CCET 13 i Genève

Catholic Institute of International Relations, som är baserat i London och som arbetat med Östtimorfrågan sedan 1975, arrangerade 4/10-6/10 2002 det trettonde mötet (det första hölls 1985) för Christian Consultation on East Timor (CCET) i Genève. Syftet med mötet var att utvärdera lärdomar av CCET.

Östtimor representerades av Francisco de Vasconcelos från den protestantiska kyrkan och Laura Abrantes från FOKUPERS (Women's Communication Forum). Ytterligare ett tiotal personer deltog i mötet, varav de flesta kom från europeiska länder men även från Sydkorea och Australien.

Innehåll

• Adrien Zollers presentation
• Victor Scheffers presentation
• Catherine Scotts presentation
• Laura Abrantes presentation - katolska kyrkan
• Francisco de Vasconcelos presentation
• Anselmo Seung-hoon Lees presentation
• John Scott Murphys presentation
• Laura Abrantes presentation - kvinnofrågor
• Brev till Kofi Annan

Adrien Zollers presentation

Adrien, som leder International Service for Human Rights, berättade att han drogs in i Östtimorfrågan 1973 på grund av Portugals avkoloniseringspolitik. Det fanns i början av 1980-talet solidaritetsgrupper i Genève - bl.a. Pax Christi International - som stödde Östtimor. Antingen arbetade grupperna för Östtimors självbestämmanderätt eller för respekt för mänskliga rättigheter (MR). Det bedömdes att det skulle vara svårt att politiskt agera för självbestämmande. I stället prioriterades mänskliga rättigheter. Genom att Östtimorfrågan undan för undan blev mer känd, kom dock rätten till självbestämmande att senare bli allt viktigare. Adrien berättade att det var Victor Scheffers, nu generalsekreterare i Justitia et Pax-kommissionen (JP) i Nederländerna, som kom med idén att upprätta ett kristet nätverk för Östtimor.

Lärdomar av CCET

Den första lärdomen är enligt Adrien att man lärt sig vilka kristna organisationer med verksamhet i landet som ej har varit till hjälp i arbetet för Östtimor. På grund av verksamhet i Östtimor gällde det också att vara försiktigt i kontakterna med Röda Korset, som väl kände till situationen för fångarna på ön Atauro (utanför Dili).

Den andra lärdomen är att den viktigaste organisationen i Östtimorarbetet har varit World Council of Churches (WCC). Organisationen hämmades dock länge i sitt arbete av de indonesiska kyrkornas negativa inställning till detta.

Den tredje lärdomen är att CCET genom att skapa en ökad diskussion inom och utanför kyrkorna har förmått höja Östtimors profil internationellt. Vatikanen var på väg mot att erkänna annekteringen av Östtimor, men JP-kommissionerna i Belgien, Nederländerna, Frankrike och Irland tryckte aktivt på för att förhindra ett erkännande före påvens besök 1989. Annars hade ju besöket blivit ett officiellt erkännande av annekteringen.

Komplexa beslutsprocesser

En fjärde lärdom är att många beslutsprocesser leder till slutgiltiga beslut. Därför är det viktigt att påverka beslutsfattare både i Bryssel, Genève och Washington. Det är ju bara västländerna som i kraft av sin dominerande position i världspolitiken har kunnat ta upp Östtimorfrågan i internationella sammanhang. Enligt Adrien har Arnold Kohens lobbyarbete för Östtimor i USA varit yttterst betydelsfullt. Generellt sett har CCET varit framgångsrikt i sitt lobbyarbete.

Att sådant arbete är viktigt beror bl.a. på att 27 av UNCHR:s 53 medlemsländer är från Afrika (15) och Asien (12), varför man måste få med sig dem på sin sida i omröstningar. Detta har varit besvärligt när det gäller asiatiska länder. CCET har mest påverkat Östtimorfrågan internationellt, men även inom Östtimor. Genom CCET har det ju skapats ett utrymme för kyrkorna i Östtimor att verka internationellt. Identiteten som en kristen grupp har varit essentiell, men kontakter har upprätthållits med andra Östtimorgrupper.

