Indonesien är ett land som växer lavinartat ekonomiskt, men dessvärre på de
fattigas och naturens bekostnad. (Indonesien ligger på 20 plats vad gäller
Sveriges handelsutbyte med landet. Handelsutbytet ökar hela tiden.)
Löneskillnaderna mellan rika och fattiga växer och kan på sikt utvecklas till
social oro och instabilitet i samhället.
Landet är en militärdiktatur, som i huvudsak styrs av familjen Suharto.
Maktetablissemanget i Indonesien vill bygga kärnkraftverk och har omfattande
kontakter med Tyskland (Siemens) och Japan. Trots att man har mycket goda
energikällor (sol, vind, vatten samt mycket gott om fossila) vill man sätta upp
ett kärnkraftverk på ett vulkaniskt instabilt område. Bakgrunden tycks vara
prestige och en känsla av att vilja hänga med "högteknologin".
Huvudstaden Jakarta har 10-15 miljoner invånare, beroende på hur man beräknar
Jakartas yta. Luftföroreningarna - fordonens avgaser - är kompakta. Smogen
ligger som ett lock över staden. Man kan inte bli brun hur mycket man än solar.
Mänskorna har bindlar för mun och näsa, när de kör på mopeder, skotrar etc.
Sjukdomar som astma, luftrörskatarr ökar och är direkt relaterade till
luftföroreningarna. Jakarta är världens tredje mest förorenade stad efter
Mexico City och Bangkok.
Bali, den ö som exploaterats mest av turismen, kan betraktas som en koloni, som
utnyttjas av ekonomiska intressen i Jakarta. Jakartadominansen leds av familjen
Suharto, som själv tillsammans med sina släktingar och närstående intressenter
i det militära etablissemanget, äger flertalet av de större hotellen,
golfbanorna och turistanläggningarna på Bali. På Bali finns inga krafter för
frigörelse från Indonesien (som exempelvis på Östtimor.) Man reagerar
emellertid på att lagen gäller olika för fattiga och rika.
Min första anhalt på resan i Indonesien är Bali. Genom goda kontaker utanför Indonesien, har jag i förväg via fax fått namn på människor inom turistbranschen, MR-grupper och forskare på Bali. Upplevelsen av Bali är att öns befolkning är relativt välmående. Risfälten brer ut sig i dalgångarna, de höga bergen lockar till strövtåg. Botanikerna kan njuta av mångfalden och kulturmänniskor känna hinduismens särpräglade art både i utsmyckning och hantverk. Men bakom allt detta vackra storslagna finns en baksida, nämligen massturismen och alla megaprojekt för nyrika! 1985 fick Indonesien FN:s pris för deras förmåga att producera överskott av ris. Idag är man importberoende pga att den odlade ytan för varje år krymper med 1000 hektar. Istället satsas det på nya hotell och golfbanor. På Bali håller man på att investera i 18 nya golfbanor (av totalt 72 golfanläggningar under uppbyggnad i hela Indonesien). Dessa investeringar tycks inte vara projekterade efter lönsamhet utan snarare av tradition och som skrytprojekt. Skrytbyggena toppas av ett planerat förgyllt monument av den hinduiske guden Garuda Visnu - ett megaprojekt - i samma storleksordning som New Yorks frihetsgudinna. Kostnaderna för monumentet beräknas till 40-150 miljoner US$. Man måste betänka vilken kraft en sådan penningsatsning skulle ha om man satsade den på en vettig uppbyggnad av infrastrukturen på Östtimor.
Att fredspriset skulle innebära en upptrappning av våldet, trodde väl ingen, men så är fallet. Efter biskops Belos hemkomst den 24 december, har dominansen av soldater märkbart ökat. Mycket sent en kväll, ser jag hur lastbil efter lastbil lastade med soldater drar iväg ut på landet. Nästan samtidigt patrullerar en skara svartklädda ungdomar utrustade med påkar in mot centrum. Det är niñas, tusen unga, organiserade ungefär som en gång Hitlerjugend. Vår värd drar snabbt igen dörrarna. Dessa ynglingar är tränade av militären. De provocerar fram bråk, bryter sig in och misshandlar folk. Den natten dör minst en människa i Dili. Samtidigt försvinner människor oförklarligt från ställen runt om på ön. Varje dag inrapporteras 9-10 sådana fall. En del kan finnas hos g erillan, men de skickas snabbt tillbaka, när läget lugnat ner sig, för det är inget lyxliv att leva i djungeln på otjänligt vatten och utsättas för malaria.
