Nya böcker om Östtimor

Nobelpristagaren José Ramos-Horta publicerade i februari Towards a Peaceful Solution in East Timor (utgiven av East Timor Relief Association Inc., Sydney; första upplagan september 1996). Skriften, som kan lånas från Östtimorkommittén, består mest av föredrag Horta hållit om kampen för Östtimors självbestämmande sedan 1993, men även hans Nobelföreläsning finns med. Ett genomgående tema i alla avsnitt är försoning; detta kommer särskilt fram i CNRM:s fredsplan (se Merdeka/Östtimorinformation, nr. 2). Förnämligt är att Horta bl.a. på basis av sina egna internationella erfarenheter visar att Östtimor inte är det enda land där folkens självbestämmanderätt åsidosätts och att konflikter såsom de i Sydafrika och Mellanöstern har kunnat gå mot en lösning när viljan funnits. Bra är också att boken i slutet innehåller adresser till representanter för CNRM.

Mycket läsvärd är också East Timor's unfinished struggle: inside the Timorese resistance av Constâncio Pinto, CNRM:s representant i USA och FN, och Östtimoraktivisten Matthew Jardine (South End Press, Boston 1997). Boken finns att låna från Östtimorkommittén och på Utrikespolitiska Institutet.

Introduktionen av Jardine tar kortfattat upp Östtimors historia fram till Indonesiens invasion 1975. De följande kapitlen är skrivna av Pinto, född 1963, och de utgör hans levnadsskildring. Han skriver först om sin barndom och om hur han drogs in i politik 1974 efter att föräldrarna hade gått med i Fretilin. Sedan berättar Pinto om hur familjen flydde till ett hårt liv i djungeln efter invasionen, för att 1978 återvända till Dili. Efter att först ha kämpat mot indoneserna som gerillasoldat och sjukvårdare blev han under studietiden i Dili alltmer indragen i motståndsrörelsen. 1990 valdes han till ledare för dess underjordiska gren. Eftersom han då arbetade som skollärare och därmed hade kontakter med indoneser, levde han under svåra förhållanden. 1991 arresterades och torterades Pinto p.g.a. sin politiska verksamhet, men frisläpptes snart och förblev politiskt aktiv, bl.a. genom att organisera demonstrationerna vid Santa Cruz-kyrkogården den 12 november. Därefter tvingades han att gömma sig men lyckades 1992 fly ut ur Östtimor och Indonesien till Hongkong och därifrån via Macao till Portugal: detta avsnitt är bokens mest dramatiska. Sedan 1993 har han bott och studerat i USA, det land som länge varit Indonesiens största vapenleverantör.

Jardine avslutar boken med att diskutera Östtimorfrågan ur ett internationellt perspektiv. Det är utmärkt att CNRM:s fredsplan jämte en förteckning på solidaritetsgrupper för Östtimor har tagits med. Sammanfattningsvis skildrar boken, som alltså är ett personligt vittnesmål, på ett mer levande och konkret sätt än någon annan bok jag läst de enorma lidanden Östtimors folk upplevt sedan 1975 och är därför oerhört läsvärd.

Asia-Pacific Coalition for East Timor (APCET) publicerade nyligen i samarbete med Initiatives for International Dialogue på Filippinerna East Timor for Beginners. Skriften, som kan lånas från Östtimorkommittén, innehåller viktiga basfakta illustrerade med tecknade bilder. Man koncentrerar sig på utvecklingen efter 1974-1975, men tar upp även tiden som underutvecklad portugisisk koloni. Som titeln antyder fungerar den väl som nybörjarbok, men berör ändå en ofta försummad aspekt av ockupationen i form av den omfattande miljöförstöringen. Dessutom nämns försöken att hindra den första APCET-konferensen i Manila och upplösningen av den andra i Kuala Lumpur i november 1996.

I augusti 1996 publicerade Research Institute for the Study of Conflict and Terrorism i London skriften East Timor: Third World Colonialism and the Struggle for National Identity av Peter Carey från Oxford University. Studien ingår i serien Conflict Studies och finns att läsa på Riksdagsbiblioteket och Utrikespolitiska Institutet. Carey går igenom Östtimorfrågan ur ett brett perspektiv 1974-1996 - bl.a. genom att bygga på här tidigare recenserade böcker. Det nämns att Indonesiens ockupation både lett till ett folk- och ett kulturmord och att man gjort folkomflyttningar från de tätbefolkade öarna Java, Bali och Sulawesi för att stärka sin politiska och ekonomiska kontroll. Vidare framkommer det att Östtimor binder ca 10% av Indonesiens armé på 200.000 man. Ordet "colonialism" i titeln belyser därmed väl Östtimors öden sedan 1975.

Slutligen skall här nämnas boken The Indonesian occupation of East Timor 1974-1989: a chronology av John Taylor (författare till Indonesia's Forgotten War: The Hidden History of East Timor), utgiven av Catholic Institute for International Relations i London och Oxford University 1990. Boken finns på Utrikespolitiska Institutet och kom till för att fylla behovet av en kronologi över händelserna på Östtimor. Kronologin bygger mest på artiklar på engelska, men också på översättningar fån indonesiska och portugisiska. Artiklar med ett brett underlag av källor, såsom uppgifter från flyktingar och rapporter från katolska kyrkan och aktionsgrupper har prioriterats. Då perioden 1974-1976 analyserats noggrant i andra verk, saknas här normalt källhänvisningar, men fr.o.m 1977 anges källorna. Boken tar med alla väsentliga händelser och innehåller också foton på vanliga människor och militärer. Det är också förträffligt att en bibliografi med tidskrifter om Östtimor finns.

Gabriel Jonsson