Nobelprispengar går till
mikrokrediter i Dili

När José Ramos-Horta återvände till Östtimor, gjorde han det som hjälte. Efter nära 20 år i exil firades hans återkomst till Dili 1999. Som förgrundsfigur i kampen för ett självständigt Östtimor, är Horta känd över hela landet, och eftersom han har folks förtroende, är det till honom många vänder sig för att be om hjälp. När han då äntligen kom tillbaka blev han mer eller mindre tvungen att låna ut småsummor till de många, många östtimoreser vars hus och skörd bränts ned av milisen. Det var då han kom upp med idén att använda en del av Nobelprispengarna till att starta ett mikrokredit-projekt.

Projektet, som drivs av Timor Aid, startades i august/september förra året, ser ut att vara ett mycket lyckosamt projekt. Timor Aid är den största ideella organisationen här, och bildades utifrån ETISC (East Timor International Support Center), för att ge katastrofhjälp till landet. Timor Aid har nu utvecklats och expanderat och har i dagsläget mer än 400 östtimoreser anställda. De sysslar med allt från utbildning, restaurering av byggnader och hus, till människorättsprojekt och hälsovård. De är också en av endast fyra organisationer som är representerade I Oecussi-enklaven.

Jag träffar Jaime da Silva som är ansvarig för mikrokreditprojektet. Han är i 30-årsåldern, alldeles nygift och han visar stolt upp ett foto på sin vackra fru. Han är lyckosam, för han talar hjälplig engelska. För timoreser i hans position, med lite skolgång bakom sig och språkkunskaper ser framtiden ljus ut - de är "heta" på arbetsmarknaden har. Tyvärr finns det alltför få med hans kvalifikationer. Han är mycket stolt över sitt jobb, och är otroligt hjälpsam med att ge mig information. När han berättar om projektet frågar han mig hela tiden om jag hänger med, om jag förstår vad han menar. Han är mycket noga att det blir rätt, det jag kommer att skriva. Ann intervjuar Jaime.

Mikrokreditprojektet annonserades av José Ramos-Horta på "Fretilin-dagen" den 28 augusti förra året, i Aileu. Efter det sände Timor Aid ut jinglar i radion och satte in annonser i tidningarna om att folk var välkommna att komma och ansöka om krediter. Än så länge finns projektet bara i Dili, men så snart Timor Aid får tag på fler finansiärer kommer man att expandera. Planerna säger att Viqueque som första stad, Suai som andra och Same som tredje stad kommer att få tillgång till mikrokreditprojektet så snart man får loss pengarna.

Det är endast grupper - ca 5-10 personer - som får låna pengar inom projektet. Detta för att säkra återbetalningen. Ju fler människor som är involverade, desto bättre koll har de på varandra att sköta återbetalningen, säger Jaime. I dagsläget är det 101 grupper som har tilldelats första mikrokrediten. När de har betalat av första skulden kan de låna en andra gång, och då en större summa pengar. Första lånet är på 5 milj. Rupiah, ungefär 5 000 svenska kronor. Klienterna kan välja mellan att betala tillbaka en gång i veckan, vilket de flesta väljer att göra, eller en gång i månaden. Avbetalningsplanen är på 20 veckor. Räntan är 2%. Hittills har alla grupperna betalat tillbaka enligt planen, ingen har missat en enda vecka. Det är ett mycket bra resultat, faktiskt bättre än vad vi väntat oss, säger Jaime.

Klienterna lånar pengar för att starta små företag; kiosker, snickerifirmor, väverier, kycklingfarmer etc. Varje dag besöker Jaime ett av projekten, ger dem råd och kontrollerar hur affärerna går. "Business is very good", säger han. Särskilt snickerifirmorna går mycket bra och han berättar att i går besökte han en grupp snickare som nu var redo för det andra lånet, som är på 10 000 kr. De ska expandera och anställa några lärlingar, säger han.

Proceduren går vanligtvis till som så, att en grupp kommer till Timor Aid-kontoret, talar om sina planer för Jaime, eller Linda och Tina, som är hans assistenter, och de hjälper till att skriva ner affärsidén på papper. Därefter fastställer man villkoren och parterna undertecknar avtalet, både på tetum och bahasa indonesia.

Nu är det dags för Jaime att göra sitt dagliga besök hos en klient, och idag är det Evangelino Moreiras grupp som driver en kiosk som skall kontrolleras. Gruppen består av fem personer, alla i samma familj. Evangelino själv, som är i 50-årsåldern, hans båda söner, hans dotter och en brorson. De fick sin kredit beviljad den 11 september förra året, och deras business går mycket bra, säger Evangelino.

Evangelino och hans familj har hela livet bott i Dili. De tillhörde Clandestine-rörelsen under den indonesiska ockupationen och försåg Falintilgerillan med förnödenheter. Före frigörelsen jobbade Evangelino på Comoro-flygplatsen, men han avskedades så snart 5-majavtalet blev känt och Östtimor gick mot självständighet. Efter folkomröstningen den 30 augusti 1999 brändes hans hus och gård ner, och som stadsbo hade de då ingenting. Det var därför han bestämde sig för att starta den lilla kioskrörelsen. Evangelino Moreiras med familj

När jag frågar Evangelino var de får tag på varorna till kiosken, skakar han på huvudet och säger att det är besvärligt. Han går varje dag runt och jämför priserna hos de tre stormarknaderna som finns i Dili och köper upp ett litet lager där det är billigast. Det är så alla kioskägare måste göra, det finns inget annat system ännu. Inga grossister el. dyl. Han skulle emellertid vilja ha en så stor rörelse att han kunde importera från Indonesien eller Australien, men än så länge är inte det möjligt.

Han kan inte försörja sin familj på sin rörelse, säger han. Istället hyr han ut sitt hus som han lyckades rusta upp förra året. Det är UNTAET-anställda som hyr av honom, och de betalar mycket bra. Under tiden bor familjen i ett grannhus.

Evangelino berättar att de definitivt kommer att ansöka om ett andra lån, så snart avbetalningen är klar på det första. Han drömmer om att expandera och en dag kunna leva på och försörja sin familj på sin lilla rörelse. Det första han skulle göra skulle vara att hitta en mer permanent lokal för sin lilla kiosk. Det borde vara lättare att få tag på varor, klagar han. Ofta är cigaretter bristvara, och vi måste köpa in dem för ett ganska högt pris, men cigaretter måste vi ju ha! Vinsten från kiosken beror inte på hur mycket han säljer för, utan till största delen på hur billiga/dyra inköpsvarorna är, säger han.

Ann Larsson, Dili, Östtimor, den 20 februari 2001.