|
Men informationen i media är missledande. Visst har valutan varit övervärderad och utlandslånen billiga. Visst har tomt- och fastighetspriserna varit upptrissade. Visst har j&au
ml;tteprojekt fördelats genom politiska kontakter och finansmarknaden styrts på samma sätt. Visst har ineffektiva företag med goda förbindelser beskyddats och priserna hållits på topp. Visst har korrupta politiker, of
ficerare och administratörer ställt till det. Problemet är bara att detta presenteras som vore det hela sanningen, att så sker för att legitimera Fondens och Bankens åtgärdspaket, och att paketet inte kan lösa kri
sen.
Enligt Valutafonden och Världsbanken beror alla svårigheterna på att det varit för mycket stat och politik; för mycket regleringar och för lite marknad. Nu måste ekonomin privatiseras, avregleras och bli öppnare
- i synnerhet för utländska företag. Boven är den tidigare så framgångsrika statliga regleringen av ekonomierna i Östasien. Den modellen har alltid irriterat strukturanpassningsekonomerna i Fonden och Banken. Men nu, s
äger de, nu är det slutligen bevisat att den Asiatiska modellen inte håller. Eller som Världsbankschefen i Indonesien nyligen uttryckte saken: "The world has decided the East Asian economic model is due for a change."
Om "världen" har bestämt detta vet jag inte, men sakligt fel är det. Till att börja med så finns det inte längre någon Asiatisk modell som gått i stå. Den ursprungliga modell som lade grunden f&ou
ml;r tillväxten i Taiwan och Sydkorea är sedan länge utagerad. Dessutom har den aldrig tillämpats i Filippinerna (som alltid påmint mer om Latinamerika) och bara i begränsad utsträckning i länder som Thailand och I
ndonesien.
En av ursprungs-modellens hörnstenar var statliga jordrefomer som gav stora grupper av människor möjlighet att öka och effektivisera produktionen samt skapa dynamiska hemmamarknader. Så blev det aldrig i Indonesien.
I övrigt fanns det förvisso likheter: i form av repression och underordning av arbetskraften; i form av jämförelsevis svaga privata kapitalister; i form av kraftfulla politiker, officerare och teknokrater som till att börja med in
te behövde ta order från vare sig fackföreningar, stora jordägare eller företagare; statliga ledare som dessutom kunde mana till nationell samling, oftast mot kommunismen. (Och detta tillsammans beredde sedan vägen för
de berömda exportsatsningarna.)
Men snart stärktes privata särintressen inom
såväl stat som näringsliv. Politiker, officerare, byråkrater - liksom deras vänner inom finans- och företagsvärlden - behandlade offentliga resurser och regleringar som vore de privata. Internationella företag
och organisationer gjorde sig breda. Regleringarna blev mindre effektiva. En ny medelklass och en växande arbetarklass försökte opponera sig. Och det är i den här processen som krisen uppstår. Regimerna klarar inte av att sa
mordna de nya grupper som växt till sig. De starkare särintressena inom stat och näringsliv lyckas utnyttja och underminera regleringarna - samtidigt som man fortsätter att hålla tillbaka missnöjet bland ny medel- och
arbetarklass eller kanaliserar det i ganska ofarliga former. I länder som Sydkorea, Taiwan och Thailand påbörjades en viss demokratisering. Men i Indonesien har det varit stopp. Så medan den statliga styrningen har privatiserats fin
ns där inga självständiga och starka folkliga organisationer som kan hålla räfst och rättarting - och som regimen kan kompromissa med.
Så ligger det alltså till med orsakerna: Krisen i Indonesien beror inte på för mycket regleringar utan på för dåliga regleringar och för lite folkligt inflytande; för dåliga regleringar som dessutom
underminerats och utnyttjats av diverse särintressen inom stat och näringsliv samt internationella storföretag.
Hur är det då med recepten? Håller de? Vad vill Valutanfonden och Världsbanken i Indonesien? I allt väsentligt vill man satsa på dem som utnyttjat staten för egen vinnings skull. Det vill säga på dem som ko
mmit så långt i sin privatisering av statliga resurser, att de nu menar sig kunna agera som mer självständiga och respektabla politiker och affärsmän i en öppnare rättsstat, i ett friare civil-samhälle och i
ömsesidigt samarbete med internationella storföretag. Storföretag som länge velat få tillgång till fler lönsamma sektorer. Ett uttryck för denna tendens är finansministern Mar'ie Muhammad. Och motstå
;ndarna är förstås alla de politiker, administratörer, officerare och företagare som fortfarande är mer beroende av statlig kontroll för att behålla sitt inflytande och kunna berika sig. Auktoritära herrar so
m därför också vill bevara en del av den nationella ekonomiska kontrollen och samtidigt rädda sysselsättningen och sitt folkliga stöd. Indonesiens president Suharto - med affärsdrivande barn, släktingar, generaler
och andra favoriter - är det mest flagranta exemplet.
