24 timmar i djungeln...
24 timmar i Baucau...

Torsdag den 3 maj 2001 22:00

Kommer hem till vårt så kallade hus (utan vatten, el, tak, men med massor med ödlor, spindlar, kackerlackor stora som mina fötter, skorpioner och en och annan orm....) trött som fan efter att ha registrerat människor i Sagadate hela dagen. När jag smyger in bilen vid kanten av vägen kommer jag lite för långt fram, och JÄVLAR!!! Bilen glider sakta nerför stupet (15 m) och stannar ca 1 meter ner på en utskjutning.... där hänger jag med ena hjulet i fria luften, och jag måste kasta mig ut ur bilen för att rädda mig själv! Jag trodde verkligen jag skulle dö! En liten vindpust kunde nämligen få bilen att tippa över. Jag rusar upp och väcker John och vi tillsammans ringer CivPol, som får komma och försöka reda upp situationen, men de har inte tillräckligt starka bilar, så vi måste kontakta ThaiBatt, som genast dyker upp. Gudars skymning så tacksam jag är mot de rakade testosteronstinna ynglingarna som kommer med en hummer och drar upp bilen. PUST. Kl 01:00 kan vi gå och lägga oss.

Fredag 08:30

Kör sakta och säkert (tycker jag i alla fall) mot Samalare, en mini-by utanför Laga, i Baucau, för att registrera människor där. På sina ställen här i Östtimor bara försvinner vägen, det är normalt. Vid ett ställe finns således bara halva vägen kvar (en och en halv meter, max). Just precis där står en motorcykel parkerad, men ingen ägare i närheten. För att undvika biken håller jag mig till höger så långt jag kan (just det, här kör man på vänster sida, ratten på höger - skitsnurrigt...) och FAN FAN FAN, bilen kasar ner åt andra hållet! Rakt ner i en avloppsränna som kanske är 1/2 till en meter djup. Två hjul däri och två på vägen... FAAAAAN! Det blir att ringa CivPol igen... bara några timmar efter att de hjälpt mig senaste gången. Nu får vi i alla fall upp min TATA (billigaste fyrhjulsdrivna bilen som FN utrustar oss registrerare med, för vi är LÄNGST NER i den så viktiga hierarkin här... konstigt för en svensk att smälta...) med hjälp av deras, mycket säkrare Landrover.

Fredag 10:00

På vägen till Samalare hämtar vi Cecilia, min assistent, och när vi kommer till hennes hus, ser vi massor av släktingar utanför och också en pinne med ett svart band fladdrande i vinden. Det betyder att en vuxen människa har dött. Ett vitt band betyder att ett barn har dött. Vi går sakta in och snabbt kommer Cecilia ut och ska förklara vad som hänt. Hennes 18-åriga son har dött, han dog under natten i ett epilepsianfall. Det var fruktansvärt att se henne och hennes man, så förtvivlade de var. Som om hela världen rasat. Och det hade den antagligen. Jag förklarar att hon kan ta ledigt så länge som hon vill, och om hon behöver något, till exempel vår generator, kan hon låna den under helgen. Hon blir tacksam och presenterar mig för alla släktingarna. Och bjuder mig senare att hålla tal inför alla (eftersom jag kan tetum) om hennes son. Hon vill att jag ska be. På tetum. En katolsk bön. Okej. En lika icke-religiös person som jag är kan man nog inte hitta, och kallsvetten börjar rinna när jag ser de 50-60 släktingarna väntande förväntansfullt på mig. Jag samlar mig på ett kick, frågar min language assistent om några viktiga ord som helig, god, herre, och fader och allt, och när jag börjar tala lossnar det. Jag klarar verkligen av att hålla ett tal till den avlidne och hans släktingar. Efter talet är det dags för oss att ta farväl av den döde. Oh, mygoodness! Jag är 27 år och har aldrig sett ett lik förr. Och ska jag vara riktigt ärlig vill jag inte det heller. Men nu inte bara såg jag, utan kysste dessutom. Så gör man ju här. Och jag vill ju visa min respekt, så vad annars kunde jag göra? Det var en prövning, kan jag lova. I morgon ska vi på begravning. Vi tar ledigt hela dagen för att hedra den avlidne.

