Den spikraka vägen består ömsom av asfalt och ömsom rödbrun jord. Knotiga eukalyptusträd kantar körbanan men de kängurus som finns någonstans därinne håller sig på avstånd. Landskapet påminner om norra Australien. Det är torrt och hett.

Vi på väg till en av alla de transmigrasi-bosättningar som ligger utspridda över nästan hela Västpapua.

Indonesien inledde sitt folkomflyttningsprogram - transmigrasi - till Västpapua på 60-talet. Sedan dess har fler och fler fattiga risodlande bönder från överbefolkade öar i Indonesien med statsunderstöd flyttat till det glesbefolkade Västpapua. Utanför staden Merauke på sydkusten - nära gränsen till Papua Nya Guinea - bor nu tiotusentals invandrade indoneser.

Många papuaner ser folkomflyttningen som det kanske största hotet mot en framtida självständighet. De är rädda att bli en minoritet i sitt eget land. Flera hundra tusen indoneser har invandrat och folkomflyttningen syftar inte endast till att ge fattiga bönder en bättre framtid. Ett uttalat statligt mål med folkomflyttningen är också att den ska fungera som en "drivkraft för nationell stabilitet och integration".

I slutet av 80-talet besökte den engelske journalisten George Monbiot det område vi nu är på väg till. I boken Poisoned Arrows kunde han senare berätta om miserabla förhållanden i byarna Erom och Salor.

Sermayam II
Vi kliver av i Sermayam II som ligger drygt sex mil från Merauke och bara några kilometer från Erom. Byn uppfördes för sex år sedan och består av 300 enkla trähus där 1 000 invandrade indoneser nu bor. 95 procent av invånarna är javaneser, de övriga kommer från Sulawesi.

Hela byn ger ett öde intryck. Aktiviteten är låg. Flera hus är igenbommade och en man berättar att bönderna som bodde där besvikna har återvänt till Java.
Vi ser bara några enstaka män som är ute och arbetar på fälten. Under den sex månader långa torrperioden är det svårt att odla ris.
- I Erom ska de snart få konstbevattning. Då kommer det att fungera bättre, säger Tri Masyadi, hälsokonsulent från Java.

På långt sikt
Tri Masyadi är 27 år och har arbetat i Sermayam I och Sermayam II i två år. Han känner väl till den internationella kritik som riktats mot transmigrasi och är mån om att framhålla det positiva.
- Transmigrasi skapar välfärd, men man måste se det på långt sikt, säger Tri och framhåller att folkomflyttningen även kan vara utvecklande för lokalbefolkningen: dels får de chansen att lära sig att odla och dels att bedriva handel.- Men det är inte lätt. De vill bara fortsätta med jakt och fiske, säger Tri och konstaterar sedan med självklar övertygelse:
- Deras hjärnor är inte så utvecklade.

Fattiga men lyckliga
Varje familj som flyttat till Sermayam II har som brukligt tilldelats två hektar mark. Under de första 1,5-2 åren fick varje familj ekonomisk hjälp för att klara försörjningen.
- Det första halvåret brukar vara svårt, medger Tri.

Nu är det meningen att befolkning i Sermayam ska vara självförsörjande. Vi går förbi några igenbommade hus och Tri säger att de bara är på besök hos släktingar i Java. De tak som rasat samman på ett par av husen förtäljer en annan historia.

Varje hus har ett nummer. Vi besöker tre javanesiska familjer som kom hit för sex år sedan och har blivit kvar. Alla tar vänligt emot hos i sina enkla hem.

I hus nummer 46 bor Sapaha som nyligen fött sitt andra barn. När jag ber om att få ta ett fotografi ler hon blygt, rättar till klänningen och håller sin nyfödde tätt intill sig.
- De är fattiga men lyckliga, säger Tri.

De kan också beskrivas som brickor i ett cyniskt politiskt spel som förs långt över deras huvuden. Ett spel där fattiga bönder används som mänskliga sköldar i en integrationsprocess som en gång för alla ska göra Västpapua till en naturlig del av Indonesien.

Aidsdrabbat
Många bönder har sökt sig in till tätorten Merauke - besvikna på de usla förutsättningarna att bedriva jordbruk - på jakt efter mer lönsamma sysselsättningar. Redan då George Monbiot besökte Merauke - i slutet av 80-talet - var prostitutionen utbredd och den desperata konkurrensen så hård att priserna fallit till runt tio kronor.

Idag är Merauke (25 000-30 000 invånare) en av de värst aidsdrabbade städerna i hela Indonesien. 24 fall av aids och 200 fall av HIV har noterats i Meraukeområdet. Inne i Merauke ligger det förtäckta bordellerna på rad.
- Det är en lite stad med få nöjen, säger Tri Masyadi.

Thomas Petersson