Snart ett år har gått sedan upploppen i Jakarta den 27 juli. Bakgrunden var som bekant, att regimen försökt men misslyckats med att manövrera ut den moderata oppositionsledaren Megawati Sukarnoputri. Megawati höll på att bli en samlande figur för demokratirörelsen och som officiellt erkänd politiker skulle hon ha kunnat spela en viktig roll (om än inte vinna) de kommande valen. Till sist fann regimen ingen annan råd än att bokstavligt talat låta invadera hennes partis huvudkontor. Resultatet blev omfattande, spontana och delvis våldsamma protester - som slogs ner och beredde vägen för tillslag mot demokratirörelsen som helhet. Mycket av dagens officiella kampanj inför de regimdirigerade valen i Indonesien den 29 maj präglas fortfarande av svallvågorna efter oroligheterna för ett knappt år sedan. Förtroendet för Suhartoregimen minskar, både nationellt och internationellt, inklusive i Washington. Nedslaget mot demokratirörelsen har (olyckligtvis) bidragit till att det breda missnöjet mer än tidigare istället tagit sig uttryck i religiöst och etniskt präglade protester och upplopp; ibland rapporteras flera varje vecka. I valrörelsens inledning kröntes dessutom klappjakten på den officiella syndabocken för 27 juli upploppen - det lilla radikala Folkets Demokratiska Parti (PRD) - med en serie hårda domar mot dess unga ledare. Till exempel dömdes partiordföranden Budiman Sudjatmiko till 13 år och den kvinnliga fackliga aktivisten Dita Sari till 6 år i fängelse.
Eftersom regimen, trots envetna försök, inte lyckats nagla fast de anklagade vid att faktiskt ha satt igång 27 juli upploppen är anklagelserna istället uttalat politiska och går ut på att aktivisterna, enligt domarna, "hållit möten för att etablera PRD (dvs ett icke tillåtet parti, O.T), arrangerat arbetardemonstrationer och gjort uttalanden som motsäger fakta om den Nya Ordningens Regering. De anklagade accepterar inte heller Pancasila (statsideologin, O.T) som sin enda princip och de stör statens säkerhet och ekonomiska stabilitet." (Citerat från J. Roosa & A. Ratih, "Analysis of the PRD trials and verdicts", via KdP Net 97-05-08.)
I så stor utsträckning som möjligt försöker regimen dessutom likna PRD och dess ledare vid de gamla kommunisterna. Enligt regimen drev PRD Megawati framför sig på samma sätt som en gång kommunisterna (fortfarande enligt regimen) nyttjade hennes far den förre presidenten Sukarno, varefter de 1965 sökte ta makten genom en kupp men stoppades av nationens räddare, armén. Att traumat efter det följande folkmordet, massarresteringarna och stämplingarna av oliktänkande (inklusive barn och släkt) fortfarande lever kvar i Indonesien gör inte saken bättre.
Ligger det någonting i dessa och liknande anklagelser? PRD-ledarna själva säger att de bara velat främja medborgerliga fri- och rättigheter, politisk demokrati och, därefter, i demokratisk ordning, en politik för att främja social och ekonomisk jämlikhet. Och nu när Megawati marginaliserats och demokratirörelsen tryckts ner driver man en kampanj för röstbojkott. Vad är egentligen Folkets Demokratiska Parti, PRD?
Det är ingen tvekan om, att PRD-aktivisterna står till vänster och tillhör de radikala inom demokratirörelsen. Men detta är de inte ensamma om. De flesta genuina demokrater i Indonesien har dragit slutsatsen att det sällan går att verka inom det regimkontrollerade systemets ramar. Det som skiljer PRD från ett otal andra radikala strömningar är istället tre andra saker.
För det första att PRD - i motsats till en rad frivilligorganisationer (NGOs) för alternativt utvecklingsarbete och mänskliga rättigheter - menar att det inte räcker med att stärka det civila samhället och ge folk möjligheter att förbättra sin egen sociala och ekonomiska situation. Detta, säger PRD, räcker inte för att genomföra demokrati och förbättra folks levnadsstandard. Istället behöver man inrikta sig på att organisera människor och på så vis erövra politisk makt, för att den vägen genomföra demokrati och minska ojämlikheten.
För det andra att PRD - i motsats till en rad aktionsgrupper, studentorganisationer och ledande personligheter - lägger stor vikt vid en gemensam ideologi och organisatorisk samordning. I själva verket är det så att de unga PRD-ledarna växte upp just inom NGOs, studentklubbar och spontant fungerande aktivistgrupper mot slutet av 80-talet och i början av 90-talet. Den snabbt expanderande kapitalistiska ekonomin, kommunismens fall i Öst och motsättningar inom regimen i Jakarta hade skapat ett visst handlingsutrymme för dissidenterna och frågan gällde hur man skulle kunna vidga det. Efter hand ökade otåligheten och 1993-94 fanns dagens PRD-are att man borde prioritera det politiska och organisatoriska arbetet.
