Årsmötesuttalande
2002

• Första sidan
  
• Övrigt
  • Uttalande ... 2002
    
  • Uttalande ... 2001
    
  • Uttalande ... 2000
    
  • Uttalande ... 1999
    
  • Uttalande ... 1998
    
  • Flerpartimotion 1997/1998
    
  • Riksdagsledamot i Östtimor
    
  • IFET
    
  • Om hälsovården
    
  • Satellitbild
    
  • Australiens nya Östtimorpolitik
  
  
  • Om politiska fångar
  
  
  • East Timor Observatory

Uttalande av Östtimorkommitténs årsmöte

Den 17 mars höll Östtimorkommittén årsmöte i Solidaritetsrörelsens Hus i Stockholm. Deltagarna ställde sig bakom följande uttalande.

Östtimor utropas den 20 maj till 2000-talets första självständiga land. Detta blir kulmen på den process som inleddes med folkomröstningen den 30 augusti 1999, i vilken 78.5% av väljarna röstade för självständighet. Östtimor står nu inför de svåra uppgifterna att komma över arvet av den indonesiska ockupationen som krävde 200.000 människoliv, d.v.s. 1/3 av den ursprungliga befolkningen, och att bygga upp ett nytt samhälle. Utgångsläget är dåligt - i våldsvågen efter folkomröstningen förstördes det mesta av infrastrukturen, husen och byggnaderna. 250.000-300.000 människor fördrevs eller flydde till Västtimor, där 50.000-100.000 av dem ännu hålls kvar som en "gisslan".

Med denna bakgrund är det ytterst viktigt att arbeta för att sanningen bakom våldsvågen skall komma fram, att flyktingarna skall få återvända och att stöd skall ges till uppbyggnadsarbetet. Domar har hittills endast avkunnats mot elva östtimoresiska milismän; en för mord på en självständighetsanhängare och tio personer för brott mot mänskligheten i form av mord, tortyr och tvångsdeporteringar. Ingen av de indonesiska officerare som den nationella kommission, vilken upprättades efter folkomröstningen för att utreda övergreppen, har utpekat som ansvariga för våldet har ännu ställts inför rätta. Det kan tyckas vara positivt att president Megawati Sukarnoputri kort efter sitt makttillträde i juli 2001 meddelade att en ad hoc-domstol skulle upprättas för att döma de ansvariga för massakrerna i Dili, Liquisa och Suai inför rätta. Domstolen har nyligen inlett sitt arbete.

Men med tanke på våldets oerhörda omfattning under år 1999 är det helt otillräckligt att bara ställa de ansvariga för dessa tre massakrer inför rätta. Det är också tveksamt huruvida denna ad hoc-domstol verkligen kommer att kunna skipa rättvisa, eftersom Indonesien till följd av svag politisk vilja, bristande lagstiftning och ett korrupt rättsväsende hittills varit oförmöget att ta itu med det rättsliga efterspelet till våldet. Om inte rättvisa skipas genom att de ansvariga för våldet ställs inför rätta och döms, kan en försoning mellan Indonesien och Östtimor ej ske. En internationell domstol blir i så fall den enda möjligheten.

Majoriteten av de östtimoresiska flyktingar som fanns i Västtimor 1999 har nu återvänt. Men att cirka 10% av Östtimors befolkning befinner sig i påtvingad exil är ett allvarligt hot mot det nya landet. Flyktinglägren i Västtimor utgör nämligen baser för de pro-indonesiska milisgrupper som härjade i Östtimor 1999. Milisgrupperna förhindrar flyktingarna att återvända, bl.a. genom desinformation. Utan en lösning av flyktingfrågan kan inte fred säkerställas i Östtimor till nackdel för uppbyggnadsarbetet.

Östtimor behöver kontinuerligt stöd från omvärlden för att skapa politiska institutioner och för att utveckla ekonomin.

Mycket återstår ännu att bygga upp efter förödelsen. Det gäller att utveckla en diversifierad ekonomi där jordbruk, fiske, turism samt olja och naturgas utgör en god utvecklingspotential. Biståndet måste ges på Östtimors egna villkor och inriktas på att skapa förutsättningar för en självgenererande utveckling.

Med detta som bakgrund uppmanar årsmötet den svenska regeringen:

• att verka för att sanningen om våldet 1999 kommer fram och att de ansvariga ställs till svars i en internationellt erkänd opartisk domstol
• att verka för att flyktingarna i Västtimor skall få återvända omedelbart
• att aktivt stödja ett fritt Östtimor.