Karta & Fakta

Merdeka & Östtimor Information

Nr 4 1997

Östtimor är ungefär lika stort som Kuwait och ligger på ön Timor i den indonesiska övärlden. Den västra delen av ön var tidigare en holländsk koloni och tillhör Indonesien, medan Östtimor i mer än 400 år var en portugisisk koloni.

1974 avkoloniserade Portugal Östtimor, vars nybildade politiska partier började diskutera olika alternativ för landets framtid - federation med Portugal, självständighet eller integration med Indonesien. Den Timoresiska Demokratiska Unionen (UDT) var till en början för att behålla banden till Portugal men gick sedan in i en koalition med den nationella befrielserörelsen Fretilin, och krävde självständighet. Fretilin hade ett snabbt växande folkligt stöd, särskilt bland kvinnor och ungdomar, och fick en överväldigande majoritet i de lokala val under internationell övervakning som den portugisiska administrationen genomförde som ett led i avkoloniseringsprocessen. Ett litet tredje parti, APODETI, användes som ett verktyg för den indonesiska regimens propaganda för integration. I augusti 1975 genomförde UDT en kupp sedan Indonesien spridit rykten om att Fretilin var "infiltrerat av kommunister" och planerade ta makten. Fretilin motsatte sig kuppförsöket och efter ett kort inbördeskrig avvärjde Fretilin hotet och säkrade kontrollen över kolonin. Fretilin fortsatte att erkänna Portugals överhöghet, men den gamla kolonialmakten övergav Östtimor trots vädjanden om att man skulle ta ansvar för den fortsatta avkoloniseringen.

I likhet med USA oroade sig Indonesien över framväxten av en demokratisk stat med radikalt orienterad politik i området. De militära operationerna över gränsen från Västtimor fortsatte trots tidigare försäkringar att Jakarta skulle respektera Östtimors rätt till självbestämmande. I september 1975 stängdes Västtimor för journalister och den 7 december inleddes en invasion i full skala av Östtimor, med USA:s medgivande och uppmuntrade av bl a Australien. Östtimor förklarades som Indonesiens "27:e provins".

Invasionen och annekteringen av Östtimor har varit brutal: uppemot 200 000 personer, en tredjedel av befolkningen har dött som ett resultat av den indonesiska ockupationen. Men majoriteten av östtimoreserna har inte låtit sig kuvas - Indonesien har inte lyckats eliminera östtimoresernas vilja till självbestämmande. En väpnad motståndsrörelse verkar fortfarande i bergen. Under de senaste åren har dock motståndet ändrat karaktär. Det civila underjordiska motståndet breder ut sig i städer och byar. Nya generationer ungdomar som är för unga för att själva ha upplevt invasionen, har genomfört öppna protester. Den katolska kyrkan, särskilt dess stridbare biskop Carlos Felipe Belo, har rakryggat ställt sig på folkets sida, och krävt att landet skall få folkomrösta om sin framtid.

Trots att invasionen fördömts av en rad FN-resolutioner, har världssamfundet gjort lite eller inget för att genomdriva dem, på grund av USA:s, Japans och särskilt Australiens ekonomiska och politiska intressen i regionen. Indonesiens viktiga strategiska läge och status i regionen - man är världens fjärde folkrikaste stat och har stora oljereserver och naturresurser - har tillåtit världen att blunda för folkmordet i Östtimor. Under senare år har flera händelser bidragit till att bryta Östtimors isolering och på nytt ställa konflikten i internationellt fokus. 1989 besökte påven Östtimor. 1991 ökade hoppet om förändringar inför ett planerat besök från en portugisisk parlamentsdelegation. Portugal ses fortfarande av FN som den administrerande myndigheten i Östtimor. Till stor besvikelse för folket i Östtimor stoppades besöket av Indonesien med bara någon veckas varsel, i oktober 1991.

Den 12 november 1991 dödades uppemot 300 civila timoreser av indonesisk militär, under en sorgemarsch vid Santa Cruz-kyrkogården i Östtimors huvudstad Dili. Genom vittnesmålen från ett stort antal utländska journalister kunde massakern göras känd för omvärlden.

Santa Cruz-massakern har tvingat regeringar runt om i världen att kritisera Indonesiens brutalitet och har gett ny kraft åt de diplomatiska ansträngningarna att få till stånd en lösning på den utdragna konflikten. Sedan 1983 har FN:s generalsekreterare i uppdrag av FN:s generalförsamling att söka en lösning. Med det förbättrade förhandlingsklimat som skapats efter kalla krigsslutet, ökar nu trycket på Indonesien medverka till en lösning genom samtal med Portugal och Östtimors folk inom ramen för FN.

1996 tilldelades biskop Belo tillsammans med José Ramos-Horta, representant för den timoresiska motståndsrörelsen CNRM, Nobels fredspris. Denna hedersbetygelse utgör en tydlig markering av det internationella samfundets stöd till det timoresiska folkets krav på självbestämmande.