INTERVJU MED XANANA GUSMÃO

I den här första intervjun med självständighetsledaren Xanana Gusmão, säger han att endast en FN-sanktionerad folkomröstning kan lösa Östtimors problem. Här har en London-baserad tidning; Index on Censorship Magazine, tillsammans med det Jakarta-baserade Institute for the Studies on Free Flow of Information gjort en intervju med den fängslade ledaren.

Vad har du för kommentarer angående Nobels Fredspris som tilldelades Biskop Belo och José Ramos Horta?

Det passar perfekt att dessa två Östtimor-ledare belönades med priset. De representerar folkets strävan, som genom en lång konflikt har längtat efter en sann och långvarig fred.

Vilken inverkan kommer Nobels Fredspris att ha på Östtimor?

I vår kamp, där Maubere-folket är få och saknar styrkan att motsätta sig den moderna militärmakten, spelar den moraliska aspekten en väldigt viktig roll. Även små segrar uppmuntrar den "fighting spirit", som blåser liv i den nationella medvetenheten hos vårt folk. Nobels Fredspris är ett internationellt erkännande av vår kamp. Vårt folk ser Nobels Fredspris som ett tecken på att allt de offrat inte har varit förgäves.

Vilket är det mest fundamentala problem som Östtimor möter just nu?

De basala problemet är att det inte finns någon internationell lösning som är acceptabel för alla sidor. Jakarta förkastar alltid våra fredsförslag p.g.a. ologiska och rentav dumma anledningar. Människorättskränkningar fortsätter också att vara en viktig punkt, för att den mest fundamentala kränkningen av de mänskliga rättigheterna är att kränka rätten att bestämma sitt eget öde. Det östtimoresiska folket har inte givits friheten att säga vad de vill ha för politisk lösning i framtiden. Andra problem är konsekvenserna av den illegala och kriminella militära ockupationen. Problemet är inte avsaknaden av frihet, utan orsaken till att man inte har någon frihet.

Vilken roll spelar indonesisk media i kampen för Östtimor?

Vad som hände Tempo, Editor och DeTik fick mig att förstå medias situation i Indonesien. Dagarna när pressen och journalisterna var fria är för länge sedan passerade och allt vi ser nu är politiskt underordnat. Jag tror att den indonesiska journalistkåren känner att den har misslyckats med sin uppgift i samhället och dess rykte har besudlats i omvärldens ögon. Jag har följt vad som har hänt med TEMPO och även PDI. Jag såg Media Indonesia-läsarnas missnöje när tidningen blev förbjuden att skriva om Megawati Sukarnoputri. Den indonesiska pressens svängrum dessa dagar är ungefär lika stort som min fängelsecell.

Vad skulle den Indonesiska regeringen behöva göra för Östtimor?

Om den indonesiska regeringen fängslar och ställer sina indonesiska kritiker inför rätta och ställer de personer som har blivit attackerade inför rätta och låter alla de som orsakat oro och provocerat fram upplopp gå fria, tror du verkligen att vi kan hoppas på något annorlunda och speciellt för Östtimor?

Vilka är dina förslag för en lösning på Östtimorfrågan?

Om du läser CNRM:s fredsplan, kommer du att se vilken sorts frihet vi vill ha för Östtimor. Frågan om en folkomröstning är principiell och det kan inte bli någon rättvis lösning om inte FN:s normer följs. Men om det Östtimoresiska folket väljer integration kommer det inte bli någon frihet om det indonesiska folket fortsätter att förtryckas och bli nekade sin frihet. Folkomröstningen måste hållas under observation av FN för att inte bli en fars som valen i Indonesien. De kommande valen i Indonesien som påbörjades för ett år sedan blev en komedi, med arresteringar av PDI-folk och med rättegången mot den facklige ledaren Muchtar Pakpahan.

Vilka är dina frihetsbegränsningar för närvarande?

Min frihet är bara så begränsad som min kampvilja vill tillåta den att vara.

Är det sant att du är förbjuden att tala med människor utanför?

Ja, den Indonesiska regeringen är verkligen rädd för att jag ska säga sanningen och förklara för det indonesiska folket varför annekteringen av Östtimor är olaglig och kriminell. Vad som är förvånande är att regeringen känner till att det jag säger aldrig kommer att bli publicerat i den Indonesiska pressen. Ändå så är de rädda för mig, på samma sätt som de är rädda för oppositionsfigurer som Ali Sadikin, Abdurrahman Wahid, Sri-Bintang Pamungkas, Megawati, George Aditjondro, och alla deras kritiker som ärligt skulle vilja se en politisk förändring i det här landet.

Översättning: Ann Larsson