott av denguefeber, så vi var ganska oroliga.
Carolyn: Vi kände oss som förskräckliga föräldrar, när vi kom. Vi var inte oförberedda, men verkligheten där blev en chock.
Ben: De första dagarna var mycket heta och vi träffade några utlänningar, som inte kunde tro att vi tagit med oss våra barn. Det gjorde det svårt ett tag.
Carolyn, vad är din erfarenhet av att arbeta på sjukhuset?
Carolyn: Det är bara en och en halv timm bort från Australien, men hälsovården är som från en annan värld. Vi hade upplevt det i Afrika, men chocken blev större här. Infrastrukturen, provservicen och behandlingen hade en så dålig standard. Människorna sökte för det mesta för tuberkulos och malaria. Och så var det denguefeber. Jag såg några fall av hjärnhinneinflammation. Några hjärtsjukdomar, njursvikt. En mängd av de enkla prov vi skulle göra i Australien, till exempel för normal njurfunktion, kan man inte göra där. Jag ville också åka för att jag visste att jag skulle få se saker, som jag aldrig skulle få se i Australien, som malaria och denguefeber. Eftersom jag var den första kvinnan i den här positionen, så var jag rädd för att de inte skulle lyssna på mig, men det var inte alls fallet. De respekterade mig verkligen. För dem var det ovanligt att ha en kvinnlig läkare, särskilt eftersom min man var hemma med barnen, men vi klarade oss alla bra.
Var bodde ni?
Carolyn: Vi hade ett hus med tre sovrum och vi delade det med en annan läkare. Stackars människa, för han måste stå ut med oss - en tvååring och en sex-månaders bebis, som fortfarande vaknade på natten för att dia. Oscar var uppe och sprang klockan sex om mornarna.
Ben: Det fanns bara en vattenkran i huset och den var i tvättrummet - du skopade vatten ur en stor hink över dig. Vi var tvungna att ha några droppar blekmedel i vattnet innan vi badade barnen. Vi hade en ståtoalett och en gasspis.
Hur reagerade folk här, när ni sade att ni skulle resa?
Carolyn: De var riktig chockade och mycket oroliga. Både barnens mor- och farföräldrar kunde helt enkelt inte tro att det var sant, men de visste att vi int skulle göra någto som var farligt för barnen. Vi planerade det innan Chloe föddes, så de var förvarnade.
Vilka försiktighest mått vidtog ni mot malaria?
Ben: Vi tog tabletter. Oscar fick en bit av en tablett varje vecka tillsammans med en skål glass, eftersom tabletterna är mycket bittra. Chloe fick sin krossad i jos. Vi hade alla myggnät över oss på nätterna. Om barn får malaria, kan de bli riktigt sjuka och dö mycket snabbt. Och möjligheterna till behandling är inte bra.
Carolyn: Oscar hade ett nät över sin barnsäng och han drog det alltid åt sidan.
Ben: Vi bar långbyxor och långärmade skjortor och myggmedel. Oscar och Chloe såg lustiga ut jämfört med de östtimoresiska barnen, som bar kortbyxor, inga skjortor, inga skor.
Vad lärde ni er om familjeliv i Östtimor?
Carolyn: De dyrkar sina barn och sätter också den utvidgade familjen högt. Den främste vårdaren av en patient på sjukhuset var en anhörig och om någon inte hade en anhörig, så tyckte vi synd om den. Jag arbetade på kvinnoavdelningarna och deras män var så ömma. Du kunde se på deras sätt att se på sin hustru att de verkligen älskade dem.
Ben: De har alla sex eller sju barn i ett hus med två sovrum.
Har det förändrat ert liv?
Ben: Ja, det tror jag. Du inser hur lycklig du är. Vi hade samma känsla, när vi kommit tillbaka från Afrika, men det beror på hur länge du kan få det att räcka. Det är lätt att klaga över saker här, men jag hoppas att jag inte gör det lika mycket längre.
Carolyn: Det är mycket frustrerande att du inte kan åstadkomma mer. Jag såg tre mödrar, som just fött, dö, vilket inte skulle hänt här. Behandlingsbara saker som "pre-eclampsia" (Översättarens anmärkning: Tillstånd med högt blodtryck vid havandeskap), infektioner och högt blodtryck blev där stora problem eftersom vården av gravida var så dålig.
Vilka är era bästa minnen?
Carolyn: Bara att vara tillsammans.
Ben: Det var en erfarenhet som svetsade ihop oss. Det var så osäkert första veckan att vi funderade över att åka hem. Jag njöt av att knyta starkare band till Chloe, eftersom jag hela tiden var hos henne. Det är en viss tillfredsställelse i att ha uppnått det. Jag tror att Oscar verkligen tyckte om det eftersom vi tillbringade så mycket tid tillsammans som en familj.
Carolyn: Jag tycker om vetskapen att barn inte betyder att allt är slut. Du kan fortfarande göra saker och ting.
Ben: Carolyn fick en yrkesmässig tillfredsställelse. Hon satsade mycket på att göra sitt jobb bra och de uppskattade det verkligen.
Hur var det att komma hem?
Carolyn: Det var lite overkligt. Vi kom hem och det var som om: "Gjorde vi det verkligen?"
Ben: På vägen hem stannade vi i Darwin och det första vi gjorde i hotellrummet var att ta av alla kläder eftersom vi inte längre behövde vara rädda för myggor. Att inte behöva Rid (myggmedel) och långbyxor, det var det bästa.
Fler resor planerade?
Carolyn: Inte i den närmaste framtiden.
Ben: Kanske någonting lite mindre utmanande.
Källa: Herald Sun (Melbourne, Australien)
Dili. Det första som en nykomling lägger märke till i Östtimor är lugnet och tystnaden.
Till och med Dili - som har daglig flygförbindelse med Bali - liknar mer en sömnig kuststad än en huvudstad. Dess breda gator är härligt fria från trafik, tystnaden bryts bara då och då av dånande teknomusik från mållöst körande taxiförare.
Vad de saknar i geografisk kunskap uppvägs av deras vänlighet och entusiasm, när de välkomnar besökare antingen på bruten engelska eller indonesiska med kraftig brytning.
Vana vid att bara se utländska hjälparbetare och officiella delegationer på besök vid stränderna är östtimoreserna glatt överraskade över att möta turister. Med en rad kvalitetshotell och utmärkta kaféer och restauranger i Dili finns förvisso potentialen för en industri.
Komplett fem-stjärning komfort finns här, men den är inte billig. Rummen kostar från USD 25 i City Cafe (dollar är landets valuta) upp till över 100 dollar i Hotel Timor. Om Du letar lite, så kan Du dock hitta någonting för varje plånbok. En grupp av tyska "backpackers" - som av en slump kom till landet från indonesiska Västtimor och fick vänta fem dagar på att den indonesiska ambassaden skulle ge dem returvisum - säger att de hittade en plats med 5 dollar per natt.
Tillgången till övernattningsmöjligheter hade betydelse för uppläggningen av en turistled, huvudsakligen använd av hjälparbetare på veckoslutsturer söderut upp i bergen till Maubisse och österut till kustområdena runt Baucau, Com och Tutuala, som alla kan skryta med rena, men ibland dyra, pousadas (gästhus).
Även om infrastrukturen finns, så har turismen inte kommit igång på riktigt i Östtimor, vilket gör det idealiskt för äventyrliga föregångare, som trots allt tycker om en fin kudde under huvudet på natten.
Inte överraskande så lider det nya landet fortfarande av ett "image"-problem efter att ha varit under FN-administration fram till 2002, som en följd av de våldsamma oroligheterna 1999 före och efter omröstningen om obereoende från Indonesien.
I dag finns det inte mycket som kan oroa resenärer till den tidigare portugisiska kolonin och lokalbefolkningen är snar att betona att det också gäller dem från Östtimors största granne.
"Indoneser är välkomna hit", säger Jose, en taxichaufför med en brytning rik på inslag av portugisiska och tetum, det lokala språket, när jag berättar att en javanesisk vän i Jakarta var orolig för att komma hit om folk här skulle vara fientliga mot henne.
"Det är faktiskt mycket fridfullt, ingenting att vara rädd för, tidak ada masalah (inga problem)", lade han skrattande till och höjde rösten för att överrösta den traditionella musiken han spelade i sin bil och påminde mig, lite ironiskt tyckte jag, om mitt svar på frågor från vänner i väst om hur säkert det är att besöka Indonesien.
Med sina kaki lima snabbmatssäljare, traditionella indonesiska padang-restauranger och stånd, som säljer affischer med indonesiska stjärnor som den muslimska predikanten A'a Gymnastiar och virvlande sångaren Inul Daratista, så känns det verkligen som en stad som har lämnat sitt förgångna lidande.
Det bästa sättet att se landet är att hyra en bil och köra själv. Priserna börjar med 50 dollar hos Jiffy Car Rental bredvid Hotel Timor. När Du lämnar Dili och kör längs dess soldränkta kust leker små barn skrattande och skämtande på teum i vattnet. Bara de äldre talar indonesiska.
Fiskare bedriver sitt värv i buktens klara vatten och längs stranden säljer enkla restauranger som Carlitos nygrillad fisk och Bintang-öl till lokalbefolkningen, hjälparbetare och de fåtaliga turisterna.
Vägen upp i bergen blir brant efter den gigantiska Jesustatyn med armarna lyfta mot Dili på 8 kilometers avstånd, en "gåva" från den förre presidenten Suharto. Statyn är nu ett Mecka för kvällsflanörer och joggare, som klättrar upp för trapporna för att beundra utsikten över bukten och njuta av den friska sjöbrisen.
Att resa är en av de största, och tidvis utmanande, sysselsättningarna i Östtimor eftersom vägarna är gropiga och fulla med potthål, vilket gör dem till en perfekt terräng för entusiastiska förare av stadsjeepar och fyrhjulsdrivna bilar.
När vägen klättrar ut ur Dili snurrar Ditt huvud, inte bara för att följa den ständigt svängande vägen från huvudstaden utan också för att se den ständigt växlande utsikten - först yppig och tropisk med hänförande kustlandskap och sedan torr buskskog och vidsträckta berg.
Maubisse, mindre än tre timmar bort, är en bergsby med en gammal, lite oordnad pousada i portugisisk stil uppkrupen på en bergskam med en panoramvy över berg och kaffeplantager. Den goda maten och de ganska bekväma rummen tillsammans med storslagen utsikt och rik bergsluft är en verklig lisa för resnärer trötta på städer. På kvällen blir det mycket kallt, så Du behöver varma tröjor och till och med jackor.
Besökare får en spektakulär show i soluppgången. Solstrålarna klyver den tidiga morgondimman och skär genom den ringlande röken från en myriad av eldar tända av surögda bönder insvepta i filtar.
David Kennedy, korrespondent/Jakarta Post
Östtimors utrikesminister bekräftade sitt motstånd mot en internationell människorättstribunal i måndags, när han sade till parlamentet att landets ekonomiska framtid beror på goda förbindelser med dess tidigare ockupant.
"Jag tror att det rätta för oss är försoning med Indonesien", sade José Ramos-Horta.
"Nästan allt för våra dagliga behov kommer från Indonesien", sade han. "Därför, om vi har en dålig relation med Indonesien, kommer det att påverka levnadsstandarden för Östtimors folk. Det förgångna är historia nu ... framtiden är viktigare."
Människorättsgrupper kräver att en internationell tribunal upprättas för straffa indonesiska officerare och dem närstående milismän, som beskylls för att ha dödat minst 1.500 människor 1999, när Östtimor röstade för att frigöra sig från Indonesien.
Förra månaden underkände en appelationsdomstol i Jakarta domarna mot fyra indonesiska befälhavare inblandade i blodsutgjutelsen. Det betyder att alla 16 poliser och militärer anklagade för våldet har frikänts. Bara två människor - båda etniska östtimoresiska civilister - har befunnits skyldiga.
Jämför med den av FN stödda domstolen i Dili, som åtalat mer än 380 människor och hittills dömt mer än 50. Fortfarande så är de flesta av de högsta svarandena, inklusive förre presidentkandidaten i Indonesien general Wiranto i frihet, vilket får aktivister att öka sina krav på en internationell domstol.
"Det som har hänt är en skam", sade Silverio Pinto Baptist, en människorättsaktivist till reportra i onsdags.
"Det internationella samfundet och Östtimors regering borde upprätta en internationell tribunal", sade han. "De som låg bakom våldet 1999 borde ställas inför rätta."
Men Östtimors regering har inte varit angelägen att verka för rättvisa, utan säger att banden med Indonesien, som regerade över ö-halvan i 24 år, är viktigare för landets framtid.
Källa: AP
Lissabon. Östtimors religiöse ledare, den katolske biskopen Basílio do Nascimento, är optimistisk om ansträngningarna, stödda av Portugal, att återinföra portugisiskan i hans nyligen självständiga land.
"För närvarande är procentsatsen människor som talar portugisiska minimal som följd av 24 års (indonesisk) ockupation, men jag tror att det här är ett slag, som kommer att vinnas i framtiden", sade biskop do Nascimento i måndags efter ett möte med den portugisiske presidenten Jorge Sampaio.
Portugals hjälpprogram i dess frona asiatiska koloni är starkt koncentrerade på utbildning och att främja det portugisiska språket.
Den timoresiske kyrkomannen är i Portugal på ett privat besök för vad han beskrev som "hälsoskäl och vila".
Baucaus biskop förklarade sitt möte med Sampaio, som varade över en timme, som ett möte mellan "vänner" för att diskutera de problem Östtimor står inför.
Han sade att timoreserna, som vann sin självständighet från Jakarta för två år sedan, nu levde i ett "fredsklimat", men står inför "ekonomiska svårigheter" genom den långsamma takten i återuppbyggnaden efter den brända jordens kampanj som följde på Indonesiens tillbakadragande.
Källa: JPS/Lusa
Jakarta. Indonesien godkände i tisdags en sannings- och försoningskommission för att undersöka tusentals statliga mord och kidnappningar under den tidigare presidenten Suhartos 32-åriga diktatur.
Kommissionen, som har motsvarande organsiation i Sydafrika som förebild, godkändes av parlamentet och kommer att börja arbeta nästa år.
"Det ska hjälpa till att läka såren efter Indonesiens förgångna,", sade Sidarto Danusubroto, ordförande i den parlamentskommitté, som formulerade lagarna. "Det här är vägen till försoning utöver domstolsväsendet."
En del människorättsaktivister har emellertid uttryckt farhågor att Indonesiens fortsatt mäktiga militär skulle kunna använda den nybildade organisationen för att undgå åtal av officerare inblandade i massavrättningar.
Den 21 personer omfattande sannings- och försoningskommissionen kommer att ha makt att investera i människorättsbrott ända tillbaka till 1945, när Indonesien vann sin självständighet från det holländska kolonialstyret, sade Danusubroto.
Efter att Suharto kom till makten 1966 dödade militären och högerkrafter åtminstone 500.000 kommunister, fackföreningsmedlemmar och andra som påstods ha vänstersympatier. Indonesiska historeiböcker nämner inte dödandet och ingen har någonsin ställts inför rätta för att ha organiserat det.
Under Suhartos styre har militären dödat tusentals civila i anti-separatist-operationer i Aceh och Papua, medan regeringsmotståndare vanligen bortfördes och skicakde till avlägsna fångöar.
Suhartos USA-stödda diktatur kollapsade under protester som krävde demokrati 1998. Men Indonesiens ineffektiva och korrupta juridiska system har bara lyckats få till stånd rättegångar mot en handfull officerare och ingen av dessa har dömts.
Danusubroto sade att panelen skulle ha mandat att rekommendera att människorättsbrottslingar ställs inför rätta, om de vägrar att be offren om ursäkt när deras inblandning i människorättsbrott bevisats.
Men han sade också att kommissionen kunde rekommendera amnesti för människorättsbrott även om offren vägrade att godta deras erkännande av skuld - en paragraf, som ådragit sig kritik från människorättsaktivister.
Källa: Joyo Indonesia News/Associated Press
Skrivelse till Östtimors regering överlämnad den 28 juli 2004 av Charles Scheiner, La’o Hamutuk
Den fullständiga skrivelsen på engelska med illustrationer, fotnötter och två bilagor finns på http://www.etan.org/lh/misc/04sunrise.html också som nedladdningsbar PDF-fil. Här ger vi bara en översättning av inledningen.
Bara två år efter självständigheten står Östtimor inför många svåra beslut. Några av de viktigaste för landets långsiktiga utveckling berör olje- och gasfältet Greater Sunrise, Östtimor mest värdefulla naturresurs. Komplicerade frågor om gränser, utvecklingsplaner, ägarskap och tidplaner måste besvaras. Intressenterna, bland andra oljebolag, den australiska regeringen, internationella finansinstitut och hjälporgan, ger Östtimor råd med hänsyn till sina egan intressen.
Den viktigaste intressenten, Östtimors folk skulle bäst gynnas av en utveckling i följd, snarare än samtidig, av Östtimors två stora oljefält, vilket innebär att utbyggnaden av Sunrise skjuts upp åtminstone ett decennium. Det skulle ge tid att fatta bra beslut och underlätta för Östtimor att maximera sina oljeinkomster. Även om varken Australien eller oljebolagen för närvarande föredrar denna utveckling, så är Östtimors regering ansvarig för sina medborgares långsiktiga välbefinnande och det borde komma i första hand.
Den här skrivelsen presenterar skälen för att utveckla Greater Sunrise efter Bayu-Undanoch att spara Sunrises gas i marken i 10-15 år för att maximera nyttan för Östtimor.
Det är fem år sedan folkomröstningen i Östtimor, som ledde till självständigheten. Den 30 augusti 1999 röstade folket med stor majoritet för att bryta sig ut ur 25 års förtryckande, till och med brutalt indonesiskt styre. Men jublet förvandlades till skräck, när våld och blodsutgjutelse organiserat av pro-indoneisk milis lämna förstörelse efter sig under och efter omröstningen.
Presentatör/Intervjuare: Anita Barraud
Talare: Rosario Martins, programansvarig hos Östtimors radio
Martins: Jag hoppas att östtimoreserna inom fem år kommer att börja fira självständighetsdagen eller folkomröstningsdagen. De hoppas förverkliga dans eller någonting, men kanske på grund av den ekonomiska situationen eller säkerhetsläget, kan det inte förverkligas idag.
Barraud: Det uppstår fortfarande många problem ur våldet under 1999-års folkomröstning och också kritik över att de för våldet ansvariga ännu inte ställts till svars?
Martins: Ja, det är den stora nyheten tror jag den här veckan om upprättandet av den internationella tribunalen. Kanske kan de två ländernas regeringar arbeta fram en lösning och den kan hållas i Västtimor eller på gränsen mellan Väst- och Östtimor som tillfällig lösning för offren, som fortfarande väntar på rättvisa, ni vet brott mot mänskligheten begångna i Östtimor.
Barraud: Är det säkert att något slags internationell tribunal kommer att verka vid gränsen eller nära gränsen?
Martins: Nej, den indonesiska regeringen och Östtimor kan kanske diskutera en kommission från bägge länderna.
Barraud: Hur är det med återhämtningen från våldet vi folkomröstningen? Jag minns fortfarande bilderna med den svarta röken, som i dagar hängde över Dili och andra städer efter förstörelsen. Hur går det med återuppbyggnaden?
Martins: Ja, ni vet att grundat på regeringens nationella planering så är uppbyggnaden av infrastrukturen nu huvudprioriteten för utvecklingen. Från vår sida, så ser vi att återuppbyggnaden pågår, men som ni vet så är Östtimor beroende av det internationella samfundets bidrag. Det går långsamt.
Barraud: Finns det en känsla av att den internationella hjälpen är otillräcklig, särskilt med de stora ansträngningarna i Irak och andra länder har sökarljuset på Östtimor försvagats beträffande det internationella samfundet?
