35 timoreser, både från Östtimor och exilen, har tillsammans med Jamsheed Marker, FN:s särskilde representant för Östtimor, deltagit i en konferens om Östtimor.

Konferensen arrangerades av FN i Krumbach i Österrike 100 km från Wien den 20 - 23 oktober 1997. Det var den tredje konferensen av denna typ. Konferenserna behandlar åtgärder för att förbättra situationen, men inte områdets politiska ställning. Deltagarna är med som personer, inte som representanter för någon organisation, vilket inte alltid är så lätt att komma ihåg.

Deltagarna var på motståndsrörelsens begäran 5 fler än vid de tidigare konferenserna. Bland deltagarna från Timor känner vi igen namnen på de två biskoparna, Ximenes Belo, fredspristagare 1996, och Basilio Nascimento, bland dem från timoreser i exil José Ramos Horta (fredspristagare 1996), Abilio de Araujo (tidigare ordförande för Fretilin i exil) och Mari Alkatiri (representant för Fretilin i exil). Tre kvinnor deltog.

Jamsheed Markers närvaro markerade mötets ökade betydelse. Han är Kofi Annans personlige representant, respekterad pakistansk diplomat. Kofi Annans andra assistent som arbetar direkt med Östtimorfrågan är Tamrat Samuel från Eritrea. Marker tillkännagav att Indonesien accepterat att Portugal finansierar ett kulturcentrum i Dili och utvecklar de mänskliga resurserna i territoriet. Kulturcentrumet är ett förslag från den andra "intratimoresiska" konferensen. Marker bad mötet att utarbeta ett mer detaljerat förslag för centrumets mål, syfte och organisation.

Ett sådant förslag från motståndsrörelsen mötte starkt motstånd från ambassadör Lopes da Cruz, Indonesiens talesman i Östtimorfrågor. Förslaget innebar att centrumets högkvarter skulle vara Paris, där UNESCO finns, med ett fältkontor i Dili. Till slut antogs ett ganska vagt kompromissförslag. Debatten om centrumets organisation ska dock trots detta ses som ett positivt inslag. Det var första gången som, inom ramen för de "intratimoresiska" samtalen, praktiska frågor diskuterades. Tidigare samtal har mest gått ut på att "lära känna varandra" och varandras olika ståndpunkter.

Biskop Belo vädjade på den första dagen att alla timoresiska politiska fångar ska friges och att de indonesiska trupperna ska reduceras. På tisdagen, konferensens andra dag, avvisade Konis Santana, ledare för den väpnade gerillan, i ett brev till konferensen varje form av autonomi och krävde rätt till självbestämmande. Ställningstagandet ansågs av en del bedömare vara en återgång till en tidigare position.

Biskop Belo hävdade, med stöd av Ramos Horta, att man vid förhandlingarna måste lyssna på gerillan. På onsdagen vädjade biskop Belo att tortyren skulle upphöra i Östtimor och bad också de indonesiska trupperna, gerillan och ungdomen att avstå från våldshandlingar.
Inês Almeida överlämnade två rapporter från East Timor Human Rights Center om brott mot de mänskliga rättigheterna till representanterna för FN:s generalsekreterare.

Konis Santana föreslog i ett dokument, som publicerades i samband med konferensen, bland annat ekonomiska och politiska sanktioner mot Indonesien. Dokumentet anklagar en av de viktigaste deltagarna i konferensen, Lopes da Cruz, för att sprida skräck i Östtimor. "Östtimors folk avvisar åsikten att utveckling av Östtimor medför att brott mot de mänskliga rättigheterna kan godtas."

En grupp timoreser som var öppna "integrationister" och deltagit i den av Indonesien utsedda lagstiftande församlingen eller haft andra statliga befattningar skrev överraskande under en "Politisk deklaration". Den innehåller bland annat: "Vid rätt tidpunkt önskar alla folk i Östtimor oberoende och frihet utan dominans av främmande krafter." Gruppen motsätter sig också (den indonesiska) regeringens "hårdhandskade metoder". Deklarationen är en intressant vändpunkt. På liknande sätt kan ett dokument från IMPETTU, en av Indonesien inspirerad ungdomsorganisation, tolkas. Det uppmuntrar deltagarna från Östtimor att stå fast mot Indonesien.
Konferensen uttalade sin djupa oro över utbrotten av våld i territoriet och kräver ett "omedelbart införande av lämpliga åtgärder för att främja och skydda mänskliga rättigheter" i Östtimor. I dokumentet nämns sju områden inom vilka deltagarna kan arbeta för fred i landet. Utbytet mellan timoreser bosatta i och utanför Östtimor ska öka dels genom besök i Portugal, Australien och Macao 1998 av timoreser bosatta i Östtimor dels genom besök i Östtimor av exiltimoreser vid "en tidpunkt som ska bestämmas senare".

Slutdokumentet upprepade konferensens stöd till förhandlingarna mellan Portugal och Indonesien för att "finna en rättvis, global och internationellt acceptabel lösning" på Östtimorkonflikten.

Omedelbart efter konferensen bjöd den indonesiska ambassaden i Wien deltagarna från Indonesien och Östtimor samt några andra proindonesiska deltagare på middag.

Slutomdömet om konferensen är att den är den hittills intressantaste. Det kom till exempel inga riktiga protester i debatten om de systematiska brotten mot de mänskliga rättigheterna. Positivt var också att Arlindo Marçal, den protestantiska kyrkans ledare i Östtimor deltog.

Källor: LUSA, RDP Antena, AN, FN, ABC alla citerade i datakonferensen reg.easttimor och en rapport i denna av Inês Almeida
Tommy Pollák