Mina första dagar i Dili
 

Östtimor bjuder på en dramatisk natur, en mjuk men samtidigt fuktig hetta och de ljumma vindarna som rullar ner från bergen. Det är ett dramatiskt landskap, mjukt rundade gröna kullar, som störtar ner mot det ljusblå havet. Jag vet att det är svårt att ge ett helt folk egenskaper, men det slår mig om och om igen hur vänliga alla är här. Alltid ett leende tillövers, alltid ett "Bondia", "Bontarde" eller ännu oftare "Hello Missis!"

Via Östtimorkommitténs breda nätverk fick jag kontakt med father Puthenkandam; en underbar, tokig indier som flyttade hit för fem år sedan. Han mötte mig på flygplatsen i Östtimors huvudstad Dili, och trots att han drabbats av en Malariasläng och säkert kände sig både yr och matt, hjälpte han mig med väskorna, tog mig med hem till sig och bjöd på lunch. Ris och kokta grönsaker. Väldigt enkelt, men mycket gott.

Mina farhågor över att inte finna någonstans att bo stillades av father Puthenkandams generositet. Han hade talat med systrarna i "Susteran PRR-orden" och de hade ställt i ordning ett rum åt mig. Efter lunchen och varsin cigarett ackompanjerat med Timor-kaffe körde han mig till Becora, där systrarna bor.

Becora är som en liten förort till Dili och ligger kanske två km utanför stadskärnan. Hit har inte de internationella hjälparbetarnas kontor och sekretariat nått. Här befinner man sig fortfarande hos timoreserna. Det enda som kan påminna om att Östtimor nu är befriat, går mot självständighet, och är embarkerat av internationella hjälparbetare är FN:s lokala poliskontor för Becora-distriktet. I ett majestätiskt, vitt tvåvångingshus håller FN:s civ.pol till. Det är där vi svänger av från huvudstråket, ner till höger mot Asrama.

Den fattigdom som möter mig chockerar mig totalt. Jag kan inte tro att det är sant, det jag ser. Ruiner, överallt ruiner. Skelett av hus som rånats på sitt innehåll av milisens frammarsch för ett och ett halvt år sedan. Smuts och skräp överallt. Barn, hundratals barn i söndriga kläder och utan skor som ropar "Hello missis!" och vinkar glatt till mig. Stanken är ofattbar. Det är hett, kanske 35-40 grader i skuggan.

När vi stiger ur bilen rusar barnen mot oss och pratar i mun på varandra och vill komma fram och känna på mig, och alla pockar på min uppmärksamhet. Father Puthenkandam lugnar ner dem med några vänliga ord på tetum. Jag är inte säker på vad han säger, men jag uppfattar några ord som jag känner igen. "Lungna ner er, mina vänner. Jag kommer till er snart och talar med er".

Susteran PPR är egentligen en indonesisk orden, och här i Dili bor bara två systrar; Madre Petronella och Madre Felicite. De är båda i 30-årsåldern, och ser mycket stiliga ut i sina vackra, vita nunnedräkter. De tar emot mig med öppna armar och kysser mig två gånger på kinderna. De bjuder in mig och visar mig mitt rum.

Systrarna och klostret de bor i, som är mycket litet, hyser mer än 40 föräldrarlösa barn från ett år upp till 14. De lever i en ofattbar fattigdom, där frukost och lunch endast består av ris och middagen av ris och kokta grönsaker. Barnen får till största delen ta hand om varandra. De lite äldre tar hand om de yngre, lagar mat och tvättar kläder.

Barnen sover på golvet i vad som ser ut som en lada. Det är mörkt och fruktansvärt smutsigt. Det saknar fönster och allt vad sängkläder heter. Glöm leksaker eller böcker, här handlar det om att överleva dagen. I en hörna har de ordnat för sig både "kök" och "badrum". Det ser mycket ohälsosamt ut. Det är vatten på golver, smutsigt brunt vatten som stinker. Det droppar från en kran rakt ner på marken. Kranen används både till matlagning och eventuell tvagning. Flugorna surrar runt oss i miljontals.

En brådmogen tonårstjej i alldeles för liten tröja och söndrig kjol dyker upp med en underbart söt liten pojke på armen. Det är Amina och lille Mario får jag reda på senare. Marios mamma dog under förlossningen. Nu är han alla flickornas hjärtegryn i klostret.

Mario gallskriker när han får syn på mig. Ja, jag måste se konstig och knäpp ut med mitt grisrosa skinn och konstiga ljusa hår. Han är fullständigt skrackslagen och kryper längre och längre upp i Aminas famn. Hon skrattar lite, ursäktar sig och går ut igen.

Under min vistelse kommer Amina och jag att bli mycket goda vänner. Hon går i skolan varannan eftermiddag, och läser lite engelska. Vi pluggar tetum/engelska ihop och förhör varandra. Det blir många skratt vid köksbordet, speciellt när jag gör tabbar som: "Hau hemu etu iha ne'e eba", vilket ungefär betyder "Jag dricker ris därborta".

Dagen borjar när tuppen gal. I barnens lada går ett tiotal höns fria och övervakas av en kaxig, alltför högljudd tupp. Han vaknar klockan fem, och således också alla vi andra... Klockan tio på kvällen släcks det ner och alla går och lägger sig.