Martins: Ja, det är sant att efter kriget i Irak, så tror att jag att uppmärksamheten på Östtimor minskar.
Barraud: Hur är det med skolor och sjukhus, barnavårdscentraler och teknik? Jag vet att telefoner, som vi just nu märker, inte är de bästa i Östtimor?
Martins: Ja, ni vet att en annan huvudsak i planeringen av landets utveckling är utbildning. Vi har bara fyra för förskolan och de andra använder fortfarande blandade kursplaner. Så det är förvirrande från förskolan till och med grundskolan använder vi portugisiska. Men för högre utbildning blandar vi fortfarande så ibland är eleverna förvirrade.
Barraud: Så det finns en del förvirring om språket huruvida det är portugisiska, tetum, engelska eller till och med indonesiska?
Martins: Ja, det är sant.
Barraud: Och man hör historier om en mängd barn på gatorna. De går uppenbarligen inte till skolan och arbetslöshet, ungdomar är också problem, som naturligtvis kan leda till missnöjda ungdomar, särskilt pojkar som skapar problem?
Martins: Ja, det är sant att baserat på den preliminära rapporten från FN:s generalsekreterare Kofi Annan, som också nämner siffrorna, det höga arbetslöhshetstalet här i Östtimor. Jag tror att arbetslösheten också är ett problem för veteranerna.
Barraud: Trots problemen nu efter fem år, finns det fortfarande en känsla av hopp och stolthet för Östtimors framtid?
Martins: Ja, jag tror det.
Barraud: Kanske nästa år eller när ekonomin blir bättre blir det dags att damma av dansskorna och gå ut på gatorna och fira?
Martins: Ja, ja, det tror jag, det tror jag.
Källa: Radio Australia
Timor Post
Regeringen måste lösa elförsörjningen i Baucau
En parlamentsledamot för Kristdemokraterna (PDC), Antonio Ximenes, sade att regeringen och människorna ansvariga för electiciteten (EDTL) måst lösa electicitetsproblemen i Baucau-distriktet, eftersom människorna har varit i mörker de senaste 8 månaderna. Ximenes sade att elfrågan tagits upp många gånger i det nationella parlamentet, men att regeringen inte gjort något för att lösa den.
Justitieministeriet för dialog med befolkningen i Uato-Lari
Viceadministratören i Viqueque-distriktet, Augusto Fernandes, sade att justititeministeriet nyligen hade hållit en dialog med befolkningen i Uato-Lari. Han sade att syftet med dialogen var att förklara det juridiska systemet och dess tillämpning. Fernandes sade att ett av ämnena, som diskuterades med befolkningen, var valprocessen (hur bychefen väljs), hur man får ett pass och folkbokföringen.
VoxPopuli (veckotidning)
ASDT:s ordförande inte lycklig över det juridiska systemet
Ordföranden för Timors socialdemokratiska förening(ASDT), Francisco Xavier do Amaral, hyser tvivel på det juridiska systemet och procedurerna i Östtimors domstolar. Amaral sade att han inte visste hur många anhållna som i Becora-fängelset får vänta i månader innan de döms, inte bara i Dili utan överallt i provinserna. Amaral sade att han är mycket besviken för att det juridiska systemet inte försöker lösa fallen så fort som möjligt, utan i stället drar de ut i månader. Många av de anhållna har klagat över att de inte får veta, när deras fall kommer upp i domstolen. Amaral misstänker att regeringen blandar sig i rättssystemet och att det är därför många fall ännu inte har lösts.
Källa: Jose Filipe
External Affairs
World Bank, Dili Office
tel 723 0554, fax 332 4649
Email: ffilipe@worldbank.org
Den här rapporten presenterades vid det 17:e mötet av Akademiska rådet för Förenta Nationerna (Academic Council on the United Nations System - ACUNS) i Genève, Schweiz, 30 juni - 2 juli 2004. Den fullständiga texten finns på http://www.nottingham.ac.uk/iaps/Katsumi%20ET.pdf. Här redovisas bara slutsatserna.
Slutsatser
Det sägs ofta att Östtimors problem var produkten av det kalla kriget och att det är därför som Östtimor internationellt uppmärksammades först i perioden efter det kalla kriget och uppnådde självständighet efter folkomröstningen 1999. Den här rapporten kan emellertid visa att Östtimor förblev av marginellt intresse för det internationella samfundet trots brotten mot de mänskliga rättigheterna, som utfördes av pro-indonesisk milis och den indonesiska armén 1999. Det väsentliga problemet var att UNAMET var en obeväpnad mission, vilket underlättade att lansera miliskampanjen. Historien om Indonesiens brott mot mänskligheten i Östtimor borde ha ägnats mer uppmärksamhet än överenskommelsen den 5 maj, i vilken den indonesiska regeringen fick ansvaret för fred och säkerhet i Östtimor under folkomröstningsperioden.
Rapporten identifierar också det senfärdiga internationella svaret med en multinationell interventionsstyrka efter folkomröstningen. faktum är att säkerhtesrådet inte hade några konkreta planer att sända fredsbevarande styrkor och till och med avvisade ett kanadensiskt förslag om en interventionsplan i nödfall. Den indonesiska regeringen drog fördel av sin ställning som "värdregeringen" och var stenhård tills USA och Internationella Valutafonden tillkännagav ekonomiska och finansiella sanktioner. Det fördröjda svaret berodde på de omgivande staternas önskan att bibehålla goda relationer med Indonesien, de stora makternas underskattning av de tydliga tecknen från den indonesiska militären och FN:s traditionella passivitet.
Det juridiska svaret på människorättskränkningarna i miliskampanjen 1999 var att skapa flera juridiska ramverk under de indonesiska myndigheterna och under FN. International Commission of Inquiry on East Timor by the UN förespråkade skapandet av en internationell människorättstribunal och National Commission of Inquiry on Human Rights Violations in Indonesia lade också fram en rimlig och rättvis rapport som förespråkade åtal mot general Wiranto. Rapporten framhävde också de allvarliga problemen med den särskilda tibunalen i Indonesien, särskilt dess vägran att överlämna de misstänkta indonesiska arméofficerarna till domstolen för allvarliga brott (Serious Crime Unit - SCU) i Östtimor. Det undergrävde SCU:s verksamhet och effektivitet. Rättegången tillgodoser inte internationella människorättsstandarder. Därför skulle ytterligare internationella påtryckningar på Indonesien krävas.
Dessutom måste Gusmãos och den östtimoresiska regeringens överslätande politik när det gäller mänskliga rättigheter på nytt övervägas. Det har bidragit till den långsamma handläggningen inom rättsväsendet. Deras överdrivna stöd till en försoningsprocess beror på socio-ekonomiska överväganden och deras önskan om diplomatiska förbindelser med Indonesien. Sådana tankar är realistiska och förståeliga. Emellertid ger överdriven uppmärksamhet på försoning östtimoreserna det negativa intrycket att rättvisa inte har skipats och att förövarna av brott inte har åtalats rätteligen. Att ge dem, som begått allvarliga brott såsom milisledare, gör inte bara offrens släktingar modstulna utan skulle också på sikt kunna destabilisera det östtimoresiska samhället.
Det är rimligt att föreslå att det internationella samfundet ska fortsätta att ägna uppmärksamhet åt Östtimor även under detta självständighetssskede. De allvarliga brotten mot mänskliga rättigheter har minskat efter självständigheten även om dessa frågor inte har lösts dimplomatiskt och juridiskt. Dessutom fattas fortfarande det moraliska stödet för Östtimor i det internationella samfundet. Därför borde internationella organisationer såssom FN spela en större roll som medlare.
Källa: Katsumi Ishizuka, Fil Dr, University of Kyoei, Japan
Jakarta, Östtimor. En appellationsdomstol har avvisat domarna för fyra indonesiska säkerhetsofficerare, inklusive den ranghögste som ställts inför domstol, inblandade i våldet i Östtimor 1999, sade en domstolstjänsteman på fredagen.
Stephanus Agung Pramono sade att domstolen också hade halverat den ökände milisledarens Eurico Guterres straff för hans roll i det blodbad som drog över Östtimor, när det i en FN-sponsrad omröstning röstade för att bryta Indonesiens 24-åriga styre.
Domarna betyder att människorättstribunalen i Jakarta har misslyckats med att straffa någon indonesisk militär- eller polisofficer. De kommer troligen att leda till ny kritik av processen - som lokala och utländska människorättsgrupper redan avfärdat som ett rentvående..
Tolv polis- och militärofficerare har redan blivit frikände för de hämndlystan truppernas och dem närstående milisers bärsärkargång, som resulterade i att minst 2.000 dödades och stora delar av Östtimor förstördes.
Den tre-åriga domen för generalmajor Adam Damiri, den högste i rang av dem som ställst inför domstol, har avvisats, sade Pramono. Fängelsestraff för två andra officerare och polisbefäl avvisades också, sade han. Männen har varit på fri fot under överklagandet.
"Männen har förklarats för icke skylidga. Det avgjordes för två veckor sedan", sade Pramono.
Indonesiska appellationsdomstolar sammanträder med slutna dörrar och deras beslut tillkännages sällan omedelbart.
Eurico Guterres, som är en etnisk östtimores, fick sitt 10-årsstraff halverat av domstolen, sade Pramono. Guterres sågs av vittnen leda våldsamheter i Östtimor.
Den enda andra person som dömts av tribunalen var territoriets siste guvernör Abilio Jose Soares. Soares, som också är östtimores, började avtjäna sitt treåriga straff i Jakarta förra månaden.
Jakarta upprättade domstolen efter våldsamheterna, som en uppenbar åtgärd för att motverka krav på tillfällig FN-tribunal liknande dem för Ruande och före detta Jugoslavien.
Östtimor har inte aktivt verkat för att Indonesien ska straffa de ansvariga för våldet, utan säger att det är viktigare att upprätthålla goda band mellan de två länderna.
Förenta Staterna har också kritiserat rättegångarna, men behöver stå på god fot med Indonesien, som det ser som en nyckelpartner i kriget mot terrorism.
Källa: (cb)/AP Online
Timor Post
Det är politiskt, inte ett brottmål, säger Matak.
CPD-RDTL:s koordinatör Antonio Aitahan Matak, sade att parlamentet borde vara ansvarigt för att lösa fallet med de 24 medlemmar av CPD-RDTL, som arresterades i Uai-bobo, och inte domstolen eftersom det är ett politiskt fall och inte ett brottmål. Matak sade att de 24 arresterades i Uai-bobo, i underdistriktet Ossu i Viqueque-distriktet efter att de visat två symboler för parlamentet och bad att få bli godkända. Under tiden har de 24 medlemmarna av CPD-RDTL släppts mot borgen enligt ett beslut fattat av undersökningsdomaren Agelina Saldanha i Baucau-distriktet.
Folkets lidande utnyttjas för politik, säger premiärministern.
Under ett möte om "Open Governance" i distriktet Ermera sade premiärminister Mari Alkatiri att en del politiker har dragit fördel av folkets lidande för sina politiska intressen utan att bry sig om människornas behov. Premiärministern sade att många har använt TV och radio för att kritisera regeringen och nu ändrat strategin och vänt sig till basen med sin kampaj mot regeringen.
STL
Tidigare Östtimor-guvernören tackar president Gusmão
Den tidigare Östtimor-guvernören Abílio José Osório Soares har utsträckt sin tacksamhet såväl till presidenten, Xanana Gusmão, som till medlemmar av parlamentet, som har uttryckt sina sympatier i samband med hans fängslande. Enligt tidningen skickades ett tacksamhetsbrev för publiaktion till dess kontor för några dagar sedan. "Som timoresisk landsman, när och var vi än är, måste sanning och rättvisa vara grunden för vår framtid", sade Soares i brevet. Soares uttalade också sin tacksamhet till det östtimoresiska samfundet, som har uttryckt sin sympait för honom.
...
Korruption inom myndigheterna
Dagens utgåva av tdiningen rapporterar att korruption i Östtimor inte längre är en fråga som man gömma utan har blivit en vana bland männsikorna och måste utplånas. Enligt tidningen är det en del av en rapport från generalinspektörens kontor till premiärministern. Direktören för frivilligorganisationen LABEH (Spegel för folket) Dr Christopher Henry Samson, sade under en presskonferens att korruption är ett brott och att människorna måste handla enligt konstitutionen och ställa dem som sysslar med korruption inför rätta. Dr Samson sade att korruptionen kan försvaga ekonomin och fördröja utvecklingen av landet. Dr Samson sade att en mekanism liknande andra länders måste skapas för att hindra korruptionen att sprida sig. (Tidningens rubrik säger att 51 fall av korruption rapporterats till regeringen. Men tidningen nämner inte vilket slags korruption. Rapporten säger också att tre fall överlämnats till riksåklagaren för utredning.)
Källa: Jose Filipe
External Affairs
World Bank, Dili Office
tel 723 0554, fax 332 4649
Email: ffilipe@worldbank.org
Representanter skriver till Rumsfeld - krav på översyn av bilaterala försvarssamtal
Den indonesiska militären "borde inte ges för stor del av äran för för små reformer", skrev 65 kongressledamöter nyligen till USA:s försvarsminister Donald Rumsfeld, när de vädjade till honom att tänka över återupptagandet av den bilaterala försvarsdialogen (Bilateral Defense Dialogue - BDD) mellan de två länderna.
I ett brev till minister Rumsfeld, skrev representanterna att de "var överraskade och besvikna att få veta" att BDD är planerat att återupptas.
"TNI har framgångsrikt lyckats undvika ansvaret för sina väldokumenterade brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser i Östtimor och det har varit små framsteg när det gäller att förbättra tillämpningen av de mänskliga rättigheterna i Indonesien. Dessutom fortsätter TNI sin brutala taktik i Aceh, Papua och annorstädes. Det finns rapporter att TNI har nära band till terrorgruppen Laskar Jihad, som har dykt upp igen i den förnyade våldsvågen på Moluckerna och också verkar i Papua. TNI är också inblandat i mordet på USA-medborgarna Rick Spier och Ted Burgon, i något som USA-ambassaden i Jakarta beskrev som `ett skändligt terroristdåd.´ Även om vi med tillfredsställelse noterat att ett åtal nyligen utfärdades i det här fallet, tror vi att fortsatt undersökning av medbrottslingarna i detta bakhåll är berättigad."
Medlemmarna skrev att "Vi tror att ett återupptagande av dialogen nu skulle vara mot den fasta ståndpunkt kongressen och de verkställande organen intog i slutet av 1990-talet för att kraftigt begränsa militärhjälpen, gemensamma övningar och utbyte med TNI tills frågorna om mänskliga rättigheter behandlats."
De tillade "Militärens verkliga makt ligger i dess utsträckta befälsstruktur, som förblivit intakt."
Slutligen vädjade de till "Försvarsministeriet att uttala sin oro till alla ledarskapsnivåer i TNI över den indonesiska militärens brutala människorättsmeritlista ... Denna oro får inte offras för andra mål. ..."
Brevet från de båda partierna initierades av representanterna Lane Evans (D-IL), Tom Tancredo (R-CO) och Chris Smith (R-NJ).
Enligt brevet så har "inte någon bilateral försvarsdialog (BDD) mellan Indonesien och USA ägt rum sedan 1997, delvis på grund av det kollosala våld TNI begick i Östtimor 1999."
Hela brevet och en fullständig lista med undertecknarna finns på www.etan.org/legislation/04rumsfld.htm.
Den 15 juli antog representanthuset en lag, som även i fortsättningen skulle stoppa militär utbildning och finansiering för Indonesien. Återstår för senaten att behandla lagförslaget.
Den indonesiska militären sade att de utfört flyganfall i Aceh i slutet av juli med USA-tillverkade OV-10 Bronco aircraft.
ETAN arbetar för demokrati, rättvisa och mänskliga rättigheter i Östtimor och Indonesien. ETAN kräver en internationell tribunal för att behandla brott mot mänskligheten, som ägt rum i Östtimor efter 1975 och fortsatta begränsningar på USA:s militärhjälp till Indonesien tills dess säkerhetsstyrkor genomgått en verklig reform.
Den förste som blev dömd för brott mot de mänskliga rättigheterna inför Östtimors omröstning om självständighet har börjat avtjäna sitt fängelsestraff på tre år. Den tidigare indonesiske guvernören i Östtimor, Abilio Soares, har dömts för inblandning i det blodiga våld, som krävde nästan fjortonhundra liv under omröstningen 1999. Soares nekar till brott och hävdar att han gjorts till syndabock för de indonesiska officerare, som samordnade våldet.
Programledare/Intervjuare: Marion MacGregor
Talare: Jim Dunn, tidigare australisk konsul i Östtimor; Rosentino Amado Hea, människorättsadvokat i Östtimor; Ketut Murtika, Abilio Soares åklagare och Indonesiens riksåklagares människorättsansvarige.
MacGregor: Abilio Soares togs på lördagen till Cipinang-fängelset i Jakarta för att börja avtjäna ett treårigt fängelsestraff för brott begångna i Östtimor 1999.
När han fördes från Kupang i Västtimor till fängelset hävdade den siste indonesiske guvernören i Östtimor fortfrande sin oskuld. Han säger att han blivit syndabock och att de som verkligen är ansvariga för vad som hände i territoriet då har kommit undan.
Våldet före och efter omröstningen om självständighet lämnade så många som två tusen männsikor döda och stor förödelse i Östtimor orsakad av härjande indonesiska trupper och milis, som de beväpnat och utbildat.
Arton personer, huvudsakligen militärer och polisbefäl, har ställts inför rätta för blodsutgjutelsen. Sex har överbevisats och dömts. Men Abilio Soares, civilist och etnisk östtimores, är den förste att avtjäna ett fängelsestraff.
I Östtimor fick nyheten om hans fängslande ett ljummet mottagande.
Rosentino Amado Hea: Alla människor vet, Östtimors folk vet också, att han inte hade ansvaret, stort ansvar för att hantera säkerhetssituationen vid den tidpunkten. Vi tvivlar på att han är inblandad, han är ett offer.
MacGregor: Många utanför Östtimor stödjer Abilio Soares tes att han orättvist har blivit måltavla. Jim Dunn är en FN-expert på bortt mot mänskligheten och tidigare konsul iÖsttimor, när det var under portugisiskt styre.
Dunn: Abilio Soares hade bara en liten roll. Han planerade inte kampanjen för att skapa milisen, utföra våldet och sabotera FN-missionen, som förstås var ansvarig för folkomröstningen. Han är förvisso en syndabock.
MacGregor: Av de officerare och polisbefäl, som ursprungligen åtalades och ställdes inför rätta vid människorättsdomstolen i Jakarta, har 12 redan frikänts. Trots att de, enligt Jim Dunn, klart var inblandade i våldsamheterna.
Dunn: Major Sediono, som faktiskt stod och gav order utanför Suai, när massakern ägde rum och en annan TNI-officer, som också var ansvarig för det som hände i Maliano. De har en mängd annat att svara för också. Jag skulle inte säga att Abilio Soares inte var ansvarig för deltagandet. Uppenbarligen önskade han att Östtimor skulle förbli indonesiskt. Men det finns viktigare befälhavare, som är ansvariga och jag förmodar att bland de ytterst ansvariga var general Wiranto själv.
MacGregor: Indonesien förblir under starkt tryck från människorättsgrupper för att ställa dessa före detta generaler inför rätta. Ketut Murtika, Abilio Soares åklagare, och det indonesiska riksåklagarämbetets chef för människorättsfrågor säger att processen inte är slut än med flera fall mot sådana som den regionala befälhavaren Adam Damiri och den tidigare arméchefen Nur Muis såväl som den civile Eurico Guterres pågående i högsta domstolen%.
Men det lämnar fortfarande de fula fiskarna som general Wiranto och dne dåvarande chefen för territoriella frågor Susilo Bambang Yudhoyono. De har ännu inte åtalats i Indonesien, därför att Ketut Murtika säger att inte ett enda vittne, som kan vittna mot dem, kunnat hittas.
