Rapport från barnhemmet

Idag var vi och hälsade på en stund hos Susteran PRR i stadsdelen Kuluhun här i Dili (se not 1). Vi träffade där moder Ignacia och några av barnen. Moder Ignacia finns med på ett par av de foton jag bifogar, och hon kom väl ihåg och log när jag nämnde "Miss Ann" (se not 2). Vi hade inte något riktigt gemensamt språk, men det löste sig nog rätt bra genom att en engelsktalande chef för en timoresisk NGO (ONE med rötter från motståndsrörelsen sen 70-talet), Mr. Felis Marques, råkade befinna sig vid kliniken och var vänlig att ta sig tid att gå med runt och tolka. Hoppas det inte blivit några större missförstånd.

Noter

1. Barnhemmet låg tidigare i Becora, en annan stadsdel i Dili.
2. Ann Larsson, Östtimorkommitténs förra ordförande, bodde i barnhemmet den första natten, när hon kom som volontär till Östtimor i början av år 2001. Ann startade då insamlingen till förmån för barnhemmet.

Vi fick se sovsalarna för flickor och pojkar och studierummet, och moder Ignacia berättade om situationen och svarade på frågor. Det finns nu 22 barn i åldrarna 3 till cirka 20 år som bor där, de flesta flickor. Det såg rätt rent och prydligt ut, och de flesta barnen var i skolan på olika håll i stan.

Byggnaden med sovsalar m m är ju rätt spartansk och ligger inklämd. Man skulle vilja bygga ett nytt dormitory av betydligt bättre och permanent standard för 30 barn på en större tomt man disponerar i anslutning till den befintliga kliniken i Manliwana (kallades visst också Aimuten e.d., stadsdel i utkanten av Dili?). Dock har man tydligen ännu ingen kostnadsberäkning, och ingen finansiering är ordnad, men jag kan bara anta att det handlar om massor av pengar. Kan man bygga i Manliwana skulle de 22 nuvarande barnen flytta dit och hemmet i Kuluhun upphöra. I Manliwana skulle man ha plats för odling av grönsaker m m och lite djur och få en bättre miljö. Där skulle man prioritera föräldralösa vid antagande av nya barn (och såvitt jag förstod är det hittills rekommendationer från "church councils" i olika distrikt i landet som styrt vilka barn som fått komma till Kuluhun).

Budskapet från moder Ignacia var att man vore tacksam för det fortsatta ekonomiska stöd man kan få från Östtimorkommitten, helst så man kan bygga nytt i Manliwana, men kanske mest akut så man får hjälp till driften av det nuvarande hemmet, som man har svårt att klara. Man får enligt vad som sas inga andra donationer från utlandet.

Jag frågade om moder Ignacia ville skicka med t. ex. något brev till Östtimorkommitten, så vi får se om de skriver något (OK på Bahasa Indonesia?). Jag sa att jag kan hälsa på igen nån dag innan vi lämnar Timor den 16 juni.