Ledande indonesisk redaktör angriper valet

Andreas Harsono

JAKARTA -- En framstående indonesisk författare, den före detta redaktören för Indonesiens motsvarighet till tidskriften TIME, säger att de kommande valet den 29/5 varken har någon potential att förändra den nuvarande regeringen eller att öka dess legitimitet. Han kallar valet "en dyrbar ovana" som president Suhartos regering har.

Goenawan Mohamad från den förbjudna tidskriften TEMPO sade nyligen i en intervju att många indoneser trots allt vill övervaka valet för att "rena idén med val", som han säger har blivit "vanärad genom åratal av manipulation".

Den 56-årige Goenawan som nu leder den löst sammansatta valövervakningsorganisationen KIPP sade att indoneserna måste kämpa för att övervaka valet annars förlorar de sin självrespekt som ett folk.

Utdrag från vår diskussion om de kommande valet och de krafter som kretsar kring det publiceras här.

De flesta människor vet att valet i Indonesien inte kommer att förändra den sittande administrationen. President Suharto kommer att bli omvald och Golkar kommer att vinna igen. Vilken betydelse har valet då?

Det är osannolikt att 1997 års val kommer att bli en epokgörande händelse. Som bäst kommer det att bli en dyrbar reproduktion av en dålig vana. Den så kallade kampanjen kommer inte att erbjuda några alternativa politiska program eller någon frisk tävlan mellan olika visioner och ledarskap.

Vad regeringen gjorde med Megawati Sukarnoputri och hennes supportrar gjorde det ännu mindre värt som en genuin politisk process. Kvalitén på debatten har varit på nollpunkten. Den hetaste argumenteringen så här långt har kretsat kring huruvida man ska gå med på att få trottoarerna i sin stad målade gula, vilket är ett dumt symboliskt käbbel.

Trots det kommer valet att vara viktigt. Inte eftersom valet kommer att vara Suhartos sista, som folk envisas med att hävda, utan därför att det kommer att ge en indikation på hur mycket påstådd legitimitet som återstår för regeringen att använda sig av under de kommande fem åren. Den verkliga bilden får vi först efter maj 1997.

Om det är så, varför bryr du dig då om att övervaka valet?

Kommittén som jag har äran att leda är en investering för framtida medborgarrörelser. Suhartoadministrationens 30 år har varit en förskräcklig "avlärningsprocess" för de flesta indoneser när det gäller förmågan att organisera och att tro på rättvisa spelregler. Vi har sett alltför mycket av anarki - inte bara när folkmassor plundrade affärer och brände byggnader - men också när en stabilitetsorienterad regering rynkade på näsan åt lagen för att lösa en konflikt och vinna.

Dessutom är det väsentligt för ett folk med demokrati på dagordningen att så att säga rena idén med val som blivit vanärad genom åratal av manipulation. Det ska erkännas att det inte kommer att bli lätt som en plätt, men vi måste agera annars förlorar vi vår självrespekt som ett folk.

Kritiker säger att KIPP är för dåligt organiserade för att klara övervakningen. Vad är din kommentar?

Jag anser att det ligger något sympatiskt i sådan kritik. Och den är i stort sett befogad. Vi befinner oss nu på daghemsnivån i vår ansträngning att åter lära oss att inte vara rädda för att organisera oss. Vi har inga pengar, ingen adekvat infrastruktur. Men vi lyckades bygga upp ett något så när effektivt nätverk, trots att regimen konsekvent förbjöd våra möten och träningsprogram.

Låt oss hålla i minnet att KIPP också är en institution som skapar hopp. Varje gång jag funderade på att sluta påminde mig mina vänner om det, så jag och de andra bestämde oss för att stanna kvar. Dessutom är det väldigt rörande att se unga och inte så unga människor arbeta osjälviskt för KIPPs idé - en idé som inte ger någon omedelbar belöning.

Du sade att fler upplopp kommer att inträffa under kampanjperioden. Vad är din förklaring till det?

När det inte finns några klara regler, inget fungerande kontrollsystem utan brutalt maktutövande, vad kan man då förvänta sig när många förbittrade människor samlas för att utnyttja sin enda möjlighet att hålla ett politiskt möte?

Men de angrep minoriteter som kristna och kineser snarare än regeringen och militära institutioner.