Murtika: När vi undersökta dessa misstänkta, tycktes vittnena ha förseglade munnar. Ingen var beredd att säga vem som låg bakom våldet. De var inte beredda att gå längre än den regionala befälhavare.
MacGregor: Det finns förslag nu i veckan att åklagarna ska använda Soares uttalande att han inte var ansvarig för säkerhetsfrågorna före omröstningen om självständighet för att bygga upp ett nytt åtal mot toppfigurerna. Men Ketut Murtika säger att han behöver officerare, som kan komma med nya bevis, något som verkar osannolikt.
Murtika: Om det finns tillräckliga bevis från regionalbefälhavaren och hans underlydande som pekar ut dessa människor och visar att de var inblandade som planerar, då skulle vi naturligtvis vilja titta på den här frågan igen.
MacGregor: Men kritiker hävdar fortfarande att Jakarta-rättegångarna är en fars och de säger att bara en internationell FN-tribunal kan resultera i rättvisa. Tidigare konsuln Jim Dunn har rekommenderat FN-chefen Kofi Annan att sätta upp en sådan tribunal. Trots att Indonesien starkt har motsatt sig detta, som det säger är ett angrepp på dess suveränitet, förblir Jim Dunn hoppfull.
Dunn: Det är inte bara viktigt för rättvisan i Östtimor, det är också mycket viktigt för det indonesiska folket, eftersom de måste få veta vad deras militära befälhavare gjort. Och om de får reda på det, så kommer de säkert att vidta åtgärder för att reformera militären. Och dessa åtgärder är absolut nödvändiga. Och åtgärder är absolut nödvändiga för den reform, som demokratirörelsen i Indonesien vill genomföra.
Källa: Asia Pacific/Radio Australia
Program: Day to Day (16:00 ET) - NPR
Alex Chadwick, programledare:
Det här är Day to Day. Jag är Alex Chadwick.
Världens nyaste nation, Östtimor, firade sin andra födelsedag i maj utan allt för mycket att fira. De flesta av de 800.000 invånarna är fattiga. Utländska bidragsgivare står för så mycket som hälften av landets årliga budget. Det är bara 80 miljoner dollar per år, men givarländerna varnar nu för att hjälpen kommer att minska. Östtimor kommer att bli tvunget att klara sig självt, vilket betyder en ny tvist med en hittills vänligt sinnad granne. NPR:s Michael Sullivan rapporterar.
Michael Sullivan rapporterar:
Utanför en liten skola med tre klassrum i Östtimors Liquica-distrikt leker barnen, medan de väntar på att lektionerna ska börja. I närheten brinner en stor hög av palmbland, som bönderna röjt, kraftigt i morgonsolen. För fem år sedan stod stora delar av landet i lågor efter att östtimoreserna röstat för självständighet från Indonesien. Efter omröstningen plundrade indonesisk milis och brände ner så mycket de kunde innan de drog sig tillbaka. Skolläraren Markita Suarez Trindaday är glad över att de dagarna är förbi. Nu väntar hon på bättre tider, särskilt för sina elever.
Fru/fröken Markita Suarez Trindaday (skollärare):
(Genom tolk) Vi har nu skolbänkar och stolar donerade av UNICEF, men vi har fortfarande inte tillräckligt med böcker för barnen. Ibland måste vi samla in pengar från dem bara för att köpa papper, som de ska använda i sina prov.
Sullivan:
Hon säger att många av hennes elever har berättat för henne att de måste sluta skolan snart, deras familjer har inte råd med avgiften 50 cent per månad. Keryn Clark är Oxfam Australias landschef i Östtimor.
Fru/fröken Keryn Clark (Oxfam Australia):
Östtimor är ett av de fattigaste länderna i Asien, mer än 40 % av befolkningen lever under fattigdomsgränsen 50 cent/dag. Du har en barnadödlighet på 1 av 10 barn, som når 5 års ålder. Tillgången till skolor, tillgången till hälsovård är mycket, mycket dålig. Enligt min mening, så har vi att göra med ett, som i alla avseenden, är mycket, mycket fattigt med mycket låg utbildningsnivå och en regering, som har mycket, mycket små resurser för att ta itu med dessa problem.
Sullivan:
Östtimor var fattigt långt före omröstningen om självständighet och den fruktansvärda förstörelse, som följde på den. Här finns det ingen industri att tala om. De flesta lever på jordbruk eller fiske.
(Ljudfragment med en man som talar på ett främmande språk.)
Sullivan:
Inte långt från folkskolan, ett dussin män runt en sliten träbåt plockar små röda fiskar från ett nät. Dagens fångst var inte särskilt god, säger båtens ägare Jom Dey Susa. Han hoppas att det blir bättre i morgon.
Jom Dey Susa (båtägare):
(Genom tolk) Varje dag är olik. Allt beror på oceanen. Om det är bra i oceanen, så tjänar vi gott om pengar. Men om det är dåligt i oceanen, så får vi väldigt lite.
Sullivan:
Situationen i oceanen är bra, mycket bra drygt 150 kilometer utanför kusten i Timorhavet. Där finns det vidsträckta olje- och naturgasfält värda så mycket som 30 miljarder dollar. Olje- och gasinkomster, säger Östtimors ledare, är nyckeln till landets ekonomiska överlevnad. Utan dessa tillgångar, varnar de, skulle Östtimor snabbt kunna bli en misslyckad stat. Mari Alkatiri är Östtimors premiärminister.
Premiärminister Mari Alkatiri (Östtimor):
Det är ytterst viktigt för oss, eftersom folket förväntar sig något, de har kämpat i 24 år, gjort motstånd med denna sorts förväntningar. Och vi måste motsvara deras förväntningar.
Sullivan:
Problemet är att Östtimors granne Australien hävdar sin rätt till lejonparten av de projekterade olje- och gasinkomsterna. Det insisterar att det mest lovande området, vilket också omfattar Greater Sunrise-fältet, tillhör Australien enligt ett avtal med Indonesien i mitten av 1970-talet, när Östtimor fortfarande var en koloni. Östtimor insisterar att avtalet inte längre är giltigt och vill förhandla en ny gräns med Australien. Australien är inte intresserat. Australiens utrikesminister, Alexander Downer...
Alexander Downer (Australiens utrikesminister):
Först och främst, Östtimor har anspråk, som vi inte godkänner. Och vi har mycket långa havsgränser till andra länder, särskilt Indonesien, och vi kommer inte att ändra alla våra havsgränser och överge mycket långvariga principer för internatinell havsrätt. Och för det andra, det är en underlig princip, att om ett land är rikare än ett annat och länderna gränsar till varandra, ska det rikare avstå territorium till det fattigare landet. Och enligt den principen antar jag att Förenta Staterna skulle avstå Texas till Mexiko eller någonting. Jag menar att det inte är på det här sättet sådana skillnader i välstånd ska lösas.
Sullivan:
Australien säger också att det redan varit mer än generöst. Australiska trupper ledde den internationella fredsbevarande styrka, som skickades till Östtimor efter omröstningen för självständighet. Och efter det har Australien varit en av Östtimors största bidragsgivare. Dessutom, framhåller australierna att Östtimor redan får 90 procent a inkomsterna från ett annat, mindre fält enligt en interimsöverenskommelse, som undertecknades med Australien för två år sedan. Östtimors Premiärminister Alkatiri kallar det för en dimridå. Greater Sunrise-fältet, säger han, är värt mycket mer.
Premiärminister Alkatiri:
Jag förtydligade att vi inte ber om generositet. Vi hävdar våra rättigheter grundade på internatinell lag och lagen, klart, att deras argument saknar grund, legal grund. Och vad de dförsöker med nu är att använda sin makt som storebror i den här regionen och att använda den sortens makt för att få det, som de aldrig skulle få på laglig grund.
Sullivan:
Många som är kunnig i internationell havsrätt, inklusive sjörätt, säger att Östtimor har ett bra fall med tanke på att det mest lukrativa fältet, Greater Sunrise, ligger omkring 200 kilometer söder om Östtimor och mer än 480 kilometer norr om Australien. Australien insisterar på att överenskommelsen med Indonesien ska gälla och har slutat att delta i medlingsprocessen, som skulle ske vid den Internatinella domstolen. Tillbaka till australienns utrikesminister Alexander Downer.
Downer:
Jag gör det här påpekandet. Om vi skulle gå till, låt oss säga, Internatinella domstolen, vilket en av deras förhandlare vill få oss att göra, skulle det kunna taett decennium att lösa frågan. Så jag skulle tycka att det vore mycket bättre, eftersom vi för alltid måste leva sida vid sida med varandra, om vi kunde förhandla på ett civiliserat och konstruktivt sätt. Jag vet att de tror att en del av deras förhandlingstaktik ska vara att få oss till eftergifter på grund av skamkänslor, men vi kommer inte ge efter på grund av skam.
Sullivan:
Om Östtimor får sin vilja igenom skulle nästan alla omstridda tillgångar, i Timorhavet falla under deras kontroll. Premiärminister Alkatiri inser att detta inte är troligt. Och han säger att han är öppen för kompromisser och vad han kallar en rättvis lösning. De två sidorna möttes för första gången i april för att försöka lösa sina meningskiljaktigheter. Ytterligare ett möte kommer att hållas senare i år. En del fruktar att dispyten skulle kunna dra ut i åratla, till och med decennier, men premiärminister Alkatiri säger att han inte är oroad. "Vi väntade i 24 år på självständigheten", säger Alkatiri. "Vi kan vänta lite till på det som är rättvist här."
(Musiksnutt)
Chadwick:
Michael Sullivan, NPR News, Dili, Östtimor. Jag är Alex Chadwick och det här är "Day to day".
Jakarta. En tidigare guvernör i Östtimor, som dömdes för brott mot de mänskliga rättigheterna under territoriets blodiga frigörelse från Indonesien 1999, kommer att börja avtjäna en tre-årsdom senare i veckan, sade hans advokat på onsdagen.
Åklagaren väntas ta Abilio Soares till en särskild fångcell i Jakartas Cipinang-fängelse på fredag, sade advokat Otto Cornelis Kaligis.
Soares, en etnisk timores utsedd av Jakarta, kommer att vara den förste att avtjäna sitt straff av sex, som dömdes till fängelse av en indonesisk människorättsdomstol förra året.
Tre arméofficerare, en tidigare polischef i Dili och en milisledare förblir i frihet, eftersom de överklagat sina domar. Högsta domstolen avvisade nyligen Soares överklagan.
Domstolen frikände 11 medlemmar i säkerhetsstyrkorna och en civil person från milisens av den indonesiska armén stödda våld mot anhängare av självständigheten, som kostade 1.400 liv.
Soares har klagat över att han har blivit syndabock.
"Åklagare informerade i måndags människorättsdomstolen om sin plan att sätta honom i fängelse. Abilio sade då: 'Varför skjuter ni inte ihjäl mig i stället?'" sade Kaligis, citerande sin klient Soares.
Kaligis sade att Soares tror att han blivit syndabock för militären och polisen eftersom "inte en enda åtalad polis avtjänar fängelsestraff" för 1999-års attacker.
Källa: AFP
Den första nationella folkräkningen i Östtimor börjar i dag med att flera tusen folkräknare besöker varje hushåll i landet med början i premiärministerns och presidentens hem.
I vad som tros vara första gången i världen använder statistiker den senaste satellittekniken för att notera varje hushålls adress för att säkerställa att alla i landet blir räknade.
Folkräkningen omfattar särskilda frågor om var människorna var 1999 för att få en bättre bild av hur våldet före självständigheten påverkat befolkningstalet.
Dan Baker, från Förenta Nationernas befolkningsfond, tror att befolkningen håller sig kring 800.000.
"Frågorna är: 'Levde ni på en annan plats 1999 än nu, och om ni flyttat, varför flyttade ni'" sade han.
"Ett av skälen skulle kunna vara våld, brist på säkerhet eller något liknande."
"Så vi kommer att kunna få data om folk flyttade på grund av krisen 1999."
Baker säger att användningen av satellitteknik troligen är en världsnyhet.
"Varje grupp tar med sig en GPS-mottagare och de får en exakt positionsangivelse för varje hushåll, som de besöker och ställer frågor till." sade han.
"Sedan jämför vi med kartor, som vi fått från det australiska försvaret och är tillräckligt detaljerade för att visa varje byggnad i landet, och jämför positionen som intervjuarna fått med kartorna, så vi kan se om alla byggnader besökts."
Den senaste officiella räkningen av Östtimors befolkning gjordes för 14 år sedan, när det fortfarande var Indonesiens 27:e provins.
Källa: ABC
Pressfrihet - Östtimor
Reportrar utan gränser (Reporters sans frontières) protesterade mot Östtimors regerings utvisning av den australiske frilansjournalisten Julian King, trots att en domstol av i Dili hade friat honom från anklagelser från polisen.
King deporterades till Australien den 28 juni på order av inrikesministeriet - det första större brottet mot pressfriheten sedan Östtimor vann sin självständighet i 2002.
Appellationsdomstolen hade beordrat återlämnande av Kings pass, avvisade att hålla honom i förvar och avgjorde att polisen inte hade tillräckliga bevis mot honom. King hade blivit anklagad för `subversiva´ aktiviteter.
Det enda fastställda fel som King begått var att han upprört Mari Alkatiris regering, sade den internationella pressfrihetsorganisationen, som uttalade sin bestörtning över att myndigheterna inte hade respekterat det östtimoresiska domstolsutslag, som fann King oskyldig.
Detta förakt för domstolarna bidrar inte till att förbättra landets första regerings ställning, sade den. Reportrar utan gränser har skrivit till president Xanana Gusmão och bett honom att ingripa för att tillåta journalisten att återvända.
När han samma kväll kom till Darwin i norra Australien, sade King att han skulle överklaga till Östtimors högsta domstol. Hans timoresiske advokat, Pedro de Oliveira, sade att utvisningen står i bjärt kontrast till bevisen. Han sade till Associated Press: "Regeringe försöker att dölja det faktum att den förlorat sin sak i domstolen. Det betyder att regeringen är starkare än domstolen."
Myndigheterna i Dili har hittills vägrat att bekräfta att King har utvisat. Trots detta har en del tjänstemän engagerats i en kampanj för att diskreditera King, som har levt mer än fyra år i Östtimor.
Premiärminister Mari Alkatiri hade anklagat King för att ha varit med vid bränningen av hans hus och för att ha destabiliserat regeringsorgan. Utrikesminister José Ramos-Horta anklagade Reportrar utan gränser för att vara en "rasistisk" organisation för att de försvarade King.
Regeringen har också försökt att skapa tvivel över Kings journalistiska ackreditering. Reportrar utan gränser har emellertid kunnat kontrollera med de australiska radiostationerna 2SERFM, 3CRFM och 4ZZZFM samt den australiska televisionens nyhetstjänst att King verkligen arbetar för dem i Östtimor.
King, som också är doktorand, var en av mycket få utländska journalister, som talar det officiella språket Tetun, vilket gjorde det möjligt för honom att nära följa det politiska skeende i landet. Han arresterades den 5 maj 2004 nära sitt hem i Dili. Polisofficerare, inklusive en tidigare indonesisk militär, hade planterat ammunition i hans sovrum och lagt beslag på ett antal filer om korruption och om överenskommelsen om Timorhavet, som tillåter Australien att exploater en betydande del av Timorhavets gas- och oljetillgångar.
Källa: http://www.rsf.org
Vincent Brossel
Asia - Pacific Desk
Reporters Sans Frontières (Reportrar utan gränser)
5 rue Geoffroy Marie
75009 Paris
+33 1 44 83 84 70
+33 1 45 23 11 51 (fax)
asia@rsf.org
www.rsf.org/article.php3?id_article=10862
Dili. Förslaget till statsbudget från Östtimors regerande parti Fretilin godkändes i tisdags av parlamentet i Dili, trots att de flesta oppostionspartierna bojkottade debatten och den slutliga omröstningen som protest mot premiärminister Mari Alkatiris "arroganta" attityd.
Dilis budget för budgetåret, som börjar den 1 juli, är på USD 75 miljoner i utgifter och Timors olje- och gasfyndigheter väntas ge USD 40 miljoner till statskassan.
Ordföranden för oppositionens Timorese Democratic Association (ASDT), Francisco Xavier do Amaral, sade att Timors stora oppositionsgrupper inte hade deltagit i budgetdebatten som protest mot det lilla antalet regeringsministrar, som deltar i parlamentets utskott.
Genom att nedvärdera kommittéernas arbete är Alkatiri "despotisk", klagade Xavier do Amaral, som också är vice talman i parlamentet och var Fretilins förste ledare under dess tid som Timors största självständighetsrörelse.
Xavier do Amaral, vars parti har sex platser i parlamentet, ställde utan framgång upp mot president Xanana Gusmão i Timors första presidentval.
Som svar på oppositionens kritik sade Alkatiri att det inte finns "någon skyldighet för regeringen att skicka ministrar till kommittéer".
Källa: EL/CJB Lusa
Dili. Asia Pacific Coalition for East Timor (APCET) är en sammanslutning av asiatiska människorättsgrupper och nätverk för solidaritet med Östtimor, som grundades vid en konferens i Manila 1994 med syftet att stärka solidariteten med Östtimors kamp för nationellt självbestämmande.
I och med att Östtimor vann sin politiska självständighet beslutade den femte och sista APCET-konferensen, som hölls i Dili den 15-19 maj, att omvandla APCET till en ny sammanslutning med tonvikt på självbestämmande och nedrustning i hela det asiatiska Still havs-området.
I konferensen deltog 150 delegater. Australiska organisationer representerade var Action in Solidarity with Asia and the Pacific (ASAP) och Australian Coalition for East Timor (ACET). Representanter från Burma, Aceh, Västpapua, Sri Lanka, Thailand, Maintain, Malaysia och Indonesien framhävde folkens kamp i dessa länder och betonade den nyttiga roll en mer långtgående solidaritetssammanslutning skulle kunna spela i regionen.
Aktivister och människorättsarbetare från Östtimor stödde också förslaget att utöka APCET:s mandat och beslutade att bilda en egen solidaritetsorganisation, som kommer att vara med i den nya gruppen.
Den nya organisationen kommer att byggas upp i augusti med hjälp av APCET:s sekretariat. Det nya APCET har fortfarande åtagit sig stödja folket i Östtimor och konferensen beslutade att aktivt arbeta med två frågor - kontroversen med Australien om havsgränsen i Timorhavet och upprättandet av en FN tribunal för att ställa förövarna av brott mot mänskligheten i Östtimor inför rätta.
Advokater från flera länder lade fram ett åtal mot de indonesiska generalerna Suharto, Benny Murdani, Prabowo Subianto och Wiranto - som alla vid olika tidpunkter var nyckelfigurer i den indonesiska ockupationen av Östtimor. Anklagelserna härrör sig till fyra av de allvarligaste massakrerna under perioden 1975 till 1999.
Det nya APCET kommer att presentera åtalsskriften för FN och upprätta en "folktribunal" för att skapa tryck på FN att handla. En tillfällig regional arbetsgrupp har skapats för att förbereda den nya sammanslutningens första rådsmöte inom ett år. Kontakta Initiatives for International Dialogue för konferensdokumenten, http://www.iidnet.org.
Källa: Robyn Waite/Green Left Weekly
58:e Generalförsamlingen, plenarmöte, 91:a mötet
Generalförsamlingen anslog i morse, på rekommendation av den femte kommittén (Administration och budget), en budget för fredsbevarande operationer på 2.8 miljarder USD för att finansiera 11 aktiva uppdrag under 2004-2005, vilket även omfattar 113,13 miljoner för stöd till de fredsbevarande operationerna och 25,25 miljoner för Förenta Nationernas Logistikbas i Brindisi i Italien.