Med denna inledning vill jag skapa en bild av hur läget är i Östtimor idag. När jag vid hemkomsten slår uppp en artikel i SvD om att Sverige bör bevilja följdleveranser till Indonesien, upplever jag att jag bara hamnat i en ny mardröm. Har nyheterna om det spända läget i Östtimor gått Sverige helt förbi? Indonesien är en militärdiktatur, styrd av familjen Suharto och militären. Indonesien har ockuperat Östtimor och befinner sig formellt i en konflikt sedan 1975. Hot och förtryck har ökat de senaste åren. Massakrar, människor som spårlöst försvinner, våldtas, torteras och mordförsök mot årets nobelpristagare av fredspriset, Bishop Belo, är några ingredisenser av terrorn. Inte minst av moraliska skäl, men också enligt svensk lagstiftning, kan följdleveranserna av kanoner till Indonesien aldrig motiveras. Den svenska lagstiftningen har skärpts, men inte praxisen, eftersom Sverige godkänt följdlevererans av kanoner till denna stat. Min tidigare ställda fråga till statråd i Sverige är verkligen berättigad: - Hur länge skall följdleveranser få fortgå trots att Indonesien bryter mot de mänskliga rättigheterna, fängslar och utsätter oliktänkande för brutalitet? I 10, 20 eller 30 år? Det är min bestämda uppfattning att all eventuell leverans av kanoner omedelbart måste avbrytas!
Det framkom att visserligen har Indonesien satsat på ett utbildningsprogram enligt modell från högkvarteret i Jakarta, men det hjälper inte med ett indonesiskt utbildnings- och infrastrukturprogram, så länge folket i Östtimor inte har någon yttrandefrihet! (We are the voiceless people.) Deras största hopp står därför till Bishop Belo, som fått en röst i världen. Folkmordet (ca 200 000 dödade) på östimoreserna under Indonesiens förtryck, innebär dessutom att det är en sned fördelning av befolkningen, som till hälften består av barn och unga. Analfabetismen är idag ca 50% (uppgifter 40-60%). Östtimoreserna har inte heller tillgång till sjukvård som dem på Java eller Bali. Däremot får militären och andra höjdare vård på speciella militärsjukhus. Till dessa sjukhus kommer, av vanligt folk, enbart den som hemliga polisen skjutit, så att de kan hålla uppsikt över offret. Orättvisorna är stora och missnöjet gror under ytan. Det finns givetvis ljuspunkter i Östtimor. Det är de organisationer som arbetar med att bygga upp självtilliten hos folket, införa bättre metoder att odla ris, satsa på vattenprojekt, ordna lån via credit unions, bygga ut skolväsendet mm. ETADEP (East Timor Association för Development Program) och Internationella Röda Korset är sådana goda exempel. Ett annat är yrkesskolan i Laga som stöds av svenska Caritas.
Efter att ha talat med olika personer och instanser i det östtimoresiska samhället samt på Bali och Java, kan jag konstatera att hoppet för dem står till världsamfundet. De förväntar sig resultat efter att ha fått uppmärksamheten riktad mot sig i och med fredsprsiet. Konkret framfördes en önskan om att snarast inrätta en underkommission till FN för mänskliga rättigheter i Dili. De är besvikna på att handel går före mänskliga rättigheter. Mest besvikna är de på stormakterna Australien och USA. T ex pågår en rättegång i Australien, som har börjat med att en av de 130 östtimoresiska flyktingarna. Om utslaget blir att Australien inte har "skyldighet" att skydda honom, kommer han att avvisas till Portugal. Detta blir prejudicerande, vilket automatiskt gör att alla 130 flyktingar och kommande flyktingar, som försöker ta sig till Australien direkt skickas till Portugal. Australien vill undvika konflikter med Indonesien, eftersom Indonesien är och kommer att bli en ännu större handelspartner. Men det är inte nog med det - dessutom tränar Australien indonesisk soldater. Detsamma gäller USA, som talar väl om Östtimors rätt till självbestämmande, men samtidigt fortsätter sälja vapen till förtryckarna. Under mina samtal med MR-rörelsen framkom det att de var oroliga för att FN och USA tänkte ligga lågt i frågan. Samtidigt som jag var i Östtimor fanns nämligen en delegation från USA och deras upplysningar om östtimorfrågans läge, hade grusat förhoppningarna för ett aktivt agerande på denna FN-nivå. Behovet av ständig närvaro av FN, t ex en underkommitté för mänskliga rättigheter och utökning av Röda Korspersonalen är nödvändig. Idag finns enbart tre tjänstemän på Röda Korsets kontor - det enda internationella ögat. De utgör oftast en garanti för de arresterade, men det är inte alltid att de får in alla namn på dem som försvinner. Dessutom behövs stöd och bistånd till NGO:s, katolska kyrkan och till samverkansprojekt.
