Paradiset och det politiska våldet

Ordning härskade i Indonesien, i decennier. Enstaka protester, strejker och öst-timoresiskt motstånd störde inte stabiliteten; en stabilitet lika märklig som förtrycket var mäktigt och tillväxten var hög.

Nu är bilden en annan. Indonesien har bara haft två demokratiska val, de nationella 1955 och de lokala 1957. I de senare höll reformistiska kommunister på att bli störst, "styrd demokrati" infördes istället, vänstern krossades och därefter har valrörelserna varit välregisserade. Inför årets val tvingades dock regimen slå ner på inofficiella oppositionsledaren Megawati och demokratirörelsen. Under själva kampanjen fick hundratals sätta livet till. Varje vecka rapporterades upplopp. Och problemen fortsätter. Suharto har nyligen skaffat sig utvidgade möjligheter att slå ned på dissidenter och stävja oroligheter. Vad betyder detta? Hur ska vi förklara det politiska våldet?

Dagens protester och upplopp tar sig ofta religiösa och etniska uttryck. Det bekräftar, hävdar många, de etablerade förklaringarna. Dessa bygger på den världsberömde antropologen Clifford Geertz studier på ; Java i slutet av 50-talet. Enligt Geertz präglades den indonesiska politiken av fyra socio-kulturella strömningar (alirans): å ena sidan "hängivna" muslimer (santri) – dels "traditionalister", dels "modernister"; å andra sidan det javanesiska småfolket (abangan) och dess herrar (prijaji). Därtill kom minoriteter som den kinesiska. Politiken och motsättningarna vilade på s.k. primordial eller ett slags ursprunglig religiös och etnisk grund. Kommunisterna, till exempel, knöts till abangan. Enda sättet av undvika konflikter och våld, sade man, var att staten tämjde och integrerade dessa alirans. Sukarno misslyckades, men Suharto lyckades. Nu återkommer argumentet. Det politiska våldet och hotet mot stabiliteten, säger man, beror på att de religiöst och etniskt rotade konflikterna kommit till ytan igen. Och nu, tillägger allt ifrån post-moderna antropologer till faderliga herrar, nu kan så dana identiteter till och med få större betydelse än under Sukarno, då en rad grupper ändå förenades i kampen för nationellt oberoende, frihet och – modernisering. Därför krävs nya och kraftfulla ansträngningar att hantera det 'mångkulturella problemet' och hindra massorna från att löpa amok.

Denna slags förklaring har stötts och blötts lika länge som det saknats goda alternativa analyser av den grundläggande politiska dynamiken bakom elitspelet i Jakarta. Nu föreligger emellertid en ovanligt skarp, spännande och välskriven studie som inte bara är av allmänt intresse utan dessutom borde vara obligatorisk läsning för varje upplyst Baliresenär – nämligen Geoffrey Robinsons The Dark Side of Paradise: Political Violence in Bali (Cornell, Ithaca, 1995).

Bali brukar framställas som ett harmoniskt undantag i Indonesien. Kulturen är annorlunda. Geertz socio-kulturella strömningar saknas. Den allmänt vedertagna grundvalen för landets annars explosiva politiska konflikter finns bara inte. Men mitt i paradiset var faktiskt massmorden på vänsterfolk 1965-66 som värst – under palmerna på stranden och bland risterasserna, templen och ateljéerna i bergen. Hur kunde det komma sig?

Robinson går långt tillbaka i tiden, söker i arkiven, lusläser forskningrapporter, intervjuar dem som var med och gör historien levande, ända fram till idag. Resultatet är förbluffande tydligt och effektfullt. Kulturella särdrag i sig spelar ingen större roll. Både harmonin och det politiska våldet på Bali varierar snarare med den externa och centralt-statliga maktutövningen, liksom hur denna relaterats till öns egna sociala och ekonomiska förhållanden. Stark extern dominans (som under delar av holländarnas, japanernas och Suhartos styre) tycks svara mot relativ harmoni, trots diverse metoder att söndra och härska, medan en svagare och mer splittrad centralmakt (som i motståndstider och under Sukarno) lämnar mer utrymme för organisering och manipulation av latenta konflikter kring jord och andra vitala resurser.

Liksom John Sidell (i tidskriften Indonesia nr. 63) kan man därmed dra slutsatsen, att Robinsons resultat både tillbakavisar Geertz kulturella förklaringar och underminerar argumentet att det finns behov av fortsatt auktoritär kontroll av etniska och religiösa grupperingar. Att dominera sådana grupper må hålla tillbaka men löser inte de verkliga sociala och ekonomiska konflikterna. Mot Geertz etablerade perspektiv står istället en historisk tolkning som betonar dessa konflikter i förening med politiska övergrepp.

Hur skulle man då på så sätt kunna förklara våldet i dagens Indonesien och samtidigt förutspå vad som ska hända? Som jag ser det är grunden för dagens problem den allt mer orättfärdi ga fördelningen av välfärden och det växande missnöjet med despotin - samtidigt som både arbetarklassen och medelklassen växer och stora ungdomsgrupper blir mer politiskt rörliga. I förening med konflikter ino m eliten ledde detta till vissa begränsade möjligheter att uttrycka och förena sig politiskt. Men regimen kunde inte hantera de allt tydligare motsättningarna. Genom övergreppen för ett drygt år sedan lades locket p&ari ng; igen. Därmed fanns det inte ens en svagt organiserad demokratirörelse som kunde kanalisera frustrationerna. Och då tar sig protesterna gärna våldsamma och primordiala uttryck. Dels tillhör etniska och religiösa lojaliteter och organisationer de få som kan existera. Dels stimulerar och till och med betalar faktiskt regimen själv flera upprorsmakare - både för att slippa skylta med öppet statligt våld mot dissidenter och för att motivera behovet av auktoritär nationell sammanhållning. Då är det risk att vi går mot en ny period av mer utbrett politiskt våld. Då finns det speciell anledning att ta del av Robinsons historiska exempel och förklaringar.

Olle Törnquist

(Docent i statskunskap vid Uppsala Universitet; t.f. professor i politik och utveckling vid Oslo Universitet)

Transmigrationen till Västpapua ökar

En ny transmigrationsbosättning etablerades förra året i närheten av byn Sota nära gränsen till Papua Nya Guinea och 75 km från Merauke. Området bebos av Kanumstammen som levt där i generationer. Det ligger i nationalparken Wasur, som enligt indonesisk lag ska skyddas från exploatering.

Den nya bosättningen, Sota 1, kommer att följas av Sota 2 och Sota 3 för att ta emot ännu fler människor från Java. Skälen till att placera nybyggarna här uppges vara att skapa "säkerhet" och "ekonomisk stabilitet".

320 familjer bor redan i Sota 1. Många av nybyggarna är pensionerade militärer. Platsen som ligger längs landsvägen som ska gå från norr till söder genom hela landet, är tänkt att utvecklas till en distriktshuvudstad.