Eftersom det finansiella året för de fredsbevarande operationerna går från den 1 juli till den 30 juni så behandlas deras budget och administration normalt av den femte kommittén under dess sena vårsession, som slutade den 3 juni. De flesta av de 25 i dag av generalförsamlingen antagna förslagen handlar därför om olika aspekter på fredsbevarande operationer inklusive de olika uppdragens budgetar, finansieringen av logistikbasen och stödkontot. [För mer information om de 11 fredsbevarande updragen, inklusive stödkontot och logistikbasen, se dokument A/C.5/58/59].
...
Församlingen tog sedan upp resolutionsförslaget om finansiering av United Nations Mission of Support in East Timor (UNMISET) (dokument A/58/584/Add.1), enligt vilket det skulle följa ACABQ:s rekommendation och ge generalsekreteraren i uppdrag verkställa den. Församlingen poängterade att den kommer att behandla antalet tjänster och dessas nivåer, den administrativa strukturen, ansvarsfrågorna och rapportvägarna för det omfattande mandatet i samband med den fullständiga budgetförslaget till den 59:e sessionen.
Generalsekreteraren bemyndigas enligt beslutet att bekosta uppdraget med 30,48 miljoner USD för tiden 1 juli - 31 oktober 2004 och att besluta fördelning av beloppet mellan medlemsstaterna.
Förslaget antogs utan omröstning.
Källa: FN Press Release GA/10244, http://www.un.org/News/Press/docs/2004/ga10244.doc.htm
Den 58-årige Kay Rala Xanana Gusmãos namn har än en gång fångat den indonesiska allmänhetens uppmärksamhet. För två veckor sedan träffades Xanana och Wiranto, tidigare försvars- och säkerhetsminister samt överbefälhavare och nu Golkars presidentkandidat. Mötet i Bali lyckades mjuka upp Wirantos negativa image, som överträdare av de mänskliga rättigheterna i Östtimor under massmorden, som misstänks ha blivit verkställda av den indonesiska militären (TNI) och pro-indonesisk milis efter 1999-års omröstning i `provinsen Östtimor'.
Xanana har inte bara träffat Wiranto. Som Östtimors statsöverhuvud har han varit vänlig nog att annulera Wirantos arresteringsorder. Arresteringsordern utfärdades för tre veckor sedan av Enheten för allvarliga brott (Serious Crimes Unit), en särskild enhet bildad av Förenta Nationerna. "Östtimor behöver inte arrestera Wiranto. Låt sovande hundar ligga.", sade Xanana.
Många är förvånade över Xananas plötsligar förvandling. Östtimor kvävs av fattigdom. Titta bara på "presidentpalatset" inhyst i en byggnad, som tidigare blev nästan utbränd, på Rua de Caicoli i Dili. När Tempo News Room besökte palatset bevakades det inte av någon säkerhetsvakt. Det fann ogräs i det höga gräset på gården. Det tycktes inte finnas något strikt protokoll. Väggarna som delade kontoren var av omålad plywood. I väntrummet fanns det bara en rosa soffa med svarta fläckar, en 21-tums TV och en papperskorg. Ingenting annat.
Varför släppte Xanana Wiranto? Är han bara pragmatisk? Hur är det i Östtimor idag? Tempos News Room reporter, Faisal Assegaf, intervjuade Xanana, som bara rökte två Marlboro-cigaretter under hela intervjun, förra månaden. För att komplettera intervjun talade Tempos reporter Setiyardi med Faisal Assegaf på telefon. Utdrag:
Du träffade Wiranto på Bali. Vilka var ämnena i era samtal?
Vi talade om många saker som är av betydelse för båda våra länder. Pak Wiranto är, enligt min mening, en viktig person i Indonesien. Timor Leste kan, som en ny nation, lära mycket av sådana personer och ledare i Indonesien.
Diskuterades också arresteringsordern utfärdad av Serious Crimes Unit gällande Wirantos arrestering?
Ja, den nämndes, men vi talade mer om de stora principerna för våra två länder.
Är ni medveten om att mötet har blivit till nytta för Wiranto?
Jag är medveten om att Wiranto är en presidentkandidat i Indonesien. Naturligtvis drar han fördel av en rad saker. Men för min och Östtimors del, så är Wiranto och Indonesien viktiga element. Det är inte troligt att vi kommer att utvecklas utan Indonesiens stöd.
Lovade Wiranto något i utbyte för detta möte?
Det fanns ingenting alls i utyte. Jag kan tala med Pak Wiranto. Jag agerar alltid enligt mina principer. Så det var ingen påtryckning eller särskild begäran frånPak Wiranto. Vi talade om de frågor som finns. Diskussion var väldigt öppen.
Är det sant att ni har träffat Wiranto tidigare?
(Xanana tog ett djupt andetag innan han svarade.) Ja, jag hade tillfälle att träffa honom. Bara en gång. Vi var tvungna att diskutera ett antal frågor. Jag kommer aldrig att ge upp mina principer. Det mötet hade inte begärts av Wiranto för att stödja han presidentvalskampanj. För att undvika missförstånd, jag tog med mig min statsåklagare till mötet. Så jag träffade honom inte bara som vän utan som statsöverhuvud. Därför att en statsåklagare var närvarande talade Wiranto direkt till honom. Vi talade öppet.
Hölls mötet på Wirantos begäran?
Jag var på genomresa på Bali. Pak Wiranto var där. Mötet ägde rum för ett par månader sedan.
Enheten för allvarliga brott utfördade en arrestgeringsorder för Wiranto. Vad är er åsikt?
Det är en juridisk fråga. Så jag kan inte kommentera den. Enligt reglerna så får jag, som statsöverhuvud, ingen information i sådana frågor. Och jag vill heller inte ha den. (Översättarens anmärkning: Orginalets syftning är oklar, Xanana kan ha menat att han inte ville ha arresteringsordern.) Det är därför som riksåklagaren Agung Longuinhos Monteiro annulerade arresteringsordern.
Varför utfärdade enheten för allvarliga brott arresteringsordern?
I Östtimor är enheten för allvarliga brott självständig. Det förekommer ingen inblandning av utomstående. Som statsöverhuvud kan jag inte blanda mig i enheten för allvarliga brott. Jag kan inte heller lägga mig i domstolarnas arbete. Om det blir fel, så kan jag bara påpeka det, men jag kan inte intervenera.
Är det sant att ni och riksåklagaren Monteiro inte känner till arresteringsordern?
Som statsöverhuvud behöver jag inte bli informerad om sådana saker. Riksåklagaren Monteiro är den som ska veta. Men eftersom vi just är i färd med att bygga en nation, så fungerar många processer ännu inte så väl.
Varför stöder ni riksåklagarens åtgärder?
Det finns många skäl. Jag vill upprepa att riksåklagare Monteiros upphävande av arresteringsordern inte var resultatet av indonesiska påtryckningar. Det är vår princip. Riksåklagare Monteiros åtgärd är i statens intresse.
Det ser ut som om den juridiska processen om människorättsbrott begångna av Wiranto åsidosätts ...
Det här är ett komplext problem. Vi har diskuterat det här problemet i omkring ett års tid. Å ena sidan har ledarna i Östtimor svårt att enas. Så vi har inte kunnat fatta ett enhälligt beslut. Men personligen tror jag att Indonesien och Östtimor bygger ett demokratiskt samhälle. Jag har åsikten att principen om försoning är en bra lösning. Det finns ett intressant exempel. Jag noterar att hela världen applåderade när försoningsprocessen ägde rum i Sydafrika.
Hur är det med den juridiska processen? Tycker ni inte att den är viktig?
Från en juridisk synpunkt måste vi vara vaksamma på den indonesiska regeringens attityd. Den indonesiska regeringen har nu en tillfällig människorättsrättegång. Politiskt sett är beslutet att skapa en människorättsdomstol modigt. I andra länder som Kambodja och Filippinerna har det inte skett. Jag menar att världen skulle se till den indonesiska regeringens mod att dra generalerna inför domstol. Även om resultatet är uppenbart är det inte desto mindre modigt. Därför måste vi förstå Indonesien politiskt bättre. Om det är någonting påtvingat, så kommer det inte att fungera.
Är ni inte rädd för att kallas förrädare?
Vi måste vara realistiska. Vi äter fortfarande Supermie från Indonesien. Andra förnödenheter som vatten, kläder, och till och med sandaler kommer från Indonesien. I vår tid av globalisering behöver vi alla parters stöd, särskilt våra närmaste grannars. Om Östtimor vill stå fast vid den juridiska processen och skära av förbindelsen med Indonesien, så blir problemet ännu mera komplext, särskilt om Wiranto väljs till president i Indonesien. Det betyder inte att vi avstår från våra principer.
Vad händer om Förenta Nationerna organiserar en internationell tribunal för att ställa dem, som anklagas för människorättsbrott i Östtimor, inför rätta?
Den internationella domstolen är inte viktig för oss. För mig är det idag viktigt att självständigheten kan ge folket någonting att fira. Vår situation är fortfarande komplex. Hur kan vi beivra människorättsbrott?
Det finns fortfarande många inrikesfrågor, som kräver beslut. Och vi har ingen erfaren domare. Det är lätt att ropa: "Arresterat Wiranto!" Men problemet är mycket komplicerat.Är den här politiska ståndpunkten ni har tillfällig?
Östtimor har fortfarande ungdomar som är arbetslösa. Vi skulle vilja bjuda in investerare från Europa för att skapa arbetstillfällen. Men ... Europa ligger långt bort. Hur som helst, vi kan inte fråga gamla europeiska länder, som har hus med isträdgårdar, att hjälpa östtimoresiska bönder. Situationen är helt olika i de två länderna. Vi står just inför början. Och Indonesien står redan på en högre nivå än Östtimor, så vi behöver deras erfarenheter. Det handlar om vårt framtida liv. Så min politiska ståndpunkt är inte tillfällig. Det kommer att bli en permanent statlig politik.
När Östtimor utvecklas, kan människorättsbrotten 1999 tas upp igen?
FN:S generalsekreterare Kofi Annan skrev ett brev till mig om människorättsdomstolen. Han sade att internationella domstolar som de i Uganda och Bosnien-Hercegovina är svåra att driva på grund av kostnaderna. Huvudmålet för det globala milleniet är att minska fattigdomen. För Förenta Nationerna skulle hundratals miljoner dollar vara bättre använda för minska fattigdomen än att straffa en man, som dött. Det är inte förnuftigt att i det nya milleniet fortsätta att leta efter krig. Om vi fortsätter att gräava i det förflutna, kommer vi inte ha tid att bygga upp någonting.
Är ni tillfredsställd med resultatet av människorättsrättegångarna om Östtimor i Indonesien?
Låt oss inte diskutera resultaten. Det här är en social och politisk process som rör sig mycket långsamt. Detta är verkligen en modig handling av den indonesiska regeringen. Östtimor måste ta lärdom av den här processen i Indonesien och stödja den här demokratiska processen. Därför att vi kommer att behöva stöd från Indonesien för våra egna demokratiska strävanden, som också går mycket långsamt framåt.
Men många är besvikna på resultaten av de här särskilda rättegångarna. Inga generaler straffades. Hur kom det sig?
Det här är inte en fråga om att vara nöjd eller inte. Enligt min mening är det förflutna det förflutna, men framtiden är vårt öde.
Utöver Wiranto träffade ni också president Megawati. Vad diskuterade ni?
Före presidentvalet vill president Megawati se över öppna frågor mellan de två länderna. Ett av ämnena vi diskuterade var frågan om Wiranto. Frågan har länge varit föremål för bilaterala diskussioner mellan de två länderna. Vi betonar igen att relationen mellan de två länderna är viktig.
Är det sant att Megawati bad Östtimor att vädja till FN att inte upprätta en internationell människorättstribunal?
Bägge länderna kan samarbeta med det internationella samfundet för en bredare och djupare förståelse. Indonesien och Östtimor kommer att samarbeta för att skapa en sannings- och försoningskommission.
Kommer kommission att arbeta bilateralt eller multilateralt?
Jag kan inte säga någonting nu. Östtimor och Indonesien har kommit överens om att samarbeta. Vi kommer också att informera internationellt, så att de båda länderna kan dra fördel av detta.
Indonesien kommer att hålla presidentval. Vem tror ni kan vinna?
Vi välkomnar den demokratiska processen i Indonesien. Som grannar följer vi varandras förehavanden. Vi lyfter på hatten därför att de allmänna valen i Indonesien förlöpte lugnt och fredligt. Vi hyllar er eftersom detta kommer att vara det första direktvalet av president. Valen i Indonesien kommer att vara förebild för demokratin i världen. Jag tycker att det indonesiska folket kan vara stolt och som grannar deltar vi i stoltheten över detta resultat. Därför att i den globaliserade världen, så påverkar det somhänder utanför våra gränser också vår situation. Jag hoppas att presidentvalet också kommer att förlöpa lugnt.
Två tidigare officerare, Wiranto och Yudhoyono, är presidentkandidater. Vad är er uppfattning om detta?
Jag tror inte att två personer som Wiranto och Bambang Yudhoyono kan ändra reformvågen. Jag tror att dessa före detta officerare inte kommer att föra Indonesien tillbaka till Den Nya Ordningen (New Order). Det indonesiska folket accepterar och fortsätter med domkratiseringsprocessen.
Vilken indonesisk presidentkandidat skulle vara bäst för de bilaterala relationerna mellan Indonesien och östtimor?
Jag har vänner bland militären, bland de civila och i näringslivet. Det förgångna är det förgångna. Vem som än blir vald av det indonesiska folket så är jag övertygad om att de bilaterala relationerna mellan våra två länder kommer att få tillräcklig uppmärksamhet.
Många människor i Östtimor tycks inte tycka om Wiranto. Är det sant att Wiranto inte är den kandidat, som Östtimor hoppas på?
Det tror jag inte alls. Östtimorfrågan i det förgångna är inte en personlig fråga om Wiranto. Det var en statsfråga. Om Wiranto väljs till indonesisk president, så kommer jag att gratulera honom så fort som möjligt. Det är inte bara min personliga uppfattning. Det är landets hållning i det nuvarande världsläget.
Ni har varit president i tre år. Hur har Östtimor utvecklats så här långt?
Mycket positivt. I stort sett så går processen bra. Efter september 1999, efter folkomrsötningen var Östtimor verkligen förstört. Alla byggnader var nerbrända. Vi startade från nollpunkten. Det fanns ingen förvaltning alls. Vårt folk förstod att det skulle bli en lång process.
Vilka är de problem som Östtimor står inför?
Många, fortfarande många problem. Många i Östtimors befolkning är fortfarande fattiga. Utländska investingarn har inte gett resultat än. Som en följd av detta är sysselsättningssiffrorna långt ifrån förväntningarna. Det är därför jag hoppas att indonesiska investerare ska komma till Östtimor och investera sitt kapital där. En del finns redan där, men vi behöver mycket mer.
Men har inte Östtimor kontroll över Timorgapet, som innehåller olja?
Det är vårt hopp. Men ett land som vårt kan inte helt förlita sig på exploatering av olja. Olja kommer inte alltid att vara vår främsta tillgång. Men utöver att naturtillgångar har sina begränsningar. Se på Brunei Darussalam, hittills förlitar sig folket på oljan. Men steg för steg kommer oljekällorna att tömmas. Brunei måste ändra sin ekonomiska inriktning.
Hur är de bilaterala relationerna mellan Indonesien och Östtimor?
Framsteg sedan 1999 kan redan ses. Under mitt första besök i Indonesien i november 1999 sade jag till det indonesiska folket och regeringen att vi bara vill se framåt. Östtimor vill bygga upp ett samarbete, som är fredligt och bygger på ömsesidig respekt. Det kommer att vara grunden för våra relationer. Under de senaste fyra åren har det fungerat bra. Ni kan själva se hur många indonesiska företag det finns i Östtimor. Jag hoppas att vi kan få ett kulturutbyte nästa år.
Vilka problem återstår?
Det finns fortfarande många olösta problem mellan Östtimor och Indonesien. Beträffande gränser och gränsområden till exempel, finns det problem. Men vi hoppas att inom en inte alltför avlägsen framtid alla gränsfrågor kommer att vara lösta. Eftersom Indonesien är vår närmaste granne så ser vi en ljus framtid för goda relationer.
I inrikesfrågor så har ni ofta en annan uppfattning än premiärminister Mari Alkatiri och utrikesminister Ramos Horta. Så hur styr ni Östtimor?
Ja, verkligen. Vi håller fortfarande på att lära oss. Men hör på, vi kan ha olika uppfattningar i en mängd frågor inklusive den om Wiranto. Men jag ser dessa skillnader i uppfattning, som normala i ett demokratiskt liv. Viktigast, vi kan hantera dessa skillnader, så att de inte ger upphov till destruktiva konflikter.
Vad är svårast: att vara gerillaledare i djungeln och kämpa mot Indonesien eller att vara president i Östtimor?
Bägge är svåra. Skillnaden är att man leder trupper i djungeln och det finns bara en fiende - Indonesiens väpnade styrkor. Men nu har jag många fiender, arbetslöshet, brott, juridiska aspekter och annat.
Ni brukade vara bestämd och hård. Varför tycks ni nu kompromissa?
Tiden förändrar människor. När jag kämpade i djunglerna så var valet att leva eller dö. Men nu har jag en massa problem att hantera. Som Östtimors president prioriterar jag utveckling och försäkrar mig om att alla östtimoresiska medborgare kan äta. Jag kommer att göra allt för att nå dessa mål. Också i fråga om Wiranto, till exempel, protesterade många, men jag stod fast. Jag hyser förtroende för de principer jag väljer.
När ni inte längre är president, vad vill ni göra då?
Jag kommer att uppfostra Alexandro, min son. Och så kommer jag att vara bonde för att försörja min familj.
| Faktaruta | |
|---|---|
| Namn: | Jose Alexander "Kay Rala" Xanana Gusmão |
| Födelseplats och datum: | Manatuto (Östtimor), 20 juni 1946 |
| Utbildning: | Seminariet i Dare, just utanför Dili (1964-1968) Journalistskola i Australien (1972-1974) |
| Karriär: | Reporter, dagstidningen Avezde Nmor-The Voice of Timor (1969-1972) grundade tillsammans med Ramos-Horta dagstidningen Nacroma (1974-1975) gick med i Fretilin (1975) och gick in i djungeln för att vara dess befälhavare tillfångatagen och blev politisk fånge i Indonesien (1992-1999) Östtimors president (2001-till dags dato) |
Källa: Tempo, 15 - 21 juni 2004
Kära RTK-lyssnare och partners
Jag skulle vilja ta tillfället i akt och berätta om det verkliga läget för Radio Timor Kmanek (RTK):
Radio Timor Kmanek (RTK) är bankrutt.
RTK var finansiellt bankrutt i slutet av maj 2004. Orsaken var dålig ledning. Dess direktör broder Adrian Ola, en präst i diocösen Dili, tillkännagav detta fjorton dagar före den 31 maj 2004. Hela RTK:s stab skingrades och stoppades. "Jag hade sagt dem (diocösen) att jag inte har kunskap om hur man ska driva radiostationen, men diocösen hade valt mig. Och jag fick tjänsten som dirktör för RTK. Och just nu har jag inte förmågan att fortsätta leda stationen, därför har jag beslutat att stänga stationen och betala era majlöner och avgångsvederlag innan ni får nya jobb." Det var vad broder Adrain sade i ett möte med RTK:s anställda, när han tillkännagav RTK:s konkursmässighet i slutet av maj 2004. Bara ett intyg utfärdat av RTK gavs till varje anställd, som ett hedersbevis och intyg på att de arbetat för RTK.
