I november utgavs den utmärkta skriften Ett debattinlägg om Östtimor och om den svenska krigsmaterielexporten till den indonesiska ockupationsmakten av Kristna Fredsrörelsen i samarbete med Östtimorkommittén. Skriften är på 31 sidor och kan köpas av Kristna Fredsrörelsen för 10 kronor. Författare är Jan-Erik Forsberg och Henrik Westander. I avsnittet "Östtimor - en bakgrund" går Jan-Erik först kortfattat igenom Timors koloniala historia och avkoloniseringsprocessen 1974-1975 men tyngdpunkten ligger på perioden efter Indonesiens invasion 1975. Här finner man de väsentligaste uppgifterna om invasionen och den följande brutala ockupationen, omvärldens och FN:s position i Östtimorfrågan, Santa Cruz-massakern 1991, FN-samtalen mellan Indonesien och Portugal samt arresteringen av Xanana Gusmao 1992 och den följande rättegången.

Skriftens huvudavsnitt är dock "Svensk vapenexport till Indonesien" skrivet av Henrik. Detta avsnitt ger först mindre kända uppgifter om perioden före 1975. De gångna tjugo årens många turer kring vapenexporten till Indonesien är huvudinnehållet och hur heta diskussionerna varit inom och mellan partierna belyses väl i den kronologiska framställningen. Socialdemokraterna var skeptiska till den första kanonaffären med Indonesien och det var den borgerliga trepartiregeringen som tillträdde 1976 som till sist godkände export av fartygskanoner via fartyg byggda i Nederländerna, Jugoslavien och Sydkorea. Luftvärnsrobotar av typ Robot 70 såldes också (även 1995). Det sägs vidare att Sveriges leveranser omfattat reservdelar, att värdet av exporten 1978-1986 var drygt 600 miljoner kronor och att Sverige svarade för ca 3% av Indonesiens vapenimport 1978-1993.

Nu grundlades ett handlingsmönster: i opposition är partierna kritiska till att regeringen exporterar vapen till Indonesien men när man själv har makten, då säljer man. Följaktligen godkände socialdemokraterna 1986 nya kanonaffärer bl.a. med lögnaktiga argument som att "strider pågår ej på Östtimor". Och trots försäkringar inför valet 1994 att vapen ej skulle exporteras till Indonesien, drev man igenom den senaste kanonaffären 1996. Utmärkt är att det lyfts fram hur svekfullt center- och folkpartiet agerat i de senaste affärerna genom att officiellt uttala sig mot vapenexport och sedan i Exportkontrollrådet bevilja affärer. Det nämns också att i år har reservdelar till Robot 70 och fartygskanoner sålts. Sammantaget ger skriften på ett förtjänstfullt sätt väsentliga upplysningar.

En annan läsvärd publikation utgiven i november är rapporten Violence by the State Against Women in East Timor, vilken kan erhållas från undertecknad. Rapporten är utgiven av East Timor Human Rights Centre i Melbourne och är skriven av den kände indonesiske dissidenten George Aditjondro, verksam vid Newcastle University i Australien. Syftet med rapporten är att vara ett underlag för FN:s speciella sändebud för våld mot kvinnor som 1998 skall rapportera till FN:s kommission för mänskliga rättigheter. Underlaget  för rapporten är huvudsakligen material från East Timor Human Rights Centre, Free East Timor Japan Coalition, Amnesty International, boken Telling East Timor: personal testimonies 1942- 1992 (Michele Turner, Sydney 1992) samt tidningsartiklar.

