Östtimors osäkra väg till utveckling
Östtimor går igenom en turbulent tid. På det politiska planet skapar den gamla konflikten mellan de tidigare premiärministrarna Mari Alkatiri och Xanana Gusmão ombildningar i parlamentet, politiska dödlägen och osäkerhet. Alla budgetar sedan 2018 har blivit för- senade, något som lett till att statsutgifterna har sjunkit. Den politiska situationen tog en ny vändning i år i och med att Gusmãos koalition kollapsade och att Alkatiris Fretilin anslöt sig till regeringen i juni. Regeringen har nu parlamentarisk majoritet och stöd från presidenten.
Den årliga ekonomiska tillväxten har bara uppgått till tre procent under senare år och väntas vara fortsatt låg de närmaste åren. Det är långt ifrån den tillväxt som behövs för att göra Östtimor till ett medelinkomstland 2030 som landets strategiska utvecklingsplan har som mål. Många människor lever fortfarande i djup fattigdom nästan 20 år efter självständigheten.
Ett positivt tecken är att Östtimor tycks ha hanterat corona-pandemin väl. Det är få rapporterade fall och inga har avlidit. Hälsosektorn håller godtagbar standard. Förbättringen av hälsovården anses allmänt vara en av landets största bedrifter efter självständigheten. Även om situationen skulle förändras, skulle landet förmodligen inte drabbas särskilt mycket eftersom Östtimor har en mycket ung befolkning som är mindre mottaglig för covid-19. Medianåldern är 17 och cirka 40 procent av befolkningen är under 15 år, vilket gör den till en av de yngsta befolkningarna i världen.
Östtimor har klarat sig väl från den turbulens som pandemin har skapat i världsekonomin, eftersom landet inte är integrerat i den. Jordbruk för självförsörjning dominerar ekonomin och mindre än 30 procent av sysselsättningen är lönebaserad. Den moderna industrin består av den offentliga sektorn och offentligt finan- sierade infrastrukturprojekt. Det finns ingen betydande tillverkning eller multinationella företag i landet. Turismen är ännu outvecklad och exporten utöver oljan består av beskedliga mängder kaffe. Att en modern sektor saknas är ett stort problem inte minst eftersom den växande arbetskraften måste sysselsättas.
Den viktigaste ekonomiska konsekvensen av covid-19 blir dess inverkan på oljepriserna och börsen. Landet är helt beroende av olja och naturgas som svarar för hela 90 procent av statsinkomsterna. Intäkterna investeras via petroleumfonden i utländska börser och avkastningen används för offentliga utgifter som svarar för omkring 70 procent av BNP. Det är en av de högsta siffrorna i världen.
Lägre oljepriser och fallande börser påverkar omedelbart statsutgifterna negativt framöver. Olje- priserna har fallit med cirka 40 procent sedan början av året, men börserna har efter en initial nedgång följd av en uppgång inte blivit lika drabbade av covid-19. Priserna kan fortsätta falla och en risk är att regeringen har tagit ut för mycket kapital ur petroleumfonden. Många bedömare tror att den kan ta slut under 2020- talet.
Stora investeringar är försvarbara om avkastningen är hög. Men istället investeras det i två megaprojekt med högst osäker avkastning. Det första, som drivs av Mari Alkatiri, är en industrizon i området Oecusse i Västtimor. Det finns ingen god anledning att där genomdriva regeringens plan för att utveckla forskning, turism, kommers och logistik.
Det andra projektet är ännu större. Industriområdet Tasi Mane på sydkusten leds av Gusmão och kan uttömma petroleumfonden. Planen är att bygga en petrokemisk anläggning för att förädla naturgas från Timorhavet. Förhoppningarna om att privata investerare skulle komplettera regeringens omfattande investeringar i hamnar, vägar och järnvägar och flygplatser har hittills inte alls infriats. Det är stor risk för att båda projekten blir vita elefanter. Landets fortsatta utveckling ter sig mycket osäker.
Gabriel Jonsson
Källa:
- Fredrik Sjöholm, ”Timor-Leste’s precarious route to development”, https:// www.eastasiaforum.org/2020/09/19/timor- lestes-precarious-route-to-development/, 19 september 2020.