Den före detta portugisiska kolonin Östtimor ockuperades av Indonesien den 7 december 1975. Sedan dess har Indonesien gjort allt för att införliva den lilla ön.
Men motståndet har varit hårt. Östtimoreserna har med oförtruten vilja och överlevnadsinstinkt satt sig emot annekteringen. Men det har kostat dem mycket. FN och Internationella Röda korset räknar med att 250 000 östtimoreser (en tredjedel av befolkningen) har fått sätta livet till under Indonesiens försök att göra Östtimor till sin 27:e provins.
Östtimorfrågan fick en oväntad öppning när Nobels fredspris 1996 tilldelades biskop Carlos Ximenes Belo från Östtimor och den samlade motståndsrörelsens (CNRM) främste företrädare, José Ramos Horta. Fredspriset gav Östtimor ett erkännande och konflikten ett ansikte. Den nya öppningen har bland annat inneburit att FN:s generalsekreterare Kofi Annan har sett till att nya fredssamtal om Östtimor mellan Indonesien och Portugal äntligen har återupptagits. Annan har även utsett ett nytt särskilt sändebud som har till uppgift att granska de människorättskränkningar Indonesien gjort sig skyldigt till i Östtimor.
En annan stor framgång för Östtimoraktivister världen över är att USA, som sedan 1975 är Indonesiens största vapenleverantör, 1997 antog en lag som begränsar vapenexporten dit. Och i den nyligen antagna uppförandekoden för EU:s vapenexport sägs det uttryckligen att medlemsländerna ej ska bevilja exportlicenser om det föreligger en klar risk av vapnen kan komma att användas för intern repression. Den nya öppningen ligger också i att Indonesien fått en ny regering, som kanske är beredd att tänka om. Vissa tecken talar för det. Världssamfundet borde utnyttja denna situation genom nya påtryckningar för att lösa Östtimorfrågan.
Svenska regeringar har, sedan 1975, godkänt vapenexport till Indonesien och den ackumulerade summan för detta uppgick 1996 till 600 miljoner kronor. Sverige exporterar fortfarande krigsmateriel till Indonesien.
Ett första steg för den svenska regeringen vore att se över exporten till Indonesien. All vapenexport måste omedelbart och villkorslöst stoppas. Allt fler riksdagsledamöter - samt fem av sju partier - motsätter sig vapenleveranserna och skulle hellre se att Sverige tog sig an en mer aktiv roll i arbetet för fred och mänskliga rättigheter i Östtimor.
Sverige sitter nu och året ut i FN:s säkerhetsråd. Tillsammans med Portugal skulle vi här kunna bidra mycket till en fredlig lösning av konflikten. Samtalen om Östtimors öde borde styras upp av FN. Indonesien kan i alltför hög grad hindra obekväma frågor från att komma upp. En omstrukturering av samtalen är av vikt.
Sverige borde, också i egenskap av medlem i säkerhetsrådet, sätta press på den nya indonesiska regimen att respektera de mänskliga rättigheterna, inte bara i Östtimor, utan även i resten av Indonesien. Och Sverige borde, i FN och andra internationella fora, starkare kritisera Indonesien för dess människorättskränkningar.
Redan 1975 fördömde FN Indonesiens invasion, och har gjort så varje år sedan dess. Men när nu Indonesien stramar in på de offentliga utgifterna efter påtryckningar från IMF och Världsbanken (som båda är organ under FN) räknar man automatiskt in Östtimor som en del av Indonesien. Vi, som sedan länge känner Indonesiens Östtimorpolitik, vet att bidragen och lånen från IMF och Världsbanken går östtimoreserna förbi. Ändå får de vara med och betala Indonesiens nota. Här borde Sverige göra sin röst hörd.
Följande åtgärder från Sveriges sida skulle föra Östtimorfrågan närmare en lösning: att Sverige omedelbart stoppar all vapenexport till Indonesien; att Sverige betonar vikten av att påskynda den utlovade folkomröstningen för Östtimor i olika internationella fora; att Sverige skärper kritiken mot de grova människorättskränkningarna och Indonesiens annektering av Östtimor; att Sverige aktivt engagerar sig i de FN-ledda samtalen mellan Indonesien och Portugal om Östtimor.
MARIANNE ANDERSSON (c); BERNDT EKHOLM (s); GUSTAF VON ESSEN (m); EVA GOES (mp); INGRID NÄSLUND (kd); LENNART ROHDIN (fp); EVA ZETTERBERG (v)