Årsmötesuttalande
Box 70341
107 23 STOCKHOLM
Tel. 08-33 62 47
Postgiro 1 81 92-5
E-post tpollak@algonet.se
Web http://www.algonet.se/~tpollak/OTK/
|
| Årsmötesuttalande | Östtimorkommittén
Box 70341 107 23 STOCKHOLM Tel. 08-33 62 47 Postgiro 1 81 92-5 E-post tpollak@algonet.se Web http://www.algonet.se/~tpollak/OTK/ |
Uttalande av Östtimorkommitténs och Föreningen ett Fritt Papuas årsmötenDen 21 mars 1999 höll Östtimorkommittén och Föreningen ett Fritt Papua årsmöte i Folkens Museum Etnografiska i Stockholm. Deltagarna ställde sig bakom1998 var ett omvälvande år i Indonesien och landet fick stor uppmärksamhet i medierna. I mars omvaldes Suharto till president för en sjunde femårsperiod och den nya regeringen bestod i hög grad av hans mest lojala kumpaner. Men Suhartos maktposition hade redan börjat undermineras för p.g.a. Asienkrisen försämrades raskt levnadsvillkoren för folkflertalet och protesterna mot hans auktoritära styre ledde slutligen till att han tvingades avgå i maj. Utvecklingen fram till dess var dock långt ifrån smärtfri och de kravaller det rapporterades mycket om drabbade särskilt hårt den kinesiska minoriteten i Indonesien, vilken endast utgör ca 3% avden totala befolkningen på 200 miljoner människor. Fruktansvärda uppgifter om gruppvåldtäkter mot kinesiskor kom ut i omvärlden. Arbetet med att kartlägga dessa har varit mycket besvärligt för indonesiska människorättsaktivister även efter det att vice-presidenten Yusuf Habibie tog över ledningen för en "reformregering" med mandat fram till parlamentsvalet i juni 1999. Östtimors ställning har också kommit i en ny dager efter Suhartos fall. Habibie deklarerade dock efter makttillträdet att Indonesiens politik gentemot Östtimor ligger fast. Trots detta frigavs en del politiska fångar och protester mot Indonesiens ockupation kunde hållas utan att som tidigare krossas med våld. Vidare träffade Habibie biskop Carlos Belo och det kom förslag om att som ett yttersta steg bevilja Östtimor autonomi. Men detta är inte vad majoriten på Östtimor önskar. Ett centralt krav som drivits hårt av den aktiva studentrörelsen är i stället att en folkomröstning måste hållas för att avgöra områdets status, ett krav som tidigare hade varit otänkbart. En annan viktig händelse under 1998 är att i samband med att paraplyorganisationen för motståndet mot den indonesiska ockupationen ombildades från CNRM till CNRT under ett möte i Portugal antog deltagarna en författning för ett självständigt Östtimor. Vidare tog biskoparna Carlos Belo och Basilio do Nascimiento initiativ till försoningssamtal mellan olika grupper på ön, vilka är för självständighet respektive integration med Indonesien. I januari kom så den indonesiska regeringens utspel om att bevilja Östtimor självständighet efter valet i juni om en majoritet av befolkningen avvisar autonomi. Förslaget mottogs dock skeptiskt av Nobelpristagaren José Ramos-Horta, som t.o.m. sade att övergreppen mot de mänskliga rättigheterna nu är "värre än någonsin". Överbefälhavaren Wiranto deklarerade efter utspelet att militären stöder ett fritt Östtimor. Och i februari flyttades motståndsledaren Xanana Gusmao från fängelse till husarrest i Jakarta. Den senaste händelsen är överenskommelsen mellan Portugal, Nederländerna och Indonesien om att FN ska få genomföra en folkomröstning om autonomi, vilken i praktiken kommer att mäta befolkningens inställning till självständighet. Orosmoln saknas dock inte i den lovande utvecklingen: grova övergrepp mot de mänskliga rättigheterna såsom dödsskjutningar och tortyr har förekommit även efter Suhartos avgång och inga truppreduktioner har skett. Oroande är också uppgifterna om att indoneserna beväpnar inhemska paramilitära styrkor för en fortsatt integration och på så sätt höjer riskerna för inbördeskrig efter en eventuell reträtt, kanske i syfte att legitimera sin egen fortsatta närvaro. Trots detta och att många inom det indonesiska ledarskiktet är djupt inblandade i ockupationen av Östtimor, gör landets svåra kris och omvärldens allt hårdare kritik mot ockupationen att förutsättningarna för en reträtt från Östtimor nu är bättre än någonsin tidigare. Suhartos fall har även inneburit att kraven på självständighet för Västpapua och Aceh ökat och i båda områdena har protestaktioner ägt rum. Också på regeringsnivå har områdenas status diskuterats mer än tidigare, men knappast något av detta har uppmärksammats i medierna. Allting tyder påatt situationen i dessa två områden är betydligt mer fastlåst än i Östtimor och det finns uppgifter om fortsatta grova övergrepp mot de mänskliga rättigheterna. Oroväckande är att flyktingar från Aceh i Malaysia deporterats av den malaysiska regeringen. Förhoppningsvis kan den demokratisering som Indonesien inlett betyda förändringar till det bättre även för Västpapua och Aceh. Det är viktigt att de båda folkens rättmätiga krav på självbestämmande också kommer upp på dagordningen. Tilläggas skall att uppgifterna om att spänningarna mellan kristna och muslimer på ön Ambon i Moluckerna, och nu senast mellan den inhemska befolkningen och inflyttade madureser på västra Kalimantan, krävt hundratals dödsoffer sedan årsskiftet är mycket beklagliga. Det bör poängteras att det inte rör sig om spontana våldsamma konflikter mellan olika etniska och religiösa grupper utan ett våld som provoceras fram i politiskt syfte, förmodligen av militären och grupper med anknytning till den förre presidenten Suharto. Indonesien är alltså inne i en svår övergång från ett auktoritärt styre till ett mer demokratiskt styre, vilket har gett ökat utrymme för självständighetskrav i Östtimor, Västpapua och Aceh. Sverige kan genom ett kraftfullt stöd bidra till att underlätta denna övergång och till att självständighetssträvandena uppfylls så att lidandena upphör. Med detta som bakgrund uppmanar årsmötet den svenska regeringen:
|
