"Skulle inte ni kunna bygga ett barnhem för mig i Dili?"

Ryktet gick att Rotary hade kommit till stan. Det vill säga till Baucau, där jag numera arbetade som valförättare för FN, och så här alldeles veckorna före valet handlade det om 16-timmarsdagar ute på fältet. Varje dag kom jag hem vid nio-tiden, kastade av mig arbetskläderna, vaskade av mig lite kvickt i det iskalla vattnet och stöp i säng. Men inte den här fredagen. Om det som ryktet gjorde gällande var sant, innebar det en jättechans icke att försitta. Jag visste nämligen att Rotary byggde tak. Gratis! Så i stället för sänghalmen svidade jag kvickt om till den enda klänning jag ägde, bytte jympadojjorna mot högklackat och drog iväg till FN:s "Happy Hour" som går av stapeln varje fredag efter jobbet.

Tanken var ju att fixa lite kontakter till barnhemmet. Kanske de här killarna kunde bidraga med en hel del som inte kostar oss någonting. Laholmsinsamlingen hade precis nått sitt mål på 30 000 kronor, och det var inte tillräckligt i och med att projektet hade ändrats.

När "nunnehögkvarteret" i Indonesien hade fått reda på att det inkommit cirka 3 000 US-dollar till barnhemmet väcktes genast nya planer. I stället för att renovera det befintliga huset i Becora, bestämde man sig nu för att bygga nytt. Skälen till detta var många, men framförallt två: för det första var det gamla huset alldeles för litet för att hysa 60 barn, och för det andra låg det i ett mycket farligt område, med skottlossning var och varannan natt. När de berättade om sina planer för mig kände jag mig först lite tveksam - jag kunde ju inte lova mer pengar från Laholm och jag undrade om de hade fler bidragsgivare. Men tillsammans verkar vi klara av det - tillsammans ser det ut som om barnen snart kan flytta in ett säkrare och mer hälsosamt hus.

Efter att jag bjudit på några drinkar och kallpratat med Richard Scott, som var ansvarig för Rotarys projekt i Östtimor, gick jag rakt på sak: "Hörrdudu, Richard, skulle inte ni kunna bygga ett barnhem för mig i Dili?" Nja, så enkelt var det inte, eftersom Rotary endast bygger tak, förklarade han för mig. Men när kvällen var slut, fötterna ömmade och ännu en tidig morgon väntade för mig hade jag fått mitt tak.

Och 60 myggnät har den franska organisationen AMI bidragit med, UNHCR har skänkt bestick och tallrikar, mina kompisar Guhlam och Ma'an från Pakistan sätter upp elsystemet, och Balkees, som arbetar som sjuksköterska kommer att lära dem första hjälpen. De sista veckorna i Östtimor gick åt att arrangera för det nya stället för barnen och jag utnyttjade varenda kontakt jag hade.

Det är särskilt en eftermiddag jag minns med glimten i ögat. Jag hade kommit till Dili på morgonen och jag hade möten med några tänkbara donatorer. Det var fruktansvärt varmt och svettigt, och när mitt andra möte inte resulterade i någonting gick jag modlöst tillbaka till systrarna. De välkomnade mig med öppna armar, serverade mig lunch och beordrade mig en timmes vila innan jag gav mig ut igen. Jag hade knappt hunnit sluta ögonen förrän jag hör ett mystiskt ljud vid dörren. "Tusan också!", tänkte jag. Jag orkar inte med hundar, kackerlacker, skorpioner eller ve och fasa ormar. Därför ligger jag kvar på sängen och skriker på svenska: "Försvinn äckliga kryp!" Då rasslar det till och jag hör barfotaspring som försvinner bort i korridoren. Jag smyger nyfiket ut och tittar efter vad som är i görningen. Det är lille Mario, som nu nästan har blivit ett år äldre, och inte längre är livrädd för mig. Han har stannat längst bort i korridoren och tittar på mig med Nalle Puh på armen, som syrran skickat. Han vill visa mig något, och jag följer med honom ut till barnens rum. "Iha-ne'e", säger han och pekar mot garderoben som är fylld till bredden med skor, kläder och skolväskor. "Diak liu" - jättebra - säger han och hoppar jämfota. När vi sedan sitter och fikar berättar Madre Petronella för mig att de sparat det mesta av kläderna till skolstarten om en vecka. Hon lyser av stolthet, som om hon verkligen vore barnens riktiga mamma, och berättar att barnen kommer att vara hela och rena och ha fina kläder när de nu går tillbaka till skolan.

Detta ger mig energi, och jag störtar ut i Dilis brännande hetta igen. När kvällen kommer har jag bara lyckats ragga upp en toalettstol och när jag återvänder vid sextiden brister vi alla ut i gapskratt! Där står jag vid dörren, röd i ansiktet, svetten rinner, med en toastol i famnen.

Tack vare Laholmsinsamlingens 30 000 kr kunde systrarna köpa en tomt, plana ut marken, bygga ett staket och täcka hälften av kostnaderna för att dra in vatten. Visst saknas det fortfarande pengar, men det är av mycket stor betydelse att bygget kunde påbörjas innan andra bidragsgivare blev aktuella. För det är ju tyvärr så det fungerar: kan du inte visa upp att du har påbörjat ett projekt, kan du inte heller räkna med att få pengar. Nu har vi startat, och redan har andra organisationer visat intresse för att vara med och stödja projektet. Nunnehögkvarteret i Indonesien har skickat dit Madre Cipriana som kommer att överse byggandet, och det är hon som har ansvar för pengarna.

Östtimorkommittén fortsätter givetvis att stödja barnhemmet på alla sätt. Det mest akuta är givetvis att få det nya stället färdigt så fort som möjligt, men vi tycker också det är viktigt med kontinuerliga kontakter oss emellan. Ett praktexempel på detta är Veingebarnens varma gest - att skicka egenhändigt ritade vykort med foto och hälsningar på tetum till barnen. Det var en stor stund för mig att få överlämna dessa, och ni kan inte ana hur roligt barnen tyckte det var! Tack så mycket.

Jag vill, å barnhemmets och Östtimorkommitténs vägnar tacka alla de som skänkt pengar till Laholmsinsamlingen. Ett särskilt tack till Butler, som skickade några hundra tandborstar, som tyvärr försvann på vägen, men det är ju tanken som räknas! Ett särskilt tack också till Sonja Nilsson och Röda Korset i Ränneslöv som bidrog med hela 8 000 kr. Barnen i Veingeskolan och Vallbergaskolan har varit mycket omtänksamma och visat stort engagemang när de samlat in pengar och skickat paket med leksaker och kläder. Tack också mamma, familj och vänner som bidragit med det mesta av pengarna.

Ann Larsson, Östtimorkommittén, epost: ann_larsson74@hotmail.com

PS

Insamlingen pågår fortfarande, vill du ge ett bidrag, sätt in pengar på Östtimorkommitténs konto, postgirokonto 1 81 92-5 eller bankkonto 9960 260018 1925, och ange Laholmsinsamlingen på talongen.

DS