Redaktören har ordet

Indonesien är ett land i kris. Den politiska krisen har varit uppenbar länge. Den åldrade diktatorn Suharto vägrar att lämna ifrån sig makten.

Någon given efterträdare på presidentposten finns inte och vad värre är: det finns inga regler för hur successionen ska gå till och ingen vågar ta några politiska initiativ så länge den gam le är kvar på presidentposten. Det verkar som om en hel nation går och väntar på att presidenten ska dö så att politiska förändringar blir möjliga. Innan dess, säg er allt fler indoneser, kan vi inte hoppas på några politiska reformer. Utmanövrerandet av oppositonsledaren Megawati Sukarnoputri och fängslandena av demokratiaktivister i bl a folkets demokratiska p arti (PRD) förra året visar med all önskvärt tydlighet att Suhartoregimen inte har förmågan att anpassa sig till nya politiska strömningar och bidra till reformer.

Den förlamande politiska situationen under Suhartos diktatur, i vilken normala politiska aktiviteter inte tolereras, har lett till ett ökat politiskt våld som tagit sig etniska och religi ösa uttryck.

Den snabba ekonomiska tillväxten har länge ansetts ge viss legitimitet åt det auktoritära politiska systemet. Men nu är även ekonomin i kris sedan valutakrisen drabbat länderna i Sydostasien. Indonesien kommer att sättas under hårt tryck att genomföra en rad ekonomiska reformer. Internationella valutafonden kräver neddragningar i de offentliga utgifterna - den vanli ga patentmedicinen som drabbar det fattiga folkflertalet hårdast. Men det riktas också krav på att Suhartofamiljens ekonomiska privilegier ska avskaffas och att den enorma korruptionen ska angripas.

Till råga på eländet har Indonesien också drabbats av en akut miljökris i form av röken från de otaliga skogsbränderna som sprider sig över stora delar av Sydostasien. Det råder ingen tvekan om att det är landets ekonomiska och politiska makthavare som själva bär ansvaret för miljökatastrofen. Storbolagen som orsakat bränderna beskyddas av en korrupt regering som inte reagerar förrän grannländerna börjar protestera.

Timoresisk pojke I de kroniska krisområdena Aceh, Västpapua och Östtimor verkar situationen ha förvärrats ytterligare. Övergreppen blir allt värre och mer omfattande och det finns inga tecken på eftergifter från ockupationsmaktens sida.

Det är talande att den ende som nu tycks låta sig imponeras av den "indonesiska modellen" är Burmas gamle militärdiktator Ne Win.

Många av artiklarna i detta nummer av Merdeka/Östtimorinformation speglar den indonesiska krisen och det är en mörk bild som ges. Men trots allt finns det många i Indonesien, Aceh, Västpapua, Östtimor och på andra håll i världen som arbetar för en mänskligare tillvaro för människorna i den indonesiska övärlden. Deras kamp kommer att fortsätta och när Indonesien om några år rimligen går in i en "post-Suharto-period" kommer de förhoppningsvis att kunna sätta sin prägel på det nya Indonesien som ska byggas.

Anders Uhlin