Östtimor

Merdeka & Östtimor Information

Nr 4 1997

Östtimor är för den rika Suhartoklanen inte bara en politisk utan också en ekonomisk fråga. Det är nämligen den och dess mäktiga allierade i militären som ekonomiskt vunnit på den 22-åriga ockupationen.

Dessa intressen skyddas av president Suhartos svärson generalmajor Prabowo Subianto, tillika befälhavare över arméns specialstyrkor Kopassus. Östtimors nuvarande guvernör José Abilio Osorio-Soares´ familj har också betydande affärsintressen på ön. Vilka konkreta former tar sig då dessa affärsintressen?

Indonesien är ökänt för korruption och nepotism och nära band med familjen Suharto och ledarskiktet är ofta ett effektivt sätt att bedriva affärsverksamhet. Så är Osorio-Soares´ svåger Gil Alves, affärskollega till många av Suharto ägda företag, direktör för en textilfabrik och en fabrik för tillverkning av jodsalt på Östtimor. Under Osorio-Soares´ tid har vidare flera av hans familjeföretag - särskilt byggföretaget PT Anak Liambau - kommit att spela en ledande roll i öns ekonomi, även om byggverksamheten har uppvisat brister i form av bl.a. förseningar. Guvernören tjänar också pengar på Hotel Dili, som drivs av hans yngre syster (hotellet byggdes ursprungligen 1970, men ägarna flydde 1975). Även Suhartokontrollerade affärsintressen har gynnats av Osorio-Soares´ styre, vilket ej var fallet under företrädaren Mario Carrascalaos tio år vid makten.

Inom familjen Suharto var hans äldsta dotter Tutut den första som inledde affärsverksamhet på Östtimor. Hon äger en fabrik för tillverkning av snabbkaffe i Dili, som även exporterar till USA, Australien och flera länder i Asien och gör goda vinster. Tutut planerar vidare att inleda sockerrörsodling i södra Östtimor, vilket lett till protester bland lokalbefolkningen som skulle tvingas bort och ersättas av människor från Java och Bali. Andra odlingsprojekt har lanserats av Bob Hasan, affärsman nära allierad med Suharto, i form av skogsplantering men dessa har ej nått sina ursprungliga mål, troligen p.g.a. det starka lokala motståndet.

Tututs affärsintressen omfattar även cementtillverkning, vilken planeras ske tillsammans med den förre ledaren för Fretilins utlandsdelegation Abilio Araujo, som därmed uteslutits ur Fretilin. På detta sätt slår regeringen två flugor i en smäll: man bemöter kritiken att man försummar den fattiga provinsen Östtimor och belönar frihetskämpar som går över till Jakarta. Även släktingar till Suharto ämnar inleda cementtillverkning på ön.

En paradoxal effekt av Suhartoklanens ekonomiska makt, vilken också omfattar ägande av de privata flygbolagen, är att ju fler delegationer som besöker Östtimor desto mer pengar tjänar man. Det förekommer t.o.m. att flyg läggs om från det statliga flygbolaget Garuda till det privata Sempati Airlines, som är ett joint-venture mellan Suhartos yngste son Tommy och Bob Hasan. Tommy Suharto är vidare inblandad i Östtimor via uthyrning av bl.a. helikoptrar till gas- och oljebolag verksamma i Timorhavet (flera av dessa är dock från Australien). Det statliga indonesiska oljebolaget Pertamina bedriver också oljeborrning längs Östtimors sydkust. Sammanfattningsvis innebär det indonesiska ledarskiktets affärsintressen i Östtimor, särskilt de inom energiutvinning, allvarliga hinder för en fredlig lösning av Östtimorkonflikten.

Gabriel Jonsson, Stockholm

Källa:
Aditjondro, George J., How the Suhartos and their cronies are profitting from East Timors´s land, air, and marine resources, 17/8 1997 (Indonesiens självständighetsdag).

Affärstidskriften Forbes publicerade den 28 juli en lista på världens rikaste politiska makthavare. Rubriken var "Kungar, drottningar och diktatorer".

Sultanen av Brunei är rikast med en förmögenhet på 38 miljarder $. Saudiarabiens kung Fahd på andra plats är god för 20 miljarder $. Trea på listan är president Suharto som uppges ha en förmögenhet på 16 miljarder $ i form av aktier i stora indonesiska företag.