Appell 1999-11-12 Östtimor, Sergels torg

Det går inte att med våld slå sönder ett folks kultur och förtrycka frihetslängtan. Våld är ett dåligt redskap för att vinna framgång. Det har Indonesien fått erfara. Deras hårdhänta regim i Öst-Timor har fått ge vika. Folkets kamp har vunnit. Öst-Timor är nu fritt.

Öst-timor är fritt efter 23 års indonesisk ockupation under förhållanden som kostat en tredjedel av befolkningen livet i hungersnöd och massakrer. Landet är härjat och ödelagt och nästan hälften av befolkningen är flyktingar i eget land eller på Väst-Timor eller på andra delar av Indonesien. Det finns nu en enorm motivation hos folket för att utveckla ett demokratiskt samhälle med respekt för mänskliga rättigheter. Men för att bygga upp landet igen, både materiellt och institutionellt, krävs ett starkt internationellt stöd.

Det Öttimoresiska folket har fått betala ett högt pris för sin frihet. Under de 23 åren, med kulmen fram till valdagen och därefter har den indonesiska militären terroriserat befolkningen. Man försökte in i det sista omöjliggöra en fri och rättvis omröstning. Vi som hade möjlighet att följa utvecklingen genom dagliga rapporter kände en ökande oro för om folkomröstningen skulle gå att genomföra. Men trots hot och trakasserierna gick folket till valurnorna den 30 augusti. Drygt 78 procent ville ha ett självständigt Östtimor. Då bröt helvetet löst på allvar genom en militär operation som gick ut på att mörda, lemlästa och förstöra så mycket som möjlig i Östtimor. Folket fick fortsätta att betala dyrt.

Idag, på årsdagen av Santa-Cruz-massakern i Dili, samlas vi här till den här manifestationen. Vi gör det för att tänka på alla dem som offrat sina liv i den långa kampen för ett fritt Öst-timor och alldeles särskilt offren i massakern 1991. Vi gör det också för att manifestera det fria Östtimor och ställa kraven på massivt stöd för uppbyggnaden och för folkets demokratisträvanden.

Ska ett demokratiskt samhälle med respekt för mänskliga rättigheter kunna upprättas krävs att de ansvarig för övergreppen identifieras och ställas till svars. Rättvisa måste skipas.

Indonesien måste utsättas för fortsatt tryck för att respektera mänskliga rättigheter för alla Östtimores och de måste garantera säkerheten för de flyktingar som finns kvar i Indonesien.

Det internationella samfundet med FN i spetsen måste finnas kvar tills säkerheten kan garanteras.

Sverige måste bidra till återuppbyggnaden. Det är viktigt att en stor del av världen engageras.

Jag känner också att vi samlas här i dag till stöd för alla de folk som fortfarande förtrycks i Indonesien (Aceh och Västpapua) och för dem som kämpar för sin frihet på andra håll t ex i Väst-Sahara. Jag är övertygad om att genom ett folkligt engagemang kan man starkt stödja en process och medverka till en positiv utgång. Vi som finns här i trygga Sverige får aldrig förtröttas i den solidaritetskampen - Vi får inte ge upp - det är inte människovärdigt att ge upp.

Till sist vill jag önska alla människor i Östtimor lycka till i det svåra arbete som nu återstår.

Marianne Andersson (c)