Indonesien

Merdeka & Östtimor Information

Nr 4 1997

Del 2: Auktoritära strukturer: staten och klasstrukturen

Samhällsvetare analyserar ofta politiska företeelser i termer av olika samhällsstrukturer och olika typer av politiska aktörer. Strukturerna är relativt beständiga och svårförändrade även om de inte är permanenta. De är en historisk produkt av olika aktörers handlande. Aktörernas handlingsutrymme är i viss mån begränsat av existerande samhällsstrukturer, men aktörerna kan också förändra strukturerna. Det är just samspelet mellan aktörer och strukturer som är det mest intressanta i samhällsanalysen.

Här ska vi i tur och ordning diskutera

1. den indonesiska statsstrukturen och statens dominans över samhället,
2. ekonomisk utveckling och fördelning samt den indonesiska klasstrukturen,

3. patriarkaliska strukturer och förhållanden mellan könen,
4. det indonesiska samhällets etniska och religiösa sammansättning och därmed sammanhängande konflikter,
5. olika auktoritära idéstrukturer (dvs ideologier, myter och värderingar) som bidrar till att stärka den auktoritära regimen.

Staten dominerar samhället

Den indonesiska staten har betydande ekonomisk och militär styrka. Det är knappast statens omfattning i sig som utgör ett problem, utan dess auktoritära karaktär. Militära och civila underrättelsetjänster har till uppgift att kontrollera och övervaka medborgarna. Politiska friheter och mänskliga rättigheter respekteras inte. De som vågar engagera sig politiskt mot den auktoritära regimen hotas av våldsam repression.

Men makthavarna lyckas också "köpa lojalitet" genom att tillhandahålla "ekonomisk utveckling". Det är den auktoritära staten, och inte minst regimens valmaskin Golkar, som förknippas med den ekonomiska utvecklingen vars frukter absolut inte fördelats rättvist, men som ändå i viss utsträckning kommit stora delar av befolkningen till del.

Den "nya ordningens" företrädare har tydliga totalitära ambitioner i sin strävan att kontrollera hela samhället. Som tur är når man inte upp till sina målsättningar. Det är helt enkelt omöjligt att i detalj kontrollera ett så stort och mångfasetterat samhälle som det indonesiska, med över 200 miljoner människor utsprida på tusentals öar. Korruption och ineffektivitet inom såväl civil som militär förvaltning bidrar även till att de totalitära dragen blir mindre framträdande. Förmodligen saknas det också på många håll inom administrationen ett helhjärtat stöd för en alltför auktoritär politik.

Dessutom är det en fördel för den auktoritära regimen att vissa "säkerhetsventiler" trots allt existerar. Det faktum att viss opposition tolereras - låt vara att det rör sig om en provisorisk, selektiv och godtycklig tolerans - kan även ge viss legitimitet, inte minst på den internationella arenan. Därför tillåts flera organisationer som saknar massbas och som inte av regeringen betraktas som kommunister eller separatister att verka öppet, även om de lever under ständigt hot.

Ojämn ekonomisk utveckling och nya klassformationer

Fördelningen av de nya ekonomiska resurserna är emellertid mycket ojämlik. Det är en avgrund mellan de flotta bankpalatsen längs Jakartas paradgata och förstädernas slum där människor sliter för svältlöner i miljöfarliga industrier. Det mesta av den nya välfärden har tillfallit  Jakarta och andra större städer på Java, medan fattigdomen fortfarande är utbredd på landsbygden på många av de andra öarna.

Icke desto mindre har stora befolkninggrupper fått det bättre i materiellt hänseende. En medelklass har börjat växa fram. Stora delar av den nya medelklassen utgörs av affärsmän, och tjänstemän i statlig förvaltning - för att inte tala om militärer - som har en tendens att vara konservativa och ha ett intresse av fortsatt auktoritärt styre. Men många medlemmar av den nya medelklassen - t ex flera studenter, advokater, aktivister i frivilligorganisationer, journalister, konstnärer och religiösa ledare går i spetsen för kraven på demokrati. De har fått det bättre i ekonomiskt hänseende och ställer nu krav på politiska rättigheter. Genom sin relativt priviligerade position i samhället har de större möjlighet än de flesta att driva krav på demokratisering.

Men de demokratiska krafterna inom medelklassen är ännu alltför svaga för att på egen hand kunna påverka politiken. Av större betydelse för Indonesiens framtida politiska utveckling är förmodligen den industrialisering som skapat en växande arbetareklass. Arbetareklassen har i många länder varit den drivande kraften i demokratiseringsprocessen. Den indonesiska arbetareklassen är fortfarande jämförelsevis liten och svagt organiserad, men har redan börja ställa krav på demokrati. Repressionen mot den framväxande arbetarerörelsen är i allmänhet betydligt hårdare än gentemot medelklassdissidenter.

Såväl den indonesiska medel- som arbetareklassen är liten i förhållande till flera jämförbara länder i Asien. Många forskare menar att det är just dessa samhällsklasser som är avgörande för en demokratiseringsprocess. Man ska dock inte underskatta den demokratiska potentialen hos bönderna. Bondeorganisationer utgör en del av den framväxande demokratirörelsen i Indonesien, men de utsätts för mycket hård repression. En klassallians mellan progressiva delar av den lilla, men växande medelklassen och den likaledes lilla men växande arbetareklassen samt den stora bondeklassen skulle utgöra en verklig kraft för demokrati, men försök att åstadkomma en sådan massrörelse har hittills misslyckats.