|
DEN
INDONESISKA LÄXAN
Olle Törnquist(Tf. Professor i Politik och Utveckling vid Oslo Universitet)
Suharto avgick men hans
regim består, underminerad och i upplösning.
Forna medlöpare söker nya sätt att legitimera sina rikedomar och position
er. Regimens anti-kommunistiska sympatisörer från 60-talet, som blev
medelklassdissidenter på 70-talet, försöker ta tillbaka vad de förlorat.
Dess mindre kompromissvilliga unga kritiker (och principfasta
intellektuella) prövar motstridiga metoder att bygga landet på nytt. Så
medan vanligt folk far illa, eliten grälar och marknaden och Väst tvekar,
är det dags att sammanfatta och fråga hur det kunde gå så här och om en
mer mänsklig ordning är möjlig. Vad kan vi lära av fallet
Indonesien?
Den fashionabla tesen är att Indonesiens
problem berodde på för mycket stat och politik, för mycket regleringar och
för lite marknad. Medan dissidenterna inte kunde störta regimen och andra
inte kunde motstå dess patronage, bjöd till sist Internationella
Valutafonden (IMF) draken motstånd, nedkämpade Suharto och lade grunden
för demokrati. Nu behövs det privatiseringar, avregleringar, civilsamhälle
och full frihet för internationellt kapital.
En
kritisk analys tyder snarare på, att marknadens och dess företrädares
aktioner var politiskt förödande, bidrog till en social och ekonomisk
katastrof, förhindrade demokratisering och endast av en händelse hjälpte
till att få Suharto på fall.
Krisen
berodde inte på
för mycket politik...
För det första,
(MERDEKA nr 5, mars
1998) berodde den ekonomiska krisen inte på för mycket regleringar utan på
för dåliga regleringar - och på för lite folkligt inflytande. Dåliga
regleringar som utnyttjades av särintressen inom stat, affärsliv och
internationellt finansväsende - och för lite folkligt inflytande för att
hålla sådana särintressen stången. Liksom på andra håll i Östasien
utvecklades inte de allvarliga problemen förrän de privata intressena
stärktes och avregleringarna ökade. Då kunde regimen inte koordinera de
nya grupperingarna, bara hålla nere missnöjet bland ny medel- och
arbetarklass.
...men
problemet var politiskt.
För det andra
fungerade inte konventionella ekonomiska åtgärder när krisen väl var ett
faktum. Följaktligen insåg fler och fler, att det grundläggande problemet
var politiskt snarare än ekonomiskt. Plötsligt ignorerades inte längre
analyser (som den i bl.a. SvD 22 september 1996) av nedsablingen av
demokratirörelsen i juli 1996. Analyser som visade att dissidenterna var
för illa organiserade för att kunna ändra något på egen hand men ändå
måste stödjas eftersom regimen visat sig oförmögen att hantera konflikter,
reformera sig själv och förbereda ett presidentskifte i "ordnade
former".
Men även om det blev
allt mer uppenbart att krisen bara kunde lösas genom grundläggande
politiska förändringar så gjordes föga för att stödja det enda
alternativet - demokratirörelsen och de moderata reformisterna. Suhartos
monopol uppskattades inte längre, men väl tillfällig stabilitet. "Om
ni bara kunnat erbjuda ett alternativ", klagade Väst inför de
demokratiaktivister som stod inför gigantiska svårigheter efter den
senaste repressionsvågen (1996-97) och decennier av förtryck och
organisationsförbud.
I själva verket
hade dessutom Väst självt, allt sedan 50-talet, bidragit till problemen
med att skapa ett demokratiskt alternativ - genom att först framprovocera
Sukarno's auktoritära styre och hellre avstå från val än låta
reformistiska kommunister vinna dem; genom att sedan satsa på armén,
massakrer och Suharto i tron att en upplyst medelklass skulle få styra
(vilket den inte fick); och genom att slutligen ändå stödja den 'nya
ordningen' i 30 år, ända tills krisen var ett faktum.
Ekonomiska recept fördjupar krisen
För det tredje avstod Väst, när krisen fördjupades, inte bara från
att satsa på demokrater och moderata reformister för att tackla de
grundläggande politiska problemen utan delegerade dessutom ärendet till
neoklassiska IMF ekonomer. Deras trångsynta recept minskade ytterligare
förtroendet för Indonesiens förmåga att undvika ekonomiskt sammanbrott.
(Vilket senare IMF och Världsbankstjänstemän själva medgav.) Situationen
förvärrades. Suharto måste söka alternativ - och skapa ytterligare problem
genom att nominera en vicepresident som ingen skulle föredra framför honom
själv, Habibie. I januari rasade valutan, ekonomin lamslogs, folk började
protestera, anti-kinesiska upplopp framprovocerades och regimen var nära
kollaps. Enligt Världsbanken har inget land efter andra världskriget
drabbats av ett så hårt ekonomiskt bakslag.
