Östtimor? Var? När? Varför?

Östtimor är lite större än Skåne och ligger på ön Timor i den indonesiska övärlden. Den västra delen av ön var tidigare en holländsk koloni och tillhör Indonesien, medan Östtimor i mer än 400 år var en portugisisk koloni.

1974 avkoloniserade Portugal Östtimor, vars nybildade politiska partier började diskutera olika alternativ för landets framtid - federation med Portugal, självständighet eller integration med Indonesien. Den Timoresiska Demokratiska Unionen (UDT) var till en början för att behålla banden till Portugal men gick sedan in i en koalition med den nationella befrielserörelsen Fretilin, och krävde självständighet. Fretilin hade ett snabbt växande folkligt stöd, särskilt bland kvinnor och ungdomar, och fick en överväldigande majoritet i de lokala val under internationell övervakning som den portugisiska administrationen genomförde som ett led i avkoloniseringsprocessen. Ett litet tredje parti, APODETI, användes som ett verktyg för den indonesiska regimens propaganda för integration. I augusti 1975 genomförde UDT en kupp sedan Indonesien spridit rykten om att Fretilin var "infiltrerat av kommunister" och planerade ta makten. Fretilin motsatte sig kuppförsöket och efter ett kort inbördeskrig avvärjde Fretilin hotet och säkrade kontrollen över kolonin. Fretilin fortsatte att erkänna Portugals överhöghet, men den gamla kolonialmakten övergav Östtimor trots vädjanden om att man skulle ta ansvar för den fortsatta avkoloniseringen.

I likhet med USA oroade sig Indonesien över framväxten av en demokratisk stat med radikalt orienterad politik i området. De militära operationerna över gränsen från Västtimor fortsatte trots tidigare försäkringar att Jakarta skulle respektera Östtimors rätt till självbestämmande. I september 1975 stängdes Västtimor för journalister och den 7 december inleddes en invasion i full skala av Östtimor, med USA:s medgivande och uppmuntrade av bl a Australien. Östtimor förklarades som Indonesiens "27:e provins".

Invasionen och annekteringen av Östtimor var brutal: uppemot 200 000 personer, en tredjedel av befolkningen, dog som ett resultat av den indonesiska ockupationen. Men majoriteten av östtimoreserna lät sig inte kuvas - Indonesien lyckades inte eliminera östtimoresernas vilja till självbestämmande. En väpnad motståndsrörelse verkade i bergen. Under de sista åren av ockupationen ändrade dock motståndet karaktär. Det civila underjordiska motståndet bredde ut sig i städer och byar. Nya generationer ungdomar var för unga för att själva ha upplevt invasionen, genomförde öppna protester. Den katolska kyrkan, särskilt dess stridbare biskop Carlos Felipe Belo, ställde sig rakryggat på folkets sida, och krävde att landet skulle få folkomrösta om sin framtid.

Trots att invasionen fördömdes av en rad FN-resolutioner, gjorde världssamfundet lite eller inget för att genomdriva dem, på grund av USA:s, Japans och särskilt Australiens ekonomiska och politiska intressen i regionen. Indonesiens viktiga strategiska läge och status i regionen - världens fjärde folkrikaste stat med stora oljereserver och naturresurser - tillät världen att blunda för folkmordet i Östtimor. I slutet av 1980-talet bidrog flera händelser till att bryta Östtimors isolering och på nytt ställa konflikten i internationellt fokus. 1989 besökte påven Östtimor. 1991 ökade hoppet om förändringar inför ett planerat besök från en portugisisk parlamentsdelegation. Portugal sågs fortfarande av FN som den administrerande myndigheten i Östtimor. Till stor besvikelse för folket i Östtimor stoppades besöket av Indonesien med bara någon veckas varsel, i oktober 1991.

Den 12 november 1991 dödades uppemot 300 civila timoreser av indonesisk militär, under en sorgemarsch vid Santa Cruz-kyrkogården i Östtimors huvudstad Dili. Genom vittnesmålen från ett stort antal utländska journalister kunde massakern göras känd för omvärlden.

Santa Cruz-massakern tvingade regeringar runt om i världen att kritisera Indonesiens brutalitet och gav ny kraft åt de diplomatiska ansträngningarna att få till stånd en lösning på den utdragna konflikten. Från 1983 hade FN:s generalsekreterare i uppdrag av FN:s generalförsamling att söka en lösning. Det förbättrade förhandlingsklimatet efter det kalla krigets slut, ökade trycket på Indonesien att medverka till en lösning genom samtal med Portugal och Östtimors folk inom ramen för FN, de så kallade trepartssamtalen mellan Indonesien, Portugal och FN representerat av Jamsheed Marker, generalsekreterarens särskilde representant.

1996 tilldelades biskop Belo tillsammans med José Ramos-Horta, representant för den timoresiska motståndsrörelsen CNRM, Nobels fredspris. Denna hedersbetygelse utgör en tydlig markering av det internationella samfundets stöd till det timoresiska folkets krav på självbestämmande.