Beslutet att säga upp arbetskontrakten mellan alla de 29 anställda och bolaget (RTK) fattades av Adrian Ola, som direktör, och godkändes av diocösen, som ägare. Sedan januari 2004 har RTK:s direktör Adrian Ola lånat pengar från andra instutitioner för att betala de anställdas löner eftersom alla bidragsgivare har slutat att ge bidrag.
Jess Agustin, ansvarig för Asien-Stilla Havet hos den kanadensiska katolska organisationen för utveckling och fred (CCODP)- en stor och viktig bidragsgivare till RTK sedan folkomröstningen i september 1999 till slutet av år 2003, sade att CCODP skulle vilja fortsätta att stödja RTK, om diocösen befriar Adrian Ola från hans tjänst som direktör för RTK. Eftersom (enligt CCODP) Adrian Ola inte kan leda stationen, dålig ledning, dålig kommunikation och fullt med förvirring.
Nu har 29 anställda hos RTK förlorat sina arbeten, som journalister hos RTK. De stannar hemma för att söka nytt arbete och nya yrken. Även om RTK var bankrutt, så fortsätter dess sändningar med 98% musik. Ingen organiserar längre programmet och inga aktiviteter görs normalt som tidigare.
Dilibiskopens privatsekreterare broder Filomeno Jacob sade: "Efter att vi fått kännedom om rapporten och er direktör broder Adrian Olas förslag beträffande RTK:s verkliga tillstånd förstog och godkände vi det, eftersom han sade att han inte längre har färdigheten och kraften att driva stationen. Och diocösen kommer undantagsvis att betala era löner för maj 2004 och uppsägningslön. Och från och med nu kan ni söka nya jobb eller arbeta frvilligt för RTK medan ni väntar på biskopens lösning om 2, 3 eller 4 månader. Men den är fortfarande inte klar. Så jag tror att det är bättre för er om ni försöker hitta nya jobb."
När de anställda hos RTK ville träffa biskopen för att diskutera RTK, sade hans sekreterare border Filomeno Jabob: "Biskopen är upptagen och har inte tid att träffa er." Alla anställda var besvikna över att Adrian Ola inte sade upp sig från sitt arbete, som RTK:s direktör, om han inte hade förmågan att driva stationen utan lät den gå i konkurs och orsaka att 29 anställda förlorar sina arbeten och över att han inte tillkännagav detta 2 eller 3 månader tidigare, så att de anställda kunnat förbereda sig mentalt inför tillkännagivandet ifall RTK i en framtid verkligen skulle gå i konkurs. Och också över att broder Filomeno Jacob inte lät dem träffa biskopen trots att RTK ägs av diocösen, som leds av biskopen. RTK:s framtid kommer att diskuteras av diocösen (katolska kyrkan) i september eller oktober 2004, men om möjligt redan i augusti (enligt bsikopens sekreterare).
Sedan den 1 juni 2004 är RTK öppet för frivilliga, som vill presentera sina program genom RTK. Just nu arbetar 6 personer frivilligt utan lön från bolaget, medan andra sitter hemma och väntar på nya beslut av biskop Ricardo. Men ingen av dem vet nu huruvida de kommer att vara anställda av RTK eller inte, när biskopen har fattat sitt beslut."
I framtiden kommer RTK att till 90% sända religiösa program (grundade på den katolska kyrkans lära) för att visa allmänheten att RTK verkligen är en katolsk radiostation, enligt broder Venancio SJ, som har utsetts att tillfälligt leda RTK efter Adrianus Ola och säkra RTK:s tillgångar. Om någon är intresserad av att frivilligt arbeta (utan lön) för RTK, så kan han ringa (+670) 3312701 och tala direkt med den tillförordnade stationschefen, som kommer att utses av biskopen som ersättare för broder Adriano Ola. Den tillförordnade chefen kommer att sitta ett år tills en ny chef utses.
Indra Monemnasi
Jag skrev detta i min egenskap av tidigare anställd hos RTK som
koordinatör i avdelningen Prouktion och sändning. Nu arbetar
jag inte längre för RTK.
Källa: timor-oan@yahoogroups.com
Special Lecture by H.E. Kay Rala Xanana Gusmão, President of the Democratic Republic of Timor-Leste Sangmyung University Seoul, Korea, 14th June, 2004 The Trend of World Peace Movements - the Timor-Leste Experience Lee, Joon-Bang, Chairman, Board of Directors, Sangmyung University Seo, Myung-Duck, President, Sangmyung University Distinguished guests, Ladies and Gentlemen, It is an honour and a pleasure to be with you today at Sangmyung University, an institution which prides itself in its commitment to quality education and excellence. I am also delighted to be here again in Seoul, and to be the recipient of the warm and friendly hospitality of the Korean people. I have been asked to speak on the ‘Trend of World Peace Movement’. I wish to address this broad, important theme in the context of Timor-Leste; in our perception of peace, in our efforts to build and consolidate peace in our nascent democracy, as our own small contribution to world peace. Before I elaborate on our own experiences, let us look at the theme of ‘World Peace’. If peace is defined as freedom from war or hostility, when we examine the history of humankind, regrettably we can note that the world, in fact, has never really had peace. Somewhere, and often in many places at once there has always been war. It is rare to find a country that has not experienced war or other major disruption at some stage in its history, and sadly our two countries are no exception. Peace also implies a full stomach, a roof over one’s head, remunerative jobs and access to educational opportunities, health services, clean water, etc. In sum, peace implies tranquillity now and hope for the future. In this light, at times, it may seem as if world peace is unattainable. However, it is also true to say that in one way or another, and by one means or other, most people desire peace, even those who make war for the sake of peace. The movement for world peace is anchored in the desire for peace that is common to all peoples. Many peace organizations fit the true definition of such a movement, changing history, politics and literature. Others may not have had such a global impact, but nevertheless deserve acknowledgement for their struggle to bring peace to their small corner of the planet. It is extremely sad to note that at the same time that the values of freedom and democracy and principles of tolerance and mutual respect are increasingly becoming a conscious part of individuals, we are witnessing a rise in intolerance and the systematic use of terror, which hinders constructive dialogue. We began this new millennium full of hope and optimism with the Assembly of the Millennium, in September 2000, where leaders of the world accorded due attention to the huge imbalance in the development of countries. Hunger, misery, illiteracy, HIV/AIDS, infant mortality were, amongst others, considered the main impediments of the majority of the world’s population and were the objective of the plan towards their eradication. The beginning of the new Millennium, instead of instilling a greater trust between humans, has also revealed the brutal escalation of irrational terror and wars including civil wars. Hatred and revenge have taken over the minds of the people and we are all witnessing the excesses of intolerance, in societies and in the community of nations. Following September 11, humankind faced new and unpredictable threats to the security of every human being. The world is now living in an environment of revolt, revenge, distrust and fear. Alas, countering the violence of terrorism through the use of more violence seems to have emerged as the new guarantor of World Peace. Numerous debates are raging between experts and common people alike in different parts of the world on this answer to terrorism and, nowadays, more acutely on the situation in Iraq. Given this new climate of fear and distrust that we live in, it is imperative, now more than ever, that all peoples of the world unite around the sacred goal of building and consolidating peace. It is the duty of every citizen of the world to work towards this effort. Peace cannot be merely the privilege of a few and a “dispensation” to all others. We can all agree that peace is the most fundamental right and invaluable asset of every human being. Peace must therefore derive from not only the physical circumstances alone but also and more importantly from the peace of mind within each human being. There has to be peace between peoples, expressed in the solidarity between communities and within societies, until it reaches the level of mutual respect between countries. If each citizen lives at peace with other citizens, then it is only natural that every people and every country will also live at peace with other peoples and countries. Peace of mind means that people are truly free; · free from conflicts; · free from threats to personal security, torture, arbitrary arrest and other violent acts; · free from want to enjoy a decent standard of living; · free from discrimination by gender, race, ethnicity, national origin or religion; · free from injustice They are: · free to participate in the political, social and economic arenas; · free to express their views and preferences · free to associate in groups and organisations · free to access remunerative jobs without exploitation And above all, they are free to realise their full potentials. Achieving peace of mind entails the ability to understand, to empathize, to forgive and to accept all crucial components to a difficult and often daunting but by no means unattainable process of reconciliation. A process that encompasses personal and social dimensions, and which must mature within each individual so that society can unite around the values of tolerance and mutual respect. Without reconciliation there can be no peace. The people of Timor-Leste recognized this from the very beginning. For many years the people of Timor-Leste suffered untold human rights violations and were forced to lead an isolated existence at the periphery of the world. In the darkest period of violations and deprivations of freedoms and rights and throughout our 24-year long struggle for liberation, the people of Timor-Leste began to understand human rights. We began to desire an independence that would guarantee a society free from fear and terror and assure the building of peace; of peace of mind, freedom and tolerance; and respect for human rights. It was this very conviction that guided the actions of the Timorese leadership and resistance movement in the lead up to the referendum for independence on August 30th, 1999 and through its violent aftermath. What the people of Timor-Leste derived from the 24-years of suffering, is the commitment to avoid further conflicts at all costs of never allowing for political violence to be practiced in Timor-Leste to divide and destroy the people. It was precisely because of this conviction that in November 1999, while our towns and villages were still smouldering from the enormous post-referendum destruction and dislocation, the Timorese leadership travelled to Jakarta to explain to the Government and People of Indonesia, that the past belonged to the past and that we needed to look forward to a future of cooperation and good neighbourly relations. It was because of this that we also saw the immediate need to initiate a process of reconciliation between our peoples. A Commission on Truth and Reconciliation was soon set up to bring forth and address the festering problems of past wrongs committed not only during the occupation, but also dating back to the pre-occupation period in 1975. A measure of how far we have come over these last four and half years, was the public hearing held last December, in which the leaders of the two major political parties involved in the 1975 civil conflict, admitted responsibility for their actions and asked for forgiveness from the people. This demanded courage from all, in particular from the victims themselves. We began to realise that debate and dialogue are more appropriate mechanisms to reduce tensions and resolve problems. Timor-Leste is a new state; our fragile democracy is barely two years old. Tremendous challenges await us on many fronts. To sustain the democracy and the fundamental human rights we have fought for so long, we need to build a fair and effective system of law and order, justice and good governance. To achieve this, national stability is critical. We see our reconciliation efforts as a means of consolidating national stability and in turn contributing to world peace. Our experience has made us realise that we cannot continue to allow hatred, racism and the need for revenge to soar. Every effort must be made to foster a culture of tolerance within society. Dialogue must be encouraged between conflicting parties to prevent violence from escalating into war. In today’s world, where violence, threats and terrorism are sad realities, reconciliation emerges as a pragmatic option in divided societies for people to learn to accept each other and to coexist. But I am more than aware that the reconciliation process is not easy. It compels us to reflect upon the universality of pain, suffering and forgiveness. These feelings know no boundaries - they are part of the human condition. Sometimes the pain is so overwhelming that talk of forgiveness seems like an insult - people who talk to perpetrators of injustice are accused of insulting the victims. Opening dialogue with an enemy is a difficult process. Getting the opposing sides to the table sounds like a simple negotiation but in reality is very complex as people have widely different perceptions. In Timor-Leste, we have experienced successes and encountered difficulties with our reconciliation process. But we have nevertheless persisted and persevered. Today, I am proud to say that we have made great strides in our reconciliation process. We have also been successful in facilitating the return and reintegration of a majority of our people who fled the 1999 violence to West Timor. Former militia members have been able to sit together with their victims or their families and talk and embrace, and re-integrate into their communities. It is on the basis of this experience that I firmly believe that peace is attainable and that we can change the world. What is needed is the courage and conviction of world leaders to build peace. Egotism and individualism of today need to be replaced with solidarity and social spirit a sense of community and responsibility towards our fellow human beings. But building sustainable peace must be the work of all members of society. It means that there must be two-way democratic interaction, from the grassroots to the top leaders, and from the top to the people at the grassroots. We believe that the gradual meeting of the basic economic and social needs of the population will lead to their broader commitment to civic and economic growth. Dialogue must always be encouraged at all levels. And Timor-Leste is not alone in its desire to seek reconciliation as a means of achieving peace and harmony in society. I wish to take this opportunity to commend the reconciliation process in the Korean Peninsula, initiated under the guidance of former President Kim Dae-jung, whom I had the pleasure of meeting this morning. Under President Kim Dae-jung’s leadership, inter-Korean relations warmed following the historic summit between him and the North Korean leader Kim Jong II in 2000. We are heartened to see how your reconciliation process is moving forward and we stand with you in working towards fulfilling your desire to achieve everlasting peace and reconciliation with your sisters and brothers in the North. A reunified Korea will benefit all Koreans in the long term from an enhanced sense of national pride, greater security, a stronger economy, and uncountable emotional benefits for reunited families. It will contribute to peace in the region and in the world. I have spoken on the need for citizens to contribute to world peace. Governments and member states too have a role in promoting reconciliation, and thereby securing peace. So do international organizations. The United Nations, as the premier global entity has and continues to play a crucial role in the protection and promotion of peace, most recently in such countries as Cambodia, Kosovo and Timor-Leste, and now in Iraq. In the wake of September 11, we face today violence and terrorism, and threats to security and peace all over the world. In this context, the UN Peacekeeping Missions not only make sense but are also concrete contributions from the community of nations, to ensure our common future is one of peace and harmony. It is my hope that one day, the nature and essence of these missions will shift to become treasured contributions to development and to the dignity of every human being. Ladies and gentlemen, I feel very privileged that I have been asked to speak on world peace on this auspicious occasion, before such an august audience. It is my belief that too often state institutions are inoperative because their actions are mostly addressed to solve problems through appeasement. It is therefore up to civil society to progressively work towards changing mindsets, changing characters and changing attitudes. And where better a place to begin on this than at a university such as yours? I believe this University is a privileged forum to raise the issues concerning Humanity and World Peace. It is within this space that the youth become the recipients of an education for freedom, of values and a critical spirit that must lead and encourage debate and exchange of ideas. At a time when Timor-Leste is looking for its place in the region and the world, we hope to see our Universities establish ties with other Universities such as yours. It is on this note that I welcome and encourage such a cooperation of goodwill and friendship, as I strongly believe that Timorese students would benefit enormously from study at Korean Universities. Today, our world is facing difficult challenges, perhaps more so than at any time in the past. There is an urgent need to develop deeper human understanding and co-operation. Person-to-person and community-to-community exchanges are a sound and effective means towards mutual understanding, to acquiring greater mutual knowledge and, consequently, to ensuring peace and stability, not only in countries but also between nations. This is the path that we have consciously chosen to take and it will be the small contribution Timor-Leste can make to building peace and stability in the world. Thank you.
Källa: DN
Regeringen beslutade idag att bidra med två civilpoliser och två militära observatörer till den fredsbevarande FN-styrkan i Östtimor.
De svenska poliserna kommer att arbeta som rådgivare till Östtimors polis, som FN hjälpt till att bygga upp efter landets självständighet. De svenska militära observatörerna kommer att bidra till att upprätthålla säkerhet och stabilitet. Detta kommer att innefatta övervakning av arbetet med att utveckla säkerheten och underlätta kontakter i områden nära gränsen till Indonesien.
Sverige har bidragit med civilpoliser och militära observatörer till FN:s Östtimorinsats (UNMISET - United Nations Mission of Support to East Timor) sedan den upprättades i samband med landets självständighet den 20 maj 2002. FN:s säkerhetsråd beslutade nyligen att förlänga en något minskad insats 12 månader för att stödja Östtimor i den känsliga situation, som landet fortfarande befinner sig i.
Till stor del tack vare det stöd FN har kunnat ge före och under de två åren efter självständigheten har beundransvärda framsteg gjorts. Emellertid återstår mycket att göra och Sverige bidrar på detta sätt till FN-uppdragets förmåga att stödja Östtimor i dess demokratiska utveckling, som ännu har en kort historia.
Källa: Utrikesdepartementet/Maria Håkansson, 08-405 15 82, 0708-66 84 91, maria.hakansson@foreign.ministry.se
Darwin. Officiellt var det en dag att fira, men det fanns en underton av pessimism vid cermonierna i Dili i torsdags till tvåårsdagen av Östtimors självständighet och den drastiska minskningen av Förenta Nationer´nas fredsbevarande styrka.
FN hade planerat att dra sig ur Timor fullständigt till detta datum, men ändrade sina planer på grund av den rådande politiska instabliteten och den unga demokratins skörhet. Antalet anställda i Förenta Nationernas styrka till stöd för Östtimor (United Nations Mission of Support in East Timor - UNMISET) skars dock ner från 2.000 till färre än 700, av vilka bara 477 är soldater.
Detta står i skarp kontrast till 1999, när 3.500 beväpnade fredsbevarare anlände till territoriet för att sätta stopp för en våldsvåg iscensatt av Indonesien efter omröstningen för självständighet i augusti. Soldaterna åtföljdes av en kontigent civila med uppdrag att bygga en nation från ingenting.
Den nya UNMISET är den fjärde FN-missionen i Östtimor och leds av Sukehiro Hasegawa, som sedan juli 2002 varit vice chef under avgående Kamalesh Sharma. Östtimoresiska officerare har nu helt tagit kommandot över polisen och armén från FN, men med en stark känsla av få klara sig själva.
Bister verklighet
Medan FN-personal och journalister lämnar Dili efter årsdagens jippon, står invånarna inför självständighetens bistra verklighet. Försäljningen av järngaller för fönster och dörrar blommar på nytt efter rykten om oro, när internatinella redaktörer definierar Östtimor som en indonesisk provins genom att degradera det till något som tillfälligtvis bevakas från Jakarta.
Två frågor dominerar den lokala dagordningen: kvaliteten på de politiska ledarskapet, i samband med kontroversen om oljeresurserna, och rättvisa för offren för brott mot de mänskliga rättigheterna.
Val ska inte hållas förrän 2006. Det regerande Fretilin-partiet vann landets första fria val i augusti 2001 med 58 % av rösterna, medan det Demokratiska Partiet hamnade långt efter med bara 8 % på andra plats. Omröstningen gällde en konstituerande församling för ett år efter vilket reguljära val skulle hållas.
Efter FN-övertalning skrev partierna före valet under en vädjan att bilda en nationell enhetsegering oberoende av resultatet, men när Fretilin-ledaren Mari Alkatiri blev premiärminister motstog han önskemål från FN-representanten Sergio Vieira de Mello (som dog i ett bombattentat i Bagdad förra året) att bilda den överenskomna flerpartiregeringen.
FN opponerade sig igen, när Fretilin senare använde sin majoritet för att i den nya konstitutionen ta med en paragraf, som förlängde parlamentets mandat med fem år. (I ett minnestal över Vieira de Mello avslöjade premiärministern nyligen att de hade diskuterat dessa frågor livligt.)
För oppositionspolitiker såsom Mario Carrascalao, ledare för oppositionspartiet Socialdemokraterna, är orsaken till deras unga demokratis dåliga tillstånd dessa FN-misslyckanden - men det är också bekvämt. Fretilins popularitet är störst hos landsbygdsväljarna, som är tacksamma för dess ledarskap i motståndskampen, ändå är medlemmarna i oppositionspartierna ovilliga att lämna Dilis bekvämligheter för att utmana Fretilin-regeringens övertag. De anklagar den för korruption och förtryck av politiska opponenter, men har lite trovärdiga alternativ.
Det har de överlåtit till president Xanana Gusmão, som brännmärker anti-demokratisk praxis vid varje tillfälle, men säger att han vill dra sig tillbaka från politiken vid första tillfälle.
Kampen med Australien om havsgränserna och inkomsterna från Timorhavet (som kommer in sedan 2000 och uppgår till 32 miljoner USD i den löpande budgeten) har förenat var och en av sidorna för en gemensam nationell sak och avlett uppmärksamheten från regeringsmisslyckanden. Hasegawa är oberörd av den bittra debatten. "Jag är säker på att de två regeringarna kommer varandra närmare", sade han till Asia Times Online.
