Till synes ogenomtränglig regnskog sträcker ut sig tiotals mil efter mil utanför flygplansfönstret. Plötsligt skymtar de svarta topparna fram och bryter mönstret. Från de molninbäddade bergen ringlar en väg och en pipeline ner mot den nästan tolv mil avlägsna kusten. Nedanför oss ligger en av världens största och mest inkomstbringande guld- och koppargruvor.
Strax innan vi går ner för landning i Timika breder träden längs floden Ajkwa ut sig. Det är kusligt att se dem efter att ha korsat den frodiga grönskan på världens största tropiska ö. De livlösa stammarna längs floden ger ett kargt intryck men är långt ifrån de enda sviterna av gruvdriften.
Vi befinner oss på Nya Guineas sydkust. Ett av jordens mest otillgängliga områden. Härifrån bedriver det amerikanska företaget Freeport-McMoRan Copper & Gold sin exploatering. Verksamheten kring Timika och Freeportgruvan expanderar i en rasande fart och området är i dag det politiskt mest känsliga i Västpapua.
Under 1994 och 1995 begicks grova övergrepp mot de mänskliga rättigheterna i Timikaområdet. En rapport, som den katolska kyrkan stod bakom, avslöjade grova övergrepp utförda av indonesisk militär: godtyckliga arresteringar, tortyr, försvinnanden och utomrättsliga avrättningar. Fyra militärer av lägre grad dömdes slutligen för inblandning i dödandet av tre civila i en liten by utanför Timika. Alla högre befäl gick fria.
Under 1996 genomfördes en våldsam folklig revolt som främst riktades mot Freeports anläggningar. Under tre dagar i mars gick tusentals papuaner till angrepp. Med pilbågar, stenar och påkar angrep de ursinnigt Freeports säkerhetsposteringar och andra byggnader som förknippas med företagets gruvdrift: polis, hus, affärer, barer och restauranger. Missnöjet grundar sig på att ursprungsbefolkningen runt Freeportgruvan anser att de inte får tillräcklig del av de enorma vinster guld- och kopparutvinningen alstrar.
All ekonomisk aktivitet i Timika kretsar kring Freeportgruvan som ligger nio mil norrut, uppe i bergen. Vägen dit slingrar sig längs tvärbranta bergskammar och anses liksom hela gruvområdet vara ett tekniskt mästerverk. Gruvdriften bedrivs på uppemot 4 000 meter höjd. Till gruvstaden Tembagapura tillåts endast de med speciella tillstånd komma. Freeport kontrollerar noga att inga obehöriga tar sig till gruvområdet eller andra platser där företaget bedriver sin verksamhet.
Till Timika reser många fattiga indoneser i hopp om att få del av det välstånd Freeportgruvan genererar. Förslumningen ökar snabbt. Trafiken längs stadens gator blir allt tätare och sopavfallen breder ut sig. Kriminalitet har blivit ett allt större problem. Staden har för länge sedan växt ur sin kostym. Antalet invånare uppges ha mer än fördubblats de senaste två åren.
Vi är på väg bort från Timika, österut. Den mäktiga låglandsdjungeln längs den oklanderligt asfalterade vägen avbryts endast av ett par polis- och militärförläggningar. Trafiken är högst måttlig och vi möter bara någon enstaka minibuss. Efter drygt tre mil är vi framme. Det är en märklig upplevelse att komma fram efter att i drygt sex veckor ha rest runt på en ö där det med stor sannolikhet fortfarande vandrar omkring människor som aldrig haft någon kontakt med omvärlden.
Vi är fortfarande på Nya Guinea men ändå inte. Vi är i Kuala Kenchana: "Den nya staden".
- Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle bli så här stort och vackert, säger 22-årige Bobby Weller.
Bobby Weller arbetade på ett av de byggföretag som var med och förvandlade det som för fem år sedan var ren djungel. Nu är det en helt ny stad med plats för 20 000 människor.
Den femte december 1995 invigdes "Den nya staden" av Suharto, Indonesiens president, som gav den namnet Kuala Kenchana. Freeport är en av Indonesiens största skattebetalare och den indonesiska staten satsar hårt på företagets expansionsplaner. Nya fyndigheter har upptäckts uppe i bergen och "Den nya staden" byggdes av Freeport för att tillgodose framtiden och de anställdas krav på komfort. Staden kostade flera miljarder kronor att uppföra.
Här finns alla tänkbara bekvämligheter en amerikansk familj kan tänkas behöva för att förgylla sin fritid: en 18 håls golfbana i absolut toppklass, anlagd av några av världens främsta experter; simbassäng med OS-mått; motionsspår; anläggningar för squash, badminton, bowling, tennis, fotboll, baseboll, basket och volleyboll.
För icke sportintresserade finns bibliotek; biografer; diskotek; skönhetssalonger; högklassiga västerländska restauranger; varuhus med franska ostar och kläder från exklusiva europeiska modedesigners. En kyrka och en moské har byggts för gudstjänstbesökare.