En femte lärdom är att Östtimorfrågan efter självständigheten den 20 maj förvandlats från en frihetskamp till en utvecklingsfråga. Det gäller att fortsätta samarbeta med kyrkor i Östtimor och förmå dem att förstå att en ny institutionell strategi med ökat deltagande nu behövs för landets utveckling. CCET, som åtnjuter förtroende inom det nätverk man samarbetar med i Östtimor, har som enda grupp möjlighet att framföra kritik mot landets kyrkor. Adrien tillade efteråt att CCET i de fall då man har haft otillräcklig information sökt hjälp från Amnesty International och från östtimoresiska flyktingar i Lissabon. Han menar att i termer av kostnads-intäktsanalys har CCET tack vare den gemensamma erfarenheten uppnått en hög grad av effektivitet.

Victor Scheffers presentation

Victor berättade att det när han började arbeta med Östtimorfrågan i JP var besvärligt p.g.a. de nära kontakterna mellan Nederländerna och Indonesien: politikerna var oroliga att dessa skulle störas. I början av 1980-talet var den f.d. biskopen i Västpapua, som var holländare, aktiv inom JP i Östtimorfrågan och uttalade sig för landets självbestämmande. På så sätt blev frågan större i Nederländerna, och 1984 gav JP ut en publikation om Östtimor. Ett katolskt dokumentionscenter i Bryssel kontaktade Victor och publikationen översattes till engelska och franska och spreds världen över.

Senare besökte indonesiska biskopar Nederländerna och uppmanade JP att ej lägga sig i "en intern angelägenhet." JP motsatte sig detta och fortsatte att verka för Östtimors rätt till självbestämmande. 1985 hölls det första CCET-mötet i Nederländerna för att diskutera hur kristna grupper skulle verka. Det kom fram att många organisationer behövdes i arbetet. Likaså var det viktigt att de skulle kunna ge specifika bidrag. Det visade sig också att det behövdes ett organ för att samordna verksamheten och ett annat för att ge ut publikationer. CCET har endast gett ut två publikationer - i stället har CIIR ansvarat för publikationerna.

Lärdomar av CCET

Av fundamental betydelse är att veta var beslutsfattarna finns. Det gäller att ha tillgång till information och klara besked i kontakterna med beslutsfattarna var dessa än finns. Möten har ägt rum med representanter för Indonesien och UNCHR innan UNCHR-sessionerna inletts. CCET kan bedriva lobbyarbete för Nobelpriset. Victor underströk hur viktigt biskop Belos fredspris år 1996 var för att höja hans ställning. Biskopen stod under hårt tryck från Vatikanen innan, men efter Nobelpriset gick det ej längre att tysta honom. Victor betonade också betydelsen av att känna en människa som kardinal Etchegaray i Vatikanen för att kunna veta vad CCET kan göra. CCET:s struktur som ett löst nätverk har gjort det möjligt att agera flexibelt.

Catherine Scotts presentation

Catherine började arbeta med Östtimorfrågan inom CIIR i slutet av 1980-talet. Då fanns det solidaritetsgrupper för FRETILIN men också kristna nätverk. Enighet rådde kring MR-frågor men ej angående självbestämmanderätten. Åren 1990-1994 höll CCET inga möten p.g.a. att personal byttes på CIIR och att nationellt lobbyarbete prioriterades. När det i Östtimorfrågan aktiva WCC höll sitt möte 1994, deltog Östtimors protestantiske biskop Arlindo Marcal och tillkännagav öppet sina åsikter. Därigenom drogs även de protestantiska kyrkorna in i CCET-nätverket.

MR-frågor dominerade först CCET:s arbete, men fr.om. 1994 blev även självbestämmande en viktig fråga. Flera av CCET:s medlemsorganisationer har dock nära samarbetat med solidaritetsgrupper. Enligt Catherine har CCET fungerat väl, men det har förekommit slitningar med solidaritetsgrupper eftersom dessa känt sig "uteslutna". Hon berättade att CIIR skall ge ut två nummer till av "Timor Link", vilka sedan skall ges ut tillsammans med tidigare nummer: Östtimor måste få kunskap om sin egen historia.

