Indonesien är ett land som växer lavinartat ekonomiskt. Landet är en militärdiktatur, som i huvudsak styrs av familjen Suharto. Indonesien är världens fjärde folkrikaste nation med knappt 200 miljoner invånare. Av de 16 300 öar som Indonesien består av är ca 6 000 bebodda. 65% är koncentrerade till Java, Bali och Madura. Östtimor är en del av ön Timor, men är ej godkänd av FN som en del av Indonesien.
1975 invaderades Östtimor av Indonesien när Portugal drog sig tillbaka efter flera århundrades kolonialt herravälde över Östtimor. Den västra delen av ön Timor, som legat under holländsk herravälde, accepterade att ingå i Indonesien medan den östra, Timor Timur såg fram emot att äntligen bli ett fritt självständigt land.
Den sjunde december för 22 år sedan invaderade Indonesien sin mindre granne Östtimor. Under de följande åren har befolkningen av den östra delen på den lilla ön Timor fått utstå fruktansvärda lidanden. En tredjedel av befolkningen, ca 250 000 människor har fått sätta livet till under dessa år av indonesisk ockupation. Barn, kvinnor och män har lemlästats, torterats ihjäl. Folket har omplacerats i s k "resettlement areas" och åtskilliga har kastats i fängelse. Kränkningarna av de mänskliga rättigheterna har dokumenterats av både Internationella Röda Korset (ICRC), Amnesty International samt av människor som har lyckats fly från Östtimor och tagit sig till FN:s människorättskommission i Gen&egrav;ve.
Den goda dokumentationen har bl a gjort att man i internationella fora, såsom FN:s generalförsamling, säkerhetsrådet, FN:s avkoloniseringskommitté samt FN:s kommission för mänskliga rättigheter, påtalat och fördömt människorättskränkningarna i Östtimor. Ändå har inga större eller avgörande framsteg gjorts vad gäller situationen i Östtimor.
Under de senaste åren har dock Östtimorfrågan tagits upp på många dagordningar. 1991 reagerade världen kraftigt mot den indonesiska militärens raid mot ett fredligt demonstrationståg i Östtimors huvudstad Dili, där uppemot 300 människor sägs ha mördats och ytterligare många "försvunnit". 1995 riktades strålkastarna återigen mot Östtimor, då Carmel Budjardio från Östtimorkoaliationen i Storbritannien belönades med det sk Alternativa Nobelpriset (the Right Livelyhood Award) och slutligen 1996, då norska Nobelkommittén utsåg Biskop Belo och José Ramos Horta från Östtimor som fredspristagare. Detta gläder oss speciellt, eftersom vårt yrkande från förra årets motion har förverkligats på detta område. Dessa händelser pekar klart och tydligt på att Östtimorfrågan är mer aktuell nu än någonsin och att vi har all möjligheter att påverka, utan att vi också, som fredssträvande nation, har en skyldighet att föra fram de viktiga komponenterna i Östtimorfrågan.
De senaste årets händelser har förskräckt oss. Valrörelsen i Indonesien innebar övergrepp av oliktänkande. Människor har dödats, torterats och försvunnit. I Dili är gatorna tomma efter mörkrets inbrott. En paramilitär organisation för ungdomar sätter skräck i folk nattetid. Människor trakasseras och hotas. En ung man dödades för att han bar Bisko Belos bild på sin T-skjorta. Efter det att Biskop Belo fick fredspriset har våldet trappats upp och det hävdas att biskopen utsatts för mordförsök, bl a i samband med hemkomsten från fredsprismottagningen i Norge då en folkmassa mötte honom. Bilder har kablats ut över världen som visar brutal tortyr och avrättning av oliktänkande. Massakern den 12 december 1991 vid St Cruz-katedralen lever i folks medvetande. Stämningen är obehaglig, eftersom det finns en massiv närvaro av soldater på ön. Kontrollen och övervakningen av det östimoresiska folket är minutiös. Det ursprungliga inbördeskriget mellan befrielserörelsen och de indonesiska styrkorna, har övergått i ett strukturellt våld mot civilbefolkningen.
Enligt vad oberoende organisationer erfar, dog den östtimoresiske gerillaledaren David Alex den 25 juni 1997 under oklara omständigheter. Amnesty International hävdar att han, tillsammans med fyra andra gerillamän, arresterades efter en konfrontation mellan den indonesiska armén och den östtimoresiska gerillan FALINTIL i en by utanför Baucau. David Alex och fyra män till hade färdats till Baucau för att söka läkarvård åt den svårt undernärde gerillaledaren, när den indonesiska militären påbörjade sin attack. Alex tillfångatogs efter att han hade skjutits i armen och i benet. Indonesiska källor hävdar att han fördes till sjukhus, men där dog av sviterna. 1996 års nobelpristagare, José Ramos-Horta, menar att Alex i stället mördades på sjukhuset i huvudstaden Dili efter att ha utsatts för svår tortyr. Andra källor hävdar att Alex inte alls dött, utan finns hos militären. Mycket tyder på att det är på detta sätt; Alex blev skjuten i armen och i benet; inga direkt livshotande skador. Vidare indikerar den tidiga begravningen att oklarheter finns huruvida han dött eller inte; släktingar har varken sett kroppen eller varit med på begravningen, som hölls dagen efter dödsfallet. Amnesty International uttrycker sin oro över de övriga gerillamedlemmarna som arresterades av den indonesiska militären. Tortyr och annan förnedrande behandling är mycket vanligt i Indonesien och Östtimor, menar organisationen.
