Val i Indonesien

Den 29 maj är det val i Indonesien. Det är sjätte gången sen general Suharto grep makten 1965. Ett populärt skämt i Jakarta säger en hel del om detta val. En engelsman sa till en indones: "I Storbritannien är valresultatet klart inom några timmar eftersom vi använder datorer." Indonesen svarade: "Det är väl inget. Även utan datorer i Indonesien så vet vi valresultatet redan innan röstningen börjar."

Det är en rolig historia med alltför mycket verklighetsförankring. Regeringspartiet Golkar har faktiskt redan tillkännagivit att de kommer att få 70,2% av rösterna. Om man känner till omständigheterna kring indonesiska val är det lätt att förstå Golkarfunktionärernas optimism.

Parlamentsvalen som äger rum vart femte år gäller 425 av 500 platser i parlamentet. De resterande 75 platserna tillfaller medlemmar av militären. Parlamentet är ingen oberoende lagstiftande församling. Ledamöterna tar inga egna initiativ och parlamentet har aldrig avvisat något förslag från regeringen. De fåtal parlamentsledamöter som varit frispråkiga och dristat sig till att kritisera regeringens politik har förlorat sin plats i parlamentet.

Endast tre partier tillåts ställa upp i valen. Förutom regeringens parti Golkar finns det två partier: PDI, Indonesiens Demokratiska Parti och PPP, Förenade Utvecklingspartiet. De båda småpartierna skapades efter militärens maktövertagande genom att flera muslimska partier tvingades gå samman i PPP och nationalistiska och kristna partier i PDI. PDI och PPP har från början varit kontrollerade av makthavarna. När PDI under Megawati Sukarnoputris ledning utvecklades till ett riktigt oppositionsparti avsattes hon och ersattes med en partiledare som är lojal med Suharto. Inga av Megawatis anhängare tillåts ställa upp i valet. Alla kandidater, oberoende av vilket parti de representerar, måste godkännas av den militära säkerhetstjänsten. I december meddelades det att 130 PPP-kandidater, 106 PDI-kandidater och 21 Golkar-kandidater hade diskvalificerats i denna process.

Golkar stöds av hela den civila och militära byråkratin. Statsanställda är skyldiga att vara medlemmar i KORPRI, de statsanställdas förbund. KORPRI i sin tur är en del av Golkar. Politiska partier är enligt lag förbjudna att verka under distriktsnivå. Det innebär att PDI och PPP inte får ha några aktiviteter i byar och småstäder där majoriteten av befolkningen bor. Golkar däremot anses inte vara något politiskt parti utan en "funktionell grupp". Därmed gäller inte restriktionerna för politiska partier och Golkar är närvarande på alla nivåer i samhället.

Partiledaren i Golkar, Harmoko, är även informationsminister. Genom kontrollen över massmedia hamras regeringens budskap in. Den statskontrollerade televisionen används ogenerat i Golkars valpropaganda. Privata TV-kanaler är inte bättre, vilket inte är överraskande eftersom de ägs av affärsmän med mycket nära koppling till presidenten, inklusive medlemmar av hans familj.

De politiska partierna måste ha statsideologin Pancasila som sin bas. De får inte kritisera regeringens politik och deras program och politiska tal etc. måste godkännas av myndigheterna. Alla valmöten kräver polistillstånd.

Enligt lag är det inte obligatoriskt att rösta, men pressen från militären och den civila byråkratin, inte minst ute i byarna, är mycket stor. Ett stort valdeltagande anses ge legitimitet åt Suhartoregimen. Demokratiaktivister som uppmanat till bojkott av valen har arresterats.

Själva röstsammanräkningen är helt i händerna på Golkar. Uppenbart valfusk har ofta förekommit då Golkar fått över 100% av rösterna i vissa valdistrikt.

Indonesiska demokratiaktivister har grundat ett oberoende valövervakningsinstitut, KIPP, och även bjudit in utländska valobservatörer. Dessa kommer inte att få möjlighet att bevittna själva rösträkningen, men bara genom att studera den allmänna politiska situationen i landet är det lätt för dem att konstatera hur parodiskt det indonesiska valet är. Precis som tidigare innebär valet inte att folk har någon möjlighet att påverka regeringens sammansättning eller politikens inriktning. Valets enda funktion är istället att ge viss legitimitet åt Suhartodiktaturen.

För att göra systemet ännu säkrare för diktatorn väljs inte presidenten i direkta val. Denne utses istället av en församling bestående av de 500 parlamentsledamöterna samt ytterligare 500 ledamöter som utses av ... just det: presidenten! Det innebär att 57,5% av delegaterna som utser president är utsedda av presidenten själv. (De 500 samt 75 militärer i parlamentet). Lägg därtill Golkars 70% av 425 platser i parlamentet så har Suharto 87% bakom sig. Eftersom även PPP och PDI kontrolleras av regeringen lär det bli 100%. Därför är det inte en alltför djärv gissning att Suharto nästa år omväljs till en ny femårsperiod på presidentposten, om han nu inte skulle välja att dra sig tillbaka till förmån för någon lojal kandidat, exempelvis sin egen dotter. Suhartos ålder och vacklande hälsa samt det av allt att döma växande folkliga missnöjet med diktaturen bäddar ändå för en ganska snar regimförändring. Men i Suhartos Indonesien utgör inte valen någon mekanism för politisk förändring.

Anders Uhlin