Diskussion

Bland annat kvinnofrågor diskuterades. Catherine betonade att kvinnornas röster måste bli hörda inom kyrkan och att detta är en fråga för CCET. Enligt Adrien måste kvinnors rättigheter först fastslås för att någon utveckling för kvinnor skall kunna ske. Brott begångna mot kvinnor är enligt internationell lag lika viktiga som dem som begåtts mot män. Tack vare att generalsekreterare Kofi Annans särskilde rapportör för våld mot kvinnor besökt Östtimor har kvinnofrågornas internationella ställning höjts.

Laura Abrantes presentation - katolska kyrkan

Den katolska kyrkan prioriterar nu återuppbyggnaden av infrastrukturen, rekonstruktion av kyrkor samt uppgifter som försoning och rättvisa. Det är önskvärt att ändra den starkt hierarkiska kyrkans mentalitet och att utöka de kyrkoanställdas erfarenheter genom utlandstjänstgöring. Kyrkan arbetar för mänsklig utveckling och fred. Det finns ett kyrkligt center för fred och utveckling. Biskop Belo undertecknade nyligen, efter att de första domarna i rättegångarna i Jakarta mot de ansvariga bakom 1999 års våldsvåg hade avkunnats, ett uttalande kritiskt mot dessa.

JP-kommissionens uppgifter är att främja en dialog i samhället i kyrkofrågor. JP försöker påverka den inhemska opinionen att stödja upprättandet av en internationell domstol för Östtimor och förmå regeringen samt utländska solidaritetsorganisationer att verka för att en sådan domstol upprättas. JP har även agerat för att kvinnoorganisationer skall protestera mot brister i samband med rättegångarna i Jakarta: Laura berättade att FN genom Serious Crimes Unit (SCU) hade tagit med ett vittne dit utan att kontakta östtimoresiska NGO:s och att vissa vittnen av säkerhetsskäl ej ville vittna. Kyrkan menar att rättvisa behövs på många områden, vilket också är ett allmänt önskemål i Östtimor.

Frågor

Kyrkans roll i samhället och domstolsfrågan diskuterades. Kyrkan upprätthåller goda kontakter med regeringen.

Det råder emellertid oklarhet kring rollfördelningen mellan JP och biskop Belos center för fred och utveckling. Diskussioner pågår om hur en internationell domstol skulle kunna upprättas. Det finns en bred grupp av inhemska och utländska organisationer som möts en gång i veckan och som försöker förmå regeringen att agera för att en internationell domstol skall upprättas. Det sades vidare att östtimoresiska MR-organisationer upprätthåller kontakter med sina indonesiska motsvarigheter och att Dilis stift har ett program för traumabehandling.

Francisco de Vasconcelos presentation

Ledarna för frihetskampen har nu blivit byråkrater. Sedan den indonesiska reträtten 1999 lever en konflikt kvar mellan dem som var för respektive emot integrationen. Mänskliga rättigheter är därför fortfarande en stor fråga. Francisco menar att offrens rättigheter måste respekteras - annars undertrycks ju deras frihet. Offren har därför reagerat negativt när regeringen har talat om amnesti. Regeringen stöder den sannings- och försoningskommission som upprättats. Kommissionen, som arbetar med brott begångna under åren 1974-1999, kan därför komma att påverkas av politiska beslut. Francisco sade att SCU snart skall slutföra sitt arbete. Han menar att regeringen borde kräva att en internationell domstol upprättas med stöd från internationella nätverk. Det finns problem att implementera lagar i Östtimor nu genom att advokaterna är unga. Medvetenheten om lagarna måste också höjas.