Vi kräver att
Strax efter att Kofi Annan blev utnämnd som Boutros Boutros Ghalis efterträdare som generalsekreterare i FN, började man skönja ett nytt klimat för Östtimors fredsprocess. Annan började med att utse den erfarne diplomaten Jamsheed Marker från Pakistan som sin privata representant i Östtimor. Marker har sedan dess haft diskussioner med regeringen i Portugal och med representanter från Östtimor som numera lever i exil. I mars reste han till Östtimor och Indonesien, där han mötte president Suharto och utrikesminister Ali Alatas samt de två östtimoresiska biskoparna Belo och Nascimiento. Han träffade också den fängslade ledaren för Östtimors motståndsrörelse, Xanana Gusmão. Även om vissa källor har föreslagit att nya ministersamtal och nya rundabordssamtal med Intra-Östtimordialoger kommer att hållas inom den närmaste framtiden, har Marker antytt att det kanske kommer att bli förändringar i strukturen i de framtida fredsförhandlingarna. Tillsammans med detta nya intresse på hög nivå inom FN, kommer det också att behövas verkliga ansträngningar att få med östtimoreser i dessa samtal.
Vi kräver att
Under en tvåårsperiod har Sverige, som medlem i FN:s säkerhetsråd, ett ypperligt tillfälle att aktivt stödja östtimors rätt till självbestämmande genom en folkomröstning. Detta är ett krav som först framfördes av den fängslade gerillaledaren Xanana Gusmão, men som fått stöd av inte bara Biskop Belo och José Ramos-Horta, utan även av Portugal som för närvarande sitter i trepartssamtal om Östtimor, tillsammans med Indonesien och FN. En folkomröstning ser vi som enda möjligheten för Östtimors folk att välja sitt öde. Den svenska regeringen har fått en unik möjlighet att göra upp med sitt långvariga hyckleri i Östtimorfrågan. José Ramos-Horta, Östtimors utrikesminister i exil, har lagt fram en detaljerad fredsplan som på sikt ska leda till fria politiska val och en folkomröstning i Östtimor om självständighet. Sveriges regering har nu chansen att aktivt stödja Ramos-Hortas fredsplan i säkerhetsrådet, samtidigt som den avbryter all vapenexport till diktaturen.
Vi kräver att
Alltsedan mitten på 1980-talet pågår samtal mellan Portugal och Indonesien om Östtimor under FN:s beskydd. Östtimor är inte representerat här. Som komplement till detta har en Intra-Östtimordialog kommit igång, som representeras av olika rörelser inom Östtimor. Ett övergripande mål för denna dialog är att få Östtimor representerat i de sk trepartssamtalen mellan Indonesien, Portugal och FN.
Under FN:s nye generalsekreterare Kofi Annan har FN blivit aktivare i Östtimorfrågan. Annan har, som vi nämnt ovan, utsett den pakistanske diplomaten Jamsheed Marker till sin särskilda representant för frågan. Det har bidragit till att de tidigare ganska resultatlösa trepartsförhandlingarna fått mer uppmärksamhet. Den nionde och senaste omgången av trepartsförhandlingarna inleddes den 19 juni 1997 i New York med ett möte mellan Kofi Annan och utrikesministrarna från Indonesien och Portugal, Ali Alatas respektive Jaime Gama. Marker deltog också och ledde sedan de fortsatta förhandlingarna. Trots den större uppmärksamheten ledde mötena bara till två konkreta resultat. Dels att samtal på lägre nivå, troligen ambassadörnivå, skulle inledas den 28 juli, dels att en ny omgång "Intratimoresiska" samtal skulle genomföras under hösten. Dessa inleddes i juni 1995 i Österrike och deltagare var både företrädare för Fretilin, UDT och CNRM, som alla förespråkar självständighet, och andra som godtagit eller till och med önskar införlivandet i Indonesien. Trepartssamtalen mellan FN, Indonesien och Portugal har hittills nästan uteslutande handlat om frågan kring de mänskliga rättigheterna i Östtimor. Indonesien vägrar konsekvent behandla frågan om ett självständigt Östtimor, och därmed utesluter de automatiskt Östtimor som en tredje representant i dessa FN-ledda samtal.
