"Eld vid en torr rishög"

Indonesisk journalist om den politiska situation i hemlandet

På senare år har flera indonesiska journalister blivit alltmer kritiska mot Suhartoregimen och tagit aktiv del i kampen för demokrati. Många av dem har slutit sig samman i Alliansen för Oberoende Journalister (AJI) som bildades efter det att regeringen 1994 förbjöd tre ledande politiska veckotidskrifter. En av dessa unga radikala journalister är Stanley. Han är även aktiv i Institutet för Studier av Fritt Informationsflöde (ISAI) som leds av Gunawan Muhammad, den kände redaktören för tidskriften Tempo. Stanley har även skrivit en bok om den kamp som befolkningen i Kedung Ombo förde mot ett dammbygge där. I mars i år träffade jag honom i Jakarta och bad honom kommentera några aktuella politiska frågor i Indonesien.

Vad är din analys av händelserna den 27 juli 1996 (då Indonesiens Demokratiska Partis partihögkvarter stormades och upplopp bröt ut i Jakarta) och vilken betydelse har dessa händelser haft för kampen för demokrati i Indonesien?

Det var en lång räcka av händelser. Alltsedan Megawati nominerats till ledare för PDI har det gjorts försök att underminera hennes ledarställning. Under partikongressen i Surabaya var militären mycket involverad. Vissa militärer som t ex Hendro Priyono förhandlade med Megawati. Vad som slutligen inträffade var att vissa elitgruppers intressen och de folkliga kraven sammanföll och Megawati valdes till partiledare. Beslutet fattades i Jakarta. Kongressen ägde rum i Surabaya. Det är intressant.

Sedan dess har det gjorts en massa försök att störta Megawati. Kulmen nåddes i och med kongressen i Medan då några partifunktionärer gick i allians med arméledningen. De försökte skapa en rörelse för att störta Megawati. De kontrollerade och styrde kongressen. Militärer som felaktigt påstods vara partimedlemmar deltog i debatterna och omröstningen. Kongresslokalen stod under sträng militär bevakning. Kongressen ledde till en delning av PDI. En grupp som stött kongressen samlades under Soerdjadis ledning. Övriga fortsatte att betrakta Megawati som den legitima partiledaren.

Till sist måste Megawati elimineras som politisk kraft eftersom hon ansågs hota Suhartos maktställning då hon börjat lanseras som presidentkandidat. Detta är bakgrunden till stormningen av PDIs partihögkvarter. Det var militären som organiserade stormningen. Bland de fyrahundra personer som genomförde anfallet fanns många arbetslösa ungdomar. De hade erbjudits en mindre summa pengar och små presenter för att storma kontoret. Sen deltog även en grupp poliser och militärer med röda pannband för att föreställa PDI-supportrar.

Vilka lärdomar kan demokratirörelsen dra från dessa händelser?

Jag instämmer med Arief Budiman som sagt att regeringens åtgärder för att krossa alla demokratigrupper är en investering som kan vara till fördel för demokratirörelsen. Man kan se hur ett folkligt motstånd börjat växa fram t ex i fallet Kedung Ombo och sen i samband med AJI. Motståndet växer när regeringen tar till sina repressiva åtgärder. Idag är det tillräckligt starkt för att skapa en rörelse för förändring. Det är bara det att det ännu inte finns någon inom oppositionen som vågar utmana Suharto. Enda undantaget är Sri Bintang Pamungkas. Megawati är fortfarande ganska rädd och osäker. En viktig lärdom för demokratirörelsen är att man inte kan hoppas på att regeringen ska stå för några förändringar. Om man eftersträvar en mer fundamental förändring måste man organisera makten nerifrån. Militären och andra elitgrupper är bara opportunister. Vi kan t ex se på erfarenheterna från Filippinerna. Demokratirörelsen måste arbeta på gräsrotsnivån utan att hela tiden tänka på vilka konflikter som finns inom eliten.

Vad anser du om PRD och dess strategi?

