|
lån kan betalas tillbaka och framtida investeringar bli lönsamma. Vanligt folk far illa och kan göra väldigt lite för att minska risken att motsättningarna utnyttjas av stridande parter inom den civila, religiösa och militära eliten. Så tilltar 'Våldet i Paradiset' (MERDEKA nr 4, november 1997), inte minst på lokal nivå när nu centralmakten försvagas.
Samtidigt tillägger många biståndsgivare och samhällsvetare att ett lika stort problem är det svaga civilsamhället och den bristande demokratiska kulturen. Kultur i bemärkelsen informella normer och beteenden blir förstås viktigare när organiserade institutioner och spelregler försvagas eller upplöses. Ändå delar jag inte uppfattningen att stöd till civilsamhället alltid är det bästa sättet att bygga en demokratisk kultur. I många fall, som vid stöd till fria journalister, är det inga problem - men alla medborgarorganisationer främjar inte nödvändigtvis demokrati. Och vad är politisk kultur om inte rutinmässigt tillämpade kvarlevor av gårdagens lagar, institutioner och organiserade politik? Följaktligen är det snarare på denna senare nivå av dels formella regler och institutioner och dels organiserad politisk verksamhet som förändringar och förbättringar måste börja.
För det tredje är därför den bristfälliga demokratiska kulturen ett mindre problem än det faktum att de flesta politiska aktörer i Indonesien inte främst försöker organisera anhängare på grundval av gemensamma intressen och samhälleliga idéer. Även demokrater satsar istället på genvägar som karisma, populism, religion och patronage för att snabbt inkorporera folk i politiken. Det är förstås ont om tid och alla är rädda för att manövreras ut. Men en generell lärdom från andra försök att styra undan från auktoritära regimer är, att det inte blir någon meningsfull demokrati utan väl förankrad politisk och facklig organisering. Förutsättningarna är värre idag än under Indonesiens parlamentariskt-demokratiska period på 50-talet, som ändade i undantagstillstånd; eller på Filippinerna efter Marcos, där populistiskt bossvälde nu dominerar.
Slutligen förvärras den politiska krisen i Indonesien av det officiella förslaget till ny vallag. Däri förespråkas inte bara att militären får fortsatt egen representation i parlamentet (10%) utan även majoritetsval i enmansvalkretsar av 76 % av ledamöterna. I rådande läge är detta att ytterligare bereda väg för lokalt bossvälde med religiös och militär uppbackning. Och planerna att komplettera genom att välja resterande 14 % av representanterna proportionellt och nationellt gör inte saken bättre. Varje parti måste nämligen vinna hela 10% av platserna i parlamentet undgå att diskvalificeras vid framtida val! Att en expert från sverigebaserade Institute for Democracy and Electoral Assistance (IDEA) offentligt ställt sig bakom detta lagförslag i sin helhet (i Jakarta Post 12/8/98)och dessutom inte ens kritiserat den militära representationen och tio procents-tröskeln är både obegripligt och skandalöst. De intellektuella som upprörs häröver, och de demokrater som skulle kunna bygga väl förankrade partier och intresseorganisationer, är till råga på allt inte bara i stort behov av gynnsamma spel
|
|
