Portugals ambassadör i Holland inledde fredagskvällens program med att beskriva Portugals politik i Östtimorfrågan under 1990-talet. Han sade vidare att enligt hans syster, som nyligen hade besökt Östtimor, är missnöjet med de internationella frivilligorganisationernas arbete stort. Skälet är att östtimoreserna inte tillåts deltaga i deras arbete och därför känner sig ofria i sitt eget land.
Liem Soei Liong från TAPOL fortsatte med att säga att den väpnade kampen, det civila motståndet, de diplomatiska aktiviteterna och internationella solidaritetsgruppers arbete var de faktorer som möjliggjorde Östtimors frihet. Efter en översikt av solidaritetsarbetet för Östtimor sedan 1975 berättade han att många av de östtimoreser, som är kvar i Västtimor, tidigare var anställda i den indonesiska förvaltningen. Dessa människor får fortfarande bättre betalt än vad de skulle få i Östtimor, vilket gör dem ovilliga att återvända. Liem besökte tidigare i år Östtimor och han bekräftade uppgiften att människorna känner sig exkluderade från de internationella frivilligorganisationernas arbete.
Efter Liems presentation var det allmän diskussion om frågor att ta upp i lördagens arbetsgrupper. En rad förslag på frågor att diskutera dök upp. Sedan höll Coki Naipospos från den indonesiska organisationen Solidamor, som bildades 1998 och som sände observatörer till fjolårets folkomröstning, dagens sista presentation. Även han nämnde att östtimoreserna nu känner sig marginaliserade. Han sade också att Solidamor kontaktar många institutioner i Indonesien för att de skall bistå Östtimors utveckling. Slutligen lästes ett uppskattande brev från José Ramos-Horta till konferensen upp.
Lördagen inleddes med att holländskan Rens den Hollander, som representerar organisationen Autonoom Centrum och nyss var hemkommen från Östtimor, berättade att hon under sina två månader hade märkt det enorma gapet mellan FN-personalen och östtimoreserna. Ett talande exempel är att FN-anställda kan tjäna 10.000 dollar per månad medan en timores som dagligen städar tio timmar bara tjänar tre dollar per dag! FN-förvaltningen skapar knappast arbetstillfällen och återuppbyggnaden efter förstörelsen går trögt. Hon talade även om att FN-personal uppvisar arroganta attityder gentemot befolkningen, att FN inte använder utbildade östtimoreser effektivt och att affärsmän från Australien har börjat etablera sig i Östtimor. Hon kunde dock inte säga vem som hade bjudit in dem. Trots de uppräknade problemen vill dock östtimoreserna inte att FN skall lämna Östtimor, eftersom de vet att de behöver FN:s hjälp.
Hon nämnde vidare att de östtimoreser som återvänder från Västtimor knappast är välkomna, då många röstade för autonomi. Hon hade även besökt enklaven Oecussi i Västtimor, där situationen präglas av utbredd fattigdom, milisaktiviteter och livsmedelsbrist. Priserna är också höga, eftersom alla varor importeras från Indonesien.
Presentationerna och frågestunderna gav en bred bild av nuläget i Östtimor, men även diskussionerna i arbetsgrupperna var mycket givande. Man fick välja att deltaga i två av fyra grupper. Jag deltog först i en grupp i vilken en utvärdering av FN-förvaltningen diskuterades och sedan i en med rättvisa och försoning som tema. De övriga gruppernas teman var aktioner för att främja Östtimors utveckling och kapacitetsuppbyggnad/hjälp till återuppbyggnad. Exempel på frågor som behandlades under dessa teman är aktioner för att stärka det civila samhället och tilldelning av stipendier till studenter från Östtimor.
I "utvärderingsgruppen" diskuterade vi det "Monitoring project" som International Federation for East Timor (IFET) håller på att planera. Meningen är att IFET-projektet skall drivas gemensamt av utlänningar och östtimoreser. Syftet är att ta reda på vanliga östtimoresers uppfattningar om FN-förvaltningen och att bidraga till Östtimors utveckling. Internationellt deltagande är viktigt, eftersom internationella organisationer lättare kan kritisera andra internationella organisationer än vad östtimoresiska grupper kan. Upprättandet av ett informationscentrum till gagn för Östtimor diskuterades. Ett icke oväsentligt problem som nämndes är att Östtimor har en muntligt baserad kultur medan FN-personal och biståndsarbetare arbetar i en skriftlig kultur. Konkreta frågor för solidaritetsgrupper att driva som lyftes fram var lobbyarbete, upprättande av en förteckning över resurspersoner på olika områden, deltagare i IFET-projektet och projektets finansiering.
Efter en presentation av Lefidus Malau från den indonesiska organisationen Fortilos om bl.a. organisationens arbete för att stärka de mänskliga kontakterna mellan Indonesien och Östtimor och en allmän diskussion om övergripande frågor deltog jag i "rättvise/försoningsgruppen."
Kravet på en internationell tribunal för att döma de ansvariga för övergreppen mot de mänskliga rättigheterna i Östtimor under 1999 diskuterades. Det indonesiska domstolsväsendet är ej självständigt från statsmakten. Det finns dessutom en bristande vilja att stifta nya lagar som skulle möjliggöra att domar fälls mot de skyldiga brister. Indonesiens komplexa politiska situation gör ansvarsfrågan ännu svårare att hantera. Helt klart är att upprättandet av en tribunal skulle vara ett viktigt bidrag till landets demokratisering.
Förutom kravet på en internationell tribunal lyfte man fram idén om aktioner att utomlands väcka åtal mot besökande indonesiska militärer. Frågan föranleddes av att åtal nyligen väcktes i USA mot general Johnny Lumintang.
Även flyktingarnas svåra situation i Västtimor diskuterades. De flesta av dessa - omkring 60.000 människor - vill enligt uppgift återvända. Det är svårt att repatriera flyktingarna, men om läget i Östtimor förbättras kan repatrieringen underlättas. De stora behovet av konkreta aktioner för att flyktingarna skall kunna få återvända betonades.
Lördagens digra program avslutades sedan med att portugisiskan Luisa Pereira från CDPM - Commission for the rights of the Maubere people - berättade om hur organisationen CIDAC hade förvandlats från en aktionsgrupp mot kolonialism till en frivilligorganisation för utveckling. Därefter var det fri diskussion.
Under söndagen presenterade grupperna sina skriftliga rapporter, vilka gav en god bild av de uppenbart livliga diskussionerna. Charles Scheiner från East Timor Action Network i USA berättade att IFET-projektet började diskuteras i november och han gick igenom hur det hade fortlöpt. Jag fick uppfattningen att projektet verksamt skulle kunna bidraga till att förbättra den problematiska situationen i Östtimor.
Bland de meddelanden som sedan lämnades av deltagarna kan nämnas att CDPM uppmanade oss att framöver sända material till Östtimor för upprättandet av ett nationellt arkiv. Framtida konferenser diskuterades också. Vidare antogs ett konferensuttalande.
Liem sade som siste talare att det var en historisk konferens, eftersom det var den första internationella konferensen efter folkomröstningen den 30 augusti. Han menade också att solidaritetsrörelsen har anledning att känna sig stolt över Östtimors nyvunna frihet. När denna mycket givande konferens sedan avslutades på söndag eftermiddag fick vi en fyllig konferensrapport, vilken kan erhållas från undertecknad.
Gabriel Jonsson