Systrarnas gästfrihet är enorm - de ger mig ett alldeles eget rum, jämte det där de båda sover. Vi tre lever separerat från barnen, i ett annat hus som hänger ihop med ladan. Det saknar fönster och är helt nedgånget och smutsigt. Fattigdomen syns mycket tydligt härinne också. Men, "mitt hem är min borg", så systrarna har försökt pynta med vad de lyckats skramla ihop, däribland en väggalmanacka från 1987 med söta, tjocka japanska bebisar på.

En kväll efter bön sitter Amina, systrarna och jag vid köksbordet. Det går bra att föra ett samtal på min skraltiga tetum, men med avbrott för att slå i lexikon, givetvis. Vi skrattar mycket och de ber mig berätta om min familj. Jag visar dem några kort från i julas som jag hade med mig hemifrån och de blir alldeles hänförda. "Vilket hus! Och så fina färger! Så vackra saker och så fina kläder ni har! Så otroligt rika ni måste vara! Vad gör dina föräldrar?" Och när jag berättar att de har "vanliga jobb" vill de inte tro mig, de säger att jag skojar. De vill inte släppa ifrån sig korten, och när det är dags att lägga sig, frågar Amina mig om hon kan fa ha korten hos sig över natten och titta på dem. Jag får tillbaka dem i morgon, lovar hon. Givetvis får hon det.

I fyra dagar bor jag hos systrarna. Under den tiden gör jag allt för att hitta någon annanstans att bo och jag hittar ett fräscht rum på andra sidan stan, i Vila Verde som är ett säkrare område. Mina dagar hos systrarna är intensiva, åtminstone känslomässigt. Jag skäms när jag tycker det är äckligt att bo hos dem, jag fasar för att gå på toaletten och väntar in i det sista. Jag har konstant ont i magen och kan inte behålla någon mat alls.

Samtidigt känner jag stor vördnad och respekt för systrarna. Fastän de lever i den yttersta fattigdomen har de ork och kraft över för att lyssna på barnen, skratta och busa med dem. Förhöra dem på läxorna och trösta dem när det behövs. De har givit mig ett alldeles eget rum, de bakade en kaka för att fira att jag kom, och de är glada att ha mig där. Och jag vill bara därifrån. Jag känner mig usel. Det är inte svårt att visa dem min tacksamhet, men samtidigt blir det ohållbart för mig att leva på det här sättet någon längre tid.

På måndagen är det dags för mig att flytta till mitt nya rum i Vila Verde. Jag ska hyra av liurai Tito Freitas, den lokale hövdingen i området. Jag rensar ut mitt rum hos systrarna och lägger mitt skräp i tunnan på bakgården som man använder för att bränna skräpet i. Det finns ingen sophämtning eller soptipp i Dili ännu. Det tar inte mer än fem minuter förrän jag hör skrik och bråk från ladan. Systrarna och jag går över för att se vad som står på. Mitt hjärta går i bitar när jag ser anledningen till bråket. Två flickor sliter och drar i den gamla handväskan jag slängt. Jag köpte den i Bali för tre, fyra kronor veckan innan, men tydligen var det urusel kvalite, för bade spännet och handtaget hade gått sönder. Dessutom hade stråna väskan var gjord av börjat lossna.

Jag borde ha förstått. Tänk vilken lycka för små femåriga tjejer att komma över en handväska, när de aldrig i hela sitt liv ägt någonting, annat än kläderna de har på kroppen. Jag säger ingenting. Madre Petronellas och mina blickar möts. Hon förstår. Jag går därifrån med gråten i halsen och låter henne reda upp situationen.

Father Puthenkandam kommer i sin risiga jeep och hämtar mig och min packning. Jag säger hej då till systrarna och alla barnen och försöker på mitt torftiga språk uttrycka min tacksamhet. De ler och säger att de kommer att sakna mig, att jag måste komma och hälsa på dem, och vi kramas och kysser varandra på kinderna.

När jag säger hej då till min pluggkompis Amina räcker jag över henne en summa pengar för henne att ge till systrarna. De kan inte ta betalt för att jag fatt bo hos dem, sådana är reglerna. Och jag vill inte göra dem generade genom att räcka över pengarna direkt. Jag tror det blir bra på det här sättet.

Father Puthenkandam har försökt skramla ihop pengar för att förbättra situationen för systrarna och barnen, men det går trögt. Han har många fler liknande kloster att ta hand om. 30 000 svenska kronor skulle räcka för att rusta upp barnens lada. Köpa några våningssängar, göra en skiljevägg mellan avträde och matplats och ge varje barn sin egen kudde och lakan. Det är en en krona för varje Laholmare.

Jag har talat med father Puthenkandam och sagt att jag ska försöka fa tag i de pengarna. Om jag lyckas, hjälper han till att hitta billiga snickare, köra över sängarna och sköta det praktiska arbetet.

Kan vi i tillsammans försöka att skramla ihop pengarna? Sätt in ert bidrag på Östtimorkommitténs postgirokonto 1 81 92-5 och skriv Puthenkandam på talongen.

Ann Larsson, Dili, Östtimor, den 2 februari 2001.