Burma

Merdeka & Östtimor Information

Nr 4 1997

Det är ingen tillfällighet att Burmas mystiske starke man Ne Win, som inte visat sig offentligt sedan 1989, besökte Indonesien och förde samtal med president Suharto den 23-25 september 1997.

Till och med några burmesiska dissidenter diskuterade på nätet att de inte kan förstå hur Ne Win kunde dyka upp utomlands när han inte visat sig för det burmesiska folket på åratal.

En del analytiker sa att Suharto och Ne Win är gamla vänner. De har känt varandra sen 1974 då de möttes två gånger. Suharto träffade Ne Win igen i Rangoon i februari då han bjöd in Ne Win på semester till Indonesien.

Det skulle vara ett privat, informellt besök utan några statsangelägenheter eller ceremonier. Bara en middag för de båda familjerna, där de gamla männen fick sällskap av sina respektive döttrar och deras män.

En indonesisk journalist som råkade vara vid presidentpalatset under middagen sa att det är oklart huruvida de båda starka männen diskuterade politik.

Middagen var relativt liten. Den 77-årige Suharto hade bara sällskap av sina tre döttrar och svärsonen generalmajor Prabowo Subianto, som är befälhavare för Indonesiens specialstyrkor Kopassus, samt tillförordna de utrikesministern Edi Sudrajat.

Den 86 år gamle Ne Win följdes av sin dotter Kye Mon Win, svärsonen U Aye Zaw Win, dottersonen Maung Kyaw Ne Win och Burmas ambassadör i Indonesien U Nyi Nyi Tant.

Den burmesiske patriarken besökte även Suhartofamiljens begravningsplats i Solo, den avlidna presidentfrun Tien Suhartos hemstad, som ligger cirka 600 kilometer öster om Jakarta.

Ne Win besökte aldrig den stora Indonesien i miniatyr-parken i östra Jakarta där han enligt planerna skulle ha besökt ett museum och en biograf för tredimmensionell film.

En informationstjänsteman vid parken uppgav att besöket ställdes in eftersom Ne Win hade vrickat foten när han besökte begravningsplatsen i Solo. "Jag fick besked om att han är ganska gammal. Han behöver vila", sade tjänstemannen.

Besöket, och vänskapen mellan de två, har gett upphov till regionala spekulationer om att Suharto och Indonesien blivit både Ne Wins och den burmesiska militärjuntans viktigaste allierade.

Burma och Indonesien är de ända kvarvarande Sydostasiatiska länderna som styrs av armégeneraler. Det är förmodligen naturligt att de skulle bli vänner.

Den indonesiska militärregimen har emellertid haft mycket större tur än Burmas. Suharto, som kom till makten 1965, bekämpade framgångsrikt inflationen och utvecklade Indonesien till en av de växande Stillahavsasienekonomierna.

Ne Win, som störtade en demokratiskt vald civil regering 1958, introducerade en politisk filosofi vid namn "den burmesiska vägen till socialism", vilken visade sig leda till en katastrof. Det burmesiska folket protesterade och höll massmöten 1988, men sköts brutalt ner av Ne Win och hans generaler.

Händelsen skapade emellertid två nya aktörer på den burmesiska politiska scenen. Den första är "det nationella förbundet för demokrati", under ledning av den karismatiska oppositionsledaren Aung San Suu Kyi. Den andra är en militärjunta, "det statliga rådet för återupprättandet av lag och ordning" (SLORC), som officiellt efterträdde Ne Win i september 1988.

Det "nationella förbundet för demokrati" vann en jordskredsseger i valet 1990 och fick ungefär 60% av rösterna. Men de burmesiska generalerna vägrade att lämna över makten och slog fast att konstitutionen måste skrivas om först.

Aung San Suu Kyi

Utan det folkliga stöd som de så väl behövde och under hårt internationellt tryck att erkänna valresultatet ledde SLORCs förste sekreterare General Khin Nyunt en stor delegation till Jakarta i december 1993.

Syftet var främst att studera den indonesiska militärens (ABRIs) dubbla funktion och att ta reda på hur denna militära doktrin anpassats till konstitutionen.

Indonesienobservatören Gerry van Klinken vid den Melbournebaserade tidskriften Inside Indonesia kallade relationen mellan SLORC och ABRI "kärlek vid första ögonkastet".

SLORC kopierade en massa från Indonesien. Man översatte mängder av indonesiska lagdokument till burmesiska, inklusive konstitutionen från 1945 och några riktlinjer för utvecklingsplanerna som läggs fast vart femte år.

Burma skapade också motsvarigheten till Golkar, den så kallade "förenade solidaritets och utvecklings organisationen", vilken står under strikt militär kontroll och, liksom Suhartos Golkar, förklaras vara en "rörelse" i stället för ett politiskt parti.

"Storebror" hjälpte också Burma att bli medlem av organisationen för Syostasiatiska stater (ASEAN) i juli.

Militäranalytikern Ulf Sundhaussen vid University of Queensland i Brisbane hävdade i en uppsats publicerad i augusti 1995 att det inte är troligt att SLORC kommer att lyckas kopiera den indonesiska modellen på ett framgångsrikt sätt på grund av vissa grundläggande skillnader beträffande ledarskap, ekonomi, politisk kultur och regeringens handlande.

Sundhaussen menade att Suharto uppenbarligen befinner sig på toppen av maktstrukturen, med förmågan att befordra och sparka folk efter eget gottfinnande, till skillnad från SLORC som är en militärjunta.

Suharto har också alltid varit medveten om begränsningarna i militärens förmåga och bett mängder av indonesiska teknokrater och ekonomer om hjälp att återuppbygga landet. De burmesiska generalerna litade tyvärr inte på sina civila partners.

Överdrivet våld från regeringens sida är vanligt i Burma och det gör att många burmesiska intellektuella, studenter och medlemmar av den lilla medelklassen förtvivlat försöker fly från landet. Enligt Sundhaussen, tolererar Suharto fortfarande kritik och försöker omfamna unga indoneser och han skjuter inte ner dissidenter på samma sätt som Ne Win gjorde.

Men ett stort frågetecken kvarstår: Har Khin Nyunt, en pålitlig bundsförvant till Ne Win, redan lärt sig läxan? Kanske den gamle mannen själv till sist beslutade sig för att skaffa sig förstahandsintryck av den indonesiska modellen i ett försök att anpassa men inte kopiera den indonesiska modellen.

Om det är fallet visade besöket i Jakarta klart att Ne Win fortfarande utövar makt över dagens militärregering.