ordnade efter kapitlens innehåll och står därför ej kronologiskt. FN-resolutionerna 1975 och 1976, vilka antogs av generalförsamlingen respektive säkerhetsrådet, inleder och följs av den sista resolutionen om Östtimor som generalförsamlingen antog 1982. Sedan följer bokens längsta dokument, vilka alla berör den beryktade Santa Cruz-

massakern år 1991. Dokument från United Nations Commission on Human Rights om Östtimor samt FN-dokument om avkolonisering, om samtalen mellan Indonesien och Portugal och om Timor-gapet finns också med. Även de resolutioner som antogs vid de intra-timoresiska samtalen 1995 och 1996 samt Europa-parlamentets och EU:s resolutioner om Indonesien 1996 är inkluderade. Till sist finner man biskop Belos brev till Javier Perez de Cuellar 1989 med krav på en folkomröstning på Östtimor, den Norska Nobelkommitténs motivatin till 1996 års  fredspris och generalsekreterarens kommentar till detta. Sammantaget är boken mycket läsvärd, men man frågar sig onekligen varför dokumentet från de första intra-timoresiska samtalen 1995 är på portugisiska när alla andra är på engelska.

En läsvärd bok från 1995 är East Timor: Genocide in Paradise (Odonian Press, Tuczon) av Matthew Jardine, vilken kan lånas från Östtimorkommittén. Bokens introduktion är skriven av Noam Chomsky och förklarar väl bakgrunden till Indonesiens invasion av Östtimor 1975 samt västvärldens delaktighet i invasionen och ockupationen. Som en skarp kontrast nämns här agerandet när Irak invaderade Kuwait 1990. Det framkommer också att sedan Santa Cruz-massakern 1991 har opinionen i USA för Östtimor blivit starkare.
Jardine börjar sedan med att skriva just om Santa Cruz-massakern, delvis på basis av ögonvittnesskildringar av journalisterna Alan Nairn och Max Stahl. De följande kapitlen behandlar det portugisiska styret, avkoloniseringen 1974-1975, invasionen 1975, USA:s och Australiens delaktighet i denna, den indonesiska ockupationen, omvärldens stöd till Indonesien och situationen på Östtimor under 1990-talet. På kort utrymme ges väsentliga uppgifter, och intressant är att läsa uttalandena i början av kapitlen. Betecknande för frustrationen på Östtimor är att biskop Belo 1989 sade att "vi går under som ett folk och en nation". Och 1990 yttrade föga överraskande försvarsministern Benny Murdani, som var högste ansvarig för invasionen, mycket bestämt att självständighet för Östtimor inte är att tänka på.
I de avslutande avsnitten tar Jardine upp Östtimors framtid och sitt eget besök. Det kommer fram att Östtimor blivit en politisk belastning för Jakarta, att troligen 20.000 indonesiska soldater dött på ön, att kritiken mot den indonesiska ockupationen vuxit i USA och att det finns solidaritetsgrupper för Östtimor i mer än 20 länder. Jardine säger om sitt eget besök att det överallt framgick klart och tydligt att indoneserna misslyckats med att vinna sympati och att bland timoreserna ligger hoppet om en förändring i att omvärlden - i första hand USA - omprövar sin politik. Förträffligt är att boken avslutningsvis innehåller adresser till solidaritetsgrupper i USA och Canada samt CNRM och en litteraturlista.

Gabriel Jonsson