Årsmötesuttalande

• Första sidan
  
• Övrigt
  • Uttalande ... 2000
    
  • Uttalande ... 1999
    
  • Uttalande ... 1998
    
  • Flerpartimotion 1997/1998
    
  • Riksdagsledamot i Östtimor
    
  • IFET
    
  • Om hälsovården
    
  • Satellitbild
    
  • Australiens nya Östtimorpolitik
  
  
  • Om politiska fångar
  
  
  • East Timor Observatory

Uttalande av Östtimorkommitténs årsmöte

Östtimor uppnådde under 1999 äntligen sin frihet efter 24 års enveten kamp och utan stöd från omvärlden mot Indonesiens ockupation. President Habibies utspel i januari om självständighet för Östtimor satte i gång denna process. Men utvecklingen mot självständighet blev allt annat än lugn. Indonesisk militär motsatte sig aktivt Habibies utspel och upprättade därför inhemska pro-indonesiska milisgrupper. Dessa grupper terroriserade befolkningen i syfte att omöjliggöra en självständighetsprocess. Och alltjämt terroriserar milisgrupperna de östtimoreser som tvångsförflyttats till Västtimor. De gör även periodvisa attacker mot Östtimor. För att uppnå en slutgiltig lösning av Östtimorkonflikten måste frågan därför finnas kvar högt uppe på den internationella dagordningen.

Den 5 maj undertecknades i New York en överenskommelse mellan Indonesien, Portugal och FN om att hålla en folkomröstning för eller emot autonomi för Östtimor den 8 augusti. Överenskommelsen gjorde Indonesien ansvarigt för säkerheten i Östtimor före, under och efter folkomröstningen, vilket föga överraskande visade sig få ödesdigra följder. Våldet fortsatte medan folkomröstningen förbereddes, varför valdagen sköts upp till den 30 augusti. Att 98,6% av de ca 450.000 röstberättigade röstade och att 78,5% av dessa röstade för självständighet är odiskutabla bevis på att skrämseltaktiken hade misslyckats. En rättvist organiserad folkomröstning hade säkert gett en ännu större övervikt.

Indonesiens regering godkände direkt valresultatet. Folkets rådgivande församling hävde sedan den 19 oktober integrationen från 1976. Men militären och milisen hämnades mot östtimoreserna genom att snabbt driva merparten av befolkningen på flykt, plundra och bränna hus och egendom samt mörda oskyldiga civila; allt i en förfärlig skala. Det fanns klara tecken på att denna våldsvåg skulle inträffa, men det var endast denna kulmen på våldet under 1999 som fick omvärlden att ingripa. Internationella trupper sändes till Östtimor och säkerhetsläget kunde så förbättras. En internationell och en indonesisk kommission upprättades för att utreda övergreppen. För det nya Östtimor är det av yttersta vikt att sanningen om våldet kommer fram och att de ytterst ansvariga ställs till svars. Detta skulle även bli ett verkligt genombrott för demokratin i Indonesien.

Östtimor står nu under FN-förvaltning. Åtgärder har vidtagits för att upprätta en ny stat, men läget är fortsatt svårt. Återuppbyggnaden efter förstörelsen har knappast kommit i gång. Och omkring 100.000 människor är kvar i flyktingläger i Västtimor under mycket svåra förhållanden. Dessa människor måste omedelbart få återvända. Vidare kommer arvet från ockupationen att bestå länge. Ockupationen innebar bl.a. det proportionellt sett största folkmordet sedan 1945 motsvarande en tredjedel av befolkningen - 200.000 människor. Med tanke på dessa förhållanden behöver Östtimor ett omfattande utländskt stöd för att bygga upp ett nytt samhälle, men landet måste få utvecklas på egna villkor.

Med detta som bakgrund uppmanar årsmötet den svenska regeringen:

• att verka för att sanningen om våldsdåden 1999 kommer fram och att de ytterst ansvariga skall ställas till svars i en internationellt erkänd opartisk domstol
• att verka för att flyktingarna i Västtimor skall få återvända omedelbart
• att på alla sätt stödja upprättandet av ett fritt Östtimor