Vi anländer en tidig vardagsförmiddag. Det råder ett fridfullt lugn och ljudet från den omgivande djungel som ännu inte är besegrad når fram till stadens gator. Bostadshusen ligger prydligt på rad. I hela staden är det rent och snyggt. Allt ser ut att vara så nytt som det också är.
Vid stadens spatiösa men öde torg ligger Freeports nya huvudkontor. Utanför det stora glaskomplexet hänger indonesiska flaggor som rör sig försiktigt i den svaga vinden.
Under vardagar är staden en plats för kvinnor och barn. Männen bor och arbetar under veckorna uppe i bergen som utgör en majestätisk bakgrund till den tropikvarma småstadsidyllen.
Helene är 17 år och har bott i staden sedan invigningen, tidigare bodde hon i Tembagapura vid gruvområdet. Hennes pappa är anställd av Freeport.
De flesta anställda som bor här kommer från Indonesien och USA. Under vår rundvandring i staden ser jag nästan fler vita än under alla mina sex tidigare veckor på Nya Guinea.
Shoppingcentret är en mötesplats i den i övrigt vardagligt dåsiga staden. Här finns affärer, banker, post och restauranger. Utanför ingången ställer unga amerikanska damer i färgglada tights, permanentat hår och solglasögon sina cyklar för att göra dagens inköp. De gestikulerar yvigt och pratar skrattande med varandra.
Jag passerar utan problem de indonesiska säkerhetsvakter som står vid varuhusets entré och njuter bara av att titta på överflödet inne i affären. När jag kommer ut är Helene upprörd. Hon har av säkerhetsvakterna avkrävts att visa legitimation för att gå in i affären. Svarta utan giltig legitimation tillåts inte komma in.
Helene är svart. Lite mörkare
än säkerhetsvakterna från Indonesien. Mycket mörkare
än damerna från USA.
- Jag är så trött
på att alltid behöva visa legitimation, säger
hon.
Ändå är Helene privilegierad. Hennes far tillhör den lilla minoritet av Freeports anställda som är från Nya Guinea och har ett välavlönat jobb. Helene och hennes familj har de identitetskort som krävs för att komma in och köpa två liter mjölk eller något annat i "Den nya stadens" välsorterade butiker.
Den här gången påstod Helene trotsigt att hon glömt sin legitimation hemma. Kanske vägrade hon att plocka upp ID-kortet ur sin ficka eftersom jag - den tillfällige besökaren i hennes hemstad - slank in utan problem.
På vägen tillbaka till Timika ser vi resterna av det som en gång var en av Freeports säkerhetsposteringar. Schaktmaskiner håller nu på att snygga till bland den bråte som blev kvar efter upploppet i mars förra året. Platsen ligger inte långt ifrån Timikas flygplats och det som numera är Nya Guineas första Sheraton.
Lyxhotellet ligger inbäddat i grönska och arkitekturen smälter väl in. Freeport står bakom bygget. Höga politiker och viktiga affärsmän på besök måste erbjudas ett värdigt boende.
Näst högste chef på hotellet är Donald Wiberg från Göteborg. Han har arbetat där sedan starten 1994. Vi träffas först på hans tjänsterum på hotellet och senare på kvällen på en bar i centrala Timika.
På baren är Donald Wiberg
inte lika återhållsam med sin kritik mot behandlingen
av lokalbefolkningen:
- De behandlas som de svarta
behandlades för 150 år sedan. Den indonesiska militären
har inga hämningar i sin attityd.
Ett tag verkade det som Sheraton
skulle drabbas av folkets vrede vid upploppet i mars. Den uppretade
folksamlingen närmade sig lyxhotellet.
- Via radiokontakt fick vi
veta att de var på väg. Alla rum evakuerades och gästerna
samlades i ett säkerhetsrum. Hela hotellet mörklades.
Ett tag kändes det verkligen kritiskt. Jag tror att vi klarade
oss utan angrepp eftersom några av våra säkerhetsvakter
är från Amungmefolket.
- Militären var helt oförberedd och hade vid den tidpunkten inte tillräckligt med resurser för att stoppa upploppet.
I juli var ett liknande upplopp under
uppsegling.
- Vi fick rapporter till hotellet
om att hålla högsta beredskap. Den gången var
dock militären betydligt bättre förberedd. Fallskärmssoldater
och all möjlig militär sattes in innan upploppet hade
hunnit växa sig starkt.
Trots att den militära närvaron
i området enligt Donald Wiberg har "ökat dramatiskt"
låter han övertygad när han säger:
- Det kommer att inträffa igen.
Efter upploppet i mars insåg Freeports ledning på allvar vad ekonomisk snedfördelning kan innebära. Förhandlingar inleddes för att kompensera de folkgrupper som tidigare har haft och har sina bosättningar runt gruvområdet. Freeport har erbjudit ursprungsbefolkningen en procent av företagets inkomster från gruvdriften under de närmaste tio åren.
