Enskild motion
Östtimor stod efter folkomröstningen den 1999 under FN-styre fram tills landet den 20
maj 2002 blev vårt nya millenniums första nya självständiga nation. En spröd men
förhoppningsvis livskraftig planta.
Landet är formellt en demokrati med fungerande regering och parlament, men där
politiska spänningar tyvärr inte saknas trots att nationell samling verkligen krävs. De
officiella strukturerna är ännu under uppbyggnad och t ex hela det juridiska och
rättsvårdande systemet har ännu inte kommit nästan alls på plats.
Ekonomiskt är läget ännu mera bekymmersamt: Östtimor benämns ofta “Asiens
fattigaste land” och uppvisar tydliga yttre tecken på fattigdom med utbredd arbetslöshet,
hög barnadödlighet, hög analfabetism och låg utbildningsnivå.
FN-missionens personal och utländska biståndsarbetare är de som sedan 1999 svarat
för det mesta av köpkraften i Östtimor, vilket lett till lägre tillväxttal i takt med att den
utländska närvaron minskat.
Återuppbyggnaden efter den oerhörda vålds- och förstörelsevåg som drabbade landet
efter folkomröstningen är ännu långtifrån avslutad även om de flesta FN-organ vid det
här laget dragit sig tillbaka. Det rapporteras nu t o m om en påtaglig uppgivenhet. Få
synliga tecken på att ekonomisk aktivitet eller uppbyggnad pågår kan noteras när man
färdas runt i landet, trots att man har mottagit ett par miljarder dollar i utländskt bistånd
sedan 1999. I stället för denna konstruerade ekonomi måste nu akut en diversifierad och
genuin ekonomi skapas.
Landet saknar egentligen några större naturtillgångar att exploatera, men oljan och
naturgasen i Timor-havet mellan Östtimor och Australien finns och är den viktigaste
naturresursen. Dessa tillgångar medför dock inte bara möjligheter utan också risker.
Oljeexporterande länder har ofta blivit ensidigt beroende av denna stora inkomstkälla
som inte heller skapar många arbetstillfällen. I det sammanhanget är relationen till den
stora grannen i söder; Australien, av yttersta vikt. Deras egoistiska behov av oljan i det
gemensamma vattnet får inte tillåtas gå ut över timoresernas enda hopp om mer
substantiella exportinkomster.
Möjligheter finns dock att utveckla jordbruk, skogsbruk och fiske som en genuin bas
för ekonomin. Det gäller att vidareförädla produkterna och att bygga upp industrin både
för en hemmamarknad och för export. Turismen kan också utvecklas för att diversifiera
ekonomin.
Man har valt amerikanska dollar som sin valuta, vilket kan begränsa valfriheten i
handelsinriktning.
Erfarenheten visar att utbildning är en absolut nyckelfaktor till utveckling av ett land
och den mycket låga utbildningsnivån i Östtimor skapar problem på både kort och lång
sikt. Därför är utbildningssatsningar i alla former en framgångsnyckel, särskilt för
kvinnor och flickor.
Vilka orsakerna än må vara är denna svaga ekonomisk utveckling kanske det största
hotet mot stabilitet på sikt: om inte människor får det materiellt bättre snart kan det
utlösa spänningar som ligger kvar till följd av den indonesiska ockupationen 1975-1999.
Regeringen har valt en icke-konfrontativ linje gentemot Indonesien just för att befrämja
fortsatt ekonomiskt utbyte eftersom man de facto är i en beroendesituation av den stora
grannen i norr.
Situationens art väcker frågan: - Krävs det ändringar av det stöd som Östtimor
utlovats i den svenska strategin för utvecklingssamarbete för åren 2005-2009 för att den
verksamt ska kunna bidra till att vända utvecklingen? Och;
- Hur skulle det internationella samfundet, framför allt grannländerna Indonesien och
Australien solidariskt kunna bidraga till att skapa en bärkraftig ekonomisk utveckling
i Östtimor?
I och med att statsbildningen är så färsk finns ovanliga möjligheter att göra saker på
ett nytt sätt och inte automatiskt upprepa klassiska ekonomiska missgrepp eller
reflexmässigt använda uttjänta modeller. Att få investeringar som inte leder landet till
ökat utländskt beroende, som inte skapar stor upplåning eller flyttar vinsterna utomlands
borde t ex vara en sådan behjärtansvärd gemensam uppgift för omvärlden.
Den kollektiva skulden för att ha stillatigande acceptera det indonesiska militära
övervåldet både före och efter självständigheten borde vara incitament nog att skapa en
gemensam plattform för ekonomisk, internationell och framför allt långsiktig
uppbyggnadsaktivitet. Sverige kan genom sin position både i världssamfundet och
gentemot Östtimor ta en ledande roll i att utforma ett sådant initiativ för att visa
Östtimor sin solidaritet.
En annan mycket viktig del i lösningen och utvecklingskraften ligger också i
främjandet av civila sociala och demokratiska strukturer. Ett litet folk med den stolthet
som ligger i att ha kastat av sig ett mångårigt kolonialt förtryck av den art som
Indonesien utövade i så många år har ett moraliskt arv att förvalta.
Förutom rent ekonomiska och biståndsmässiga satsningar och främjande av goda
utländska investeringar menar Miljöpartiet att olika former av demokratiutveckling och
NGO-bistånd inom den civila sektorn är extra värdefulla. Vi önskar en betoning av
projekt där s.k. empowerment –, självtillitsinsatser, lyfts. Utbildning på jämlik basis
mellan t ex yrkesgrupper från Östtimor och andra länder, vänföreningar och
twinningprojekt som kan bidra till jämställdhet mellan könen och ge internationell
utblick har dokumenterat utvecklingsbefrämjande effekter.
Stockholm den 29 september 2005
Lotta Hedström (mp)
Ingegerd Saarinen (mp) Gustav Fridolin (mp)