Litteratur

Merdeka & Östtimor Information

Nr 4 1997

Ur ett modernt perspektiv är avsnittet om kungariket Majapahit (1293-1527) på Java intressant, eftersom ett argument man framför för att försvara annekteringen av Östtimor är att Timor under den prekoloniala tiden tillhörde Indonesien. Det finns dock knappast några dokument som belägger att Timor skulle ha utgjort en del av Majapahit och även historiska minnesmärken saknas som stöd. Noterbart är också att Timor, till skillnad från den övriga indonesiska övärlden, varken tog emot islam, buddism eller hinduism.

Nästa del av avhandlingen behandlar den koloniala perioden. Europas och Portugals medeltidshistoria utgör här en bakgrund, varefter författaren går igenom kolonisationen av Timor och Macau. Noterbart är att man initialt inte etablerade bosättningar på Timor utan på de närbelägna öarna Flores och Solor: på Solor byggdes det första fortet 1566. Macau utgjorde ett centrum för handeln med Timor och Japan. Som en följd av att Portugals och Spaniens ledande ställning i Europa under 1500-talet övertogs av Nederländerna och Storbritannien blev holländarna, vilka anlade ett fort i nuvarande Jakarta 1619, hårda konkurrenter om inflytandet över Timor under 1600-, 1700- och 1800-talen.

Försöken att kolonisera Timor väckte motstånd från de lokala kungarikena, och båda kolonialmakterna fick lägga ner mycken kraft på att undertrycka dessa. Först 1702 etablerade sig portugiserna på Timor i Lifau i det nuvarande området Oé-Cusse på västra Timor. Huvudstaden flyttades till Dili 1769 och ön delades definitivt 1859 (Nederländerna lade under sig det nuvarande Indonesien i början av 1900-talet). Timors ekonomi utvecklades också under 1800-talet från att ha varit baserad på handel med sandelträ till en kolonial ekonomi baserad på i första hand kaffe. Vidare infördes tvångsarbeten och skatter utkrävdes. Naturligtvis väckte detta motstånd, och det var först med krossandet av upproret lett av Dom Boaventura från 1895 och vilket kulminerade 1911-1912 som Portugal säkerställde kontrollen över sin koloni: uttrycket "400 år av portugisisk kolonialism" måste ses mot bakgrund av detta.

Författaren går vidare genom att beskriva Timors utveckling under Salazars "nya stat" på 1930-talet. Denna gick bl.a. ut på att stärka kontrollen över ön. Samtidigt kommer det dock fram att Portugal negligerade sin koloni och betraktade kolonierna i Afrika som viktigare. Den japanska ockupationen 1942-1945 och utvecklingen efter 1945 tas sedan upp. Upproret mot kolonialmakten 1959, vilket kvästes brutalt, behandlas. Intressant är också att oljeletning kring Timor berörs: detta var en av flera faktorer som bidrog till Indonesiens invasion 1975. Nämnvärt är också att av kyrkan ledda skolor bidrog till att höja den politiska medvetenheten innan avkolonisering blev en aktuell fråga.

I det följande kapitlet presenteras Indonesiens 1900-talshistoria, vilket är nyttigt för att förstå framväxten av militären som en dominerande samhällskraft: detta bidrog i högsta grad till invasionen och annekteringen. Kapitlet efter handlar om avkoloniseringen 1974-1975, och författaren går igenom det komplicerade politiska spelet på ett utmärkt sätt.

De politiska partierna, deras mål, Portugals avkoloniseringspolitik och Indonesiens politik mot Östtimor är viktiga inslag här. Ett annat försvar för Indonesiens annektering - att denna är ett resultat av folkviljan uttryckt bl.a. genom Balibodeklarationen utfärdad direkt efter FRETILIN:s självständighetsförklaring i november 1975 - framhålls här. Senare motsägs detta dock helt av det omfattande motståndet mot Indonesiens ockupation.

Den tredje delen går igenom ockupationen, motståndet mot denna och omvärldens reaktioner. Många uppgifter här är mer bekanta än de i de föregående kapitlen, men den politiska historien beskrivs förnämligt på kort utrymme. Författaren delar in utvecklingen i två stadier: före och efter 1989. Anledningen är att år 1989 öppnas Östtimor, bl.a. av good-will-skäl. Stort utrymme ägnas åt Santa Cruz-massakern 12 november 1991.

Den fjärde och sista delen innehåller de väsentligaste delarna av avhandlingen. En del nya uppgifter kommer också fram, bl.a. att Australien nu, trots att man som enda land i världen erkänt Indonesiens annektering av Östtimor, blivit det viktigaste landet för motståndet i exil. Samtalen i FN:s regi mellan Indonesien och Portugal samt de mellan timoreser berörs också, liksom 1996 års Nobelpris.

Avslutningsvis skall sägas att det är en mycket stor förtjänst att författaren väljer ett så långt tidsperspektiv och parallellt behandlar Timors och Indonesiens prekoloniala, koloniala och postkoloniala historia, medan många andra studier koncentrerar sig på perioden 1974-1975 fram till idag. Jag vill därför varmt rekommendera Gudmunds avhandling.

