Vid ett seminarium mot vapenexport i Göteborg för ett år sedan, kom svenska folkrörelser överens om att intensifiera arbetet mot vapenexport under en vecka i april 1997. Det var bl a Östtimorkommittén, Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, Röda Korset, Kristna Fredsrörelsen, Kvinnor för Fred, Vänster- och Miljöpartiet och Plogbillsrörelsen. Vi valde att inte ena alla folkrörelser i en enda kampanj, eftersom vi alla har olika arbetssätt och olika stadgar, så vi bestämde bara en vecka, där alla som ville förband sig att göra allt vad de kunde för att föra upp vapenexporten på dagordningen. Detta genom insändare och debattartiklar, plogbillsaktioner och civil olydnad, manifestationer och demonstrationer. Östtimorkommittén valde här att samordna aktionerna med Kristna Fredsrörelsen och Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Vi hade tillsammans med dessa två olika kampanjer igång samtidigt. Dels bjöd vi in två östtimoresiska flyktingar för en tiodagarsturné i Sverige, och dels ordnade vi en stor demonstration med efterföljande presskonferens mot vapenexporten.
Dino Gandara Rai från RENETIL (studentorganisationen för Östtimor) och Florencio Fernandes från CNRM (den samlade motståndsrörelsen) besökte Sverige under tio dagar i april. Båda anlände till Arlanda på lördagen den 12 april. Efter en dags vila var det dags för dem att ge sig ut på varsin turné genom Sverige. På söndagen gav sig Florencio iväg till Lund för att deltaga vid en temagudstjänst om Östtimor och för ett möte med studentprästerna där. Samtidigt åkte Dino till Linköping där han deltog i en katolsk högmässa för Östtimor. Efteråt höll han en föreläsning om Östtimor för alla intresserade vid kyrkkaffet.
De första dagarna i den kommande veckan tillbringade de i Stockholm. Måndagen började med ett lunchmöte med Kristna Fredsrörelsen och efter det träffade de Diakonia och Caritasrepresentanter. På tisdagen träffade de generalsekreteraren för Caritas Sverige, Karl-Erik Svartberg, för att diskutera europeiskt bistånd till Östtimor. Efter en stillsam lunch med Östtimorkommitténs ordförande, Ann Larsson, åkte de till riksdagen, där det stämt träff med olika "Östtimorvänliga riksdagsledamöter". Ett tiotal var inbjudna, men då regeringens vårbudget presenterades samtidigt, var det bara ett fåtal1 som kunde komma. Florencio och Dino fick i alla fall ett par givande samtal med Eva Goës, Hans-Göran Franck, Ingrid Näslund samt en representant för vänsterpartiet.
Kvällen ägnades åt informationsmöte på Svenska Freds kansli på Söder. Trots att det inte dök upp så mycket folk, tyckte de båda timoreserna att mötet var givande.
På onsdagen var det dags igen att åka ut i Sverige. Florencio gav sig av till Malmö, där SAMFI-organisationerna hade ordnat en föreläsningskväll på Amnestybutiken. Dino åkte till Göteborg, där Amnesty också hade ordnat en kväll på det regionala kontoret.
Medan Florencio åkte från Malmö direkt till Laholm, åkte Dino tillbaka till Stockholm på torsdagen. I Laholm mötte Florencio pressen2 och höll lektioner på Lagaholmsskolan och Osbecksgymnasiet. Dino satt då på läktaren i Riksdagens plenisal, och lyssnade på frågestunden, där miljöpartiets Peter Eriksson ställde en fråga till Leif Pagrotsky om vapenexporten till Indonesien. Eriksson hänvisade då samtidigt till Dino som satt på läktaren. Detta var mycket givande, framförallt då riksdagsdebatten var direktsänd av TV 2, och Dino efter debatten intervjuades av Expressen.
På fredagen deltog östtimoreserna i en demonstration mot svensk vapenexport till Indonesien på Mynttorget. Demonstrationen arrangerades av Östtimorkommittén och blev mycket lyckad; hela 90 personer trotsade det blåsiga vädret och dök upp för att visa sitt stöd till Östtimor. Talare var representanter för folkrörelser samt riksdagsledamöter. Deltagarna vid demonstrationen gjorde tillsammans ett uttalande där man krävde stopp för alla vapenleveranser till Indonesien, oavsett om de kallas för reservdelar, ammunition eller följdleveranser.
Demonstrationen följdes av en presskonferens på riksdagen, där riksdagspartierna gavs tillfälle att redovisa sina ståndpunkter i frågan. Trots att vår riksmedia lyste med sin frånvaro, var ändå diskussionen mycket givande och man enades om att arbeta vidare med frågan. Några tidningar från den kristna rörelsen dök i alla fall upp. Deltagare var ungefär desamma som på demonstrationen. Efter dessa evenemang åt vi lunch med Eva Goës, som förutom att hon är riksdagsledamot även sitter i styrelsen för Östtimorkommittén och har åkt på flera resor till Östtimor.
På fredagskvällen var det dags för Dino och Florencio att bege sig till Bofors för att deltaga i ett aktionsläger mot vapenexport till Indonesien. Detta var organiserat av ad hoc-Plogbillsorganisationer. Östtimoreserna stannade där över hela helgen. Ett möte med Bofors informationschef, Anders Florenius, var inplanerat samt demonstrationer och en hel del andra aktioner, men det visade sig senare att inget gick enligt planerna. Tydligen var det helt enkelt bristande organisationsförmåga som gjorde att östtimoreserna bara fick, så att säga, "sitta av tiden" i Bofors. Kort sagt var de mycket missnöjda med hela arrangemanget.
Efter helgen var det dags för Florencio att åka tillbaka till London, där han nu bor. Men innan dess hann vi med ett möte på Amnesty Svenska Sektionen på måndagen. Här tyckte både Florencio och Dino att de fick gehör för sina berättelser och var nöjda med besöket.
På tisdagen gav sig Dino av till Norrköping för att där hålla ett föredrag för FN-föreningen. Han berättade senare att detta var det bästa besöket under hela tiden i Sverige, för det gavs tid att ställa frågor, och publiken var väldigt intresserad av att få information om Östtimor.
Jag bad Florencio och Dino att sammanfatta och utvärdera sin vistelse här i Sverige, och de sade ungefär så här:
Allting var mycket väl organiserat, människorna vi mötte var väldigt intresserade av att höra om Östtimor och ställde många frågor. Visserligen var det jobbigt att resa så mycket ute i landet, men hellre det än att bara sitta och inte göra någonting. Det bästa mötet var nog när vi träffade riksdagsledamöterna på tisdagen, när vi satt och fikade och bara pratade om hur man skall agera för att föra upp Östtimorfrågan på agendan. Tyvärr fick vi tillbringa en hel helg i Bofors, som inte gav någonting, vi fick inte hålla någon föreläsning, inte möta någon press eller någonting... Vi tror att vårt besök har fått många människor att kanske jobba mer med Östtimorfrågan, och att kanske tala om Östtimor inför sina vänner, så fler blir engagerade i kampen. Demonstrationen var också mycket bra och även presskonferensen som följde, även om vi inte förstod så mycket just då! Vi ser fram emot fler besök i Sverige.