Under den värsta krisen i Östtimor, när vi väntade och hoppades på beslut om FN-styrkor, hade jag telefonkontakt med Dili. Man kunde ringa in, men inte ut. Syster Marlene Bautista är en av nyckelpersonerna i Caritas Sveriges projekt på Östtimor. Hon överlevde där som genom ett under. Nära hundra barn hade sökt tillflykt till hennes hus. Därför valde hon att stanna. Dili var en spökstad, de flesta husen förstörda. Varje gång vi avslutade våra telefonsamtal kändes det som att ta avsked av en dödsdömd. Och det kändes som om timoreserna var ett övergivet folk.
Jag var i Östtimor precis när det blev klart att det skulle bli folkomröstning, i slutet av januari. Det var också samtidigt som det blev tydligt att indonesiska militären delade ut vapen. Milisgrupper höll på att bildas. De utbildades av militären som också avlönade dem.
Det visste man redan då.
Biskop Belo varnade ända in i det sista för vad som skulle hända om indonesiska militären skulle ansvara för säkerheten. Från många håll - bland andra från Caritas - framfördes detta till FN, till regeringar, EU: situationen krävde FN-styrkor på plats redan vid omröstningen.
Det finns mycket som behöver redas ut och mycket som vi kommer att få reda på om det som hänt. Jag kan berätta om Xanana Gusmãos far som rapporterades mördad men som överlevde i Dili, gömd just hos syster Marlene. Militären bevakade deras hus, men visste förstås inget.
Förstörelsen som ägde rum utfördes systematiskt och planerat. Men detta var ingen överraskning. Jag är övertygad om att folket på Östtimor förutsåg detta. Ändå valde 80 procent att rösta för självständighet. Jag beundrar deras beslutsamhet, mod och frihetslängtan.
Vi visste det också egentligen - men borde ha lyssnat mer. Jag hoppas att vi lyssnar bättre till folket på Östtimor nu när det behöver vårt stöd för att bygga upp en helt ny stat.
Timoresernas frihetsvilja har imponerat på mig. Jag har också undrat varför de inte är mer bittra. Befrielseledaren Xanana Gusmão kom till ett Caritasmöte för ett par veckor sedan. En indonesisk nunna som arbetat i Östtimor lång tid brast i gråt när han hälsade på henne. Xanana blev också starkt gripen av mötet och hade svårt att hålla tårarna borta. Han vände sig till oss andra och sa: "Det som har hänt ska inte få förstöra relationen mellan folken i Östtimor och Indonesien." Sedan omfamnade de båda varandra.
Men det behöver göras mycket för att försoning ska bli möjlig och bestående på Östtimor. Till det viktigaste hör att rättvisan och att sanningen får komma fram. Som biståndsorganisation vill vi i Caritas fortsätta med utvecklingsinsatser, långsiktigt. Försoning är möjlig, men den viktiga förutsättningen är att rättvisan och sanning kommer fram och det är en förutsättning för god utveckling.