En annan utmärkt publikation är Indonesia: Arms trade to a military regime, utgiven av European Network Against Arms Trade i Amsterdam. Skriften, som är en uppföljning av en utgåva från 1994, finns att köpa på Svenska Freds kontor i Stockholm för 90 kronor (20:- tillkommer vid beställning). Efter ett inledande kapitel om vapenexport till Indonesien tar man upp militärens omfattande roll i det indonesiska samhället såsom en militär och icke-militär kraft: förutom sin uppgift som försvarsmakt utövar den kontroll också över det ekonomiska och politiska livet. Även konflikterna i Östtimor och Västpapua behandlas. Det sägs också att militära behov går före de svagaste samhällsgruppernas.

Huvuddelen av boken handlar dock om vapenexporten till Indonesien från 13 länder: Australien, Belgien, Canada, Finland, Frankrike, Italien, Nederländerna, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tyskland och USA (även EU:s relationer med Indonesien berörs). Författarna går igenom vilka vapen som sålts och vilka andra former av militärt samarbete som finns. Vidare nämns att vapenexporten till Indonesien väckt stark kritik.

Att studien täcker många länder är en mycket stor förtjänst. Särskilt intressant är det att läsa om de utomeuropeiska länderna, av vilka Australien i stor skala bidragit med militär utbildning medan USA varit den största vapenleverantören. Det finns en detaljerad förteckning över krigsmateriel USA sålt till Indonesien 1975-1997 uppdelat på flygplan, missiler, fartyg, fordon och vapen/ammunition. Anmärkningsvärd är uppgiften att sedan mitten av 1980-talet Indonesiens vapenimport till över 90% har kommit från USA, Storbritannien, Frankrike och Tyskland: man hade därmed aktivt kunnat påverka Indonesiens politik gentemot Östtimor, om den politiska viljan hade funnits. Henrik Westanders kapitel om Sverige innehåller mest allmänt kända uppgifter, men särskilt bra är att siffror över svensk vapenexport till Indonesien sedan 1950 omfattande minst 105 miljoner dollar finns med. Utmärkt är att man i slutet av skriften finner Europaparlamentets resolution från 19 september 1996, som bl.a. kräver stopp för vapenexport till Indonesien, en litteraturlista samt adresser till solidaritetsgrupper för Indonesien och Östtimor runtom i världen.

Slutligen skall här nämnas boken Behind the Swoosh: The Struggle of Indonesians Making Nike Shoes, redigerad av Jeff Balinger, ordförande för aktionsgruppen Press for Change i USA, och Claes Olsson, chef för Stiftelsen Global Kunskap i Uppsala.

Boken är utgiven av Stiftelsen Global Kunskap och International Coalition for Development Action (ICDA), en sammanslutning av Non-Governmental Organizations (NGOs) i OECD-länderna med säte i Bryssel som arbetar med globala utvecklingsfrågor. Den är en del av kampanjarbetet mot de multinationella företagens (MNF) exploatering av arbetskraft i låglöneländer med begränsade fackliga rättigheter som Indonesien och Kina. Man kan köpa boken via Östtimorkommittén för 50:- (20:- tillkommer vid beställning).

Man nämner först att Nike 1988 började flytta tillverkningen, vilken sker i form av kontrakt, från Sydkorea och Taiwan till Indonesien och Kina. Samtidigt gjorde den indonesiska regeringen stora ansträngningar för att diversifiera sin ekonomi bort från beroendet av oljeexporten. Exporten av skor från Indonesien har sedan 1988 mångdubblats, men det har skett till priset av löner under minimilönen och dåliga arbetsvillkor för 120.000 människor anställda inom Nike. Kritiken mot detta har resulterat i förslag om att man måste se till att arbetarnas utbildning i fackliga frågor förbättras och att fackliga lagar efterlevs. Uppgifterna om arbetsförhållanden kompletteras i de första kapitlen med data om Indonesiens ekonomi.

Bokens längsta kapitel handlar om mänskliga rättigheter (MR) med fokus på Indonesien och man förstår därmed väl att den allvarliga situationen på Östtimor inte är någon isolerad företeelse. Man finner här uppgifter om den politiska utvecklingen 1996, politiska partier, val, NGOs, fackliga frågor, mänskliga rättigheter och Östtimor. Här nämner man också att trots de omfattande MR-brotten så har inget land infört sanktioner mot Indonesien, vilket förklaras av ekonomiska och strategiska hänsynstaganden. Uppgifter om USA:s omfattande vapenexport till Indonesien och stora investeringar i landet finns också och man menar att USA därmed kan bidra verksamt till en demokratisering.

De avslutande kapitlen fortsätter att behandla fackliga frågor. Man säger här att Nikes standardsvar på frågor om exploatering av arbetskraft är att det förekommer, men att det är undantag snarare än regel och att man har medel mot detta. Vidare säger man att Nike bidrar positivt till Indonesiens ekonomiska utveckling. Denna uppgift är svårbedömd, men intrycket från de första kapitlen om betydande missförhållanden förstärks i slutet av boken av uppgifter om att kvinnor betraktas som andra klassens anställda p.g.a. den gängse synen på kvinnans roll i samhället och om förekomsten av utbrett barnarbete. Solidaritetskampanjer i Nederländerna, Storbritannien, Tyskland och Frankrike för förbättrade villkor för Nikes anställda räknas upp. Gemensamt för dessa är att de oftast strävar efter att uppnå sina mål via informationsarbete och dialog med Nike och inte via köpbojkotter. Utmärkt är att denna läsvärda bok i slutet innehåller en bibliografi som täcker 1990-talet samt uppgifter om Stiftelsen Global Kunskap, ICDA och Press for Change.

Gabriel Jonsson, Stockholm