Under slutet av 1990-talet diskuterade östtimoreser som lever under ockupationen och i exil under FN:s ledning situationen i Östtimor.

1998 innebar stora förändringar i Indonesien. Diktatorn Suharto störtades i maj av omfattande demonstrationer och plundringar efter mer än 30 år. Han efterträddes beklagligt nog inte av en demokratisk regering utan av sin nära medarbetare Habibie.

Suhartos fall väckte nya förväntningar och i städerna i Östtimor blev timoreserna mycket frispråkigare. På landsbygden förblev situationen i stort sett oförändrad med ett otroligt hårt förtryck av befolkningen.

I januari 1999 överraskade Indonesiens president Habibie världen med att erbjuda Östtimor en folkomröstning om autonomi inom Indonesien eller självständighet. Den 5 maj slöts ett avtal mellan Indonesien, Portugal och FN om omröstningen. Den genomfördes den 30 augusti. 78,5 % röstade för full självständighet, 21,5 % för autonomi under Indonesien.

Under tre veckor efter att resultatet tillkännagavs härjade så kallade milisgrupper, som är för integration med Indonesien, mer eller mindre fritt i Östtimor. De attackerade och mördade civila. 200 000 fördrevs från sina hem och nästan alla hus i Dili brändes och plundrades. Till och med fredspristagaren biskop Belo tvingades fly från Östtimor.

Indonesien tvingades låta en FN-styrka ledd av Australien ta kontrollen över Östtimor. Biskop Belo kunde återvända till sitt hemland.

Den 19 oktober 1999 beslutade Indonesiens högsta beslutande organ, Folkets Rådgivande Församling, att upphäva beslutet om integration av Östtimor med Indonesien. Därmed blev Östtimor äntligen fritt efter 24 års ockupation.

FN-styrkan omvandlades till en provisorisk förvaltning. Denna organiserade ett val till en konstituerande församling den 31 augusti 2001. Församlingen utarbetade en författning efter samråd med olika organisationer och delar av befolkningen.

I enlighet med författningsförslaget organiserades ett presidentval före självständighetsdagen. Xanana Gusmão valdes med överväldigande majoritet till president och den konstituerande församlingen omvandlade sig i enlighet med reglerna till Östtimors första parlament med majoritet, dock inte tillräcklig för författningsändringar, för Fretilin.

Östtimor förklarades självständigt den 20 maj 2002 och FN-administrationen övergick i UNMISET (United Nations Mission to East Timor - FN:s uppdrag i Östtimor).

Därefter minskade FN steg för steg sin verksamhet i Östtimor. Men i början av 2006 drabbades landet av en politisk kris som ledde till en eldstrid mellan olika delar av Östtimors säkerhetsstyrkor och utvecklades till mordbränder, plundringar och omfattande gängstrider. De ledde till att 100.000-tals timoreser lämnade sina hem för att söka skydd i tillfälliga läger. Presidenten och regeringen bad Australien och andra länder om hjälp och dessa sände militär för att få slut på våldet. Premiärministern, Mari Alkatiri från Fretilin, tvingades avgå och ersattes av utrikesministern, José Ramos-Horta. FN byggde åter upp sin insats, UNMIT.

Under 2007 hölls president- och parlamentsval. José Ramos-Horta, oberoende, valdes till president. Fretilin gick starkt tillbaka i parlamentsvalet, men blev dock största parti i parlamentet. Utan egen majoritet gick Fretilin in i koalitionsförhandlingar med andra partier, men dessa misslyckades. I stället bildade en koalition under ledning av förre presidenten Xanana Gusmão, CNRM, regering.

Under 2009 återvände de sista internflyktingarna till sina hem eller det som var kvar av dem.

Under 2012 hölls både president- och parlamentsval i Östtimor. Till president valdes denna gång den förre överbefälhavaren Taur Matan Ruak, som installerades på tioårsdagen av självständighetens återupprättande. Parlamentsvalet gav ett mycket mindre antal partier i parlamentet. Xanana Gusmão bildade åter en koalitionsregering och Fretilin förblev ett stort oppositionsparti.

Den 31 december 2012 avslutades UNMIT:s mandat och FN-närvaron minskade samtidigt som den internationella stabiliseringsstyrkan ISF med huvudsakligen australiska soldater lämnar Östtimor.

Låt oss fortsätta att stödja världens yngsta och Asiens fattigaste stat i dess arbete med den fortsätta uppbyggnaden. Sverige hade en strategi för utvecklingssamarbetet med Östtimor som gällde för åren 2009-2011. Under 2012 och 2013 fasades det bilaterala biståndet ut.

Tommy Pollák

Kortfakta

Numera är det lätt att få fram fakta om Östtimor genom att söka på webben. I vår bulletin Merdeka & ÖsttimorInformation har vid då och då en kort sammanställning av fakta.

Östtimor har, liksom sina närmaste grannar Indonesien och Australien, vänstertrafik [1].

Referenser:

  1. http://bigthink.com/ideas/21125

Östtimors flagga
Östtimors flagga - klicka på den för att komma till en länk till nationalsångens melodi och text.