Västpapua |
|
Nr 4 1997 |
Hur bemöttes biskop Munninghoff efter rapporten? Är han nöjd med den rättegångsprocess som rapporten ledde fram till? Med dessa och ytterligare några frågor i bakfickan söker jag oanmäld upp biskopen i hans residens i Jayapura.
Biskopens bostad och arbetsplats ligger på en höjd med utsikt över Jayapuras vackra hamninlopp. Efter tio minuters väntetid tar Munninghoff emot i sitt arbetsrum. Det rymliga rummet är fyllt av gamla böcker och på väggarna hänger papuansk konst.
75-årige Munninghoff är född i Holland men har tillbringat huvuddelen av sitt liv på Nya Guinea. Han kom hit redan på den svenske forskningsresande Sten Bergmans tid, i början av 1950-talet. Sedan länge är han indonesisk medborgare.
På engelska med tysk brytning och ett och annat indonesiskt ord
berättar Munninghoff om vad som hände efter att rapporten nått
offentligheten.
Bildtext: 1995 publicerade biskop Munninghoff en uppmärksammad
rapport som avslöjade grova övergrepp mot de mänskliga rättigheterna
i Västpapua. I sitt residens i Jayapura berättar Munninghoff
om vad som hände efter publiceringen.
- De var alla mycket vänliga och tillmötesgående, trots att de förmodligen var mycket irriterade för att jag publicerat rapporten offentligt i stället för att bara ge den direkt till militären.
Rapporten avslöjade grova brott mot mänskliga rättigheter i Timikaområdet under 1994-95, utförda av indonesisk militär: godtyckliga arresteringar, tortyr och utomrättsliga avrättningar.
Rapporten spreds internationellt och var undertecknad av en aktad indonesisk medborgare. Därför kunde inte de indonesiska myndigheterna se mellan fingrarna och vifta undan kritiken på samma sätt - som utländsk propaganda - som den gjort med en liknande australiensisk rapport ett halvår tidigare.
- Efter rapporten fick alla militärer Timikaområdet en bok om mänskliga rättigheter. Det är något helt otroligt här i Indonesien, säger biskopen som emellertid är kritiskt mot den efterföljande rättegångsprocessen.
Slutligen dömdes fyra militärer av lägre grad för inblandning i dödandet av tre civila i en liten by utanför Timika. Domarna blev mellan ett och tre års fängelse. Dessutom fick de sparken från arm‚n. Människorättsorganisationen Amnesty International tillhör de som påtalat brister i rättegångsprocessen.
Munninghoff är framför allt kritiskt mot att inga högre militärer ställdes inför rätta. Strax innan rapporten offentliggjordes förflyttades den högste militära befälhavaren från Västpapua och undkom helt rättslig påföljd. Efter rättegången skrev Munninghoff till öNationella kommitt‚n för mänskliga rättigheterö i Jakarta för att få fler straffade. Ingenting hände.
Först vill Munninghoff inte närmare berätta om övergreppen. Men när jag stannar kvar vid frågan berättar han att det handlade om poliser som misshandlat papuaner i byn Keerom. Misshandeln utfördes eftersom byborna var ovilliga att arbeta tillräckligt mycket i samband med byggandet av en ny flygplats.
Den katolska kyrkan skrev en ny rapport som undertecknades av Munninghoff. Den här gången överlämnades dock rapporten endast till den nye militära befälhavaren i Västpapua, med kravet att de skyldiga poliserna skulle straffas.
- Jag ger rapporten till dig och litar på att de skyldiga straffas, sade Munninghoff vid överlämnandet.
- Tre dagar efter att rapporten överlämnats fick jag reda på att tre eller fyra militärer straffats. Därför offentliggjordes aldrig den nya rapporten.
Det hela handlar om taktik.
- Militären ändrade taktik och jag gjorde senare detsamma. Jag ville ge den nye befälhavaren en chans eftersom förhållandena hade förbättrats. Därför gick jag inte till pressen, säger Munninghoff och upprepar:
- Det är otroligt att de delar ut böcker om mänskliga rättigheter i Indonesien.
Det gäller att gå varligt fram.
- Militären är inte mina fiender, säger Munninghoff och gör en kort konstpaus innan han svagt leende fastslår:
- De är inte heller mina vänner.
Grönskan är frodig längs den lilla slingriga väg som leder ner från Munninghoff residens. På väg från vårt möte tvärstannar jag framför en orm som har intagit huggställning - redo att attackera. I sista stund hinner jag vika åt sidan.
När jag har lugnat ner mig tänker jag på de övergrepp som begåtts i Västpapua; övergrepp som inte nått offentlighetens ljus utan stannat som en rättssak mellan kyrkan och militären.
Biskop Munninghoffs intentioner är alldeles säkert goda - men leder den taktiska balansgången fram till målet?
Thomas Petersson