Effekten blev emellertid som när USA bombade Bagdad under
Gulfkriget. Suharto kunde lägga skulden på Väst (och kinesiska affärsmän),
medan Väst saknade ett färdigt alternativ. I mars utnämndes Suharto till
president för ytterligare en period och utsåg ett provokativt kriskabinett
med dottern "Tutut" som de facto statsminister och en absolut
majoritet familjevänner och lojalister på övriga
taburetter.
Realpolitik
Inför hotet om
en ny Saddam Hussein retirerade Väst. Allt för många ekonomiska intressen
stod på spel i Indonesien. Strax före påsk anpassade sig IMF till
Australiens och Japans "flexibla" hållning och sköt flera
långtgående krav på framtiden. Detta var förstås politiskt rationellt. Det
besvärliga läget gjorde, sade man, att såväl demokratisering som
nyliberala marknadsideal måste stå tillbaka för stabilitet. De flesta
insåg, att om subventioneringen av mat och bränsle dragits tillbaka i
april, som IMF först krävde, skulle det ha varit en inbjudan till massiva
upplopp. Istället bad man Världsbanken samla ihop mat och medicin till ett
värde av 23 miljarder kronor och hoppades att den indonesiska armén kunde
hålla folk i schack. För egen del drog jag slutsatsen (t.ex. i Aftonbladet
8/4/98) att regimen skulle överleva ett tag till.
Det var fel. För
mindre än en månad senare, den 4 maj, kom regimen och IMF tvärt om överens
om att höja fotogenpriset med 25 % och bensinpriset med 75%.
Suharto gick plötsligt längre än vad IMF bett om - och IMF applåderade.
Det är fortfarande svårt att förstå hur till och med neoklassiska ekonomer
kan medverka till ett politiskt så irrationellt beslut. Men Suharto hade
blivit för självsäker. Politiskt illiterata ekonomer saknade pengar i
statskassan. Och det gällde att imponera på deras lika naiva kolleger i
Washington, som i sin tur var hårt pressade av den amerikanska
kongressen.
Hur som helst genererade
beslutet
naturligtvis omedelbar och lättmanipulerad folklig vrede.
Studentdemonstrationerna, som ökat i omfattning men varit ganska
isolerade, fick en ny dimension. Omfattande plundring och anti-kinesiska
upplopp spred sig från bland annat Medan på norra Sumatra till Jakarta,
där situationen en vecka senare blev okontrollerbar. Demonstrerande
moderata studenter vid ett av elitens universitet sköts till döds. Upplopp
och plundring ledde till att omkring 1200 människor dödades och att flera
kvinnor av kinesisk härkomst utsattes för kollektiva våldtäkter. Liksom
tidigare var mycket av detta framprovocerat av hökar inom armén som sökte
en ursäkt för att genom massiv repression "återställa ordningen"
och vinna mer makt. Till de ledande hörde Suharto's svärson, general
Prabowo - som nu fått "hedervärt avsked" istället för att
ställas inför rätta, varvid långt fler skulle ha
diskrediterats.
Provokationerna
gav emellertid inte önskad effekt. Fler och fler människor vände sig mot
regimen. Studenterna ockuperade parlamentet och lät sig inte längre
utnyttjas i centrum av staden. Suharto misslyckades med att vinna tillbaka
initiativet genom att utlova reformer. Då råttorna (inklusive parlamentets
talman och flera ministrar) lämnade det sjunkande skeppet, räddade han
sitt eget skinn och familjens tillgångar genom att avgå tidigare än
väntat.
Från sammanbrott till
demokrati?
Den indonesiska
läxan handlar alltså om marknadens, civilsamhällets och deras
förespråkares oförmåga att förhindra social och ekonomisk förödelse för
omkring 200 miljoner människor genom att satsa på politiska reformer,
folklig organisering och demokratisering.
Men
medför ändå inte detta sammanbrott och denna förödelse en öppning för
demokrati? Det är inte helt uteslutet, men förutsättningarna är dåliga.
Jag vill lyfta fram fyra problem.
Till att börja med inriktar sig nu de
flesta av aktörerna på hur man ska förändra eller helt göra sig av med den
gamla regimen. Alla är fullt sysselsatta med att inta nya positioner,
konsolidera sina tillgångar och forma nya partier och allianser.
Överlevnadspolitiker (och deras allierade inom armén och affärsvärlden)
balanserar mellan att försena förändringar, så att de hinner anpassa sig,
och att göra eftergifter, så att de behåller styrfarten. Etablerade
dissidenter prövar att byta sitt goda rykte och (ibland) folkliga stöd mot
reformer och inflytande. Radikaler försöker upprätthålla de folkliga
protesterna och generera ett totalt brott med det gamla. Marknaden och
Väst är intresserade av allt som kan skapa stabilitet så att något av
deras
|
|
