Luissa:
"Jag ska ha minst fyra barn!"

Luissa, som arbetar på OMT:s restaurang i Manatutu, berättar om livet och framtiden som ung kvinna i Östtimor. Hennes historia skiljer sig mycket från hur ungdomar lever i Sverige, men hennes drömmar är desamma.

Restaurangen ligger gömd alldeles invid strandkanten vid Manatutus utkant. Jag har kommit till den lilla staden längs Östtimors norra kust, mellan Baucau och Dili. Här är livet lugnare, inte så mycket stress eller oro i luften, och tjafset om priserna på marknaden och insatserna i tuppfäktningen pågar som vanligt. Ingen tar någon direkt notis om mig, och det känns skönt.

Jag hinner slå mig ner vid det enda bordet på verandan utanför restaurangen och tända en cigarett innan servitrisen kommer. Hon är i 16-årsåldern tror jag först, men det visar sig senare att hon redan är över 20. Hon är väldigt blyg, och frågar på stapplande engelska hur jag mår och vad jag önskar dricka och äta. När jag svarar henne på tetum lyser hon genast upp och sätter anteckningsblocket framför munnen och skrattar. Jag beställer en coca-cola och stekt ris med spenat. Hon tackar, niger och smyger ut till köket.

Visserligen är det skönt att vara ensam och inte bli uppmärksammad, men samtidigt känner jag mig lite rastlös och skulle inte ha något emot att ha någon att snacka med en stund. Därför frågar jag om hennes namn när hon kommer med min Cola.

Hon heter Luissa och är 21 år, är född i Manatutu och har bott här hela sitt liv. Eftersom det inte är fler gäster än jag på restaurangen frågar jag om hon har tid att sitta ner en stund, för jag vill gärna veta mer om henne. Jag noterar en sekunds tvekan i hennes ögon - som om hon blir rädd och tror att jag är ute efter henne - men hon skakar lite på huvudet precis som hon viftar bort sådana tankar. Det finns inget att vara rädd för, verkar hon säga till sig själv. Det är nya tider nu. Jag tar upp anteckningsblocket och kameran, förklarar för henne att jag tidigare arbetat mycket för Östtimors självständighet från Sverige, och att jag nu skriver artiklar för Östtimorkommitténs räkning. Kan jag få intervjua henne?

Så klart jag får det, säger hon, men undrar samtidigt varför. "Jag är ju bara Luissa, ingen särskild", menar hon; "Du kanske istället vill prata med min chef, hon är en känd kvinna här i stan, hon har säkert mycket att berätta". Men jag insisterar, och hon lutar sig tillbaka på stolen och väntar på mina frågor.

Luissa är äldst i en syskonskara om sju, och hon bor hemma hos sin pappa med alla barnen inte så långt från restaurangen. Pappa arbetar som bychef i Uma Narok, som ligger i ett annat sub-distrikt. Därför har han långa arbetsdagar och kommer sällan hem innan mörkret faller. Att vara bychef är ett hedervärt uppdrag. Man väljs som representant för folket och uppdraget är på livstid. Men det inbringar inga pengar. Att han är chef för en annan by än den de bor i beror på att det är där han föddes, det är där han kommer ifrån. "Förut jobbade han som polis i den indonesiska administrationen, men alla visste att han stödde gerillan. Han försåg dem med information, med fiendens uniformer, och med pengar och ibland mat. Han var en stor motståndsman."

"När mamma dog i TBC för fyra år sedan hade vi det väldigt jobbigt. Pappa blev plötsligt så tyst, han orkade inte med varken mig eller småsyskonen, och det blev mer och mer så att han stannade kvar i Uma Narok över natten. Vi såg honom bara ett par gånger i månaden. Jag fick ta över hela ansvaret för familjen, samtidigt som jag gick sista året på gymnasiet. Mina syskon är visserligen väldigt väluppfostrade, och gör inte så mycket väsen av sig, men jag kommer ihåg att jag alltid var så trött. Och jag var ständigt arg och ledsen på pappa, så när han väl kom tillbaka och hälsade på blev det bara bråk."

Mormor, som bor i Dili, kallades till undsättning, så nu hjälper hon till att se till familjen och huset. Pappa verkar också ha kommit över sorgen att mista sin livskamrat, säger Luissa, och på det hela taget ser livet lite ljusare ut nu än det gjorde då.

Vad hände i september 1999 då? När 70% av Östtimors alla byggnader brändes ner och nästan hela befolkningen flydde upp i bergen? Vad hände med dig och din familj då, frågar jag.

"Jo, som jag sa tidigare, arbetade ju pappa som polis, men alla visste ju att han stödde FALINTIL i hemlighet, och därför var vårt hus det första som milisen brände ner. Dagen innan valet fick vi en förvarning om vad som skulle hända, och därför sov vi inte i vårt hus den natten. Vi gick allesammans och röstade tidigt morgonen efter, och den dagen var det lungt här i Manatutu. Men dagen efter bröt helvetet lös. Hela familjen flydde snabbt upp till bergen, och vi hann inte få med oss någonting, inte ens ris eller en tvålbit. Och vi tvingades stanna där i mer än en månad. Det var fruktansvärt, kan du tänka dig att inte byta kläder eller tvätta dig på mer än en månad? Till sist börjar det klia överallt och stanken är fruktansvärd. Men vi visste att vi var tvungna att leva så här en tid, bara för att överleva."

