Terroristdådet
på Bali

På kvällen lördagen den 12 oktober exploderade två bilbomber utanför en populär nattklubb i Kuta, Bali. I skrivande stund (16/10) närmar sig siffran för antalet döda 200. Många fler är svårt skadade eller saknas. Det råder ingen tvekan om att detta bestialiska dåd syftade till att döda så många människor som möjligt och skapa panik och kaos. Nattklubben besöks främst av turistande västerlänningar. Flera svenskar befaras finnas bland offren.

Östtimorkommittén och Föreningen ett Fritt Papua uttrycker sin avsky för detta terroristdåd och sin djupaste sympati för alla offren och deras familjer - balineser såväl som utlänningar. Spekulationerna om vem som bär ansvaret för attentatet har redan kommit igång. Anders Uhlin ger i denna artikel en kommentar till dessa spekulationer och diskuterar vilka konsekvenser dådet kan få för Indonesien.

Vem bär ansvaret för dådet?

Terroristnätverket al-Qaida som tros ligga bakom terroristattackerna i New York och Washington den 11 september 2001 har genast pekats ut som ansvariga, kanske i samarbete med extrema islamistiska grupper inom Indonesien. Det är möjligt att det är så, men ingen har tagit på sig ansvaret för dåden och några avgörande bevis finns inte. Med tanke på alla starka intressen som finns bakom utpekandet av al-Qaida finns det anledning att vara källkritisk. Usama bin Ladin's terroristnätverk tar visserligen inte på sig ansvaret, men vill gärna få oss att tro att de ligger bakom och kan slå till var som helst i världen. Från amerikansk sida är det angeläget att slå fast att bombdådet på Bali var en form av internationell terrorism för att motivera Bushadministrationens "krig mot terrorismen". Terroristattacken på Bali kommer av Vita Huset att användas i argumenteringen för en attack mot Irak, trots att det inte finns något som tyder på att Irak skulle ha något att göra med denna händelse. Den indonesiska regeringen har också intresse av att peka ut al-Qaida. Det är bättre att framstå som offer för internationell terrorism som hade kunnat drabba vilket land som helst än att verkligen ta itu med eventuella inhemska terrorister - som kanske har kopplingar till den militära och politiska ledningen. Det är alltså inte konstigt att anklagelserna riktas mot al-Qaida och detta stämmer väl överens med den världsbild som tecknats i dominerande media världen över.

Lång historia av terror

Även om bomberna på Bali mycket väl kan vara ett verk av al-Qaida är det inte alls självklart att det är så. Det finns gott om konflikter och en lång historia av terror inom Indonesien som skulle kunna bidra till att förklara det inträffade. Det är viktigt att ha klart för sig att terror riktad mot oskyldiga civila inte är någon ny företeelse i den indonesiska övärlden. Vanligtvis har det handlat om statsterror där den indonesiska militären - med benäget bistånd av västvärldens regeringar - gjort sig skyldig till mycket grova övergrepp. Den långa och blodiga ockupationen av Östtimor är bara ett exempel. Idag fortsätter terrorn mot civilbefolkningen i Aceh och Västpapua. Sedan Suharto tvingades bort från makten i maj 1998 har alltmer av terrorn utförts av olika extrema icke-statliga grupperingar om än med stöd från ledare inom armén och andra gamla makthavare från Suhartoregimen. Vad som är nytt med terrordådet på Bali är att det riktade sig specifikt mot utlänningar. Tidigare har det nästan enbart varit den inhemska befolkningen som drabbats.

Militanta Islamister

Flera av de extrema grupperingar som legat bakom våldet - och som nu också misstänks för attacken på Bali - består av militanta islamister. I detta sammanhang är det viktigt att understryka att islam i Indonesien i stort utmärks av tolerans och en relativt moderat och liberal inställning. Islamister - d.v.s. de som förespråkar en islamisk stat där den islamiska lagen Sharia ska tillämpas - har funnits i Indonesien sedan tiden före självständigheten. De har dock aldrig lyckats få något starkt folkligt stöd. De stora muslimska organisationerna och partierna tar avstånd från islamisterna i allmänhet och de våldsbenägna grupperna i synnerhet.

Suhartos militärdominerade regim utövade länge ett hårt förtryck gentemot politisk Islam, men som ett led i försöken att motivera det auktoritära styret understödde man i hemlighet etablerandet av extrema islamistiska organisationer. På samma sätt som USA, genom sitt stöd till extrema islamistiska grupper efter Sovjetunionens inmarsch i Afghanistan, bär ett stort ansvar för framväxten av al-Qaida och andra terroristnätverk som verkar i Islams namn har alltså den indonesiska militären varit med och skapat de islamistiska extremister som härjar i Indonesien idag.