Våld mot kvinnor har förekommit i stor skala på Östtimor allt sedan Indonesiens invasion 1975 men dokumentationen av övergreppen är svag p.g.a. att militären upprätthåller strikt kontroll och att mänskliga rättighetsorganisationer ej får besöka ön. Därtill kommer att många kvinnor ej är beredda att lämna ut uppgifter. Rapporten koncentrerar sig på våldtäkter, tvångsäktenskap och prostitution. I samband med våldtäkter hotar indonesiska militärer ofta att döda kvinnor och sprider därigenom skräck i syfte att försvaga motståndsrörelsen. Barn som föds får sedan mödrarna ensamma ta hand om när militärernas tjänstgöringsår på ön är slut. De tvångsäktenskap som förekommer innebär ett visst skydd för våldtäkter från andra soldater men också detta gäller endast under detta tjänstgöringsår. Våldtäkterna och tvångsäktenskapen leder i sin tur till prostitution men andra orsaker till denna är den höga arbetslösheten bland timoreser och därav följande svårigheter att försörja sig. Rapporten innehåller slutligen tio punkter i vilka man kräver att Indonesien skall respektera kvinnors rättigheter och mänskliga rättigheter på Östtimor. Sammanfattningsvis fyller skriften en viktig funktion genom att lyfta fram det internationellt föga uppmärksammade kvinnovåldet på ön.

Slutligen skall här nämnas boken Behind the Swoosh: The Struggle of Indonesians Making Nike Shoes , redigerad av Jeff Balinger, ordförande för aktionsgruppen Press for Change i USA, och Claes Olsson, chef för Stiftelsen Global Kunskap i Uppsala. Boken är utgiven av Stiftelsen Global Kunskap och International Coalition for Development Action (ICDA), en sammanslutning av Non-Governmental Organizations (NGOs) i OECD-länderna med säte i Bryssel som arbetar med globala utvecklingsfrågor. Den är en del av kampanjarbetet mot de multinationella företagens (MNF) exploatering av arbetskraft i låglöneländer med begränsade fackliga rättigheter som Indonesien och Kina. Man kan köpa boken via Östtimorkommittén för 50:- (20:- tillkommer vid beställning).

Man nämner först att Nike 1988 började flytta tillverkningen, vilken sker i form av kontrakt, från Sydkorea och Taiwan till Indonesien och Kina. Samtidigt gjorde den indonesiska regeringen stora ansträngningar för att diversifiera sin ekonomi bort från beroendet av oljeexporten. Exporten av skor från Indonesien har sedan 1988 mångdubblats, men det har skett till priset av löner under minimilönen och dåliga arbetsvillkor för 120.000 människor anställda inom Nike. Kritiken mot detta har resulterat i förslag om att man måste se till att arbetarnas utbildning i fackliga frågor förbättras och att fackliga lagar efterlevs. Uppgifterna om arbetsförhållanden kompletteras i de första kapitlen med data om Indonesiens ekonomi.

Bokens längsta kapitel handlar om mänskliga rättigheter (MR) med fokus på Indonesien och man förstår därmed väl att den allvarliga situationen på Östtimor inte är någon isolerad företeelse. Man finner här uppgifter om den politiska utvecklingen 1996, politiska partier, val, NGOs, fackliga frågor, mänskliga rättigheter och Östtimor. Här nämner man också att trots de omfattande MR-brotten så har inget land infört sanktioner mot Indonesien, vilket förklaras av ekonomiska och strategiska hänsynstaganden. Uppgifter om USA:s omfattande vapenexport till Indonesien och stora investeringar i landet finns också och man menar att USA därmed kan bidra verksamt till en demokratisering.

De avslutande kapitlen fortsätter att behandla fackliga frågor. Man säger här att Nikes standardsvar på frågor om exploatering av arbetskraft är att det förekommer, men att det är undantag snarare än regel och att man har medel mot detta. Vidare säger man att Nike bidrar positivt till Indonesiens ekonomiska utveckling. Denna uppgift är svårbedömd, men intrycket från de första kapitlen om betydande missförhållanden förstärks i slutet av boken av uppgifter om att kvinnor betraktas som andra klassens anställda p.g.a. den gängse synen på kvinnans roll i samhället och om förekomsten av utbrett barnarbete.

Solidaritetskampanjer i Nederländerna, Storbritannien, Tyskland och Frankrike för förbättrade villkor för Nikes anställda räknas upp. Gemensamt för dessa är att de oftast strävar efter att uppnå sina mål via informationsarbete och dialog med Nike och inte via köpbojkotter. Utmärkt är att denna läsvärda bok i slutet innehåller en bibliografi som täcker 1990- talet samt uppgifter om Stiftelsen Global Kunskap, ICDA och Press for Change.

Gabriel Jonsson