Den protestantiska kyrkan är ej lika aktiv som den katolska, men försoningsprojekt pågår i byarna. Francisco menar att det är nödvändigt att uppnå rättvisa och försoning: såren som uppstått till följd av ockupationen måste läkas. Samtidigt måste Östtimor utvecklas och en allmän kompetensuppbyggnad ske - i synnerhet på landsbygden. Kyrkans roll skall vara den pastorala, och kyrkofolk måste bli medvetna om läget i landet.

Diskussion

Identitets- och MR-frågor diskuterades. Genom att de flesta östtimoreser är katoliker är den katolska identiteten stark, men med tiden kommer religiös pluralism att bli allt viktigare. Pluralism, som också är fastslaget i författningen, är en förutsättning för demokrati. Kyrkan är skyldig att bidraga till demokrati och pluralism genom att befrämja tolerans. Det råder goda relationer mellan protestanter och katoliker och religionsfrågan är, till skillnad från i Indonesien, ej känslig i Östtimor.

Språkfrågan är dock mycket problematisk. Enligt konstitutionen är tetum och portugisiska officiella språk. Engelska och indonesiska fungerar som arbetsspråk. Ett språkinstitut har upprättats för att utveckla tetum i skrift och tal. Portugisiska undervisas i årskurserna 1-3, varefter indonesiska tar vid. Indonesiska används även på universiteten.

Det framkom att ett problem med SCU är att alla man undersöker är östtimoreser. Det är nämligen mycket svårt att få de skyldiga indonesiska officerarna utlämnade till Östtimor. SCU behövs dock för att få fram uppgifter till domstolarna. Underrättelsedata i Australien och USA kan bara lämnas till en internationell domstol. Eftersom Indonesien inte vill ha en internationell domstol för Östtimor, har en ad hoc-domstol upprättats. Östtimors regering befinner sig i domstolsfrågan i ett besvärligt dilemma: man vill inte reta upp indoneserna samtidigt som man vill möta folkets önskemål.

Regeringen är oenig i frågan: premiärminister Mari Alkatiri och utrikesminister José Ramos Horta är för en internationell domstol medan president Xanana Gusmão är tveksam.

Anselmo Seung-hoon Lees presentation

Koreanen Anselmo Seung-hoon Lee är föreståndare för Pax Romana, som i UNCHR arbetat för Östtimors självbestämmande. Han föreslog att representanter för kyrkorna i Indonesien och Östtimor skall mötas i Bali i nästa år, eftersom ingen riktig försoning mellan kyrkorna ännu har ägt rum. Enligt Anselmo är domstolsfrågan i Indonesien även en inhemsk fråga p.g.a. dess implikationer för Aceh och Västpapua. Det är möjligt att dra in asiatiska kyrkor i domstolsfrågan: Anselmo menar att det är viktigt att många kyrkor agerar. Att avskaffa straffrihet för militären är en annan fråga att arbeta med, men den är inte problemfri genom att den hänger ihop med kulturella mönster så som asiatiska värden.

Under frågestunden framkom det att de indonesiska kyrkorna efter Östtimors självständighet inte diskuterat Östtimor. Däremot finns det dem inom kyrkan som arbetar för rättvisa i Indonesien. Anselmo anser att ett möte mellan kyrkorna i Indonesien och Östtimor skulle ge tillfälle att diskutera hur nationella problem skall hanteras. Han underströk att straffrihetsfrågan så som en global fråga gäller båda länderna, och väckte idén om ett kyrkligt samarbete på lekmannanivå. Uppfattningen framfördes att kyrkomöten kan få positiva effekter på ländernas relationer på sikt men att mötena bör börja på en låg nivå.

John Scott Murphys presentation

John Scott Murphy från Caritas Australia sade att det inte går att upprätta en internationell domstol utan Indonesiens medgivande: en sådan domstol kan ju inte gripa indonesiska officerare. Vad som händer i domstolsfrågan är också avhängigt den politiska utvecklingen i Indonesien. Enligt John arbetar SCU i Östtimor med små resurser, liksom det inhemska rättsväsendet. Detta gör det svårt att få indoneser utlämnade. Även om Indonesien är ovilligt att lämna ut officerare, kan åtal väckas i tredje land mot exempelvis torterare. John menar därför att man inte skall binda sig vid en specifik modell i domstolsfrågan som också påverkas av den nya dynamiken i världspolitiken.

