Carlos Belo presenteras i ny tysk bok

Det kända tyska katolska förlaget Herder gav hösten 1996 ut boken "Carlos Belo, Stimme eines Vergessenen Volkes" (CB, röst för ett glömt folk). Detta förstås med anledning av förra årets Nobelpris.

Boken är en genomgång av Östtimors historia ur ett katolskt perspektiv. Författaren är väl förtrogen med förhållandena i Östtimor och har haft åtskilliga personliga möten med biskop Belo.

När man läser boken slås man av hur "liten" Östtimorfrågan är. Själv hade jag förmånen att kunna besöka ön under en vecka i januari i år. Under denna korta tid hann jag träffa cirka en tredjedel av de i boken beskrivna timoreserna och har hört talas om långt över hälften. Konflikten på Östtimor är på många sätt rätt absurd. Det beskrivs t ex hur den av Suharto invigda Jesusstatyn inklusive sockel är exakt 27 meter hög, vilket ska syfta på Östtimors 27:e provins. Själva statyn är sedan 17 meter hög med vilket avses den 17 juni 1976 då Östtimor deklarerades som 27:e provinsen. Den står med famnen vidöppen mot Jakarta. Enligt indonesisk retorik välkomnar Jesus "vännerna" från Java, i timoresisk folkmun tvår han sina händer...

Bokens huvudperson är biskop Belo och man får lära känna hans bakgrund, hans utbildning, hans levnadshistoria, hans gärning jämförd med andra salesianer som blivit biskopar etc. I slutet av boken återges några intervjuer med Belo och en text i vilken han vänder sig till stiftets klerus. Dessa texter där biskopen själv direkt kommer till tals är mycket informativa och förmedlar något av den balansakt som Belo varje dag måste utföra.

Författaren delar också med sig egna reflektioner över konflikten i Timor och vilka vägar till fred som kan vara möjliga. I ett sådant resonemang skriver han att en av de viktigaste insikterna för den indonesiska ockupationsmakten måste vara att vägen till fred i Timor går över biskop Belo. Strategin att försöka få honom marginaliserad kommer inte att vara framgångsrik. Det görs också tydligt hur indoneserna i sitt propagandaarbete alltmer försöker få konflikten att framstå som en religiös konflikt, vilket författaren visar att den inte är.

Kyrkans roll i Östtimor är helt central och biskop Belo är en konstruktiv kraft. Boken rekommenderas för alla dem som är intresserade av Östtimorfrågan och som vill lära sig mer om kyrkans möjlighet att ge konstruktiva bidrag vid hanteringen av konflikten.

Pelle Jönsson