Luissa talar klart och tydligt, så att jag ska hänga med ordentligt. Hon överdriver inte, snarare chockas jag över hur hon med sådan exakthet kan tala om det som hände.

"När vi kom tillbaks till huset fick vi genast hjälp av den franska organsiationen Action Faim att bygga upp vårt hus igen. Det tog ungefär en månad, och det kostade oss ingenting mer än arbetskraften, och vårt hus stod helt återställt upp ur ruinerna. Jag är hemskt tacksam mot fransmannen för detta."

Ja, hur ser du på alla internationella hjälparbetare som invaderat ditt land nu, frågar jag. Luissa ler och tittar ner i bordet. Hon vet inte om hon ska svara på min fråga helt sanningsenligt, eller om hon ska säga att allt är bra. Jag skrattar lite och säger att jag förstår hur det känns, och därmed kan hon också slappna av.

"Visst är jag tacksam för allt ni har gjort. Utan FN:s närvaro här, hade vi alldeles säkert haft ett helvete nu. Alla hus ni har hjälpt till att bygga upp igen, maten som ni distribuerade efter krisen 1999, och att ni hjälper till att sköta vårt land. Det kan ingen klaga på. Men samtidigt känns det som att det är dags att vi tar över ansvaret själva nu. Först portugiserna, sen indonesierna, och nu FN. Så klart har vi mycket att lära, men jag är sannerligen lite trött på att andra ska säga till oss hur vi ska styra vårt Timor Lorosa'e. Och en del utlänningar verkar inte bry sig alls om vår framtid, de är här bara för pengarnas skull, eller för karriären. De kör fina bilar och åker till Dili nästan varje dag, vad de gör där vet jag inte, de kanske har viktiga möten." Blygheten försvann plötsligt och orden strömmade ut från hennes mun - hon glömde för en stund bort sig och nu ångrar hon sig.

"Förlåt mig, det var inte meningen att säga allt det där - jag menade det inte", utbrister hon, och fingrar nervöst på servetterna.

Inga problem, säger jag. Så klart att jag förstår, och sanningen att säga tycker jag precis som du! Vi skrattar ihop och hon tar mina händer över bordet och viskar "Obrigada" - tack.

Luissas morgon börjar klockan sex. Då stiger hon upp, tvättar sig och borstar tänderna, sätter på en gryta ris, skyndar iväg till marknaden för att sälja morgonens ägg, och sedan hasta hem för att laga frukost. Om småsyskonen inte krånglar brukar hon hinna med en balja tvätt innan hon går till jobbet klockan nio.

"Om vi har många matgäster en dag så hinner jag inte vila alls, och då orkar jag inte med annat än att laga middag när jag kommer hem vid sju-tiden på kvällen. Men är det lungt kan jag till och med hinna springa några ärenden under dagen."

Luissa tjänar motsvarande 150 kronor i månaden, och hon arbetar tio timmar om dagen. Det är 5,50 kr om dagen, 50 öre i timmen. Som skall räcka till att föda hela familjen om sex barn.

Nu tar vi en paus för andra matgäster är på väg in. Jag läser igenom mina anteckningar och tänker på vilken ansvarsfull 20-åring Luissa är! Men, herregud, vad gör hon för att roa sig? När jag var 20 hade jag bara killar i huvet, hur är det med Luissa på kill-fronten?

"Jodå, jag har en pojkvän, han heter Caetano, är 25 år och arbetar för UNTAET:s Civic Education Program", säger hon och fnissar. Jag vet vem han är, ger henne en beskrivning och hon nickar jakande - "Jo, det är han med den röda mopeden". "Han är snygg!", säger jag och vi fnissar ihop. Hon tycker att min John ocksa är snygg, och här kommer vi in på mer privat tjej-snack där vi beskriver våra respektive partners. Konversationen därom lämpar sig inte för tryck.

Vi jämför våra drömmar om framtiden och hon tycker inte att jag är klok när jag säger att jag nog inte vill ha barn. Eller inte mer än ett i alla fall. "Jag ska ha minst fyra!", kontrar hon. Hon vill arbeta som veterinär, och planerar att läsa biologi och fysik på universitetet i Dili. Kanske om 3-4 år, när mina syskon är lite äldre och kan klara sig själva med mormor, då kanske jag kan flytta till Dili. Men först måste jag försöka spara lite pengar.

"För att komma in vid universitetet måste man göra ett test", berättar hon. "Testet i sig själv är inte så svårt, men det är inte resultaten som avgör om du kommer in eller inte. Det är istället beroende på om du kan skaka fram en eller ett par cigarrer att ge professorn, eller om du kan muta de ansvariga på något annat sätt." Luissa rycker på axlarna och menar att det är så det går till, det finns inget att göra åt, och det är bara att acceptera. "Det är ocksa mycket dyrt att köpa böckerna som ingår i universitets kurser, så min dröm om framtiden förblir nog bara en dröm, jag vet inte hur jag ska få råd att börja."

Ann Larsson, Östtimorkommittén