Diskussion

FN:s generalsekreterare Kofi Annan sade under sitt besök i Jakarta att han skulle agera för att få till stånd bättre rättegångar i Indonesien. Under hösten skall han lämna in en rapport om domstolsfrågan till säkerhetsrådet. Den rättsliga hanteringen av Östtimorfrågan är av stor betydelse för att bekämpa den straffrihet indonesiska officerare åtnjuter. Det gäller bl.a. de officerare som efter våldsvågen i Östtimor begått samma övergrepp i Aceh och Västpapua.

Uppfattningen framfördes att många alternativ i domstolsfrågan kan skapa problem med lobbyarbetet. Andra däremot menade att flexibilitet är nödvändigt. Processen måste hållas vid liv, inte minst i FN:s säkerhetsråd, och det gäller att erhålla brett internationellt stöd för att en internationell domstol skall kunna upprättas. Att få stöd från den amerikanska kongressen är essentiellt. Amnesty International och Human Rights Watch är viktiga organisationer i domstolsfrågan.

Det framkom att ad hoc-domstolen i Jakarta ej ännu avslutat sitt arbete och att årets uttalande om Indonesien i UNCHR var svagt. Vi enades om att skriva ett brev till Kofi Annan för att uppmana honom att skriva en rapport om ad hoc-domstolen i Indonesien till säkerhetsrådet.

Laura Abrantes presentation - kvinnofrågor

Kvinnoorganisationen FOKUPERS grundades 1997. Den har program för hjälp till änkor, för utbildning och träning i MR- och hälsofrågor med hjälp av t.ex. radio samt för att höja kvinnornas röst i samhället när det gäller bl.a. lagstiftning mot kvinnovåld. Man erbjuder bostäder till hotade kvinnor och har upprättat kvinnocentra i Liquisa och Suai, där det finns många änkor, och i Maliana, och söker hjälpa kvinnorna ekonomiskt med hjälp av t.ex. hantverksprojekt. FOKUPERS ordnar även nationella möten i kvinnofrågor (det finns 15 kvinnoorganisationer) och upprätthåller kontaktar med MR-organisationen Yayasan Hak - man kan ej själva ge legal hjälp.

Under frågestunden sades det att FOKUPERS har svårt att etablera kontakter med kvinnoorganisationer i Sydöstasien (och annorstädes) p.g.a. de många inhemska frågorna man har att ta itu med och de språkproblem som föreligger: få talar engelska. Det finns kvinnliga volontärer från Indonesien i Östtimor nu. Som förslag på en insats från CCET för att hjälpa kvinnorna i Östtimor angavs stöd till kompetensutveckling till dem som skall driva igenom FOKUPERS program. CCET kan också skriva till nyckelpersoner inom kyrkliga organ om kvinnofrågor.

Brev till Kofi Annan

Under söndagen diskuterades huvudsakligen utformningen av brevet till Kofi Annan med en uppmaning om att i rapporten till säkerhetsrådet framföra de åtgärder som borde vidtagas för att rättvisa skall uppnås för offren för våldet i Östtimor. Brevet var formulerat mot bakgrund av de mycket otillfredsställande domar som avkunnats i Indonesien, och det kommer att under hösten skickas till generalsekreteraren, säkerhetsrådets medlemsländer samt nationella regeringar.

Laura och Francisco framförde sedan önskemål om stöd för att stärka lekmännens roll inom kyrkan och för att internationellt lyfta fram kvinnornas uppfattning när det gäller rättvisa, jämlikhet och kvinnovåld. Därefter diskuterades generella lärdomar av nätverksarbete. Mötet avslutades med en gudstjänst under vilken deltagarna fick framföra sina tankar om det fria Östtimor. Sammanfattningsvis gav CCET 13 en mycket god bild av CCET:s historia och hur det fortsatta arbetet för att upprätta en internationell domstol för Östtimor skall bedrivas.