Den andra för framtiden bekymmersamma frågan gäller rättegångarna mot de ansvariga för våldet 1999 under den indonesiska arméns brända-jordens reträtt från Timor. Under ett kniptångssystem då bestämt av FN skulle en särskild domstol i Jakarta döma indonesiska medborgare, medan i Dili enheten för allvarliga brott (Serious Crimes Unit - SCU) skulle ha organiserat rättegångar med internationella domare.
Efter fem år betraktar observatörer det som ett misslyckande. Medan de flesta av de indonesiska tjänstemännen som ställdes inför domstolen i Jakarta antingen frikändes eller fick lätta straff, lämnade SCU in 82 åtal mot 369 personer, till överväldigande flertal indonesiska medborgare, som Indonesien vägrar att utlämna (bland dem förre försvarschefen Wiranto, som kandiderar i presidentvalet i juli). Resultatet är att timoresiska milismän, birollsinnehavare i dessa brott, avtjänar långa fängelsestraff, medan deras befälhavare går fria.
I en rapport till säkerhetsrådet den 29 april antydde FN:s generalsekreterare Kofi Annan att Förenta Nationerna skulle kunna överväga långsiktiga alternativ, som en internationell domstol, för vilka det finns ett starkt gräsrotsstöd i Timor, men sådana drag har rönt motstånd från politiker angelägna att stå väl med Jakarta. Annan har fått en del medel, så att SCU:s åklagare kan fortsätta sitt arbete, men de förväntas avsluta sina fall snart utan att det finns något alternativ.
Tvivel och 'försiktig optimism'
"Jag vet att vår polis och armé tekniskt sätt är i stånd att garantera säkerheten", sade premiärminister Mari Alkatiri vid torsdagens överlämningsceremoni, "men kan vi hantera all press på oss?"
President Gusmão räknade upp alla brister hos landets nya institutioner, även om hans avslutande budskap var att hans nation kommer att lösa sina problem. Han talade om en brist på professionalism i rättssystemet, bristande tekniska resurser i parlamentet och en offentlig sektor, som inte klarar att vara en god förvaltning.
Han beskrev korruption och "politiserad polis" - som han sade liknade praktiken under Indonesiens 24-åriga militärockupation - kritiserande Fretilin-regeringens nyliga avskedande av statstjänstemän för att de närvarit på oppositionsmöten.
De timoresiska ledarnas pessimism var ett eko av Annans ovanligt kritiska rapport till säkerhetsrådet den 29 april. Han bad rådet om en ett-årig förlängning av UNMISET, men när det röstade för två veckor sedan så blev det bara sex månader med option för ytterligare sex efter en utvärdering.
Annan kritiserade den nya arméns kvalitet med att säga att "står inför ... allvarliga organisatoriska problem, inklusive en dåligt förstådd definition av dess roll, dålig moral, osäker respekt för discipline och befäl, otillräcklig utbildning av personalen och olöstar relationer med veteraner".
Bristerna inom militären blev tydliga i januari, när soldater från Östtimors försvarsstyrkors första bataljon gick bärsärkargång i sinförläggningsstad Lospalos och anföll polisstationen. Det var ett utbrott av avsky för polisen, som har legat under ytan ända sedan de två styrkorna bildades.
Generalsekreteraren nämnde upploppet, men polisen gick inte heller fri med anmärkningen "oroande rapporter om överdriven användning av våld, oförsiktigt bruk av skjutvapen, kriminella förehavanden, korruption och brott mot de mänskliga rättigheterna".
Han talade om den potentiellt destabiliserande situationen på gränsen mot Västtimor, där 16.000 flyktingar, en del i läger styrda av milisen, har motsatt sig alla ansträngningar av Förenta Nationernas flyktingkommissariat (UNHCR) att föra dem tillbaka hem och om FN:s ouppfyllda löfte att ge rättvisa åt offren för våldet 1999.
Den nye FN-chefen Hasegawa förfäras inte av problemen. Hans meritlista omfattar tjänstgöring på sådana farliga ställen som Somalia och Rwanda och han känner Östtimors ledare väl. Nyligen arbetade han nära tillsammans med Gusmão på ett ambitiöst Japan-finansierat projekt för att ge arbetsträning åt före detta gerillasoldater.
"Vi borde vara stolta över vad vi åstadkommit", sade Hasegawa till Asia Times Online. "Vi har koncentrerat oss på att stärka den goda förvaltningen, men kommer nu att fokusera på rättssystemet." Han sade att FN kommer att utse 13 internationella domare för att avlasta det överlastade systemet, i vilket mängder av människor anklagade för brott försmäktar i fängelse i avvaktan på rättegång.
För en del så har Östtimors problem fem år efter FN-intervention lika mycket att göra med FN-fel som med timoresisk underutveckling eller de negativa effekterna av två årtionden av indonesisk militärockupation.
Carrascalao beskrev FN:s agerande som matt. "FN-folk här förtjänade pengar buntvis, medan östtimoreser svalt", hävdade han. "Minskningen av trupperna sker för tidigt eftersom gränsen inte är säker. Värre, demokratin är döende - vi är på väg mot en auktoritär regim."
"Vi vill vara optimistiska, men det måste vara en försiktig optimism", tillade han."
Om en del östtimoreser är sorgsna över att se FN reducerat till en liten rådgivande styrka och inser dess roll som en garant för sin frihet, så känner andra sig svikna. Alla vet att de till slut måste stå på egna ben, men nästa år är fyllt av osäkerhet. Det skulle kunna avgöra om Östtimor blir en verklig demokrati och om offren för illdåden 1999 kommer att få se rättvisa.
I sitt tal vid årsdagen erkände Gusmão den hårda tid som väntar. "Vår kampvilja ... borde även i fortsättningen lysa upp vår väg", förutspådde han, "och stärka vårt mod att möta svårigheterna".
Källa: Jill Jolliffe/Southeast Asia/Asia Times Online Co, Ltd.
"Från sitt eget liv och land känner Nobelpristagaren de fasor som tyranniet leder till." Det är ingressen till Per Ahlmarks kolumn på Dagens Nyheters ledarsida den 23 maj 2004. Ahlmark refererar Ramos-Hortas tal och ståndpunkt i Irakfrågan. Ahlmarks utgångspunkt är en artikel av Ramos-Horta i Wall Street Journal den 13 maj.
Per Ahlmark är författare, före detta vice statsminister för folkpartiet och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.
FN:s säkerhetsråd förlängde idag enhälligt FN-uppdraget i Östtimor med 6 månader och med avsikt att förlänga det ytterligare med 6 månader fram till den 20 maj 2005. Förlängningen sker för att främja säkerheten och en varaktig stabilitet i Östtimor i enlighet med rekommendationen av generalsekreteraren.
Rådet beslutade att uppdragets mandat, som det skisserats i generalsekreterarens rapport, ska omfatta stöd för offentlig administration och rättssystemet i Östtimor, det senare särskilt för allvarliga brott, stöd för utveckling av "law enforcement" i Östtimor samt stöd för Östtimors säkerhet och stabilitet.
Rådet beslutade att uppdraget ska omfatta högst 58 civila rådgivare, 157 rådgivare till polisen, 42 sambandsofficerare, 310 militärer och 125 personer i en internationell insatsstyrka. Detta är en väsentlig minskning jämfört med tidigare då omfattningen var över 2000 personer.
Rådet vädjade också till bidragsgivare och FN-organ samt multilaterala finansinstutioner att också i fortsättningen bidra med viktiga resurser och hjälp att genomföra projekt för varaktig och långsiktig utveckling i Östtimor.
Källa: FN, pressrelease SC/8092 om säkerhetsrådets resolution 1543
Östtimor. Riksåklagare Longuinhos Monteiro sade på tisdagen att han beklagar att den FN-stödda tribunalen i Dili utfärdade en arresteringsorder för den indonesiske ex-generalen och presidentkandidaten Wiranto. Monteiro antydde att hans underordnade agerat utan hans tillstånd.
Ex-generalen åtalades i fjol för krigsbrott utförda 1999. Åklagaren Longuinhos Monteiro föreslog på tisdagen att åtalet mot Wiranto skulle "revideras".
Källa: TT-AFP, Dili/DN
För knappt tre veckor sedan nominerades den förre generalen Wiranto till indonesisk presidentkandidat. På måndagen beordrade en FN-stödd domstol i Östtimor att han ska gripas för krigsförbrytelser.
Den tidigare arméchefen ges av domstolen det yttersta ansvaret för att cirka tusen människor dödades under våldsamheter i samband med att Östtimor blev självständigt från Indonesien 1999. Dödandet skedde i de flesta fall av proindonesisk milis med stöd av indonesisk militär.
Wiranto anklagades för krigsförbrytelser redan förra året men han har ändå lyckats bygga upp en popularitet som fört honom fram till positionen som presidentkandidat för det gamla regeringspartiet Golkar.
- Utförandet av häktningsordern på Wiranto är ett viktigt steg i vårt arbete att utkräva ansvar för våldet mot civilbefolkningen på Östtimor, sa åklagaren Nicholas Koumijan.
Indonesien har redan tidigare deklarerat att den pensionerade generalen inte kommer att lämnas ut till Östtimor. Landet anser inte att domstolen i Östtimor, som bildats med FN-stöd, kan döma deras medborgare.
Generalens advokat talade på måndagen om ett "billigt knep" och ett försök att "dra fördel av den politiska situationen" i Indonesien inför presidentvalet som hålls den 5 juli.
För närvarande ligger Wiranto på tredje plats i opinionsundersökningarna inför presidentvalet. Susilo Bambang Yudhoyono, ledare för det relativt okända Demokratpartiet, leder före den sittande presidenten Megawati Sukarnoputri. Men politiska bedömare har inte räknat bort generalen.
Källa: DN/Torbjörn Petersson
Timor Post
Många illegala invandrare har kommit till TL, säger Branco
En ledamot av parlamentet, Francisco Branco (Fretilin), sade att skälet för regeringen att beordra en undersökning i moskén i Dili var att det kommer många illegala indvandrare till landet. Han sade att många har kommit in i landet utan legala dokument och att polisen måste ingripa enligt de uppgifter de fått. Branco sade att skälet för att undersöka moskén var att det i moskén finns utlänningar, som måste besluta huruvida de vill bli timoresiska medborgare eller inte.
Moskén undersökt av Östtimors immigrationsmyndighet
Östtimors immigrationsmyndighet genomsökte förra veckan den indonesisak moskén i Dili för att fastställa antalet indoneser, som lever på området. Immigrationskommissionären Carlos Jeronimo sade att man påträffat 200 av de 301 indoneser, som lever där och tillade att man inte vet var de andra 101 befinner sig. Jeronimo sade också att undersökningen syftade till att hålla reda på utlänningar, som kommer illegalt till Östtimor. Den moskéns muslimske religiöse ledareHaji Arham tackade immigrationsmyndigheten för undersökningen men hoppades på tydligare information i framtiden och tillade att människorna har funderat på att bli timoresiska medborgare.
Pengar finns - men - ingen medicin i Nationella sjukhuset
Parlamentsledamoten Jacinto da Costa sade att Hälsoministeriet har tagit emot mycket pengar från givare runt om klotet, men när patienter kommer till Nationella sjukhuset i Dili för medicinsk behandling , så finns det inga mediciner. Han sade att människor som sökt medicinsk behandling under påsken sagt att Nationella sjukhuset inte hade någon medicin att ge.
Källa: Jose Filipe
External Affairs
World Bank, Dili Office
tel 723 0554, fax 332 4649
Email: ffilipe@worldbank.org
Den 19-22 april kommer nästa omgång av samtalen om Australien-Östtimors marina gräns i Dili. Östtimors civila samhälle motsätter sig starkt Australiens handlingar i denna fråga fram till nu och organiserar en serie demonstrationer och andra aktioner den här veckan för att uppmuntra Australien att överväga sin ställning. Det kommer att bli fredliga protester utanför Australiens ambassad mellan klockan 9 och 12 den 14, 15 and 16 april och ett informationsstånd kommer att finnas där varje eftermiddag. Nedanstående uttalande kommer från den nya Östtimoresiska rörelsen mot ockupationen av Timorsjön.
Uttalande
Rörelsen mot ockupationen av Timorsjön grundades i Dili, Östtimor, i april 2004 för att hjälpa den australiska regeringen och folket att bättre förstå hur folket i Östtimor känner beträffande Australiens kränkningar av våra rättigheter, ockupation av vårt havsterritorium, stöld av våra tillgångar och förnekande av vår nation. Vi omfattar NGO:er, individer, och andra delar av Östtimors civila samhälle.
Genom detta uttalande och genom våra aktiviteter de närmaste två veckorna hoppas vi stärka vår demokratiskt valda regerings ansträngningar för att:
Ockupation
Förra månaden släppte den australiska regeringen nya havsområden för budgivning för oljeletning. Dessa omfattar också områden som är mycket närmare Östtimors kust än Australiens, som Östtimors regering hävdar tillhör nationens territorium. Er regering skrev att "Australien godtar inte Östtimors anspråk vilka innebär att de överlappar områden som Australien utövar jurisdiktion över. Australien har utövat exklusiv överhöghet över detta område sedan länge och har informerat Östtimor om att det kommer att fortsätta med det."
Vi uppskattar er ärlighet att erkänna att er nuvarande exploatering av de omstridda områdena är en direkt fortsättning av Australiens stöd för och profitering av Indonesiens illegala ockupation av vårt land. Men vi uppskattar inte ert anslag av rå kraft. Det är inte Australiens ensamt som ska "acceptera" Östtimors anspråk -- det är ett problem som ska lösas genom förhandlingar eller, om förhandlingar inte lyckas, en opartisk legal process. Det är en fråga om rätt, inte makt.
I motsats till Australien är vi inte "lyckligt land". En tredjedel av vårt folk gav sitt liv för vårt oberoende, i kamp mot och slutligen med sedger över en brutal invasion och ockupation från Indonesien. Trots att err regering till slut kom till vår hjälp, när oberoendet nästan säkrats 1999, minns vi att Australien mellan 1975 och 1998 diplomatiskt, militärt och politiskt stödde Indonesiens illegala annektion. En viktig faktor i Australiens beslut att överge vårt folk, som hade hjälpt er så mycket under det andra världskriget, var att ni trodde att Australien lättare skulle få tillgång till oljan under Timorsjön med en Indonesienstyrd regim. Australien bär fortfarande på skammen att ni var mera intresserade av oljepengar än människoliv.
Trots att vi inte kan glömma, så är vi redo att gå vidare. Nu när Östtimor har nått oberoende, önskar vi respektfulla, vänskapliga och ömsesidigt fruktbärande relationer med våra grannar. Vi förväntar oss och hoppas att Australien och Indonesien har samma önskan.
Vi ber inte om skadestånd från dem som hjälpt till att ockupera och förstöra vårt territorium och våra liv. Vi godtar försoning i arbetet att skapa rättvisa för de många individer och regeringar som begick eller stödde brott mot de mänskliga rättigheterna mot vårt folk. Men vi kan inte och kommer inte att kompromissa när det gäller suveräniteten, som så många östtimoreser kämpat och dött för under det senaste kvartsseklet.
Generositet
Australier betraktar sig själva som generösa gentemot Östtimor och vi tror att de flesta australier verkligen vill hjälpa och med rätta är stolta över sin roll i InterFET. Det ligger i ert intresse, liksom i vårt, att Östtimor lyckas som en domkrati med ekonomiska, politiska och sociala förhållanden som tillåter vårt folk att åtnjuta fred, rättvisa och rimliga nivåer avseende hälsa och utbildning. Utöver att förbättra våra liv skulle detta förebygga flyktingars behov att fly till säkrare länder och krav på det internationella samfundet att ännu en gång intervenera i en kris.
Men när det gäller Timorsjön, klingar er generositet ihåligt. Sedan vår befrielse 1999 har Australien uppburit pengar från oljefältet Laminaria-Corallina, som ligger mycket närmare våra stränder än era. Er regering har fått mer än en miljard US-dollar i inkomster från detta område och vi har inte fått någonting. Under samma tid har AusAID-programmen i Östtimor kostat er omkring 100 miljoner dollar plus utgifter för era soldater här (fast ni skulle ha behövt betala och försörja dem också om de stannade hemma). Under 2003 fick samväldet omkring 172 miljoner US-dollar från Laminaria-Corallina, mer an två gånger vår regerings hela budget.
I verkligheten är Östtimor den största internationella bidragsgivaren till Australien. De förhållandevis små belopp ni använder för att hjälpa oss kan inte jämföras med den summa ni stjäl från de resurser vi har födslorätt till. Vi står inför ett underskott på $126 miljoner under de kommande tre åren för att Bayu-Undan är senare än internationella rådgivare förutsåg, men inkomsterna från Laminaria skulle kunna täcka detta underskott 10 gånger om, befria oss från beroende av utländsk hjälp eller fångade i ond cirkel av skulder.
Australien är ett välmående land med en hög levnadsstandard och stora och varierade naturtillgångar. Östtimor, å andra sidan, lider av följderna av århundraden av kolonialism och krig. Vi har bara en betydande materiell resurs -- oljelämningarna under vår del av Timorsjön. Vårt folk dör av malaria och tuberkolos, mpnga av oss har inte fått chansen att lära sig läsa, våra vägar, bostäder, vatten, elektricitet och andra bekvämligheter är långt under vad någon australier skulle godta. Vi börjar just utveckla vår ekonomi samtidigt som vi förbereder för framtida generationer, som kommer att leva, när vår olja och gas har förbrukats.
Trots att barnsängsdödligheten är 150 gånger större i Östtimor än i Australien ber vi er inte om välgörenhet. Vi vill bara ha vad som med rätta tillhör oss enligt internatinella lagar.
Timorsjöavtalet
Under påtryckningar av er regering, oljebolag och Förenta Nationerna skrev vår regering under och ratificerade Timorsjöavtalet på självständighetens första år och dag. Många av oss tror att detta är ett dåligta avtal, som inte ger Östtimors rättigheter och resurser tillräckligt skydd. Vi ser Timorsjöavtalet som en direkt efterföljare till det olagliga avtalet från 1989 om Timorklyftan, närer regering profiterade på vårt lidande genom att konspirera med Indonesien föratt sälja våra resurser.
Timorsjöavtalet är nu lag och vi erkänner att Östtimor, nu en suverän stat, ska följa lagen och stå för sitt ord. Undertecknarna av Timorsjöavtalet var "övertygade" om att det skulle "ge en stabil grund för fortsatta och förbättrade vänskapliga relationer mellan Australien och Östtimor", men det har inte blivit fallet.
Vi är besvikna över att Australien inte har hållit sitt ord att respektera vår självständighet och med god vilja verka för varaktiga havsgränser. Era handlingar och er diplomati straffar avtalets status som en interimlösning "utan att vara prejudikat" för de framtida gränserna på havsbotten. Även om vi inte föreslår en ensidig uppsägning av Timorsjöavtalet vädjar vi till Australien att återupprätta sitt goda namn genom att ersätta det med gränser så snart som möjligt.
Förhandlingar och rättvisa
För trettio år sedan drog Australien och Indonesien gränsenpå havsbotten mellan sig (förvisso medintrång på vårt territorium också). Ni började förhandla i mars 1970 och undertecknade "avtalet mellan det australiska samväldets regering och Republiken Indonesiens regering om vissa havsgränser" i maj 1971 och ett tilläggsavtal i oktober 1972, efter mindre än tre års diskussioner. Att fastställa gränsen mellan Östtimor och Australien borde inte ens ta så lång tid -- det är en mycket kortare sträcka och mycket av det förberedande arbetet har redan gjorts.
Det enda hindret är Australiens ovilja att komma till bordet med god vilja och en önskan att nå ett rättvist avtal. När er regering önskade att förhandla om det tillfälliga internationella avtalet att utnyttja Sunrise-fältet, ville ni ha månatliga möten och vår regering godtog detta trots att vi är upptagna med att skapa en ny nation och har få mänskliga och materiella tillgångar. Men när vår regering bad om månatliga möten för att lösa vår gemensamma gräns, så hävdade ni brist på resurser och vägrade.
