Del 3: Auktoritära strukturer:
patriarkaliska strukturer samt
etniska och religiösa konflikter

I förra avsnittet av denna artikelserie började vi diskutera olika samhällsstrukturer som påverkar möjligheterna för de mokratisering i Indonesien. Vi to g upp den indonesiska statsstrukturen och statens dominans över samhället samt ekonomisk utveckling och fördelning och den indonesiska klasstrukturen. Här ska vi fortsätta diskussionen av auktorit& auml;ra strukturer med att belysa för det första patriarkaliska strukturer och förhållanden mellan könen och för det andra det indonesiska samhällets etniska och religiösa sammansättning och därmed samman hängande konflikter.

Patriarkaliska genusstrukturer¹

I Indonesien, liksom på andra håll i världen råder ojämlikhet mellan könen. Den indonesiska kvinnans underordning och hennes plikt att först och främst ta ansvar för hushållet och familjen är officiell politik i landet. Det kommer bland annat till uttryck i "anvisningarna för familjens välfärd" (PKK) som ingår i d en statliga propagandan. I Suhartoregimens ideologi är familjen den minsta beståndsdelen i samhället och kvinnans roll och underordnade position i familjen blir därmed en viktig beståndsdel av den auktoritära regimens idébas.

Kvinnoorganisationer, liksom andra folkliga organisationer, förbjöds efter militärens maktövertagande. Den vänsterinriktade kvinnoorganisationen Gerwani var relativt stark i början av 1960-talet. Enligt den "Nya Ordningens" propaganda var Gerwaniaktivister ansvariga för morden på de kidnappade generalerna i samband med kupphändelserna 1965. Kvinnorna i Gerwani beskrevs som grymma monster som torterade och dödade generalerna. Med hjälp av denna myt kunde de nya härskarna krossa alla radikala kvinnoorganisationer och skapa egna organisationer för att vidmakthålla det patriarkaliska systemet.

De regeringsstödda kvinnoorganisationerna i Indonesien är organiserade som "hustruorganisationer", i vilka statstjänstemännens fruar ägnar sig åt olika former av social verksamhet. Kvinnorna får automatiskt samma position i hierarkin som sina män. Dessa organisationer motverkar jämställdheten och bidrar till att förstärka de traditionella könsrollerna.

Oberoende kvinnoorganisationer som försöker bekämpa partiarkaliska strukturer och kvinnoförtryck arbetar under mycket svåra förhållanden. De utsätts för samma förtryck so m andra oppositionella grupper och har ingen möjlighet att bilda bredare folkrörelser. Trots det finns det ett flertal kvinnogrupper som med mer eller mindre uttalade feministiska idéer som bas kämpar mot den auktoritära regimen. (Vi kommer att diskutera några av dessa grupper i kommande avsnitt. Se även Katarina Reychmans artikel i detta nummer av tidningen.)
Familjeplanering är ett område där könsförtrycket är mycket påtagligt. Det familjeplaneringsprogram som Indonesien fått mycket internationellt beröm för bygger i själva verket till stor del på tvångsmetoder. Militären spelar en aktiv roll. Det är inte lätt för kvinnor att säga nej till preventivmedel som soldater beordrar dem att använda även om de är direkt skadliga för deras hälsa.

Könsförtrycket hänger naturligtvis även samman med klassförtrycket. Kvinnor som tillhör de lägre samhällsklasserna är mest utsatta. Hembiträden befinner sig i en speciellt svår situation. Nästan alla indonesiska medel- och överklass familjer håller sig med tjänstefolk. Dessa är oftast kvinnor eller unga flickor från fattiga bondefamiljer. De får dåligt betalt och tvingas arbeta mycket långa arbetsdagar. Sexton timmar om dygnet, sju dagar i veckan är inget ovanligt. De är helt beroende av familjen som anställt dem. Fysisk och psykisk misshandel liksom sexuella övergrepp tycks vara vanligt förekommande. Hushållsarbete ses som naturligt kvinnoarbete och det är ingen som ifrågasätter systemet med tjänstefolk. Inte ens i andra avseenden relativt progressiva mänskliga rättighetsgrupper och media ägnar dessa kvinnors situation mycket intresse.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att den patriarkaliska genusstrukturen är en ofta förbisedd beståndsdel i den auktoritära regimen under Suhartos styre. Det patriarkaliska systemet och det auktorit ära styrelseskicket är ömsesidigt förstärkande. Patriarkaliska strukturer reproduceras inom familjen och påverkar alla andra samhällsstrukturer.

Etniska och religiösa konflikter

Etniska och religiösa konflikter framhålls ofta som ett grundläggande problem i det indonesiska samhället. Landet Indonesien och den indonesiska nationalismen är i mångt och mycket en produkt av den nederländska kolonialismen och en mängd olika etniska och religiösa grupper ryms inom landets gränser.

Javaneser som kommer från de centrala och östra delarna av Java utgör knappt hälften av landets befolkning. Som största befolkningsgrupp dominerar man indonesisk politik. Bland befolkningen på öarna utanför Java finns ett utbrett missnöje med den javanesiska dominansen. Detta gäller inte bara de områden som har starka självständighetsrörelser som Aceh, Västpapua och Östtimor utan även områden där en stor majoritet av befolkningen otvivelaktigt betraktar sig som indoneser. Om vi bortser från de ockuperade områdena tycks dock inte missnöje med koncentration av makt och ekonomiska resurser leda till ett ifrågasättande av Indonesien som enhetsstat. Regionala uppror på 1950-talet syftade inte heller till att bryta sig ut ur republiken utan endast att byta ut regeringen i Jakarta. Nationalspråket - bahasa Indonesia - bidrar till att skapa en nationell identitet.

Konflikterna mellan javaneser och andra etniska grupper är därför snarare regionala konflikter mellan centrum och periferi än etniskt grundade konflikter. I botten ligger ett missnöje med politisk och ekonomisk maktkoncentration.
En annan så kallad etnisk konflikt, som egentligen bygger på ekonomiska motsättningar, hänger samman med den kinesiska minoritetens position i samhället. En relativt stor andel av landets rikaste kapitalister är etniska kineser och detta har lett till förföljelser av indonesiska kineser i allmänhet.

Religiösa motsättningar - såväl inom den muslimska befolkningsmajoriteten som mellan muslimer och kristna - har också fått stor uppmärksamhet. Detta gäller inte minst under senare år då flera kyrkor attackerats av muslimska folkmassor. Även i dessa fall kan man spåra underliggande socioekonomiska och politiska orsaker. Religiöst och etniskt präglade upplopp har ägt rum i områden med svåra sociala och ekonomiska problem, ofta inbegripande landkonflikter. Det finns också välgrundade misstankar om att den politiska och militära ledningen medvetet provocerar fram etniska och religiösa konflikter för att motivera det auktoritära styret.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att etniska och religiösa konflikter har mer grundläggande socioekonomiska orsaker och inte sällan tycks vara skapade och manipulerade för politiska syften. Trots att sådana konflikter ökat i omfattning under senare år föreligger knappast någon risk att Indonesien som enhetsstat ska splittras upp. Förutom i Aceh, Västpapua och Östtimor tycks nationalkänslan vara relativt utbredd och konflikter och spänningar i samhället har sin grund i ett missnöje med den nuvarande regimen snarare än med idén om Indonesien som en sammanhållen stat.

Anders Uhlin

1 Genus syftar på socialt kön till skillnad från biologiskt kön. När man diskuterar genusstrukturer eller genusrelationer handlar det inte om biologiska skillnader mellan kvinnor och män utan manligt och kvinnligt som sociala kategorier.