Östtimoreserna sätter sin tilltro till Norge och Sverige och att dessa länder tillsammans med Portugal och Irland går i bräschen för en folkomröstning om Östtimors självbestämmande, vilket FN tidigare har utlovat. Fredsplanen, som José Ramos Horta lagt fram, måste snarast börja förverkligas, vilket innebär att ockupationsmakten först skall dra tillbaka sina trupper, därefter ska landet ha en regional styrelse och genomföra en folkomröstning om självbestämmande. Sverige har nu chansen att agera inom FN och i EU. Med Portugal och Sverige i FN:s säkerhetsråd, så borde det finnas en garanti för att frågan kan lyftas, så att världen får se en slutlig lösning på frågan. Det är östtimoresernas förhoppning att under detta år, innan glansen från fredspriset förklingat, lyckas uppnå ett positivt resultat. Det är ofattbart att FN inte agerat kraftfullare under dessa 21 år som Östtimor varit ockuperat. Hyckleriet med att tala om mänskliga rättigheter i strålkastarljusets sken och därefter godkänna export av kanoner, när mörkret faller på, håller inte. Människorna i Östtimor lider fysiskt och psykiskt av den terror som råder i landet.
Jag har lagt in Jakarta i min resrutt för att om möjligt kunna besöka de politiska fångarna Muchtar Pakpahan och Xanana Gusmão, befrielserörelsens ledare, på Cipinanfängelset i Jakarta. Jag har följt rättegången mot Pakpahan, Indonesiens Lech Walesa, i tidningen. De har svårt att hitta någon anklagelse mot honom, men han är arresterad pga att han skulle ha uttalat sig mot Suharto. Han blev fängslad vid kravallerna den 27 juli förra sommaren, då man definitivt tystade politikern Megawati och tog ca 120 oppositionella till fånga. Motivet för hans fängslande har ändrats ett antal gånger, mao är det ohållbart. Vid mitt besök i Jakarta hinner jag träffa den svenska ambassadören och vicekonsuln. Förutom att jag lämnar en rapport om läget i Östtimor, så hjälper de mig att få kontakt med NGO:s (non government organisation) som INFID, som arbetar med utveckling av Indonesien, och MANI, som kämpar mot kärnkraftsbygget, samt en kvinnlig representant från miljödepartementet. Jag får insyn i miljöarbetet, som pågår och att handlingarna angående kärnkraftsbygget, sannolikt inte kommer att passera miljödepartementet, efters om man där skulle stoppa projektet. Ordförande i Indonesiens människorättskommission ger en god bakgrund till läget i Indonesien och mina iakttagelser bekräftas ännu en gång. Jag är glad att de elva närvarande EU-länderna turas om att besöka de rättegångar som bedrivs mot politiska fångar på måndagar och torsdagar i Jakarta, men det räcker inte. Det behövs en ständig närvaro av en MR-kommission i FN:s regi i Östtimor. Det framkommer också av de samtal jag har med östtimoreser boende på Java och indonesier, som arbetar för Indonesiens demokratisering. Jag tar också telefonkontakt med Läkare utan gränser, som nyligen etablerat sig i Indonesien. De uttryckte önskemål om att få en filial i Östtimor och Timor, där behovet av sjukvård för de fattiga är mycket stort. Ett program mot aids och hjälp till prostituerade har hög prioritet.
Jag lämnar Indonesien i högspänt tillstånd och med sorg i sinnet. Inte en sekund har jag slappnat av. Det finns för mycket under ytan, som väntar på att explodera. Jag vet att ungdomen inte längre tolererar förtrycket. De har organiserat sig både över land- och religionsgränser. De utgör hoppet för framtiden. Den 27 maj 1997 är det val i Indonesien. Vad kommer att hända? Hur ska det genomföras? Vilka får ställa upp? Hur många år kommer det at ta innan förtryck förbyts i demokrati? Kommer Östtimor att få sin rättmätiga folkomröstning om självbestämmande och kommer José Ramos Hortas fredsplan att förverkligas?