I Irian Jaya och i Jakarta angrep de regeringsbyggnader - något som aldrig inträffat tidigare. Du vet att vid det senaste upploppet i Tasikmalaya på västra Java plundrades fler polisstationer än kristna kyrkor. Men minoriteter har naturligtvis inga beväpnade fordon eller M-16-gevär för att avskräcka plundrare och när det är upplopp är det den värsta fördomens politik som dominerar.

Håller du med om jag säger att det indonesiska folket löper amok nu?

Amok är inte rätta ordet. Vad jag ser är en medvetenhet om att när en stor folksamling agerar som en arg pöbel då är regeringens handlingsmöjligheter begränsade. Det har funnits tecken på tröghet i sättet på vilket den byråkratiska jätten behandlar folkliga klagomål och sättet att lösa sociala konflikter.

Det här kan bero på allvarliga utmattningssymptom i maskineriet. Det har ju funnits där alldeles för länge bara för sin egen skull. Eller beror det på vanan att inte utkräva ansvar och ett visst mått av hybris. Eller kanske regimen har degenererat från auktoritär byråkratisk stat till ett nätverk av personliga hertigdömen. Folket har upplevt detta i sitt vardagsliv, speciellt när de tvingas muta folk för att få så gott som alla slags officiella dokument som de behöver för att överleva i systemet. Mutor är som alla vet en indikation på byråkratiskt förfall.

Hur populär eller impopulär är Suharto efter mer än 30 år vid makten?

Det är svårt att bedöma hur impopulär han har blivit eftersom ingen skulle våga genomföra en opinionsundersökning för att mäta folks verkliga känslor för presidenten. Men jag är inte säker på att popularitet är hans starka sida. Styrkan i hans regim ligger någon annanstans. Suharto är inte en person som fötts med naturlig karisma. Han kan inge respekt och fruktan, men aldrig en häftig känsla av kärlek och lojalitet.

Men jag är säker på att folk skulle hedra honom om de såg honom mindre som ledaren för en expansiv affärsfamilj och mer som en ledare som inte drabbats av girighet. Han skulle faktiskt ha en chans att gå till historien som en stor statsman, större än hans företrädare Sukarno, för han har gjort mycket för landet. Men indoneser är inte lika lyckligt lottade som andra nationer som i sin korta historia har haft ledare som aldrig sett genom fingrarna med sin egen girighet och bortsett från styrkan i folklig desillusionering.

Din ställning förändrades drastiskt efter stängningen av TEMPO. Har du några planer på att gå med i riktiga politiska organisationer, förutom den oavhängiga kommittén?

I grunden är jag författare och jag älskar att vara det. En författare har en speciell känsla för vad som är allmän ordning, nämligen en situation när orden återfår sin förmåga att överföra meddelanden. Idag har denna ordning fallit sönder. Folk kan inte säga vad de verkligen menar. Alltför många tvångets monologer. Folk sätts i fängelse på grund av deras sanna ord. Jag är skyldig deras mod så mycket. Det är därför jag som medborgare måste göra min politiska plikt, för att återställa den allmänna ordningen, för att återvinna vår mentala hälsa. Men jag hoppas att jag snart ska kunna återgå till mitt skrivande. Och naturligtvis kommer jag alltid att stödja en riktig politisk organisation som är engagerad i att ge friheten en chans i Indonesien.

Hur länge förväntar du dig att du ska fortsätta att var involverad? Har du någonsin hoppats på att få njuta av frukten av ditt arbete i ett demokratiskt Indonesien?

Jag tror att jag alltid kommer att vara inblandad på ett eller annat sätt, men jag måste vara medveten om min egen begränsning.: Jag kommer alltid att dras tillbaka till mitt skrivande med den frihet och ensamhet som det kräver.

Eftersom jag inte är ung längre är jag beredd att inte förvänta mig att se "frukten", som du uttrycker det, under min livstid. Det är ju i alla fall så som de säger att meningen inte kommer av segern, utan av att göra det. Och det finns en skillnad mellan "hopp" och "förväntning".

"Förväntning" är som törst eller hunger. Det kan leda till girighet eller besvikelse. "Hopp" är när du ser att det är möjligt att dela den enkla glädjen av att vara mänsklig, att vidga ditt förstånd och ditt goda humör, för att inkludera, inte erövra ... den Andre.

Översättning: Anders Uhlin