Indonesien är med sina 210 miljoner invånare världens fjärde folkrikaste stat. Mer än 400 olika etniska grupper är bosatta i den mer än 18.000 öar omfattande sydostasiatiska övärlden. I praktiken har Indonesien styrts av landets militärer. Den tidigare generalen Suharto kom under sin långa presidenttid att leda en av Asiens mer korrupta regimer, där Suhartos familj kom att kontrollera stora delar av den ekonomiska utvecklingen. 1969 annekterades Papua Nya Guinea och 1976 Östtimor utan att befolkningen fått säga sin mening. Även i andra delar av Indonesien har självständighetssträvanden gentemot den javanesiska centralmakten varit stark såsom på Sydmoluckerna och i Aceh på norra Sumatra.
Den sydostasiatiska ekonomiska krisen hösten 1997 slog kanske hårdare mot Indonesien än mot något annat land i Sydostasien. Efter att ha kämpat sig upp till en mellannivå av länder som uppnått en viss ekonomisk utveckling rasade Indonesien på kort tid tillbaka till gruppen minst utvecklade länder. Religiösa, regionala och etniska motsättningar ligger latent och har flera gånger lett till okontrollerade utbrott med stora mänskliga och ekonomiska förluster. Den indonesiska militären ser sig som den enda sammanhållande och kontrollerande kraften. Blodiga sammanstötningar har ägt rum i Aceh och på ön Ambon.
Den 21 maj 1998 tvingades Suharto avgå och överlämna makten till sin vicepresident Habibie. Parlamentsval genomfördes i juni 1999 och den rådgivande folkförsamlingen skall i december 1999 välja ny president fr o m 1 januari 2000. I parlamentsvalen blev oppositionsledaren Megawati Sukarnoputri - dotter till Indonesiens av Suharto 1966 störtade ledare Sukarno - den stora segraren och därmed en stark utmanare till Habibie i det kommande presidentvalet. Utvecklingen på Östtimor före och efter folkomröstningen den 30 augusti tros ha kraftigt försvagat Habibies möjligheter att bli vald, eftersom Megawati öppet gett uttryck för stämningar som råder inom den indonesiska armén. Fortsatta korruptionsskandaler som den s k Baligateaffären runt Bali Bank bidrar ytterligare till detta.
En utveckling mot demokrati i Indonesien skulle vara av avgörande betydelse för utvecklingen i Sydostasien, där Indonesien varit den ledande kraften bland Aseanländerna. Vägen dit är lång och besvärlig och förutsätter bl a att den indonesiska militären drar sig tillbaka från sina politiska och ekonomiska positioner. Det finns all anledning att befara att det är långt till dess att militären är beredd att acceptera detta. Ju längre den politiska och ekonomiska krisen fortsätter desto mer ökar risken för en successiv upplösning av den indonesiska statsbildningen.
Det är ytterst viktigt att Indonesien kan förmås att erkänna och respektera Östtimors självständighet. Frågan om Papua Nya Guineas framtid måste likaså avgöras i folkrättsligt acceptabla former. Fortsatta militära övergrepp i t ex Aceh kan komma att ytterligare underminera Indonesiens sammanhållning.
Med Suhartos fall i maj 1998 öppnades en dörr för att kunna lösa frågan om Östtimor. I maj 1999 ingick den indonesiska ledningen under president Habibie en överenskommelse om att genomföra en folkomröstning om Östtimors framtid. Xanana Gusmao frigavs under sommaren 1999. Trots starka betänkligheter rörande den indonesiska militärens neutralitet skulle folkomröstningen äga rum utan FN-skydd för befolkningen. Trots omfattande hot och trakasserier registrerade överraskande många östtimoreser sig inför folkomröstningen.
Även folkomröstningen föregicks av hot och trakasserier från proindonesiska militiagrupper väpnade och understödda av indonesisk militär. Den 30 augusti ägde folkomröstningen rum och den 3 september medelades att 78,5 % röstat för självständighet. Resultatet följdes omedelbart av en snabbt eskalerande vålds- och terrorvåg, där timoreser såväl som FN-personal mördades i stort antal och tusentals tvingades på flykt upp i bergen. Den indonesiska militären visade sig oförmögen och ovillig att ingripa i de fall där den inte direkt understödde militiabanden.
Trots en växande internationell opinion vägrade den indonesiska militärledningen att tillåta att FN-trupp sändes till Östtimor. Så länge Jakarta vägrade tillåta FN-trupp kunde man räkna med ett lojalt stöd i FNs säkerhetsråd i form av veto från Folkrepubliken Kina. Först efter mycket starka påtryckningar från USA gav den indonesiska statsledningen efter och International Force for East Timor (INTERFET) kunde komma på plats och påbörja sin uppgift att ge befolkningen på Östtimor skydd mot terrorbanden.
Enligt överenskommelsen i maj skall den rådgivande folkförsamlingen i Indonesien i november samlas för att godkänna resultatet i folkomröstningen. Trots att president Habibie vädjat till församlingen att godkänna resultatet är detta ännu långt ifrån fallet. Sverige måste verka för att EU och FN på alla sätt medverkar till att Indonesien sätter stopp för den 24 år långa och ovärdiga ockupationsperioden och godkänner Östtimors självständighet. Varje form av fortsatt öppen eller kamouflerad destabilisering av Östtimor från indonesisk sida måste kraftfullt fördömas.
3. Hemställan Med hänvisning till det anförda hemställs
Stockholm den 5 oktober 1999
| Karl-Göran Biörsmark (fp) | |
| Elver Jonsson (fp) | Siw Persson (fp) |