Den demokratiseringsprocess som inleddes i och med Suhartos fall innebar att olika organisationer fick större politisk frihet. Det gällde odemokratiska såväl som demokratiska grupper. Militanta islamister kunde dra nytta av den nyvunna friheten och stärktes ytterligare genom stöd från mäktiga aktörer inom militären och med kopplingar till Suhartofamiljen. Utan folkligt stöd men med ekonomisk och politisk uppbackning från delar av den militära och politiska eliten har dessa extrema grupper blivit en maktfaktor i Indonesien. Den svåra socioekonomiska situationen har också utgjort en grund för rekrytering av desperata arbetslösa unga män till extrema rörelser. De så kallade Laskar Jihad-styrkorna har med militärens goda minne attackerat kristna i inbördeskriget i Moluckerna. Flera sådana paramilitära grupperingar befinner sig nu i Västpapua för att bekämpa självständighetsrörelsen där. Den islamiska försvarsfronten har under ett par års tid attackerat nattklubbar och diskotek utan att polisen ingripit. Först veckan innan terroristattacken på Bali arresterades några medlemmar av gruppen. Julen 2000 exploderade flera bomber i kristna kyrkor. 17 människor dödades, men ingen västerlänning, varför dåden inte fick mycket uppmärksamhet i västerländsk media.

Om det är personer med koppling till Jeemah Islamiyah eller någon annan extrem islamistisk grupp som utförde terrordådet så kan de naturligtvis ha kopplingar till al-Qaida eller kanske har de bara låtit sig inspireras av Usama bin Ladin. Hur det än är med de internationella kopplingarna så är det troligt att det finns komplicerade inhemska förgreningar också. Med tanke på den indonesiska militärens historia av terrorism i allmänhet och stöd till militanta islamister i synnerhet är det inte orimligt att anta att arméofficerare - nu aktiva och/eller pensionerade - varit inblandade i bombdådet.

Konsekvenser

Det ohyggliga terroristdådet på Bali kommer med all säkerhet att få mycket dramatiska konsekvenser för Indonesien och dess befolkning. Ekonomiskt innebär det ett mycket hårt slag för ett land som ännu inte återhämtat sig efter den ekonomiska kollapsen i samband med den så kallade Asienkrisen 1997-98. Turistnäringen är en betydande inkomstkälla för landet. Det kan dröja länge innan turister vågar sig tillbaka till Bali eller andra delar av Indonesien. För alla de balineser som är helt beroende för sin försörjning av små familjerestauranger och billiga hotell är det en katastrof.

De politiska konsekvenserna kan, om möjligt, bli ännu allvarligare. Polis och militär kommer att kräva mer resurser och utökade befogenheter att bekämpa terrorism. De kommer att definiera terrorism i en mycket vid bemärkelse, säkerligen inkluderande självständighetsrörelser i Aceh och Papua som - till skillnad från den indonesiska armén - aldrig kunnat kopplas till några terroristhandlingar. Risken är stor att även mänskliga rättighetsaktivister och andra som militären uppfattar som sina fiender kommer att råka illa ut i "kampen mot terrorismen". Respekt för mänskliga rättigheter och rättsäkerhet - som redan tidigare haft en mycket svag ställning i Indonesien - kommer säkerligen att inskränkas ytterligare. Det är ett mönster vi sett i USA, Västeuropa och övriga delar av världen och det finns anledning att befara att det kommer att bli ännu värre i Indonesien. Det fanns redan innan attentatet på Bali ett förslag till en antiterrorismlagstiftning som ännu inte godkänts av parlamentet. Definitionen av terrorism är mycket vag och skyddet för mänskliga rättigheter minimalt. Efter bombdådet på Bali är risken stor att lagen klubbas igenom utan ändringar.

För den indonesiska militärledningen ställer attentatet saker och ting på sin spets. En uppgörelse mellan officerare som stöder islamistiska grupper och nationalisterna som är mer angelägna om stöd från USA kommer att bli nödvändig. Drastiskt uttryckt kommer den indonesiska militären vara tvungen att välja mellan George W Bush och Usama bin Ladin. För inte så länge sedan var det inget problem för indonesiska militära ledare att både stödja extrema islamistiska grupper och ha mycket nära relationer med USA. Suhartos svärson general Prabowo är ett bra exempel på en sådan person. Nu är situationen annorlunda och USA kommer att kräva att Indonesien och dess militär ställer upp fullt ut som allierade i "kampen mot internationell terrorism". Det kommer att innebära att man måste ta i med hårdhandskarna mot de militanta islamisterna. I gengäld kommer USA och den övriga västvärlden säkert att tolerera att man tar i med hårdhandskarna även mot den demokratiska oppositionen och befrielserörelserna i Aceh och Papua.

Efter våldsvågen på Östtimor 1999 - då den av den indonesiska armén skapade terrormilisen ödelade landet efter att östtimoreserna med stor majoritet röstat för självständighet - stoppade USA utbildningen av indonesiska militärer. De tidigare mycket omfattande militära relationerna mellan USA och Indonesien minskades drastiskt. Bushadministrationen har sedan den tillträdde arbetat för att återupprätta de militära förbindelserna med Indonesien, men mött motstånd i kongressen där många ledamöter argumenterat för att förbindelserna inte bör återupptas förrän det finns klara tecken på att den indonesiska militären reformerats och accepterar civil överhöghet samt respekterar mänskliga rättigheter. Redan före terrordådet på Bali fanns ett färdigt förslag om att återuppta det militära träningsprogrammet och avsätta medel för ett antiterrorismprogram för den indonesiska militären. Dessa planer lär nu snabbt kunna sättas i verket, till glädje för såväl Bushregeringen som den indonesiska militärledningen. Förlorarna lär återigen bli folket i den indonesiska övärlden och inte minst de som kämpar för demokrati.

I denna situation är det viktigare än någonsin att omvärlden stöder de demokratiska krafterna i Indonesien.