Fredag 11:00

Tillbaka till verkligheten. Det finns gröna små ormar här som hoppar mellan de höga träden. Ibland händer det att ormen missar nästa träd och trillar ner på marken. ELLER BILEN!!!! Shit man! Som många av er vet, gick jag på terapi för min ormfobi innan jag åkte hit. Det hjälpte föga, måste jag erkänna! VAD GÖR MAN NÄR EN GRÖN ORM (SUPERGIFTIG) TRILLAR NER PÅ ENS VINDRUTA????? Jag fick i alla fall för mig att jag skulle "skaka av mig" den, och börjar svänga hejdlöst med bilen hit och dit. Ormen trillar ner och jag backar över den och dödar den. Det känns skönt.

Fredag 12:00

Äntligen kommer vi fram till byn som vi ska registrera! Men nu är det dags för lunch hos Village Chefen, Liurain. De är otroligt tacksamma och glada över att jag är där, och de kallar mig Ita-Boot, som ungefär betyder Your Highness, eller något liknande. Alla stirrar oavbrutet på mig. Liurain serverar mig lunch. Och alla sitter och tittar när jag äter. Det är han som lägger upp maten till mig, och han vill ju visa sin gästfrihet, så därför lägger han upp ett lager som till och med skulle vara för mycket för Thai-batt-ynglingarna..... Och jag äter. Fan! Jag är verkligen inte kräsen. Det vet ni alla. Och efter nära fyra månader här, har jag vant mig och gillar numera allt. Eller nästan allt. Det smakar fan.... det är något ruttet alltså. Det är sardiner blandat med nudlar och ris. Men det smakar konstigt. Och alla stirrar på mig. Jag måste ju äta, det fattar ni väl. Och jag äter upp allt. Sväljer bara, med massor med vatten. I morgon (fan, det är ju begravning) måste jag vara beredd på att allt kommer upp (eller ut) igen...

Fredag 13:00

Äntligen dags att registrera! OCH VET NI VAD!? Jag registrerar i den byn där XANANA GUSMÃO är ifrån!!!! Alla heter Gusmao här. Det där med efternamn har man helt andra regler för här än i Sverige. I en normal familj heter pappan kanske Joao Gusmao, mamman Isabel Pereira Freitas, barnen kan heta Eurico, Francisco eller Ivonia, Carlota eller något liknande. Men i efternamn heter de Pires, Xavier, Boavida eller något annat. Familjen har alltså inte samma efternamn, utan man ger sitt barn ett efternamn man tycker om (eller två), eller man ger sitt barn samma efternamn som någon man beundrar. Därav Gusmão.

Fredag 16:00

På väg hem. Vi är klara med den här byn. Jag lämnar killarna i Laga, och kör vidare mot Baucau. Jag kör över en get. Stannar och letar reda på ägaren och betalar honom 50 000 Rupiah, ungefär 50 spänn. Blir inte förvånad längre. Sånt händer.

Fredag 17:20

Slutar tidigt idag. Jag är dödstrött. Orkar inte skriva mer. Orkar inte berätta om Aquiles, min kontrollant, som harklar sig hela tiden och det låter så äckligt att jag kloeks själv och är nära att kräkas. Orkar heller inte berätta om Antonio, en annan assistent som hela tiden gafflar om: "Feto labele car carreta!!" Kvinnor ska inte köra bil! Eller om att John är i Dili under veckan, och jag måste sova själv med alla husdjur, urk. För nu är det HAPPY HOUR och allt FN-folk samlas hos FAO:n (Field Assistent Officer). Jag ska ta mig en kall öl.

Over and out.