Ett av den norska nobelkommitténs motiv till att utse CNRM-företrädaren José Ramos-Horta och Biskop Belo till fredspristagare var att stimulera förhandlingarna i FN om en fredlig lösning i Östtimorfrågan. Horta menar, och vi vill mena att så länge Östtimor inte självt är representerat i dessa förhandlingar, kommer resultaten av samtalen vara, om inte fruktlösa, så ganska godtyckliga.
Vi kräver att
Några få svenska initiativ har fått bistånd beviljat, huvudsakligen genom den katolska biståndsorganisationen Caritas. Insatserna är dock otillräckliga och bör utökas. Det är viktigt att man ger stöd till det mycket viktiga arbetet för de mänskliga rättigheterna i Östtimor. Detta också med tanke på vikten av att främja den indonesiska demokratiseringsprocessen.
Vi kräver att
Fortfarande utsätts befolkningen i Östtimor för hårt förtryck från Indonesien. Några lyckas fly, andra tvingas försöka överleva i det helvete det innebär att alltid vara påpassad och övervakad av indonesiska militärer. Indonesien tillåter inga andra internationella opolitiska observatörer i Östtimor än Internationella Röda Korset (ICRC).Vi ser det nödvändigt att FN inrättar någon form av permanent övervakning i området för att garantera folkets säkerhet. Detta skulle innebära att de MR-kränkningar som begåtts kommer fram i ljuset och, kanske inte kan vara en garanti mot fortsatta kränkningar, men i alla fall vara en form av övervakning som kanske kan förhindra sådana i framtiden.
Vi kräver att
Åtskilliga rapporter om hur stort förtrycket är och att civilbefolkningen lever i skräck. En möjlig väg framåt vore civil fredsövervakning, där Sverige bör kunna ta en ledande roll med tanke på hur svenska folkrörelser har utvecklat detta konflikthanteringsinstrument.
Vi kräver att
Den svenska vapenexporten till Indonesien har under de nära 20 år som leveranser skett, varit en kontroversiell fråga. Regeringar har gett tillstånd till vapenföretag att exportera såväl fartygskanoner som antiubåtsraketer och annat som klassas som följdleveranser. Det har alltid funnits en stark opinion mot dessa leveranser och de riktlinjer som regeringen har till hjälp för att besluta om tillstånd har tolkats på olika sätt genom åren. Dessa riktlinjer talar om att Sverige inte bör exportera vapen till länder som är i krig med andra länder samt länder som har inre väpnade oroligheter. Vidare bör inte Sverige tillåta någon export till länder som begår omfattande och grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Ändå har leveranser av vapen nästan oavbrutet skett till Indonesien de senaste 20 åren.
Den svenska lagstiftningen har skärpts under dessa år, men inte praxis, eftersom Sverige godkänt följdlevererans av bl a kanoner. Detta har motiverats med att de nya kanonerna var reservdelar till tidigare levererade kanoner. Ytterst ansvarig för vapenleveranserna till Indonesien är idag utrikeshandelsministern. Till sin hjälp har han den parlamentariskt sammansatta Inspektionen för strategiska produkter, ISP.
Våren 1997 visade sig att så många som fem av de sju representerade partierna var emot vidare leveranser till Indonesien. De reserverade sig i utrikesutskottet mot vapenexport, inkluderande följdleveranser, till Indonesien. Följande skrevs i reservationen: "All form av krigsmaterielexport till Indonesien, (dvs både krigsmaterel för strid och övrig krigsmateriel), som omfattas av de svenska exportreglerna står i strid med de riktlinjer för svensk krigsmaterielexport som riksdagen ställt sig bakom." Detta, menar vi, visar klart och tydligt på det motstånd som finns till vapenleveranser till Indonesien. Vi anser också att det är viktigt att de ansvariga hörsammar detta motstånd, och inte i fortsättningen undlåter sig till att göra, som vi tycker, grova feltolkningar i rekommendationerna för vapenexport.
England, som mycket hårt kritiserats för vapenexport till Indonesien, har genom den nya regeringen och dess utrikesminister Robin Cook tagit i på allvar med Indonesien, MR-situationen och Östtimor. Han har föreslagit att EU på hög nivå skall engagera sig i dessa frågor. Den brittiska regeringen har dessutom avslagit ansökningar om export till Indonesien av pansarfordon och precisionsskjutvapen med hänvisning till att dessa kan komma användas i Östtimor. England går alltså före och är ett gott exempel. Vi menar att svenska regeringen bör agera i samma riktning och göra gemensam sak med den brittiska regeringen.
Vi kräver att
Med hänvisning till det anförda hemställs
Stockholm den 4 oktober 1997
Eva Goës (mp)
Lennart Rohdin (fp) Ingbritt Irhammar (c)
Eva Zetterberg (v) Ingrid Näslund (kd)