Två månader innan vi blev självständiga drog sig er regering ur de legala processerna för att lösa dispyter om havsgränser. Av detta lärde vi oss att ni förväntar er att Australien drar större fördel av en i grunden ojämn bilateral process än av om en opartisk medlare beslutar på grundval av lagarna. Med andra ord, ni vill inte ha någon domare för att garantera att reglerna följs, att spelet är just, klockan tickar och gott sportsmannaskap råder.
Australiska tjänstemän sade att ni "föredrar förhandlingar framför domslut". Först trodde vi att det betydde att ni föredrar att använda er storlek, ert större välstånd, erfarenhet och flexibilitet för att trycka till oss snarare än att låta Östtimor använda internationellt godtagna lagprinciper administrerade av en tredje part. Men vi inser nu att till och med detta var naivt -- att ni inte ens vill förhandla. Det skulle vara mer ärligt att säga att ni föredrar ockupation genom styrka framför att behandla Östtimor, som en suverän nation.
Vi trodde att främmande ockupation av vårt terrotorium upphörde 1999. Vi väntade oss inte att slippa ifrån Indonesiens blodiga ockupation av vårt land bara för att stå inför Australiens giriga ockupation av vårt hav. Vi trodde att Australien, med sina demokratiska traditioner och höga ideal skulle vara mer moraliska och mindre obarmhärtiga än Suhartos militärregim.
Vi ber Australien
Det är inte för sent för Australien att återupprätta ett vänskapligt förhållande med Östtimor. Men tiden liksom oljan i Laminaria-Corallina rinner iväg. Vi kräver att Australiens regering vidtar följande åtgärder:
Sektionskoordinatörer i Rörelsen mot ockupation av
Timorsjön:
Tomás Freitas, Program
Nuno Rodrigues, Logistik
Sisto dos Santos, Socialisering och mobilisering
Tomé Jerônimo, Outreach
Domingos Ati, Säkerhet
João Sarmento, Talesman
Movimento Kontra Okupasun Tasi Timor
Movement Against the Occupation of the Timor Sea (Rörelsen mot
ockupation av Timorsjön):
La'o Hamutuk, HAK Association, Haburas Foundation, NGO Forum, Mirror
for the People (LABEH), East Timor Agriculture and Development
Foundation (ETADEP), Labor Advocacy Institute for East Timor (LAIFET),
Sah'e Institute for Liberation, KSI, ARI, Proletariat Group,
Sustainable Agriculture Network (HASATIL), Arte Moris, East Timor
Socialist Labor (SBST), East Timor Labor Union Confederation (KSTL),
Independent Center for Timor Sea Information (CIITT), Association of
Men Against Violence (AMKV), Bibi Bulak, Student organizations.
För mer information: João Sarmento, +670-723-5043
eller
laohamutuk@easttimor.minihub.org
***********************************************************
La'o Hamutuk
P.O. Box 340, Dili, East Timor (via Darwin, Australia)
Telephone: +670-3325013
email: laohamutuk@easttimor.minihub.org
http://www.etan.org/lh
General och skivartist den starkaste kandidaten vid måndagens val i Indonesien.
Så lyder rubriken och underrubriken på en artikel i Dagens Nyheter om general Wirantos planer för att kandidera i presidentvalet i sommar i Indonesien. Wiranto, som varit överbefälhavare, anklagas för brott mot de mänskliga rättigheterna i Östtimor i samband våldsvågen 1999.
Källa: Dagens Nyheter/Torbjörn Petersson
Intervju med Milena Pires, UNIFEM:s programkoordinatör
När Afghanistan går till valurnorna i år, så kan det finnas en del att lära av valet i Östtimor 2001, som i vida kretsar anses varit framgångsrikt, särskilt när det gäller kvinnornas deltagande. Utan att använda kvotering valdes 27 % kvinnor (23 av 88) till den konstituerande församling, som utarbetade ett författningsförslag som ger kvinnor och män lika rättigheter inför lagen - en betydande framgång för kvinnorna i Östtimor. UNIFEM:s programkoordinatör Milena Pires har varit har varit med i Östtimors kvinnonätverk (REDE) och valdes till den konstituerande församlingen. Hon höll möten och arbetade tillsammans med andra kvinnororganisationer för att säkra att kvinnorna inte lämnades utanför den politiska processen. Här ger hon oss inblick i kvinnorörelsen vid den tiden.
Fråga: Vilka var enligt Din uppfattning de viktigast faktorerna, som ledde till kvinnornas starka engagemang i processen?
Svar: Den viktigaste faktorn var att kvinnorörelsen i Östtimor talade med en gemensam röst. Vid de timoresiska kvinnornas första kongress i juni 2000 deltog mer än 400 delegater från alla 13 distrikt. Ett program — Plattform för åtgärder för att främja timoresiska kvinnor — antogs för att arbeta för kvinnors rättigheter. REDE, kvinnornas nätverk, består av 14 kvinnogrupper, skapades vid kongressen för att representera kvinnorrörelsens röst. En annan faktor var de starka bundsförvanter vi hade i generalsekreterarens särskilde representant, Sergio Vieira de Mello, FN:s övergångsadministration (UNTAET), och FN-organ som UNIFEM och UNFPA. Gender-enheten inom UNTAET, tillsammans med UNIFEM, gav avgörande stöd till REDE för att förverkliga Plattformen för åtgärder. Slutligen den utbildning och träning som kvinnor gavs var ovärderlig — nästan 200 kvinnor utbildades av UNIFEM och UNTAET för att hjälpa dem att förstå valprocessen, sammanställa program och bedriva valrörelse som kandidater. Utbildning gavs också för att definiera och genomföra aktiviteter för att öka kvinnors valdeltagande.
Fråga: Hur svårt var det att få kvinnor att delta — var stereotypa uppfattningar bland kvinnor själva ett hinder?
Svar: Östtimor är till stor del patriarkaliskt med fasta definitioner av könsrollerna. Kvinnors deltagande i och bidrag till motståndet bröt ned en del av dessa stereotyper och hjälpte till att göra det enklare för kvinnor att delta i den politiska processen. Nu efter självständigheten så finns det dock en växande tendens att åter förvisa kvinnorna till hemmen och traditionella roller. Som en produkt av sina egna organisationer, hjälper kvinnor också ofta till att bibehålla status quo och befästa traditionella könsstereotyper. Utbildning kan inte betonas tillräckligt, eftersom det ger alternativ och hjälper till att ändra attityder med tiden. Man måste börja i skolorna med att främja allmänna förändringar liksom att rikta sig till unga kvinnor, yrkesverksamma och äldre kvinnor. Och eftersom beslutsfattande och makt ofta ligger kvar i mäns händer så — är utbildning av pojkar och män också viktig.
Fråga: Vad var avgörande för att bibehålla farten under utarbetandet av författningen och därefter?
Svar: Kvinnor måste vara medvetna om sin potential för förändrande ledarskap för att innebära en verklig skillnad genom sin medverkan. Kontakt med valmanskåren är ytterst viktigt före, under och efter valen för att hålla kvinnliga kandidater och ledamöter ansvariga och i kontakt med sina väljare. Det här är viktigt för att kvinnofrågorna ska få kontinuerlig bevakning och för att förverkliga Plattformen för åtgärder.
Fråga: Hur kan kvinnogrupper bäst bevaka förhållanden för att säkra att i författningen inskrivna rättigheter inte bara förblir ord?
Svar: Alla möjligheter som författningen ger måste utnyttjas för att säkra att kvinnor tillgodoses. Kvinnorna måste vara välorganiserade för att kunna påverka processen. Ett kort program borde tas fram — som kvinnornas tiopunktscharta upprättad av arbetsgruppen för Jämställdhet och författning. Ett gemensamt forum i vilket kvinnor kan träffas, som den första kongressen och skapandet av REDE, är väsentlgit, så att man kan enas om ett gmensamt program. Möten mellan kvinnor tvärs över partigränserna är också viktiga, liksom starka band med det civila samhället, så att kvinnoorgansiationer kan bevaka genomförandet av författningen genom lagstiftning som utvecklas för att förverkliga principerna. Slutligen så måste män betraktas som bundsförvanter snarare än rivaler om författningens jämställdhetsprinciper ska förverkligas i praktiken.
Källa: http://www.unifem.org/news/currents/currents200403.html
Houston. ConocoPhillips (NYSE:COP) tillkännagav idag att produktionen av flytande produkter började den 10 februari vid fältet Bayu-Undan field i Timorhavets område för gemensam utveckling av petroleum (Timor Sea Joint Petroleum Development Area - JPDA).
Produktionen av flytande produkter är den första fasen i det här projektet med två faser. I den första kommer anläggningen för att behandla gas i Bayu-Undan att producera och behandla våt gas, separera och lagra kondenserad propan och butan samt återföra torr gas tillbaka till källan. Den totala kapaciteten av 1,1 miljarder kubikfot gas, 115.000 tunnor kondenserad propan och butan och 950 miljoner kubikfot torr gas återförd till källan väntas bli nådd tredje kvartalet 2004.
Bayu-Undan är ett fält med kondenserad gas som uppskattas innehålla utvinningsbara kolväteprodukter omfattande 400 miljoner tunnor kondenserad och flytande natugas och 3,4 biljoner kubikfot naturgas. Fältet spänner över områdena 03-12 och 03-13 i JPDA mellan Östtimor och Australien. Det ligger under 80 meter vatten omkring 250 kilometer söder om Suai i Östtimor och 500 kilometer nordväst om Darwin i Australien.
Den andra fasen är ett flytande naturgasprojekt (LNG). Det förväntas vara färdigt i början av 2006, då den första LNG-lasten från anläggningen, som ska kunna leverera 3,52 miljoner ton/år, ska skeppas. Det kommer att omfatta en gasledning från Bayu-Undan-fältet till en LNG-anläggning i Wickham Point, nära Darwin. Godkännandet för denna fas har erhållits och projektarbetet har redan börjat. En bindande överenskommelse undertecknades 2002 med The Tokyo Electric Power Company, Incorporated och Tokyo Gas Co., Ltd. Överenskommelsen innehåller alla detaljer försäljningen av 3 miljoner ton LNG per år. Överenskommelsen täcker en 17-årig period och omfattar nästan 100 % av fältets säkerställda naturgasreserver.
ConocoPhillips driver Bayu-Undan-projektet och står för 56,72 % av investeringarna (inklusive 8,25 % satsade av Petroz). Övriga delägare är Eni Australia (12,04 %), Santos (10,64 %), INPEX (10,53 %), Tokyo Electric Power Company, Incorporated och Tokyo Gas Co., Ltd har tillsammans 10,08 %.
ConocoPhillips är ett komplett oljebolag med intressen runt hela världen. Med högkvarter i Houston hade bolaget omkring 39.000 anställda, 82,5 miljarder USD tillgångar och 105 miljarder i intäkter 31 december 2003.
Mer information från
ConocoPhillips, Houston, www.conocophillips.com
Linsi Crain, 281-293-1045 (media)
or
Clayton Reasor, 212-207-1996 (investors)
Källa: Business Wire
Atambua, Östra Nusa Tenggara (Västtimor). Den tyska regeringen har inte bara fininasierat byggandet av en ny byggnad för sjukhuset här och försett det med modern medicinsk utrustning utan betalar också sex konsulter, sade en sjukhusdirektör i fredags.
Den tyska regeringen har förbunidt sig att utveckla sjukhuset i Atambua till ett komplett, självständigt sjukhus, sade doktor Lau Fabianus.
Tyskland har förlängt hjälpen till sjukhuset från augusti förra året, sade han óch tillade att hjälpen upphör den 29 februari.
Den tyska regeringen, sade han, kommer att fortsätta med hjälpen efter en utvärdering, som ska göras av konsulterna och provinsmyndigheterna.
Tyskland har prioriterat utvecklingen av sjukhuset i Atambua, eftersom det ligger nära gränsen till Östtimor, sade han.
Han sade också att konsulterna hjälpte till med att offentliggöra hotellets räkenskaper i augusti förra året.
Tyskland reserverade 600 miljoner rupier för att hålla en tvåveckors utbildningskurs i att upprätta bokslut, sade han och tillade att den utländska staten bidragit med 10 miljarder rupier under 2002 och 2003 för att bygga det representativa sjukhuset, som är utrustat med medicinsk utrustning med internationell standard.
Emellertid så behöver sjukhuset i Atambua ytterligare 10 miljarder rupier för investeringar till och med 2005.
Lau sade att provinsadministrationen förbundit sig att ge medicinsk behandling inte bara till indoneser utan också till östtimoreser.
Östra Nusa Tenggara (Västtimor) gränsar mot Östtimor.
Källa: ANTARA (genom ASIA PULSE)
Det är svårt att förbigå kioskerna och de tråkiga historierna om dem i Östtimor. I en lugn och dammig glänta i byn Meligo i Bobonaro-distriktet har fem grupper av änkor satt upp fem sådana här små affärer bredvid varandra. Här där de skabbiga, salttåliga buskarna växer, kan kunderna köpa förpackade importvaror. Var och en av kvinnorna har fått ett mikrokreditlån som en del av Världsbankens projekt för byutveckling och lokalt styre (Community Empowerment and Local Governance Project - CEP) och de såg bara en affärsmöjlighet i den skeppsbrutna ekonomin i den nyligen självständiga nationen.
54 % av CEP:s mikrokrediter har gått till kiosker och det resulterande "överskottet" har lett till förutsebara klagomål från ägarna över få kunder och för mycket konkurrens. De här svårigheterna förvärras av de på grund av inflationstrycket från den internationella återuppbyggnadscirkusen med dess välbetalda konsulter och dollarekonomi snabbt stigande grossistpriserna.
Änkorna i Meligo känner inte till sina affärers exakta finansiella tillstånd eftersom de är analfabeter, men en del Världsbanksforskare tror att 70 % av änkorna som är med i programmet inte kommer att tjäna tillräckligt med pengar för att återbetala de ursprungliga lånen. Om projektet verkligen skulle tvinga fram återbetalning av lånen, skulle de flesta av låntagarna störtas djupare i fattigdomen. Välkommen till självständigheten.
När dammet lagt sig efter det av den indonesiska militären skapade kaoset efter omröstningen om självständighet den 30 augusti 1999, anlände Världsbanke. Tillsammans med timoresisk elit ledde den en "Joint Assessment Mission" (Gemensamt faktasamlingsuppdrag), som drog upp riktlinjerna för den nya nationens politik och fonden för Östtimor (Trust Fund for East Timor - TFET), en fond som banken administrerar för att styra givarbidrag. Medan FN koncentrerade sig på val, lag och ordning och uppbyggnaden av ett provisioriskt nationellt styre, så tog sig Världsbanken, IMF och ADB an uppgiften att omvandla landets ekonomi.
Änkorna i Meligo är ett tragiskt exempel på vad som händer, när Världsbankens program för snabb återupplivning och uppbyggnad av marknadsekonomi (ledmotivet för alla bankens projekt i Timor) blir viktigare än allt annat. CEP var det mikroekonomiska flaggskeppet i programmet. Det skulle ge landsbygdsekonomin en flygande start och "bygga demokrati" genom att decentralisera styret genom att ge lokalt valda CEP råd en summa att dela ut till små projekt, som de tyckte bäst tillgodosåg deras byars utvecklingsprioriteter.
Med början tidigt 2000 täckte projektet, som kostar 18 miljoner US-dollar, hela landet. Det använder alla de nya utvecklingsfraserna: Ett "decentraliserat" system av byutvecklingsrådskulle a) utöva "god förvaltning" genom "transparant" och "ansvarig" användning av tre omgångar projektfinansiering för att b) "ge byarna kraft" att "delta" i sin egen "fattigdomsbefrielse". Vid projektets slut nästan tre år senare har över 400 CEP råd hjälpt till att täcka landet med en rad by projekt såsom vägreparationer, vattenreningsprojekt och kiosker finansierade av mikrokrediter.
CEP är en del av bankens framstöt mot vad den kallar Bydriven utveckling (Community Driven Development - CDD). Många utvecklingsländer har nu någon variant av detta Världsbanksprogram. Totalt har 5,6 miljarder USD lagts ut på CDD räkenskapsåren 2000 - 2002 och siffran stiger till 9,7 miljarder om kostnaderna för att lägga grunden för dessa program räknas in [1].
Införandet av CDD och "god förvaltning" speglar också att banken går in i den finansiellt mera riskfyllda området av återuppbyggnad efter konflikter. Som Anne Carlin från bankens informationscentrum pekar på i en nyligen utgiven rapport om internationella finansinstituts (IFI) aktiviteter i Afghanistan, så har IFIs som Världsbanken satsat på nationell uppbyggnad som en "ny affärsidé" för att kompensera det minskade behovet hos stora låntagare som Indien och Kina [2]. Timors av banken förvaltade givarfond har kopierats i Afghanistan och föreslogs nyligen för Irak. Den här utvecklingen styrker påståendet att Världsbanken och andra IFI är de som de facto styr "utvecklingsländerna".
Bankens CEP i Timor sammanfattar motsägelserna i den nya trenden att snabbt bygga upp nationer. Det försökte både att leverera snabb materiell hjälp och att efterlämna livskraftiga institutioner för lokalt styre, som skulle göra det möjligt för byarna att ta itu med sin egen utveckling. Banken prioriterade det första, angelägen att visa resultat i en uppbyggnadssituation med konkurrens inför bidragslämnare.
Efter att ha tryckt på för att snabbt få projektmedlen, så kortades tiden för utbildning, så att de mer deltagande delarna i utbildningen slopades. Som en projektutbildare anmärkte: "CEP har en hög med regler för att begränsa korruptionen, men en utvecklingsmodell med medverkan behöver tid för att utvecklas och den försvann genom programmets fart." Detaljerade projektregler och nya rådsstrukturer behöver förklaras och följaktligen var förvirringen i byarna utbredd. "Ironin är", förklarade en CEP-arbetare på fältet, "att de bad oss att blir färdiga på två månader, men byn förstod inte projektet och det skapade konflikter. Resultat var att det till slut tog fyra månader."
Banken konstaterar att "medverkan" är grundbulten i CEP, "projekt kommer att genomföras av byarna för byaktiviteter" (betoningen är deras) [3]. Men den här idén om att bemyndiga var vanligen begränsad till att bestämma i vilken ordning byn skulle bygga antingen ett vattenprojekt eller en bro. I stället för en fullmakt fick byarna en teknokratisk projektledare från Världsbanken på toppen av en stor projektadministration av manualer, inköpsregler, organisationsscheman, övervakare och projektutbildning. Enligt en av utbildarna så "började råden helt enkelt likna en mekanism för att utbetalning av hjälp".
Den här sortens medverkan gjorde inte mycket för att skapa entusiasm hos byborna. Som en följd identifierade många CEP-arbetare och rådgivare "medverkan" som projektets största problem. Utan folk för att övervaka och bidra till rådsprocessen, så sattes systemet under en otrolig press, som inga promemorior från banken till projektmedlemmarna kan lösa. CEP är ett olyckligt exempel på avpolitisering och byråkratisering av en del potentiellt radikala experiment med medverkan i folklig demokrati [4].
Till och med omfattningen av byarnas val av projekt tycks ha varit begränsad av bankens förkärlek för infrastrukturprojekt som gynnar marknaden. Som de första projektutvärderingsrapporterna säger, har bara "ekonomisk infrastruktur" byggts under CEP [5]. Medan den här texten ändrades i senare rapporter, så tycks den här förkärleken redan ha smugit in sig i processerna för att godkänna projekt. Till exampel, trots att utbidlning och hälsa har identifierats som högsta prioritet under de omfattande byråden för en nationell utvecklingsplan, så finansierades knappast skolor och hälsokliniker under CEP [6]. Men hälsokliniker på landet behövs verkligen i ett land där nästan en av hundra kvinnor dör i barnsäng [7] och beträffande utbildning så är det genomsnittliga antalet elever per lärare 52 [8]. Kan kiosker också fungera som barnbördskliniker?
