Krokodil

Från en svensk valövervakare

Östtimorkommittén
Box 70341
107 23 STOCKHOLM
Tel. 08-33 62 47
Postgiro 1 81 92-5
E-post tpollak@algonet.se
Web http://www.algonet.se/~tpollak/OTK/

Från en svensk valövervakare i Östtimor

SIDA och Forum Syd ordnade i december en träff om arbetet som internationell observatör i konfliktområden. Talare var Anita Nyberg, som från juni till september deltog som valövervakare i UNAMET, och Rodrigo Arce, projektansvarig vid Forum Syd.

Anita Nyberg om Östtimor

Anita, som till vardags är lärare, var en av nio svenska valobservatörer i Östtimor (det fanns tio svenska civilpoliser). Hon hade 1994 arbetat som valövervakare i Mocambique, där hon tidigare hade arbetat som lärare och även lärt sig portugisiska. Före avresan genomgick Anita, som visade fina diabilder under presentationen, utbildning i Sverige och Australien. Hon arbetade i Balibo nära gränsen till Västtimor med registreringen inför folkomröstningen. Då hon var anställd som "District Electoral Officer" fungerade hon i praktiken som administratör på regional nivå. Anita bodde i den närbelägna gränsstaden Maliana, där det dagarna före ankomsten hade ägt rum en milisattack mot det lokala FN-högkvarteret. Det förelåg oro för en ny attack och militär tog emot Anita och hennes medarbetare.

Registrering och valutbildning

Valobservatörerna delade in sig i lag och kontaktade distriktspolisen om sina arbetsuppgifter. Det gällde att fastställa var valobservatörerna skulle vara och vilka lokaler som skulle användas för registreringen innan registreringen kunde börja. I detta arbete kontaktade valobservatörerna byledarna i distrikten. Anita skötte sitt arbete självständigt, men hade en lokal chaufför och blev eskorterad av civilpoliser. Det hände att anhöriga hämtades från bergen, där de levde, med lastbil för att bli registrerade. Det fanns människor som gick en till två mil för att registrera sig. Just avstånden var ett skäl till att inte alla kunde registrera sig. Milisen försökte försvåra registreringsarbetet, bl.a. genom att förfalska dokument. Präster var de som hjälpte folket i byarna, då de bäst visste vad som hände.

När registreringsarbetet var över flyttade Anita till staden Lois i nordvästra Östtimor nära Atabae, där hon arbetade med valutbildning. Det gällde att förklara vad folkomröstningen skulle gå ut på och hur den skulle genomföras. Milisens närvaro var här påfallande stor och den hindrade igen UNAMET, som ej fick besöka alla områden för valinformation. Att hus tillhörande CNRT blev nedbrända vid flera tillfällen och att människor inte vågade säga om de var för eller emot autonomi visar också att det inte var någon fri valkampanj. Och avväpningen av milisen, som skulle ha ägt rum före folkomröstningen, innebar i Lois att bara 100 handgjorda vapen lämnades in vid en ståtlig ceremoni. Vidare var det med risk för sina liv som många timoreser hyrde ut sina hus till FN- personal.

Våldsvågen var väntad

En våldsvåg förutsågs allmänt följa efter folkomröstningen och milisen hotade att döda. Människor började därför fly från sina hus redan innan folkomröstningen hölls den 30 augusti. Betecknande är att alla vägar var bevakade omkring denna dag. Omröstningen gick fredligt till, men att valövervakarna i Maliana hade försvunnit en timme efter vallokalernas stängning vid 17-tiden visar att läget var spänt. Anita var nu till skillnad från tidigare själv orolig. När våldsvågen gjorde att FN-personalen drevs ut och att löftet att stanna kvar även efter folkomröstningen inte kunde hållas, reste hon ut via Dili till Darwin. Till och med boskapen drabbades av våldet - kor dödades och stals.

Anita sade vidare om tiden i Östtimor att skolorna var undermåliga. Barnen hade skoluniform och läroböcker fanns, men lärare saknades och undervisning gavs bara två timmar per dag. Hälsoläget var också dåligt - TBC, malaria, lunginflammation och ögonsjukdomar var vanligt förekommande och det rådde brist på medicinsk personal.

Gabriel Jonsson