Men är det då inte bra att Valutafonden och Världsbanken motverkar Suharto? Jo visst kan man tänka sig att Fonden och Banken kan spela samma roll nu som USA gjorde mot slutet av fyrtiotalet - då Washington i eget intresse hj&aum
l;lpte till att bli av med holländarnas koloniala monopol i den råvarurika övärlden; eller som de finansinstitut vilka i mitten av åttiotalet gjorde det svårt för Filippinernas Marcos att få nya lån och d&
auml;rför bidrog till att underminera hans regim. Skillnaden är bara den, att det mot slutet av fyrtiotalet i Indonesien och mitten av åttiotalet i Filippinerna fanns ganska starka och radikala inhemska rörelser som kunde utnyttja han
dlingsutrymmet och börja bygga fungerade institutioner och egna alternativ. Så är det tyvärr inte i dagens Indonesien. Och därför riskerar nu Fonden och Banken - inklusive naiva eller okunniga medpassagerare som Sverige - at
t förvärra läget.
Först måste de nämligen förhindra ekonomiskt sammanbrott. Ett sådant skulle inte bara rycka undan mattan för de mer västvänliga affärsmännen i landet utan även allvarligt skada de utländska f&o
uml;retag som vill expandera, sänka börskurserna runt om i världen och i sista hand minska värdet på våra egna pensionspengar som placerats där.
För Fonden och Banken finns då bara ett recept - den klassiska strukturanpassningens krediter i utbyte mot statliga nedskärningar och avregleringar - och detta är ett stort prob
lem. På kort sikt blir nämligen effekten att efterfrågan och tillväxt minskar. Krisens bördor lastas över helt på medelklassen, på de kritiska studenter som redan har svårt att få jobb, på sm&a
ring;bönderna och på den växande arbetarklassen. Priserna har redan stigit kraftigt, räntorna på produktiva investeringar liksom på hus- eller billån likaså, lönerna ligger stilla, bonus kommer knappast at
t betalas ut och mängder av folk, ungefär en miljon, har redan avskedats.
Därmed blir även risken för strejker och protester betydande. I Sydkorea finns det numera viss folklig representation, men i länder som Indonesien är, som vi redan vet, oppositionen i total avsaknad av egna kraftfulla organisation
er för att göra sina intressen hörda. Och de som vill reformera regimen och politiken har inte ens några representativa motparter att förhandla fram lösningar med.
I Indonesien ökar alltså sannolikheten för repression och politiskt våld, i värsta fall i etniska och religiösa former - vilket vi redan sett tendenser till. (Se min kolumn i Merdeka & Östtimorinformation 4/97!) Nu
råder dessutom svår torka, presidenten är gammal och sjuk och det saknas fortfarande varje ansats till ordnad succession. Valutafonden och Världsbanken må tala vackert om liberalisering, men idag måste de värna stab
iliteten och då har de knappast råd att störta ens en despot som Suharto. I all synnerhet som det går att mobilisera brett stöd mot 'nykolonial interventionism som gör folk arbetslösa'.
Den ekonomiska krisen i Indonesien beror alltså främst på, att de tidigare statliga regleringarna beredde vägen för starkare privata särintressen - som sedan utnyttjade regleringarna för egen vinning. Det är dessa
svindlare som tillsammans med internationella finansinstitut och storföretag har skapat krisen. Och det är en god del av detta gäng som Valutafonden och Världsbanken nu satsar på.
Slikt är väl i och för sig inget att förvånas över. Så har det ofta gått till. Och i bästa fall lyckas man i varje fall dra undan mattan för despotin och liberalisera en aning. Det trista är bara a
tt det inte finns några tillräckligt självständiga och kraftfulla organisationer med rötter i medel- och arbetarklasserna som skulle kunna dra nytta av en sådan öppning och utgöra den folkliga bas och kontr
oll som krävs för ett lands institutioner ska fungera väl och stabilt. Sådant fattar eller vågar inte teknokraterna i Fonden och Banken satsa på. Och fa'n vet vad det var för stabilitet som ens Göran Persson
talade om i Kina. I alla händelser riskerar Fonden och Banken, med Svensk medverkan, att istället göra ont värre i Indonesien - om inte representativa folkliga organisationer snabbt får kraftfull hjälp att etablera sig, v&au
ml;xa och delta.
Olle Törnquist;
3/1/98
Tf. professor i Politik och Utveckling vid universitet i Oslo
|
|