PRD är den enda gruppen av ungdomar som har organiserat sig i form av ett politiskt parti och haft modet att genomföra en rad demokratiska aktiviteter. De har krävt att lagar som berör de politiska partierna, arbetarnas situation mm ska ändras. De har försökt skapa en folklig maktbas. Studenter i SMID, arbetare i PPBI osv. Sådana metoder har aldrig använts av de etablerade politiska partierna i Indonesien. Varken PPP eller PDI har organiserat folket på grund av den politiska idén om befolkningen som en "flytande massa" som inte deltar i politiken förutom i samband med de allmänna valen vart femte år. PRD har utmanat dessa idéer och lagar på ett modigt vis. Deras arbetsätt är mycket bra. Det är bara det att i Indonesien kan en sådan allians uppenbarligen inte tolereras av regeringen. PRD anklagades för subversiv verksamhet och krossades. Men de båda politiska partierna (PPP och PDI) borde ta efter PRDs tillvägagångssätt. PRD arbetade på gräsrotsnivån. Det måste man göra.

Vad anser du om Megawati?

Megawati har folkligt stöd, men hon har en brist. Hon har ingen ideologi. Hennes supportrar blir förvirrade. De vet inte hur de ska agera. Det viktigaste för gruppen kring Megawati är att skapa en ideologi. Megawati använder sig av begrepp och slagord, en jargong som tillhör regeringen.

Hur är det med Sri Bintang?

Sri Bintang är bra. Han är stark, men även han har sina svagheter. Han har klara idéer, men saknar massbas. Han agerar bara i elitpolitiken i Jakarta. På landsbygden har han inget stöd. En kombination av Megawati och Sri Bintang vore något att drömma om.

Är valövervakningsinstitutet KIPP fortfarande relevant?

Ja, det är det. KIPP är i sig själv egentligen inget märkvärdigt. Bara ett antal gupper, NGO-aktivister, studentaktivister m fl som slutit sig samman. De har ingen möjlighet att övervaka valet i exempelvis Irian, Aceh, Kalimantan. De är alldeles för få. Rörelsen är begränsad. Men regeringens starka reaktion och försök att motarbeta dem gör att de framstår som större och mäktigare än de verkligen är. De styrande inser inte att det är de själva som gör KIPP så stora. KIPP fortsätter sitt arbete. På Java har de lätt att skapa en folklig förankring. Problemet är utanför Java.

Många KIPP-aktivister tillhörde PRD. Nu är de fängslade.

Ledningen är fängslad. Men medlemmarna fortsätter kampen. De har t ex manat till bojkott av valet genom grafitti-målningar.

En sista fråga. Hur ser du på de etniska konflikter som blossat upp under den senaste tiden?

I mer än 30 år har den Nya Ordningen framhållit enhet som en ideologi för utveckling. De säger att det indonesiska folket är mycket tolerant mot varandra. Det är bilden som målas upp. Indonesisk media får inte rapportera om problem som etnicitet, religion, ras och konflikter mellan olika grupper (liksom de för övrigt inte får rapportera om presidentfamiljens affärsintressen). Sådana problem får aldrig diskuteras offentligt. Regeringens vackra bild av Indonesien stämmer uppenbarligen inte med verkligheten. Vi kan se en rad sociala problem, t ex konflikter mellan rika och fattiga och mellan nybyggare och ursprungsbefolkning. Det leder till våldsamheter som t ex i Östtimor mellan timoreser och bugineser, i Kalimantan mellan dayaker och madureser, på Java mellan javaneser och kineser, mellan muslimer och kineser. I 30 år har människor inte fått diskutera, inte fått kritisera varandra. Man har t ex inte fått ta upp det faktum att kineserna alltid blir offer för en rasistisk politik. Det har aldrig fått kritiseras offentligt. Jag instämmer med de som säger att situationen i Indonesien under mer än 30 år av den Nya Ordningen är som eld vid en hög med torrt ris. Det börjar brinna vid minsta gnista. Situation är inte stabil. Folk får inte delta i politiken. Möjligheterna begränsas hela tiden. Staten är alldeles för dominant.

Anders Uhlin