Per Lager har frågat vad jag avser göra för att bidra till försvaret av de mänskliga rättigheterna och demokratiutvecklingen på Östtimor. Eva Zetterberg har frågat försvarsministern vad Sverige gjort för att en fredsbevarande styrka skall upprättas i Östtimor. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som skall svara även på den frågan.

Frågorna ställs mot bakgrund av det uppblossande våldet i Östtimor efter den historiska omröstningen om områdets framtid. Våldet har redan förorsakat ett omfattande mänskligt lidande, som främst drabbar alla de östtimoreser som haft modet att rösta för självständighet trots omfattande trakasserier.

Det mest angelägna i nuläget är att få ett stopp på det besinningslösa våldet. Den indonesiska regeringen har trots upprepade försäkringar inte visat sig kunna trygga liv och lem i Östtimor. Deras försäkringar att indonesiska militärer och poliser inte stöder milisens brottsliga agerande är inte trovärdiga. Trycket på regeringen i Jakarta att ta sitt ansvar, eller be om hjälp utifrån, måste därför ökas snabbt. Sverige har gjort detta genom flera demarcher och uttalanden de senaste dagarna.

Den indonesiska regeringens nej till en FN- insats är tragisk och djupt olycklig då det öppnar vägen för mer våld. Flera länder har visat beredskap att ingå i en fredsbevarande FN-styrka, om Indonesien ger sitt medgivande. Sverige deltar redan med tio civilpoliser i FN- missionen Unamet. Vi hoppas även kunna medverka i någon form i en eventuell FN-insats, och anser att säkerhetsrådet fortsatt bör eftersträva en sådan. Däremot har vi inga möjligheter att bidra med militär trupp eller förband i en sådan insats.

Indonesiens regering måste förstå att dess nuvarande agerande allvarligt skadar dess anseende, och att omvärldens vilja att stödja den indonesiska reformprocessen kommer att påverkas härav. Detta är djupt beklagligt. Men östtimoresernas lidande måste stoppas, och milisens framfart hejdas snarast.

Det finns ingen väg tillbaka för Indonesien, trots det våld vi ser i dag. Östtimor måste bli självständigt. Det är svårt att se hur landets första demokratiskt valda parlament på 40 år kan besluta annorledes. Det krävs ett omfattande bistånd för att skapa de demokratiska ramarna och institutionerna för det nya Östtimor innan området kan nå full självständighet.

Regeringen markerade redan i våras beredskap att lämna långsiktigt uppbyggnadsstöd. Detta upprepades på nytt i går då vår ambassadör i Jakarta träffande den östtimoresiske frihetsledaren Xanana Gusmão, med tillägget att Sverige också avser ge humanitärt stöd till den drabbade civilbefolkningen för att dämpa följderna av milisens våld. Ett framtida svenskt bistånd bygger på östtimoresernas uttalade ambition att forma ett samhälle grundat på pluralism och respekt för de mänskliga rättigheterna. Dessa värden vill vi stödja och stärka. Hur biståndet i praktiken kommer att utformas och samordnas med övriga givarländers stöd är en fråga som östtimoreserna måste avgöra med Portugal som enligt avtalet administrerar området fram till självständigheten, med FN, med Världsbanken och med EU. Sverige vill att EU tar på sig en viktig uppbyggnadsroll i Östtimor.

Per Lager nämner frågan om svensk diplomatisk representation i Östtimor. Det har Sverige redan i den bemärkelse att vår ambassadör i Jakarta och hans medarbetare länge har haft nära band med östtimorserna och deras ledare. De banden bryts givetvis inte därför att Östtimor inom kort anträder vägen om självständighet. När detta inträffar får formerna för Sveriges representation övervägas igen.

Låt mig till sist framhålla att banden till östtimoreserna inte bara är en fråga för regeringen. Många svenskar och svenska organisationer har engagerat sig för Östtimor. Det är viktigt att enskilda organisationer också framöver engagerar sig i det konkreta arbetet att bistå Östtimor. Det är bra för Sverige och för Östtimor om det mellanfolkliga nätverket inte bara består utan blir tätare. Så kan vi också bidra till att stärka demokratin och de mänskliga rättigheterna där.