En del pengar har redan börjat att betalas ut. Något heltäckande avtal har dock inte ännu tecknats. Oklarheter råder om hur pengarna ska fördelas och användas. Flera personer jag talar med säger att stora summor försvinner hos mellanhänder i Jakarta. Tom Beanal är ledare för Amungmefolket som lever närmast gruvan. Han har helt avvisat Freeports erbjudande och i stället valt att stämma företaget inför en amerikansk domstol.
Kwam Kilama ligger endast några stenkast från Sheraton. Här byggs bostäder och sociala serviceinrättningar åt ursprungsbefolkningen för de pengar Freeport hittills varit villiga att betala ut. I Kwam Kilama bor många människor från Amungmefolket. Mer eller mindre frivilligt har de under det senaste årtiondena flyttat ner från bergen för att bereda plats för gruvdriften.
- De äldre stannar ofta kvar i bergen. De vill inte lämna sin hemtrakt, men deras barn kommer hit för att gå i skolan, säger en man som är född trakterna av Timika och numera arbetar för Freeport.
Mannen är drygt 50 år gammal och berättar samlat men illusionslöst om sitt lands historia: om den holländska kolonialtiden som senare byttes ut mot indonesisk kolonialism - finansierad med hjälp av det amerikanska kapital som krävdes för att inleda och driva det gigantiska gruvprojektet. Han talar om egen smärta och sorg, väl medveten om riskerna med för stor frispråkighet. I början av 70-talet fick han fysiskt och brutalt smaka på vad det kan innebära att opponera sig mot det indonesiska styret. Därefter valde han ett lugnt liv i politisk tystnad.
Andra papuaner valde en annan väg. De tog till vapen och organiserade sig djupt inne i djungeln. Ett tjugotal papuaner lever numera i politisk exil i Sverige. Flera av dem har bott i Sverige i nästan två decennier. En av dem är från Amungmefolket.
I centrala Timika träffar jag
en yngre man från en av de folkgrupper som lever uppe i
bergen. Även han är anställd av Freeport. Under
ett par dagar har vi umgåtts utan att prata politik. När
jag försiktigt nämner några av namnen på
de papuaner som bor i Sverige tystnar han. Lite senare säger
han med flackande blick:
- Den indonesiska underrättelsetjänstens
folk finns över allt. Det gäller att vara försiktig.
Mannen känner mycket väl
till de papuaner som bor i Sverige. När han talar om dem
skiner hans ansikte leende upp:
- Vi har aldrig glömt
dem. De är ständigt med oss i våra tankar och
böner.
Böner riktade till landsmän som numera blivit medborgare i en stat som sänder iväg kanoner till den indonesiska staten. Kanske är det en ödets ironi. Kanske är det bara konsekvenserna av vanlig hederlig svensk flykting- och vapenexportpolitik.
Den holländska geologen Jean Jacques Dozy kom 1936 som första vit till Ertsberg som ligger i den bergskedja som han senare kallade "det mest avlägsna, primitiva och otillgängliga området i världen". Bergskedjan har toppar på uppemot 5.000 meter.
I juni 1966 inledde Freeport och den indonesiska regeringen förhandlingar om framtida exploatering av Ertsberg. Koppar- och guldutvinningen inleddes 1973 efter omfattande projektering och investeringar. Samma år började det kontrakt att gälla som gav Freeport rätt till exploatering i 30 år.
Utvinningen ökade snabbt från år till år och överträffade snart Freeports ursprungliga kalkyler. Stora summor har också lagts ned på att finna mera guld och koppar i området och 1988 upptäcktes en helt ny fyndighet i närliggande Grasberg. Tre år senare skrevs ett nytt kontrakt som ger Freeport rätten till utvinning i området i ytterligare 30 år.
Gruvdriften drivs av P.T. Freeport Indonesia, ett dotterbolag till Freeport-McMoRan Copper & Gold. Omkring 17.000 personer arbetar med gruvdriften i Timikaområdet. Företagets vinst är ungefär tio miljarder kronor per år.
Under senare år har kritiken mot Freeport växt i USA. Aktivister för mänskliga rättigheter menar att Freeport är direkt eller indirekt inblandat i de övergrepp som begås i området. Miljövänner hävdar att avfallsprodukter från gruvområdet förgiftar och förstör låglandets flodsystem och växtlighet. Frågan har nått Vita husets inre rum. Vid ett möte med president Bill Clinton gav Indonesiens president, Suharto, i oktober 1995 Freeport sitt fulla stöd.
Det hjälpte inte. Under samma månad upphävdes den politiska riskförsäkring Freeport tidigare åtnjutit. Det amerikanska regeringsorganet Overseas Private Investment Corporation (OPIC) ville inte längre stödja det hårt kritiserade företaget.