Projektskaparna var i början entusiastiska över att CEP-råden skulle vara nyckelinstitutionerna för lokal förvaltning. Råden skapade under de motstridiga förutsättningarna att de skulle fylla ett tomrum på det lokala planet och skapa klarhet i de komplicerade strukturer som redan existerade. Det var ett avsiktligt försök både att minska den politiska makten hos ett omfattande och legendariskt underjordiskt motståndsnät och de lokala ledarnas mera traditionella strukturer. Den här idén marknadsfördes som en del av uppdraget att införa demokrati på landsbygden. Diskutabel var dess funktion att också behålla den politiska styrningen av återuppbyggnadsprocessen i Dili. Men de här nätverekn och strukturerna hade en genuin lokal legimititet som CEP-råden aldrig fick.
Tvärtom, råden kämpade för att få ett uppdrag utöver att vara förbindelselänken till de världsbankskontrollerade dollarna. De blev ofta av byborna betraktade som "Banco Mundial"-råd eller del av "bolaget". Det kan emellertid anmärkas att många byar kan vara stolta över vad de åstadkommit genom CEP-råden. Deras ömtåliga politiska ställning och finansiella kraft ledde ofta till en rad problems, eftersom existerande myndigheter antingen försökte att ta över dem eller orsakade splittring i byarna. Som en följd, så hindrades andra externa hjälporganisationer såsom NGO:er att rådgöra med råden och litade vanligtvis på mera traditionella strukturer [9].
CEP hade en roll i bankens plan för att skapa en liten förvaltning i Östtimor genom privatisering och självförvaltning av många delar av förvaltningen som erbjuder tjänster liksom lokala förvaltningsstrukturer. Som ett rättfärdigande för sina nyliberala förkärlek varnar banken Timors elit för att undvika de byråkratiska spökena från Suharto genom att inte återskapa en uppblåst och korrumperad förvaltning "utan kontakt med folkets behov och önskningar" [10].
Men det är att förenkla den indonesiska administrationen. Medan dess militärs handlande i Timor är en stark kandidat för det värsta folkmordet i det 20 seklet, så, enligt vad en timores minns, "öppnades en mängd skolor, arbete skpades för arbetslösa, infrastrukturen byggdes upp, affärer, marknader och annat" [11]. Nu har den fria marknaden medfört massarbetslöshet och dyra basförnödenheter, vilket har gjort att samtalen på Dilis gator ger en del aspekter av den gamla regimen en positiv bild.
CEP behandlade Östtimor som ett oskrivet blad, utan hänsyn till någon förvaltningskunskap i den gamla administrationen. I stället använde projektet teknisk hjälp från den nykläckta privatsektorn, som saknade färdigheter och förmåga att planera och koordinera med andra projekt. Två år senare med tekniska tillkorakommanden vanliga och många projekt inför en osäker framtid sammanfattar en Världsbanksrapport att det kanske skulle ha varit bättre om projekten koordinerats med ministerier "som har den tekniska kapaciteten att ge råd om lämpliga riktlinjer" [12].
Det är en vanlig historia för bankens CDD projekt. I sin kommentar till bankens rapport om 2004 års världsutveckling konstaterar Tim Kessler att de "typiskt förbigår den lokala förvaltningen" och att "ett betydande urval av CDD:s (sociala fonden) vattenprojekt visar på en trolig överlevnad av 24 % av projekten" [13].
Vid ett animerat möte i Manatuto-distriktet var de anställda i den lokala förvaltningen upprörda över en decentraliseringsmodell som misslyckats, när de menade att de skulle ha kunnat lyckas. För dem var tekniskt misslyckande, korruption och förvirring och konflikter i byarna de gemensamma symptomen på en okoordinerad och illa konstruerat system för förvaltning.
Efter mötet förde den upphetsade tjänstemannen från distriktets utvecklingskontor forskningslaget tvärs över kilometerstora risfält till vad han menade sammanfattade CEP:s misslyckande: ett bevattningsprojekt som hade tappat kontakten med några av fysikens grundläggande lagar. Konsekvenserna av att skära ner projektkostnaderna och bristande tekniskt kunnande skule bli dyra att avhjälpa. "Det här blir bara översvämmat", suckade han.
CEP frustrerade en nationell regering som kände att den "behandlades som bombeiros"', en brandkår som kallades in bara för att dämpa misslyckade projekts flammor. Trots att projketet formellt låg under ett regeringsdepartement, så var detta utestängt från den dagliga skötseln av projektet. CEP:s anställda var i praktiken ansvariga inför banken. Splittringen ökades av bankens försök att forma sin kår. Höga löner och stora resurser för projektens anställda skapade spänningar mot regeringen särskilt som regeringsdepartementets direktör, som handlägger CEP skulle vara chef för en projektledare som tjänade gånger mer.
Det här är nu ett tema som går över nationsgränserna: en välbetald managementelit, som övervakar utläggning och nedmontering av sociala tjänster - medan samhällena tvingas ta hand om bristen, vilket etablissemangets socialforskare upphetsat har misstagit för "att ge samhällena större förmåga" eller "återuppbyggnad av det sociala kapitalet". En missnöjd bybo, som intervjuades, behövde inte många ord för att beskriva detta: "Det här är bara att göra vad förvaltningen brukade göra men att få mindre betalt för det."
Projektet fick emellertid en del framgångar. Särskilt vattenprojekten förbättrade tillgången på och kvaliteten hos byarnas vatten enormt, vilket speciellt hjälper kvinnorna, som gör det mesta av matlagning, tvätt och rengöring. Men projektets misslyckanden överskuggar dessa framgångar, särskilt som 35 till 45 procent av projektets hela budget förbrukades för projektförvaltning - för att hindra det problemtyngda projektet från att spåra ut. Medan mycket av dessa medel gick till kapacitetsuppbyggnad och utveckling av institutioner kommer dessa att skringras för vinden, när en frustrerad och nyvald regering avslutar projektet.
CEP:s mest långvariga effekt kommer problemen med mikrokrediterna att vara. Mikrokrediter kan vanligtvis inte vara fel enligt utvecklingsetablissemanget. Givare och ideella organisationer är lika glad över vad som är en sällsynt sorts utvecklingsprojekt - en som är nyliberal och (ibland) lyckas minska fattigdom. Men sambandet är alltid ömtåligt. Att helt enkelt anta att utlämningen av lite kapital och några enkla bokföringskunskaper kommer att få de fattiga att blomma ut som små entrepenörer bortser från de underliggande orsakerna till folks fattigdom.
Istället så sätter krediterna ofta mottagarna i en vansklig situation, då många använde pengarna för viktiga behov eller öppnade, vad som för dem och alla andra var det enda möjliga alternativet, en kiosk. I stort sett så betyder dåligt affärsklimat tillsammans med brist på utbildning om systemet och felaktiga styrmedel för återbetalningen att bara 30 till 40 procent av lånen till slut kommer att återbetalas.
För att avhjälpa detta så försökte banken att rätta till felen, argumentera för mer utbildning av låntagarna och mer och bättre tillgänglig information om marknaden. Men det finns hårda gränser för vad detta kan avhjälpa. En låntagare, som lever på den ensliga och karga kusten i subdistriktet Bazartete, konstaterade cyniskt att hon var tacksam för den enda dagen av utbildning i affärstaktik som hon fått från projektet för två år sedan. Den bekräftade vad hon länge misstänkt att hennes kiosk var bedrövlig liksom alla andra affärsmöjligheter.
En livlig supporter av mikrolånen i Timor försvarar antalet kiosker med argumentet att bönder som ser utländska varor i kioskerna får en ny drivkraft för att öka sin produktion. Tydligen så behövs lockbetet kiosker som säljer snabblagade nudlar för att motivera bönder att öka den lokala produktionen, någonting som säsongsbetingad svält - vilket 78% av timoreserna har erfarenthet av - inte har lyckats med [14]. Istället så undergräver kioskerna ofta den lokala produktionen genom att sälja billigare importerad matolja, ris och kaffe. Med nästan halva befolkningen med en inkomst på mindre än 55 cent per dag - FN:s absoluta fattigdomsgräns - är Östtimor det land i Asien som allra minst har råd med dessa experiment med en fri marknad [15]. Utveckling måste istället främja lokala industrier och jordbruk och ta ett steg längre än sälja andra folks varor, vilket inte främjar Timors konkurrenskraft.
Bankens intåg i byutveckling och lokal förvaltning har mötts med blandade känslor från de inblandade byarna, hjälparbetare och aktivister. Kanske borde de tänka på följande:
Först så visar CEP att banken har lånat idéer som "att ge samhällena större förmåga" och "återuppbyggnad av det sociala kapitalet" och har använt dem som teoretiskt kitt att fylla gapet mellan bankens retorik och dess tydliga misslyckanden med strukturanpassning de senaste 20 åren. Under den här processen har dessa begrepp tömts på sin betydelse och använts som en rökridå för att skyla bankens utvidgning av sitt arbetsområde [16]. Av dessa skäl borde denna modell motarbetas och deras rätt att använda uttryck som "bemyndiga" (empower på engelska) och "deltagande" tas ifrån den.
För det andra, om bankens biståndsstrategi hade syftet att sätt Östtimors regering i "förarsätet" - bankens nuvarande favoritfras - så var regeringen taxichauffören när det gällde CEP. Chauffören som fick instruktioner och pengar från Världsbankspassageraren. Och vart var bilen på väg? Genom en labyrint av motsägelser ibyggda i uppgiften att kvickt skapa en nation och tvärs över en vimsig teoretisk grund som maskerade den olämpliga tillämpningen av en marknadsekonomi på gräsrötterna. Kanske är det dags för timoreserna att ta över bilen och sparka ut fripassagerarna.
Källa: Ben Moxham (epost ben@focusweb.org), volontär med inriktning på Syd stationerad i Östtimor . Han arbetade med ett forsknings- och utvecklingslag omfattande både regeringsrepresentanter och representanter för det civila samhället som utvärderade Community Empowerment and Local Governance Project (CEP).
Noter:
Bontang, Indonesien. När han flög över kolgruvorna och räkfarmerna som är spridda över Indonesiens del av ön Borneo, kunde en leende general Wiranto inte hålla sig.
"Såg Du hur de rörde vid mig?" sade han. "Det var som om jag vore Michael Jackson och de mina fans."
Wiranto, indonesisk presidentkandidat trots åtalet för brott mot de mänskliga rättigheterna i Östtimor, kom från ett kampanjmöte i den lilla industristaden 1.200 kilometer nordöst om Jakarta, där anhängare trängdes för att röra honom och sjöng "Länge leve Wiranto."
"Det här gensvaret får mig att vilja leda", sade Wiranto, den före detta generalen som tjänstgjorde som arméchef tills han blev avskedad på grund av anklagelser om brott mot de mänskliga rättigheterna år 2000.
Fyra år senare är det inte längre ett problem vid valet. Tvärtom, anhängarna ser den 56-årige, som en patriot, vars militära bakgrund, pojkaktiga utseende och folkliga uppträdande gör honom till en idealisk utmanare till president Megawati Sukarnoputri i valet den 5 juli.
Wirantos kandidatur är delvis ett resultat av missnöjet med de demokratiska reformerna efter ex-diktatorn Suhartos fall 1998 och en känsla av att anhängare till den gamle härskaren inklusive hans gamla Golkar parti, är bättre rustade att ge Indonesien stabilitet och välstånd.
Enkäter har visat att väljarna i växande utsträckning förknippar Indonesiens fem år gamla demokrati med landets eknomiska elände och kroniska säkerhetsproblem. De ser med nostalgi på kandidater som kan efterlikan Suharto, vars 32-åriga styre präglades av ekonomisk högkonjunktur men också omfattande korruption och brutalitet.
"Jag vet vad Suharto och Wiranto kan göra. De är tuffa", sade Yani Susilowani, en 48-årig hemmafru från Bontang. "Vad har vi för bevis för att Megawati har gjort någonting? Allt som Suharto har byggt ligger nu i ruiner. Folket lider."
Wirantos kandidatur oroar demokratins advokater, som har försökt att minska både Golkars och militärens inflytand på politiken - en svår uppgift med tanke på att mängder av pensionerade officerare kandiderar för mandat i den lagstiftande församlingen och Golkar säkert får en majoritet i parlamentet efter valet den 5 april, säger analytiker.
"Demokratins institutioner har kidnappats av de gamla krafter som verkade under Suharto" sade Asmara Nababan, en aktivist som har forskat i Indonesiens demokrati. "Det är en besvikelse, men det är ett resultat av splittringen bland reformisterna som verkade för förändring. Vi har fortfarande eliter som styr, precis som vi hade under Suharto."
Wiranto är en av huvudkandidaterna till Golkars nominering. Han skulle kunna den främste om partiets ledare, parlamentets talman Akbar Tandjung förlorar sin överklagan av en dom för korruption. Ett utslag väntas den här månaden.
Men undersökningar visar att Wiranto ligger i hälarna på Megawati och International Republican Institute beskriver honom som "den mest kontroversiella av alla kadidater". Undersökningarna ger presidenten 15 % av rösterna och en hel rad med andra kandidater inklusive Wiranto har mellan 3 och 8 procent.
"Du får inte överskatta Wirantos framgång", sade William Liddle, en Indonesienexpert från Ohio State University. "Golkars nomineringar av presidentkandidater ... handlar huvudsakligen om penningpolitik. Wirantos popularitet har inte testats."
Wiranto är son till en fattig lärare i centrala Java. Han gick in i armén och steg i graderna under tre årtionden för att bli en av Suhartos viktigaste medhjälpare.
När demokratianhängarnas protester tvingade Suharto att avgå, fick Wiranto beröm av den dåvarande vice försvarsministern i USA, Paul Wolfowitz, och andra för att han höll tillbaka sina trupper och uttalade sitt stöd för den demkratiska övergången.
Men snart efter det kopplades Wiranto ihop med brott mot de mänskliga rättigheterna i Östtimor, där indonesiska trupper dödade 1.500 timoreser i 1999 efter omröstningen om självständighet.
Som en följd blev Wiranto avskedad av den dåvarande presidenten Abdurrahman Wahid och förra året åtalad av FN:s åklagare i Östtimor.
Wiranto avvisar anklagelserna som del av en större konspiration för att undergräva hans kandidatur. Han säger att han försökte stoppa våldet 1999.
"De här anklagelserna är tokiga", saide Wiranto. "Större politiska intressen tar upp det här för att smustkasta min karaktär."
Kvarstår dock att människorättsgrupper och timoresiska ledare öppet har kritiserat möjlígheten att Wiranto blir president.
"General Wiranto är inte tillräckligt ärlig och modig för att ta på sig ansvaret", sade fredspristagaren José Ramos-Horta, nu Östtimors utrikesminister. "Indonesien skulle behöva leva med förlägenheten av att ha en prsident, som skulle ha svårigheter med (att resa till) andra länder."
Sådana kommentarer har dock knappast minskat Wirantos självförtroende. Han skrev en bok med titeln "Witness in the Storm" (Vittne i stormen) för att försvara sig, engagerade två amerikanska rådgivare och besökte ambassaderna i Jakarta. Han har emellertid inte mött officiella representanter för Förenta Staterna, som har satt upp Wiranto på en lista över personer, vilkas visumansökningar måste behandlas i Washington före godkännande.
Bland hans kampanjlöften finns ett att avsluta den stora militäroffensiven i den västliga provinsen Aceh, där rebeller kämpar för självständighet.
Wiranto har också dragit ut på kampanjresor och tillbringat de senaste sex månaderna på resande fot tvärs över den vidsträckta arkipelagen. Han har träffat partivänner, poserat för fotografier och sjungit sånger från sitt album "For You, My Indonesia" (För Dig, mitt Indonesien).
Källa: Associated Press WorldStream
Indonesien. Minst 22 människor dödades när ett kraftigt jordskalv skakade Indonesienss östligaste provins Papua på fredagsmorgonen. Ett sjukhus, en flygplats och ett antal bostäder förstördes, enligt myndigheterna.
Nationella jordbävningscentret uppgav att hundratals personer skadades i skalvet.
Källa: DN/TT-AFP, Jakarta
Phil Goff, Nya Zeelands utrikesminister, avreste i dag till Bali efter ett tredagarsbesök i Östtimor.
Phil Goff besökte Östtimor, när UNAMNET övade 1999, som observatör för valet. Han var imponerad av utvecklingen i Östtimor, men medveten om de stora utmaningar avseende utbildning, hälsovård, arbetslöshet och uppbyggnad den nya nationen står inför.
I samtal med journalister i VIP-rummet på den internationella flygplatsen Nicolao Lobato före sin avresa sade han: "Nya Zeeland har bidragit med upp till 830 soldater och en stor kontigent till de fredsbevarande styrkorna under den senaste treårsperioden. Idag har vi fortfarande ett litet antal soldater som under Förenta Nationerna samarbetar med Falintil, Östtimors försvarsstyrka" sade Phil Goff, Nya Zeelands utrikesminister.
Det andra diskussionsämnet under hans besök är behovet av en fortsättning efter utgången av UNMISET:s mandat den 20 maj 2004. Nya Zeeland kommer att arbeta i New York för en fortsättning med en fredsbevarande styrka från södra halvklotet och en rådgivande grupp som stöd för den lugna övergången för Östtimor och garanti att resursbyggande fortsätter så länge Östtimor behöver det.
"I går reste jag till Oecusse och Balibo, Oecusse därför att frågan om gränssäkerhet uppenbart kommer att vara en känslig fråga och för att få en uppfattning om området som gränskontrollenheten arbetar i liksom en känsla för vad folket i Oecusse tycker om sina behov och den internationella närvaron. Oecusse är en viktig del av Östtimor och det är ett allmänt önskemål att ha viss internationell närvaro i Östtimor nästa år", tillade Phil Goff.
I Balibo besökte han huset i vilket TV-journalisterna dödades 1975 och det påminner oss om att rättvisa fortfarande inte har skipats och de ansvariga för morden i oktober 1975 inte har ställts inför rätta.
Nya Zeeland stödjer Serious Crimes Unit:s fortsatta arbete och vi kommer också att verka för den i New York. Med kraft stödjer vi också försoningskommissionen (CAVR).
Källa: Östtimors ministerium för utrikes affärer och samarbete (Översättning av Tommy Pollák/Östtimorkommittén)
Luis Cardoso skriver om en värld där religionerna förenas i en sorts heltäckande försäkringssystem. Eva Adolfsson har låtit sig utmanas av hans roman.
Så inleds Dagens Nyheters recension av Cardosos bok Uggleögon, vildkattsögon. Luis Cardoso är en östtimoresisk författare som lever i Portugal och hösten 2003 besökte Sverige.
Xanana Gusmão har ställt in sin resa till Sverige för att delta i Stockholm International Forums konferens om att förhindra folkmord. Orsaken är att hans mor just har dött.
Källa: Vidarebefordrat av Ulf Samuelsson/FOREIGN/MINISTRY 2004-01-22 09:07
- För din kännedom vill jag meddela att Xanana Gusmão kommer att besöka Sverige i samband med Stockholm International Forum 2004, 26-28 januari (konferensen om folkmord, http://www.motfolkmord.com/). Han är en av huvudtalarna på konferensen. I och med detta har det för oss funnits begränsade möjligheter till ett utökat program, eftersom hans medverkan på konferensen är speciellt viktig. Han kommer förhoppningsvis att kunna träffa utrikesministern och talmannen i samband med konferensen, ..
Källa: UD-ASO/Ulf Samuelsson