För det tredje att PRD - i motsats till andra politiska dissidenter som också tycker det behövs ideologi och organisering - faktiskt försöker göra något konkret för att råda bot på det faktum att den radikala demokratirörelsen i sin helhet saknar fast social bas. Framförallt har PRD under sin korta livstid försökt dra in delar av den snabbt växande och ofta missnöjda men nästan helt oorganiserade arbetarklassen i det politiska arbetet.
Så långt skulle man alltså kunna likna PRD vid vår vanliga europeiska socialdemokratis bakgrund, eller för den delen med många sydeuropeiska kristdemokraters. I den Indonesiska historien däremot, finns det bara ett parti som haft denna prägel, det en gång mycket snabbt växande reformistiska kommunistpartiet - under ett drygt tiotal år från början av 50-talet till början av 60-talet (då partiledningen istället knöt an till dåvarande presidenten Sukarnos auktoritära styre). Alla de andra partierna, inklusive socialisterna, var och är elitistiska och söker värva massorna med till exempel populistisk nationalism, religiösa lojaliteter och patron-klient relationer. Så det som vi uppfattar som modernt, demokratiskt och folkligt baserad politisk organisering har i Indonesien kunnat kopplas till ensidigt negativt beskriven kommunism - tills Sovjetkommunismen föll i Öst, även Washington började tala om demokrati i länder som Indonesien, och de unga började tänka själva och återerövra historien. De ungas genombrott sker nu med nästan samma kraft som när den första generationen nationalister kring sekelskiftet övervann kolonisatörernas och de inhemska herrarnas tolkningsföreträde. Det är alltså ingen tillfällighet att regimen är fortsatt oroad inför speciellt ungdomens attraktion av den gamle envist radikale författaren Pramoedyas romansvit om nationaliströrelsens födelse; förbjudna texter (skriva på fångön Buru) som för några år sedan också renderade Pramoedya "det asiatiska nobelpriset".
Dock måste det tilläggas, att PRD och dess systerorganisationer
är mycket långt ifrån ett välorganiserat och brett
förankrat demokratiskt massparti, vare sig man jämför med
t. ex gammal god skandinavisk socialdemokrati eller med det reformistiska
indonesiska kommunistpartiets bästa period. Först vände
ju de unga hängivna PRD-arna närmast ryggen åt en massa
NGO-aktivister som ansågs gå alltför försiktigt och
långsamt fram - t.ex. de som arbetar med alternativt utvecklingsarbete
eller stöd till mänskliga rättigheter eller stöd till
arbetarorganisering underifrån. Sedan sökte istället samma
PRD-are själva mobilisera massorna genom att uppifrån uppmana
till strejker och demonstrationer. Och slutligen ansåg man alltså
1996, att för att något avgörande skulle kunna hända
så borde man ställa sig bakom en riktigt populär ledare
som skulle kunna bli Indonesiens Cory Aquino - Megawati Sukarnoputri -
samt avslöja allt tänkbart valfusk för att framkalla folkliga
protester, en konstitutionell kris och kanske ett slags Indonesiens version
av Filippinernas fredliga "people power revolution". Detta mönster
minner mycket om hur radikala aktivister i Indonesien (men även i
flera andra u-länder), allt sedan frihetskampens början, funnit
det svårt att bygga egna genuina massorganisationer underifrån,
varför man, helt förståeligt, velat ta genvägar. Det
tragiska i Indonesien (liksom på många andra håll, inklusive
Filippinerna) är bara, att det ännu inte gått att koppla
samman bland annat PRD-arnas politiska offensiv på den centrala nivån
med den modestare medvetenhet och självständighet samt de nätverk
som så många andra aktivister sedan länge byggt underifrån.
Detta dilemma är inget som kan lösas enbart genom god analys
eller bistånd utifrån, även om det senare verkligen inte
skulle skada. Kanske frigörs istället den förlösande
kraften först när till exempel arbetare själva, på
basplanet, ställer krav på samordning för att kunna hävda
sig; eller när valövervakningsinitiativ på centrala nivå
kan anpassas och knytas till många, skilda och inte alltid så
radikala associationer på gräsrotsnivå.
Olle Törnquist
(Törnquist är docent i statsvetenskap, skrev på 70-talet
sin avhandling om det indonesiska kommunistpartiets uppgång och fall,
gjorde sedan jämförelser med liknande erfarenheter i Indien och
Filippinerna och studerar sedan början av 90-talet folkrörelser
och demokratisering i de tre länderna.)